Jag tror även att en del av anledningen att man plockar fram ’mottagaren kommer uppfatta det som skryt-kortet’ är att man helt enkelt inte vet i förväg hur det mottas. Även om många skulle uppfatta ens resa som inspirerande finns det utan tvivel personer som skulle uppfatta det som skrytsamt. Det är otroligt lätt att finna sig i situationen och tänka ”äsch, de har ju inte vetat fram tills nu och då kan vi lika gärna köra på, det har ju funkat bra och vi är ju trots allt bästa polare”.
Men jag håller helt med dig, det vore nyttigt med större transparens så man kunde hjälpas åt att nå målet. Enligt mig är det också vad RT verkligen lyckats bidra med, en plattform för odömd ekonomitransparens.
Tyvärr har jag två personer i släkten som efter att få vetat min ekonomiska status märkbart ändrat sitt beteende genom pikar och antydningar som ”du har ju råd” och ”ja, alla är ju inte lika rika som du” som jag gärna hade sluppit. Och då har jag inte ens lagt fram några konkreta siffror.
Så, nej, jag skulle nog inte utgå från att alla blir inspirerade.
Lite OT men kom att tänka på att det kan finnas ett antal bästa polare som hänger på forumet helt ovetande om varandra Så istället för att diskutera och inspireras av varandra över en kopp så hänger man här.
Sen ska man ej glömma hur lite folk faktiskt orkar tänka på hur andra har det man är så fullt upptagen med sitt egna liv eller så är det för mig iallafall.
De som skvallrar o är nyfikna kanske är det som har mycket tid över på dagarna kan jag tänka mig men de flesta som arbetar heltid har nog inte energin o lägga på andra i den mån man kanske tror
Eller detta kanske är för att jag är en 08 bo som sitter i lägenhet kan tänka mig att det är lite annorlunda vid villaliv :)?
Jag har en släkting som siktar på FIRE, vilket gör att hen är snål så att hen skriker när hen skiter. Otroligt frustrerande att höra att ”hen inte kan ha julen hos sig, för det för med sig så mycket kostnader”, eller ”i sommar har jag hyrt ut huset, så barnen och jag bor i husvagn, kan vi komma och hälsa på?”, eller, min favorit, ”nej, vi kan inte träffas med barnen ”sätt in valfri plats” det är dyrt att köra”.
Jag erkänner att jag kan ge syrliga kommentarer, men det är inte för att jag missunnar hen pengarna, det är för att jag tycker att hen prioriterar fel, och låter andra ta den kostnaden hen vill undvika.
Och, hen har separerat från barnens andra förälder, och hade bara barnen långhelg. Hen vägrade då att kompensera den andra föräldern på något sätt när denne vabbade i veckor en period. Hen tjänade ungefär det dubbla gentemot den andra föräldern, men behövde ju spara till sin framtid istället för att hjälpa sina barns förälder när det var kritiskt.
Ja, det låter ju extremt. Lyckligtvis är jag inte sådan; unnar mig själv och andra ganska mycket men det är där pikarna kommer in när jag kan lyxa till det medan de måste kämpa med sin tuffa ekonomi (som de själva har orsakat).
Meh. Jag orkar knappt skriva längre. Mina inlägg bulkflaggas och hamnar i minneshålet.
Några reflektioner jag har är väl dessa:
Jag har ett ganska begränsat umgänge med andra människor. Ett ganska begränsat antal nära vänner och inte så mycket mer.
Där har jag en som skämmer bort mig med rätt dyra presenter. Har jag med mig en flaska rom och en vinare på skivan så har han med sig två när han kommer till mig nästa gång osv. När det gäller gåvor så har det blivit en väldig övervikt från hans håll. Å andra sidan har jag hjälpt honom med ett antal byggprojekt genom åren så har ju lagt en del tid istället.
Han har uttryckligen sagt att han aldrig vill ha några stålar av mig - inte ens när han gett bort en del samlarsaker / antikviteter och jag uttryckligen frågat om han inte vill ha betalt för dom. Det har blivit hans grej liksom - extremt åt det hållet. Jag har på riktigt dåligt samvete för att jag inte har så bra fantasi när det gäller coola prylar till honom.
Sen finns givetvis en lite mer perifer krets där jag fimpat två personer av tre som jag hjälpt med stålar.
Den ena är ensamstående med barn och lider av lite sjukdomar. Jag har hjälpt henne en del historiskt (många år) med ekonomiska råd och pengar men hon har inte följt mina råd och då har jag tröttnat på att betala.
En annan har jag hjälpt då denne haft en del välgörenhetsprojekt som jag velat bidra till men jag kände ett tag att det blev mer välgörenhet än vänskap. Även om den här personen faktiskt gjorde väldigt bra saker på plats så att säga känner jag att jag kan ge direkt till motsvarande projekt istället. Blir lite trött på tiggandet liksom.
Den sista som jag fortfarande hjälper är (nästan) en nära släkting som har en del problem med hälsan och tas om hand av sin fru. Jag brukar betala för medicin, ambulansresor, sjukhusrelaterat och nu senast körkort till frun så att hon skall kunna köra runt honom. Har också lovat att ta hand om henne lite grann efter hans frånfälle. Hon är emellertid rätt stolt och brukar tacka nej till hjälp eller rent av skicka tillbaka mina Swishar ibland.
För att återgå till topic så är det nog väldigt individuellt hur man ”bör” göra men en sak är säker och det är att människor i ens närhet ändrar sitt sätt en del i takt med att man glider förbi ekonomiskt. I vissa fall kanske man vill undvika det.
Jag har varit med om människor som varit skitdryga som ändrat sig helt och blivit inställsamma så snart snacket gått. Känns helt galet. Motsatsen vet jag inte. Jag är själv rätt dryg mot alla så är van att folk är dryga i allmänhet.
Samtidigt vill man (jag) ju gärna skryta och glänsa lite och är verkligen inte en ”less is more”-människa så i mitt fall var det uteslutet att inte skryta lite genom åren. Man var ju så stolt, allt man drömt om gick i uppfyllelse (nåja). Privat var det ju en katastrof förstås…
Kan tillägga att jag i början av 2000-talet inte hade råd att köpa ost till brödet. Om soppan i bilen började tryta några dagar före löning var det jobbigt.
Var riktigt nöjd när jag hade råd att ha en extra 20-liters dunk i kofferten att använda i nödfall.
Så jag är ju värsta sortens människa - hatad av alla - både av rika(re) och soss… eh. fattiga.
Nyrik kallar dom det. Själv tycker jag förstås att det är ballare än att ha ärvt en massa stålar.
Slutligen är det två saker jag insett. Det är alltid någon som lyckats bättre och har ett net-worth med ännu en nolla. Jag jagar inte efter den där nollan - man kan nämligen känna sig väldigt ensam trots en massa stålar och prylar så jag skulle nog hellre lägga till en siffra på antalet boende här hemma. Att leva ensam börjar kännas jobbigt.
Nu har jag inte någon “rikedom” på samma sätt som många andra här (ÄN!) men i mina kretsar är jag nog ändå den som är rikast, t ex bland mina kollegor. Eftersom vi har samma inkomstsnivå så pratar de som att det är omöjligt för oss att ha ett sparande eller att “det är för mycket månad kvar i slutet på lönen”, jag har inte alls de problemen men brukar väl lite klädsamt hålla med dem eftersom det känns liksom fult att jag börjar prata om min relativa rikedom då, det är väl nåt jag lärt mig att man inte ska göra. Har väl nämnt att jag har ett sparande, men inte hur mycket.
Vad gäller att hjälpa andra hade jag en nära vän som jag lånade ut pengar till för några år sedan då hon var i ekonomisk knipa. Hade inget formellt upplägg för återbetalning mer än att jag var tydlig med att det var ett lån och ingen gåva. Efter ett tag kom hon på fötter igen och fick en liten inkomst (studielån). Det första hon gjorde var att gå och tatuera båda underbenen, jag vet inte vad så stora tatueringar kostar men de är väl inte gratis direkt. Jag blev lite ledsen att hon prioriterade det framför att börja betala tillbaka mina pengar. Hade jag själv stått i skuld till en kompis hade det gått före allt. Har fortfarande inte fått tillbaka dom. Vi ses knappt längre (inte bara på grund av det då jag har flyttat, men det spelar väl in) och sist vi träffades hintade hon om att hon behövde pengar igen, men jag låtsades inte uppfatta den hinten. Har bestämt mig för att jag inte behöver ha tillbaka pengarna jag redan lånat ut och jag kommer inte kräva henne på dom, men jag vill inte låna ut ännu mer!
Jag tycker du agerade rätt och riktigt med din vän. Hjälp ska vara avgränsat till ett syfte gör dom inte jobbet själv är det bara att lägga ner.
Du har din heder i behåll och lyckades med konsten att både vara givmild utan att vara naiv. Kul att höra mer människor som dig behövs enligt mig. Du är ett föredöme.
I grunden handlar det väl om ett behov man har att dela sin glädje med andra, och eller få bekräftelse för att man har varit duktig (utgår från att majoriteten INTE har ärvt sin förmögenhet).
Pengarna i sig är väl egentligen inte själva frågan om man kan berätta eller inte
Jag tror att många nollor på kontot är en konsekvens av ens medfödda förmågor, uppväxt, landets politiska system och tur. De flesta som är rika idag har nog inte blivit det enbart för att de blivit ”inspirerade” av någon.
Man ska komma ihåg att flertalet inte har 7-8 siffrigt på banken, men gärna skulle ha om det bara skulle trilla in på kontot en dag. Annars skulle inte Svenska Spel och nätkasinon ha så mycket pengar.
Boendet, bilen, våra hobbies och resorna vi har/gör skvallrar om att vi har god ekonomi. Det är snarare så att vi vägrar att leva våra liv på lägre ekonomisk nivå bara för att inte väcka eventuell avund.
Vi har fått direkta frågor från släkten genom åren om vad saker kostar och även kommentarer när de har vetat att vi dricker nästan enbart fina årgångsviner (det vi bjuder på under en middag).
Eftersom jag inte vill att diskussion om pengar ska ta för stor plats i samvaron har jag styrt om samtalet till något annat.
Ex vis om man beundrar en tavla på väggen så spelar det väl ingen roll hur mycket den kostade, kan jag tycka.
Så istället för att diskutera och inspireras av varandra över en kopp så hänger man här.
