Titeln på avsnittet har jag verkligen kommit underfund med med tanke på att korrelationen mellan lycka och pengar har varit näst intill inverterad för mig 
Se: Insikt: Var lyckligast som fattig student
Jag har börjat komma till insikt om att bostadsköpet jag gjorde för ett par år sedan måste ha triggat någon slags undermedveten känsla av ofrihet. Visst har det inte blivit bättre av rådande realekonomiska omständigheter. Men känslorna infann sig redan innan det.
Karriären har utvecklats på ett förutsägbart sätt och allting spelas upp enligt en standardmall på hur livet ska se ut. Det gör mig livrädd!
Du beskrev det helt perfekt i min tråd @Anonym Jag hade bokstavligen kunnat skriva exakt samma sak själv!
En av de lyckligaste perioderna i mitt liv var när jag i tidiga 20-årsåldern befann mig på andra sidan jordklotet, ensam, singel, med en 65-liters ryggsäck innehållandes alla de ägodelar jag behövde. Jag färdades från det ena vandrarhemmet till det andra och spenderade dagarna och nätterna tillsammans med en massa främmande människor från alla världens hörn. Jag saknade allt vad moderna bekvämligheter heter. Diskmaskin, tvättmaskin, eget kök och kylskåp, badrum etc. Trots detta kände jag mig rikare, friare och lyckligare än jag någonsin gjort innan eller efter denna period i mitt liv.
Jag har insett att den rikedomen jag besatt vid detta tillfälle inte alls handlade om pengar och ägodelar utan istället utgjordes av en form av total frihet. En ovisshet om framtiden där endast mina drömmar och min fantasi satte gränserna. Det fanns en slags mystik i tillvaron där hela världen var min spelplan. Allt var möjligt. Med tiden har denna typ av rikedom sakta kommit att ersättas av något annat allteftersom jag kommit att samla på mig mer ägodelar, skaffat boende och sambo sedan ett decennium tillbaka och blivit arbetstagare under någon annan. Drömmarna och fantasin om en framtid där allt var möjligt har sakta ersatts av ett liv fyllt av vardagliga bekvämligheter, trygghet och förutsägbarhet. Fokus har successivt förflyttats från det som kunde bli (hoppet och drömmarna) till det som är (verkligheten) och som en följd av detta har den mystik jag kunde uppleva dagligen sittandes på en trottoar, ensam, vid en busstation mitt ute i ingenstans på andra sidan jorden, övergått i blott ett avlägset minne.
Missuppfatta mig rätt. Det finns mycket fint i min tillvaro och mitt liv idag. Jag har en fantastiskt fin sambo, ett tryggt och välbetalt arbete, allt jag behöver i form av ägodelar och bekvämligheter, en stabil ekonomi. Men mystiken, drömmarna där allt var möjligt och hela världen var min spelplan har nu ersatts av en form av projektion av det som redan är in i framtiden. Det finns numera en visualiserad framtid som är så konkret att den nästan går att ta på.
Det var exakt det som fyllde mig med liv, frihet och sann glädje för bara några år sedan. Nu kretsar istället den större delen av fritiden runt att designa och bygga “fortet”. Ett fort jag i grund och botten har övertalat mig själv om att jag vill ha 
Man (och jag själv) har väl kanske tänkt att det är något som helt enkelt hör ungdomen till. Att det är meningen att man ska “växa ur” nyfikenheten och bygga sitt fort. Sitt stabila, förutsägbara familjeliv med allt som hör till. Villa, Volvo, vovve… Men jag vägrar att tro på det! Åtminstone att det är ett recept som alla bör följa.
Tack för avsnittet! 
Det är en del av många “tankespjärn” som förhoppningsvis leder in mig på rätt väg i livet för mig framöver. Någonting behöver ändras men jag har varit livrädd för att acceptera och komma till insikt om det. RikaTillsammans är katalysatorn! 