Kan rekommendera nedan två böcker på temat otrygghet och trauma
Nä, jag menar inte att man inte ska få tänka på det och älta det för sig själv (och eventuellt andra?). Det jag tänkte på var att man hela tiden ser det som en förklaring till allt i ens liv och aldrig släpper den förklaringen. Det behöver inte vara så och om man hela tiden tror att det är så så kan det bli en självuppfyllande profetia, typ “jag är så här pga det här traumat för 30 år sen och det är inget som går att göra något åt”. Sen behöver det inte alls vara som man tror utan man har bara hittat en grej i barndomen som man tror förklarar allt fast det kanske inte ens gör det eller bara delvis gör det. Kanske är traumat inte tillräckligt bearbetat vilket gör att det får orimligt mycket utrymme överallt i livet?
@janbolmeson jag vill dela med mig av hur jag gör för att råda bot på min ibland känsla av meningslöshet, att inte tycka saker är lika roligt och tygla mitt dåliga samvete för att jag inte är så bra på mina interna relationer.
I mitt fall så handlar det om att jag 1-2 gånger per vecka kör taxi. Jag träffar helt andra människor och jag har helt andra samtal än de jag har till vardags. Dessutom så ökar min tacksamhet gentemot livet med 1000% när jag ibland får höra fruktansvärda berättelser om livets ibland orättvishet. Jag får också garva åt folks ruskigt triviala problem som de gärna vill bolla med en taxichaufför.
Senaste resan för mig till till Tjeckien. 3 nätter på hotell bokat. Det fanns gym och trevlig frukost. Inga planer, ingen turist karta, ingen agenda alls. Jag konserverade knappt med någon förutom några korta enkla fraser. Trodde jag skulle bli less men det funkar så bra
Jag hamnade på ett ställe där en man i 80-års åldern satt och spelade piano. Jag satt och lyssnade på honom i 2 timmar och drack kaffe. Den stunden kan fortfarande påverka mig. Jag gick på gatan och ramlade in på ett konstmuseum, jag har aldrig varit på det i hela mitt liv. Osv osv
3 dygn utan mobil är en prövning. Jag tillät mig att checka det allra viktigaste på kvällarna men i stort sett var jag nedkopplad hela vistelsen.
När jag kommer hem har jag ny energi och känner mig mer motiverade att möta vardagen igen.
Ska tilläggas att jag till vardags har en chefsposition inom ekonomi/personal och jobbar dagtid med medelinkomst lön.
Tack för väldigt fint, bra och viktigt avsnitt! Fattar fortfarande inte hur ni kan, vill, orkar vara såååå transparenta 
Mina tankar (som som vanligt blir det nog lite long winded, vad är det man säger, det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda 
)….
@carolinebolmeson inte ofta du får ris, utan mest ros, men din start av avsnittet gjorde dig inte rättvisa tycker jag. Du var inte snäll, speciellt inte det där med Jans pappa. Om jag varit Jan i det läget så hade jag nog själv bara rest mig upp och gått iväg tvärilsk. Jo, ja, jag kan ha lite hett temperament 
Dock, du räddade det genom att inse att det var du som hade de åsikterna/frustrationerna och kunde pudla, live i avsnittet. Bra räddning!
Oro för framtiden - ja, det är väl normalt för de flesta av oss, lite av vår självbevarelsedrift kanske. Sen ska det ju inte få ta över livet. Men samtidigt är det ju så att ”mattan under en kan ryckas bort” precis när som helst. Jag har tyvärr varit med om det fler gånger än vad som kanske är normalt, om vi relaterar mattan till att nära & kära gått bort och m.h.t. ekonomiska problem tidigare i livet.
Samtidigt menar jag på att pengar sällan är det största problem när det händer. Ett problem, ja, men inte det största i min mening. Jag tänker att kanske din reaktion, @janbolmeson , att bygga ett ekonomiskt fort kanske mer är en reaktion på hur 13 årige Jan hade gjort, än vad du borde göra idag. Det är väl det du har insett men piska dig inte för hårt, oro för framtiden skulle jag säga är ganska normal. Bara att man ska kontrollera vad den får påverkar i livet.
Sen kan jag känna att ju fler gånger mattan ryckts undan för mig, i form av att livets ändras vid dödsfall, desto mer känner jag att mitt jobb är att verkligen leva, uppleva och göra det jag vill. För att kompensera för de som dog för tidigt. Ingen stress, ingen press, bara att jag ger mig den friheten å deras vägnar.
Jag menar på att jag enbart har ansvar för att leva mitt liv, på det sättet jag vill, och såklart idealt lämna både en rimligt ekonomisk och emotionell bas för de anhöriga att gå vidare, om jag skulle falla bort plötsligt (shit happens ). Det är inte mitt ansvar att till 100% sörja för att de efterlevande klara sig fin fint. Det är faktiskt deras ansvar, och de kommer att fixa det, precis som jag själv gjort. Life goes on, and that’s a really good thing
Om vi istället tänker att mattan ryks undan av ekonomiska orsaker, så har man/vi såklart ett ansvar att inte ta för höga risker så vi utsätter oss för det i onödan. Här kan jag tycka ett stora delar av vår befolkning hamnat väldigt fel, väldigt o-robusta privatekonomier med rörliga bolån, begynnande amerikanisering att låna till allt/mycket inklusive semestrar, rörliga elpriser etc. Kortsiktigt rationellt men långsiktigt riskabelt.
Det förvånar mig faktiskt m.h.t. hur pass välutbildade vi är i snitt i Sverige. Jag jämför med länder jag bott i där tex. bostadspriserna är ännu galnare jämfört med lönerna, räntorna är ännu högre men folk tar inte 100% rörligt för det, för det är för farligt inser man. Har man dragit till med dyrt boende så spar man in på annat, och hårt, tills man är någorlunda ikapp, medan vi (känns det som) ändå förväntar oss att ha allt det där andra på samma nivå som tidigare. Kanske det långsiktigt är bra att vi får en smäll för att påminnas om att vara lite mer robusta i våra ekonomiska beslut. Lite mer tillbaka till 50-60 talets spara först spendera sen, lappa och laga istället för att alltid köpa nytt. Livet behöver ju inte bli dåligt bara för det blir ekonomiskt lite tuffare. Det har jag sett på nära håll, där vår familj hade det ganska tufft ekonomiskt men ändå hade ett bra liv.
Lång utläggning för att komma min tes: Ekonomi är ekonomi. Livskvalitet och leva livet är i huvudsak något annat. Även om vi alla förstår att där är vissa kopplingar, så är det inget = tecken.
En annan sak jag tänker på är att “inget ont som inte har något gott med sig”. Det är åtminstone min erfarenhet. Även djupt tragiska händelser har sina positiva sidor. Min dåliga ekonomi i unga år har lärt mig läxan att vara noggrann med min ekonomi. Även att nära & kära dör för tidigt har, hur märkligt det än kan låta, för mig haft positiva bi-effekter. Man måste bara tänka på det för att identifiera dem. Allt som händer en formar en, och om man gillar sig själv även efter allt elände, så måste något gott ändå ha kommit ur det. Tex för dig @janbolmeson . Att din pappa dog så tidigt formade dig till den du är idag. En fena på att tjäna pengar och investera. Det är ju något bra! Man ska bara tänka på det och inse att man inte kan både äta kakan och ha den
Jag har en känsla av att det @carolinebolmeson var inne på med att resa bort och klara sig på 100 USD kan vara något ni kanske skulle fundera vidare på. Ok, det behöver inte vara så extremt, men att vara borta länge med bara en resväska, en begränsad budget och i princip bara utresan bokad. Med risk för att hela forumet hatar mig, men ta en “time out” 3-6 månader och åk till ett ställe där ni kan få vara bara ni. Där ingen känner er och inte har förväntningar på att ni måste vara på ett visst sätt. Det kan vara bra för att hitta tillbaka till sig själv, för det är ju bara jag/vi/familjen som formar det vi gör och hur vi beter oss. Så gott som noll påverkan av vad andra förväntar sig. Hitta en plats där ni kan utgår ifrån och resa runt lite för att få andra perspektiv på tillvaron. Såklart måste det vara ett ställe ni kan sätta barnen i skola eller “hemundervisa” dem, men sådant finns ju på rätt många ställen om man söker lite.
Det var något vi gjorde för många år sedan men ändå ganska mitt i livet. Sex månader tjänstledigt, packa väskan och så drog vi med bara utresan bokad och första hotellet samt en ide om vad mer vi ville se. Resten fick vi hitta på på vägen. Otroligt bra för oss att verkligen
PS: Jo, jag bygger nog också lite ekonomisk trygghet, men inte ett fort. Snarare småbyttor med pengar som är nergrävda lite här och var i landskapet. Jag sitter nog mest där nere på bryggan vid sjön och dinglar med benen och funderar på vem f-n som byggt det där jättefortet på andra sidan sjön. Själv känner jag mig tryggare i att inte ha allt bundet i samma sak / fortet. Att kunna resa mig upp och bara gå vidare till ett annat ställe tillsammans med frun. Jo, vi är nog vandrare
PS 2: Å hel-te vad lång det blev. Sorry alla!!! 
Ser fram emot att lyssna på avsnittet. Det är alltid intressant att höra den känslomässiga och psykologiska aspekterna av ekonomi och livet!
Superbra och tänkvärt avsnitt! Jag tror precis som Caroline sa, att vi ju alla bygger fort. (Viktigt att inse det så behöver man inte noja så mycket över faktumet…)
Att tex “bli den populäraste i klassen” som du nämnde är ju också ett fort, där fokus inte är pengar utan “om bara alla tycker om mig så kan inget farligt hända”. Eller att bli jättestark och vältränad är ett fort. Eller att klättra i karriären tills man är superduperhöga chefen. Eller att alltid vara ordentlig och följa alla regler (check på den…)
Poängen är ju att de aldrig blir klara. Och jag tyckte det var väldigt tankeväckande som Bertil sa, att till sist blir det själva byggandet som blir problematiskt.
Det är bra för oss alla att identifiera våra egna fort eller “snuttefiltar”. Inte slänga ut dem helt för de ger ju bra saker också, men bevaka att de inte går till överdrift! Och förstå att anledningen till att vi ibland pratar förbi varann i livet är att vi har olika fort.
Nu ska jag ägna kvällen åt lite navelskåderi för att identifiera lite egna strategier 
Ta hand om er alla forummedlemmar!
Hej @janbolmeson och @carolinebolmeson - och tack 
för ännu ett högkvalitativt “mjukt avsnitt” - vilket är något som jag lärt mig att uppskatta allt mer!
Er totala öppenhet hjälper mig att motionera mina tankar, sanningar och värderingar - på riktigt.
Här är ju flera igenkänningsfaktorer för mig, och nån stilla undran/rädsla…;
Res för tusan ensam med dottern! 
Jag gjorde själv detta under höstlovet tillsammans med min 12åriga son - och det blev en fullständig succé 
. Både upplevelsemässigt och på det mentala planet mellan far och son 
. Den kemin vi fick redan i bilen till Kastrup var magisk, och höll i sig hela resan.
Vår resa var i stort sett helat oplanerad på plats. Vi tog dagarna som de kom, och jag lät honom bestämma till största del (sa aldrig “nej” efter insikter mha RT).
Det blev mycket hyra elsparkcykel 
, vilket gjorde honom väldigt lycklig då detta är förbjudet att hyra för barn i Sverige. Att de var “geo-fence-styrda” imponerade istället på pappan, vilket var kul… 
Kostmässig blev det färre Michelinkrogar 
och fler Pommes-middagar för oss - men det blev å andra sidan ett engagemang från hans sida att välja krogar, då jag ändå krävde viss variation.
Min far dog när jag var 26år…
Att det skulle vara en parameter i mitt fortbygge har jag inte reflekterat över - så det kanske det inte är, eller är det just det 
. Min strävan mot ekonomisk trygghet började innan det, men det har ju å andra sidan inte blivit mindre trygghet med åren. Min far hade inte detta fortbygge som sin paradgren, men hade å andra sidan mer “smålänskt sparsam” som generell ådra. Kanske tryggar jag upp min barns framtid undermedvetet givet ovan händelse - jag vet faktiskt inte 
.
Jag hade gärna hört mer om varför du bedömer detta som en parameter för dimensioneringen av ditt fortbygge…?
Spirecta vs Fortet - the Game is on (?)! 
När jag gick in i RT-programmet så hade jag en förställning om att när vi hade examinerats och format en Livsplan 
så hade Spirecta vunnit kriget mot det onödigt höga fortet, med den onödigt djupa vallgraven och de onödigt robusta väggarna som bär upp de onödigt höga tornen…
Jag hoppas fortfarande så blir fallet, åtminstone för min del - jag tror att hitta ett ritning på ett fort som uppfyller Svensk Byggstandard kan trygga mig i att våga leva efter min Livsplan, istället för att dimensionera betongbunkern mot nån galning ett par hundra mil österut…
Jag tror på dig. Det handlar om att bryta mönster, byta miljö och byta sammanhang. Tvinga in hjärnan på nya spår för ett tag.
Vad som ger mig mest energi är att resa. Inte paketresa där allt är planerat utan resa efter eget huvud. Helst enkelt och med kort framförhållning så att hjärnan får ägna dagarna åt nya problem och låta de gamla hålla sig på distans. Det är inte alltid kroppen behöver vila i form av sömn utan det handlar kanske mer om att komma bort från det invanda och få nya perspektiv.
Tyckte det var spännande när Caroline pressade dig lite när det kom till att det inte enbart handlar om när din pappa dog, utan det finns alltid något mer där. Det är lätt att välja ett tillfälle och sedan köra på det för det är praktiskt och enkelt förklarat. Något du nog vill att det ska vara. Tyvärr är det ju sällan så! Fick direkt upp en video jag nyligen sett där dom intervjuar Philip Diab som är den där Lyxfällan-coachen som får prata med alla deltagande i Lyxfällan. Han tog upp detta som en av de vanligaste ursäkterna när de får frågan “Hur har det blivit så här?” så vill alla välja en punkt att jo det var ju xxx eller t.ex. när jag blev arbetslös" sen när man letar djupare i detta så handlar det ju oftast om något mer än det som deltagarna tror. Lite så tänker jag kring detta. Spännande och riktigt givande att Caroline vågade pressa dig lite!
Vill du se klippet så tryck nedan.
Ska bli spännande å lyssna så här i tider med ena benet i pension och en värld och världsekonomi som känns minst sagt skakig…
Å nu ser också jag $tecknet i loggan - jag som trodde den illustrerade dig o Caroline…
Intressant avsnitt som alltid 
Bra jobbat.
@janbolmeson en tanke/fundering/provprat om varför det är svårt att slappna av och vara nöjd med den man är.
Om man inte har lärt sig att älska sig själv för den man är, utan istället, som i ditt fall (och mitt), för vad man presterar, så finns det en risk att man är hård och oförlåtande mot sig själv.
Detta kanske man är för att få en chans att tycka synd om sig själv för att man blir så hårt och orättvist behandlad och det i sin tur blir då en möjlighet att visa sig själv acceptans, medkänsla och kärlek.
Jag vet att uttrycket “tycka synd om sig” inte är smickrande precis och jag menar inte att man tänker de orden. Snarare att det blir någon sorts omväg eller proxy för att få visa sig själv de varma känslorna.
Tänk om man fått lärt sig hur man går direkt på de känslor man vill ha för sig själv, skulle nog underlättat…
Det kan vara därför du inte tillåter dig att bli klar med ditt trygghetsbyggande. Då har du ju inget missnöje att använda i proxy-loopen till att visa dig själv kärlek.
PS. Detta är något jag funderat på för mig själv en tid. Så bara lite lösa tankar egentligen, ta det för vad det är.
Jag har “alltid” varit kvällstrött samtidigt som jag är morgonpigg. Jag vaknar i princip alltid samma tid oavsett när jag somnar (med liten variation). Brukar sällan vara trött på morgonen. Har dock haft en period med sömnproblem och då har jag haft svårt att somna och fortfarande vaknat tidigt, då blev det problematiskt och jag fungerade dåligt på dagen.
Har fått prova lite olika saker för att få rätsida på det, t.ex. Circadin (ett melatonin preparat) men även strikt “kratta manegen inför sömn”. Dvs inga skärmar eller starkt ljus de sista tre timmarna innan läggdags, inga skärmar om man vaknar på natten osv. Tycker mig se en skillnad mot “hur det alltid ha varit” så frågan är om mitt naturliga sömnbehov är 6-7h eller om det finns mer bakom?
Tillskillnad från somliga har jag dock alltid gett mig tid att sova 8h men inte kunnat (på länge), men har ju samtidigt inte provat de sakerna jag provar nu. Idealiskt för mig vore en dygnsrytm från 21.30 till 05.30 och det är mitt mål. Jag är drygt en timme bort från det nu i båda ändarna men snart blir det sommartid.
Det där påvisar ju inte att man skulle må fysiskt eller psykiskt bättre (eller sämre) av det.
Det är nog inte sådär enkelt, jag har inte ett konstant sovbehov av 8 timmar per natt, inte heller ett konstant behov av 5 timmar.
Vissa nätter vaknar jag 3 på natten när jag lagt mig 22.00 och är pigg.
Andra mornar så snoozar jag fram till 7.30.
I regel sover jag till 5.30
Jag behöver runt 8,5 timmars sömn per natt, ibland med kompletterande vila under dagen. Sen har jag också mina diagnoser att ta hänsyn till.
Men det finns mycket studier på ohälsosamma konsekvenser av att sova för lite, hjärnans funktioner påverkar både minne, kognitiva funktioner, stress och bra sömn förebygger vissa hjärnsjukdomar. Så vill man förbättra sitt mående och minska sin risk för Alzheimers rejält, så behöver vi sova bra och tillräckligt länge.
En av de första studierna kring just demenssjukdomar och sömnhälsa tas upp här, men med en googling så har fler studier kommit till liknande slutsatser.
https://www.hjarnfonden.se/2018/08/somnstorningar-kan-kopplas-till-okad-risk-for-demens/
Ibland är koffein ett spöke som påverkar sömn och djupsömn mer en många tror, så att sluta dricka kaffe/cola/Trocadero/energidrycker/Treo efter klockan 12 på dan är ett rimligt steg om man har problem med sömnen. Även mörk choklad och svart te kan verka centralstimulerande och påverka sömnen.
Känns som många skryter om att de sover lite, det känns fel när vi vet att det är farligt både för hälsan och även påverkar bilkörning och annat.
Så ta hand om er!
Det lär finnas vetenskapligt stöd för att det finna A- och B-människor. A lägger sig tidigt och går upp tidigt (morgonmänniska) medan B lägger sig sent och går upp sent (kvällsmänniska). Båda har samma sömnbehov i övrigt.
Jag är, eller har varit, en typisk B-människa som kom igång ordentligt vid 22-tiden och kunde befinna mig i mitt flow i många timmar. Nu, på ålderns höst , är jag något mitt emellan. Grnomsnittlig som en indexfond.
Kvällstrött/morgonpigg = har biologiskt dygn som är kortare än 24h
Kvällspigg/morgontrött = har biologiskt dygn som är längre än 24h
Precis, det är vi B typen som höll stammen såker under natten när A sussade gott.
B fyllde en funktion förr. Sen industrialismen och elljuset ses man väl mest som en oduglig 7 sovare.
Alltid varit mest kreativ efter 22 men då ”ska” man ju sova
Det lär vara bättre för kroppen att vara A. I så fall ligger jag risigt till. Men jag är mer A nu än för 10 år sedan så jag klarar mig kanske.
Om det inte hade varit stigmatiserat att komma till jobbet vid lunch så hade man ju fått sina 8 h sömn mot att man jobbat till kl 20-21.
Nu har jag mer fått hanka mig fram med 4-6 timmar. Men det var skönt att gå ner på halvtid för något år sedan. Inte ligga där klarvaken, snurra i sängen som en torktumlare och stressat tänka nu MÅSTE jag sova
Är jag trött på morgonen efter att ha somnat Kl 2-4 på natten så sover jag längre helt enkelt. Men visst även här en viss A-ifiering.
Hälsan verkar dock vara ok