Pension är ett ämne som jag är passionerad kring. Och jag har mycket tankar om vårt pensionssystem, och är väldigt kritisk till det. Jag håller absolut med om att det svenska systemet är mycket bättre än i många andra länder, där det är mindre hållbart. Ingen har väl missat pensionsbråket i Frankrike. I Spanien behövs reformer som inte kommer, eftersom den äldre befolkningen röstar fram politiker som inte kommer reformera systemet, vilket sätter press på yngre generationer. I Ryssland har man höjt pensionsåldern till en nivå som är högre än vad medelåldern är i vissa delar av landet. Det är i stark kontrast till hur det var i Sovjet, där det var möjligt att gå i pension redan vid 50 om man haft ett fysiskt tungt arbete.
I Sverige höjs nu pensionsåldern för alla, utan hänsyn till att vissa har betydligt mindre slitsamma arbeten och började jobba långt senare, och alltså orkar till en högre ålder, medan andra började jobba tidigt och aldrig kommer orka till pension. Själv började jag jobba som 19 (och känner folk som började som 16), och skulle aldrig klarat jobba som byggnadsarbetare till 69, vilket skulle varit 50 år. Enligt en undersökning bland äldre byggnadsarbetare trodde bara 2% att de skulle orka till 69. En annan undersökning visade att 90% av byggnadsarbetare har någon typ av krämpor. En tjänsteman som studerat många år på universitet och har ett mindre slitsamt arbete har såklart mycket bättre förutsättningar att orka jobba längre. Och har till skillnad från någon med ett fysiskt tungt arbete dessutom ork efter jobbet till att träna.
Jag tycker i grunden inte om vårt pensionssystem, och skulle föredra om det vore helt frikopplat från inkomst. För det finns väldigt många med låg inkomst som missgynnas. Det är kvinnor, som är hemma med barn i större utsträckning än män, och generellt tjänar mindre. Det är föräldrar över lag, som i regel jobbar mindre än personer utan barn. Det är folk som studerat eller som varit sjukskrivna mycket. Och väldigt många klarar inte av att arbeta heltid. Väldigt många har också alldeles för dåligt betalda arbeten. Och dessa jobb är lika viktiga för samhället som välbetalda. Ibland viktigare. Flera lågbetalda yrken är essentiella för att samhället ska fungera, medan en del välbetalda yrken inte tillför så mycket. Och att då dem som haft viktiga, lågbetalda och slitsamma arbeten “straffas” i slutet av livet med både låg pension och kortare liv, medan de som varit välbetalda får en högre pension och lever längre, tycker jag är väldigt orättvist.
Sen är jag ju FIRE, och har redan gått i “pension”. Jag är Barista-FIRE och jobbar litegrann, men lever mest på passiv inkomst. Jag har i mitt liv arbetat totalt ungefär 12 år. Men den summa som jag på denna tid jobbat ihop till min pension (jag är 39 år nu) är betydligt lägre än vad jag sparade ihop privat under mina sista 7 år som byggnadsarbetare. Och det som jag idag har i passiv inkomst är mer än vad jag skulle få i pension om jag inte tjänar mer, och går i pension vid 69. Jag kommer väldigt troligt att få garantipension. För jag är totalt ointressserad av att jobba i den utsträckning som skulle krävas för att höja min pension. Dessutom skulle jag klara mig bra på garantipensionen, eftersom jag har låga utgifter, och ganska enkelt skulle kunna sänka dem. Plus att jag har goda möjligheter att skaffa mig extrainkomster. Det är också möjligt att jag genom mitt skrivande kommer tjäna mycket mer än vad jag skulle gjort som byggnadsarbetare.
Skulle jag fortsatt jobba fram till pension vid 67, med ungefär samma lön som jag hade när jag slutade jobba, skulle jag få en pension som jag kunnat leva bekvämt på. Men om jag under samma tid även fortsatt spara som jag gjorde, hade jag kunnat plocka ut fem gånger så mycket enligt 4%-principen. Jag skulle från min pensionering alltså kunna leva på mer än dubbelt så mycket som jag under mitt arbetsliv haft som inkomst. Och jag levde på mindre än hälften av min netto-inkomst när jag jobbade och tjänade som mest. Så kontrasterna mellan pensionen och FIRE är enorma.
Jag oroar mig inte ett dugg för min egen pension, och vet ju att jag klarar mig på garantipensionen. Men jag tänker mycket på alla dem som av olika anledningar har mycket sämre förutsättningar än jag. Som av en eller annan anledning inte kan öka sin inkomst eller orkar jobba fram till pension. Jag tycker ett inkomstbaserat pensionssystem är fundamentalt fel, och skulle föredra en allmän pension som var lika för alla, oavsett inkomst. Och att man såklart skulle kunna ha ett privat pensionssparande utöver det.
Utöver detta är jag också kritisk till att vi höjer pensionsåldern. Jag är helt övertygad om att vi istället skulle kunna sänka den, samtidigt som vi även sänkte arbetstiden. Det handlar om prioriteringar. Sveriges BNP är ungefär dubbelt så högs som för 30 år sedan, när vi senast sänkte arbetstiden. Sedan dess har vi istället höjt den flera gånger. Under större delen av 1900-talet hade vi visioner i det här landet om mindre arbete och mer fritid. Och vi gick från att ha en pensionsålder som var lägre än medellivslängden, till att ganska drastiskt sänka arbetstiden genom kortare arbetsdagar, semester, och genom att både leva längre efter pension och gå längre i skolan innan arbete. Nu går vi i motsatt riktning. Jag köper inte att vi måste jobba längre för att vi blir äldre. Och inte heller att vi börjar jobba senare. För vissa börjar jobba direkt efter gymnasiet, och utbildning för att kunna ta ett mer kvalificerat arbete borde i min mening, ur pensionssynpunkt, räknas som arbete. För det är ju verkligen inte fritid.
Som ett första steg skulle jag önska att höjningen av pensionsåldern drogs tillbaka, och det blev möjligt att gå i pension vid 61 igen. Och att standardarbetsveckan sänktes från 40 till 30 timmar per vecka. Och att vi därefter fortsatte sänka arbetstiden, med slutambition att helt avskaffa arbete. Vilket såklart i dagsläget är omöjligt med rådande teknologi. Men jag är helt övertygad om att vi med nuvarande teknologi både kan sänka arbetstiden och pensionsåldern. Det kräver dock enorma omställningar och omprioriteringar. Och den viktigaste omställningen är att inse att det är möjligt.