Jag är antingen ”klar” med hur jag funkar här eller bara kopplad annorlunda, men för mig var detta mest likt en kick-off på nån konferens el dyl (och jag avskyr sådana inspirationstal). Jag zonade snabbt ut och fick ta mig genom avsnittet i etapper.
Inget ont om er i avsnittet, det var att innehållet enbart staplade självklarheter som det framstod från min horisont. På konferensen hade jag surfat RT. Nu skriver jag ett inlägg istället. 
Ytterligare kommentar från tuben:
Jag känner igen mycket från innovationsforskning, så som komplexa problem och timing etc.
Jag gillade farligast just nu som koncept/modell i förhållande till risk management och att allokera resurser.
Därtill kommer jag att tänka på Lars Tyrstrups forskning om organisatoriska mellanrum och en av lösningarna på dessa, nämligen vikten av att ha slack i organisationen för att folk ska kunna hantera oplanerade frågor som ligger utanför deras uppgifter på to-list eller till och med de frågorna som hamnar mellan stolarna mellan organisationer.
Det tolkar jag som samma sak eller väldigt lika mentalt överskott. Har jag inte kapaciteten att stanna upp och reflektera för att jag är uppbokad till 150% blir det väldigt svårt för att inte säga omöjligt att lösa de frågorna som kommer in från sidan.
Ditt utlägg om att göra saker medvetet tänker jag ofta på. Bland annat brukar jag tänka typ såhär: Det är helt olika att göra något metvetet för att det finns en uttalad strategi. Ta exemplet med verksamheter som skriver under på att jämstäldhet är viktigt men inte gör något medvetet för att jobba för det, kontra verksamheten som gör medvetna satsningar för att förbättra jämställdheten. Detta är några lösa tankar jag kom att tänka på just nu.
Spännande!
Tror absolut vi är funtade olika. Själv blir jag alltid förvånad när Caroline vill veta varför vissa saker blir som de blir (tex människor) medan jag tycker det är ganska ointressant och irrelevant. Däremot kan jag tycka att det här är superspännande eftersom det ger mig en fördel och hjälper mig vinna (vilket är viktigt för mig i mina spel) 
Tack för intressant avsnitt även om jag tror (hoppas) att en del borde vara självklart egentligen men där man såklart ändå kör fel då och då.
Farligast just nu
Är för mig en bra/bättre formulering, spetsigare i en stressig situation (som jag antar kan behövas inom försvarsmakten tex) än det som jag lärt mig i riskanalys dvs
Risk = Sannolikhet x Konsekvens
Det har varit väldigt användbart för mig, i jobb och privat, men upplever att rätt många missar detta tankesätt och antingen mest tänker på det mest sannolika utfallet eller så gott som enbart på konsekvensen där det är multiplikationen som avgör hur stor risken egentligen är.
Bra sätt att kommunicera samma tänk.
Mentalt överskott
Också bra att tänka på även om jag tror det är / borde vara självklart att läsa en person om den är mottaglig eller ej.
Hemma brukar vi mer säga / gå så här
Problem före lösningen
Generellt sett viktigt och borde vara självklart men ibland kan jag dock uppleva att det går över styr. Överproblematiseras typ. Inte minst i arbetssituationer. Om någon frågar var toan ligger så kan man ofta utgå i från att personen tänkt rätt kring problemet 
Nä, skämt åsido, men ibland blir det krav på för mycket information i min mening från andra kring problemet före ett svar kan komma. Om jag är osäker på om personen eller jag uppfattat problemet rätt så brukar jag svara men också klargöra antaganden som jag gjort. Hade nog uppskattat om fler gjorde så istället för att köra rumpnisse-syndromet där 99% av tiden går åt att klargöra problem som ändå är ganska uppenbara. Men det kanske är specifikt för mig.
Klart att i en krissituation så behöver man såkerställa snabbt att båda har samma bild av problemet så man inte försöker lösa olika problem. Det är väl där detta kan vara viktigt. Säkerställa samsyn på problemet under tidspress för att sedan lösa det gemensamt.
Skulle vara intressant att höra mer kring detta där ni går in djupare och på ytterligare modeller samt med konkreta exempel. Spännande att se vart detta leder 
Jag är väldigt tacksam för alla bra tankar!
Det glädjer mig att många upplever detta som självklart. Verktygen är tänkta att kunna vara hjälpsamma vid första anblick:
Väldigt lätta att förstå i deras enkelhet, samtidigt som det döljer ett djup för den som är intresserad.
Frågor som kan vara intressanta att utforska för “FJN” kan ex. handla om
För “mentalt överskott” kan man bland annat reflektera över:
Tittar vi på “problemet före lösningen” så kan intressanta vinklar att utforska vara när ska problemet definieras:
Ovan är lite top of mind men kanske tillräckligt för stunden. Poängen är att med utbildning skapa en praktisk kunskap kring ovan frågeställningar snarare än att kunna redogöra för varje fråga i text.
Jag är väldigt intresserad av att höra mer från er som upplever att innehållet är uppenbart! Vore intressant att få ta del av hur ni tillämpar detta praktiskt, då detta inte ska vara teoretisk-träslöjd utan i allra högst grad något som ska tillämpas i praktik. Skulle uppskatta att höra mer om:
Hur ni utvärderar beslut innan ni har tillgång till utfallet?
Hur skapar ni som individ/team/organisation nya lösningar när ni ställs inför okända problem?
Vilka strukturer tillämpar ni för att anpassa lösningar när problemet ni försöker lösa förändras?
Jag lyssnar gärna om ni vill dela med er! Är alltid tacksam för att höra vad jag har fel om!
Jag tror dessa punkter kan vara självklart för många i normala tillstånd. Däremot tror jag dessa kan behövdas väldigt mycket - att drilla dem så man har en grundprocess som kickar in - i stress- eller krissituationer.
Efter att ha varit med om en del sådana situationer - alltifrån att vara först vid en allvarlig bilolycka, utrymning vid jordbävning, på långsemester vid pandemistart, till att vara i ett land där plötsligt allvarliga terror hot seglar upp - så reagerar många tyvärr i panik istället för att tänka efter och agera därefter.
I sådana situationer tror jag dessa principer kan vara väldigt nyttiga - vad är farligast nu, skaffa mentalt överskott, få samsyn på problem och vad man ska göra/lösningen.
Jag tror också att dessa principer kan vara nyttiga vid nästa börskrasch som kan upplevas som en väldigt stress situation.
Jag ska prata med min fru om dem. Vi reagerar lite olika men vi har balanserat varandra historiskt. Jag är mer söka-information-och-agera-snabbt orienterad medan hon är mer gör-inget-förrän-vi-vet-mer.
Vis av att ha varit med om en del krissituationer så tror jag inte det är de sista. Bra om vi har samma tankemodell för att hantera det.
Tack
Snyggt @JFB
Lite beroende på hur man definierar det så kan “normala tillstånd” vara linjära eller icke-linjära. Jag tror att vi oftare rör oss i den icke-linjära domänen men att vi tänker på den som linjär, varpå vi tyvärr försöker tillämpa linjära strategier för icke-linjära problem. Lite liknande Nassim Talebs resonemang om Mediocristan och Extremistan.
Jag tror också de kan vara självklara för många i förhållande att man tittar på linjära problem, där dessa verktyg inte har samma värde. Dvs har vi har gott om resurser, kanske får göra första draget, problemet är känt och förändras sakta eller inte alls. Det sagt så kan vi givetvis ha stress i linjära problem också ex. i form av tidsbrist, men de är fortfarande linjära.
Så länge vi jobbar med kända problem, även om det är första gången vi stöter på variationen, där vi har färdiga strukturer, strategier och metoder för att hantera dem så är det lätt att definiera, för att det ofta redan är gjort, fördela resurser har vi en best practice för och överskottet påverkas väldigt lite då vi redan har en väg framåt.
Tittar vi däremot på problem som för oss är helt okända och där de kombinatoriska explosionerna för att låna ett ord från matematiken är många, problem där det inte finns någon färdig lösning, ex. en krissituation som du nämner, i den domänen kan dessa verktyg, med flera, hjälpa oss att rita en tillfällig karta över situationen, de är en väg för att hitta vägen fram. Att strukturerat improvisera en lösning när vi inte har en. Hur man praktiskt gör detta tror jag inte är självklart för lika många.
Det finns många experter för det linjära - jag är inte en av dem 
Jag ser fram emot att höra mer vad du drar för slutsatser framöver. Finns mycket som är intressant i det du beskriver inkl. skillnaden mellan dig och din fru vilken påminner väldigt mycket om två olika militära doktriner där den ena ser på krigsföring som ett linjärt problem som ska analyseras, och först när det är analyserat och vi har hittat den bästa lösningen kan vi agera och vinna kriget. Den andra betraktar krigsföring mer icke-linjärt och som något som kräver handling där vår påverkan kommer utveckla situationen där vi genom anpassning kan vinna kriget.
Du får berätta vad resultatet blev sen 
Jag älskar ju det här, men det kräver ju en mental ansträngning. För mig själv är det som att jag ser ljuset i en sekund och sedan stängs dörren igen. Bara en så simpel sak som att ge exempel på ett okänt olinjärt problem i mitt liv upplever jag som svårt.
Lite enligt principen att jag tror ju att min bild av världen är typ 100% men i verkligheten är ju min bild mindre än 1 procent av verkligheten.
Det är det som jag upplever blir lättare för mig att tänka i en annan domän, typ vara ute och bli beskjuten, då är detta viktigt, men i mitt liv där är det annorlunda.
Du får gärna höra av dig om du lyckas ge ett exempel på okänt okända problem 
Jag tror att hade vi kunnat ge konkreta exempel på okänt okända problem så hade de nog inte varit okänt okända, och vi hade kanske inte behövt icke-linjära strategier som de vi har diskuterat i samma utsträckning, utan då hade vi kunnat skapa färdiga lösningar i förväg till flera av problemen.
Däremot så finns det ju gott om exempel på problem i förändring med kombinatoriska explosioner där mängden möjliga utfall är för stor för att skapa en “mästar-metod” eller en checklista som täcker in allt; schack, boll- eller kampsport, dejter & arbetsintervjuer, politiska val, investeringar eller affärsutveckling.
“The first principle is that you must not fool yourself, and you are the easiest person to fool.”
-Richard Feynman
Inte lättare, bara annorlunda. Jag upplever att många vid första anblick tror att detta bara funkar i en kontext likt den jag har arbetet med, där konsekvenserna för person är höga. Men den juridisk person ditt företag är eller den tredje personen du @janbolmeson brukar beskriva din och Carolines relation som kan också dö vid händelse av kris.
Anledningen till varför många tror att det är först i konfliktens domän detta har värde tror jag har att göra med att den domänen är okänd för dem, medvetet okänd, medan många upplever att de har full kontroll och insyn i den värld de till vardags möter, rätt eller fel. Jag finner det inte orimligt att anta att detta ändå kan visa på en förståelse för behovet av verktygen när jag behöver hantera okända förutsättningar och snabb förändring, efter som konflikten är okänd för dem. Missförståndet kanske ligger mer i att okända förutsättning och förändringar existerar i flera domäner än bara i konfliktens.
Ofta reflekterar vi kanske inte över det, för vi löser mycket intuitivt, vårt omdöme och praktiska kunskap gör det onödigt att lyfta frågan om att ha en checklista inför samtalet med sambon efter en lång arbetsdag, men när vi finner oss själva i ett icke-linjärt problem där vi saknar kunskap och inte hittar vägen fram så finns verktygen där för att kunna vägleda oss rätt genom kaoset.
Vi brukar ofta börja utbildningar med att praktiskt lära ut verktygen i svårare situationer, ex. krisledning, för att sedan belysa paralleller till mer vardagliga situationer. Syftet är aldrig att göra folk duktig på krisledning även om de blir det också, syftet är att exponera grupper för många problem och beslut på kort tid. Det är i praktiken kunskapen visar sitt värde, och för oss är det där den spelar roll, även om jag kan sitta dagar och med nöje nörda teorin bakom det.
Har lyssnat nu och det var ett intressant avsnitt. Själv upplever jag att 85% av mina problem handlar om resursbrist av något slag (tid/pengar/erfarenhet). En naturlig följdfråga bör vara; hur skapar jag redundans och undviker att problem uppstår?! 
OT
Ibland får jag intrycket @janbolmeson, att du är lite starstruck av folk med militär bakgrund?
Många som chefar eller konsultar, coachar osv använder militär bakgrund som någon sorts kvalitetsstämpel typ “Den store ledaren med stora insikter ™”
Men firman har också innehållit en inte oansenlig andel karriärister, MÖPar, foliehattar och folk med extremt intresse för “ordning och reda” (diagnos OCD). En del som aldrig hittar en plats utanför kaserngården.
Inte jag då, jag funkar perfekt i det civila 
Så är det absolut. Det är ju karriären som aldrig blev av.
Fattade inte vad jag gjorde när jag tackade nej till att söka till tolkskolan. 
Sedan kan jag gilla att man i flera hundra år har tänkt på frågor som ledarskap, människor, organisation, lösa uppgifter etc. Naturligtvis med blandat resultat, men ändå mer än många andra.
Du hade varit som klippt och skuren …så länge du höll Excelarken för dig själv
“Nobody likes a smart ass”
Men senaste pandemin innan covid startade ju på 80-talet…
Och för mig är det precis tvärtom vilket gör det smått plågsamt med sådana här avsnitt när det Jan blir som ett barn inför sin stora mäktiga superhjälte 
Åttiotalet, den minns inte jag…
Svininfluensan kanske aldrig fick någon pandemistatus?
Minns ni HIV/AIDS
Misstänkte att det kanske var den du menade. Ja det var ett jäkla rabalder och tragik men jag kommer inte ihåg om den klassades som just pandemi (?)
Lurkat länge, men ämnen som jag är svag för, ja då får man dra i gasbromsen (?) Därav wall of text!
Jonathan, apropå din fråga
Hur ni utvärderar beslut innan ni har tillgång till utfallet?
Jag har på senare år försökt träna mig på att frikoppla resonemanget till beslutet från utfallet. Målet är att fatta samma korrekta beslut nästa gång scenariot upprepar sig även om det förra gången inte blev ett bra/önskat utfall på beslutet. Jag har fått med mig detta delvis från en podd om kortspelet Magic, där de i sin tur baserat resonemanget på poker-teori (där det förvisso finns mycket tydligare statistik och beslutsunderlag än i livet i allmänhet). Där använder man uttrycket “Decisions not Results”, och att man inom ramen för spelet bör undvika “Results-oriented thinking”. Målet är att ta in resultatet, men att ha i åtanke att ett enskilt resultat utgör ett mycket begränsat dataunderlag som inte bör påverka nästa liknande beslut i någon stor utsträckning. Det handlar väl främst om i praktiken olinjära problem.
Ett ganska vanligt scenario där jag tänker att detta kan passa in på är att man har kort om tid för bilkörning till en avtalad tid, kanske ett möte, en fritidsaktivitet med barnet, jobbet m.m. Om man förutsätter att konsekvenserna av en sen ankomst är i storleksordningen att få en obekväm känsla själv, eller att motparten på andra sidan blir irriterad, och inte att något på riktigt katastrofalt inträffar.
Om man tänker Farligast Just Nu, så tänker jag att det värsta är att hamna i en bilolycka, ett ovanligt utfall men som en hyfsad del av befolkningen ändå erfar under sitt liv i någon grad. Utfallet av situationen vid det enskilda tillfället är dock nästan alltid att man kommer senare till avtalade tiden om man kör mer defensivt, och i bättre tid om man har cement i gasfoten. Utfallet blir mycket sällan (men inte aldrig) en olycka om man skyndar sig. Inget konstigt med den avvägningen egentligen, men att överutnyttja utfallet “jag kom i bättre tid för att jag skyndade mig” riskerar att förstärka ett dåligt trafikvett. Även om det mentala överskottet sannolikt påverkar avvägningen i stunden, högre belastning kan påverka förmågan att köra lugnt, komma försent och stå för den genans som blir resultatet. (Jag väger inte in här att trafiken sannolikt blir mer effektiv om alla kör defensivt, det är ett annat resonemang)
Det svåra är att kanske att identifiera vilka beslut som störs av att anpassa sin beslutsfattning till resultatet förra gången.
I sjukvården är ett ganska vanligt exempel en person som söker med feber och hosta där det finns en viss misstanke om lunginflammation. Efter samtal och undersökning kvarstår ingen stark misstanke om lunginflammation (just nu) och personen återgår till hemmet för att låta kroppen läka infektionen utan antibiotika. Två dagar senare återkommer personen med en tydlig lunginflammation som nu kräver behandling.
I det läget är det inte helt enkelt att behålla sitt förtroende för det första beslutet (att inte behandla med antibiotika), även om det var korrekt utifrån scenariot där och då. Det är förstås rimligt att reflektera runt om man missat relevant information. Men jag tror ofta att risken är att överkompensera kommande gånger i många av dessa scenarion, eller kanske ännu vanligare (beroende på personlig läggning) att älta beslutet utan att ha någon anledning att ändra på processen egentligen. Och på så vis gå miste om kognitivt överskott för att man försöker utveckla en redan ‘bra nog’ process.
Det handlar väl ytterst om att mentalt spalta upp bredden av utfall (i trafikexemplet ovan, att inte bara tänka “jag kan komma i tid eller för sent” utan att väga in “jag kan komma i tid eller för sent, men jag riskerar också att hamna i en trafikolycka”), och att utvärdera beslutet i relation till de utfall man förväntat sig. Det verkliga utfallet blir då egentligen bara relevant för utvärderingen om det är något man inte har tänkt på i första ledet.
Pågående funderingar detta, men det var verkligen tankeväckande med avsnittet och den här tråden. Tack!