Tack, det värmer jättemycket och jag uppskattar dina tankar - både i denna och andra trådar. Därav att jag också försöker skriva och utveckla tankarna. 
Får jag ifrågasätta denna?
Jag tänker så här att svaren är så klart flera. Men om jag ska spontant generalisera:
-
För vissa handlar det inte alls om pengarna, utan pengar är en effekt av något som de gör och har gjort under en lång tid. Dvs. att pengarna är en bieffekt och inte drivkraft. Ofta är det här tydligt för t.ex. företagare.
-
För andra handlar det om “relationen till pengar” där man t.ex. värderar pengar som trygghet eller något annat mått där “mer är bättre” och det blir aldrig tillräckligt. Man försöker lösa ett problem som inte finns på ett sätt som inte går.
-
För det tredje kan det även handla om att passa in i normen och inte sticka ut.
-
Det är inte helt ovanligt med att stället man tjänar pengar på skapar sammanhang och mening.
-
Det kan vara att man inte värderar inkomst av kapital som inkomst av tjänst
-
Eller någon helt annan anledning.
Det jag ofta frågar mig själv och andra - nu även i nästa veckas avsnitt med Caroline som vill göra ett ganska stort skifte i livet är: “Är beslutet rent?” Är jag medveten om min inre medvetna/omedvetna drivkraft som vill få mig att fatta beslutet?
Min upplevelse är att väldigt många - inkl. jag själv i perioder - inte fattar rena beslut. Snarare har vi någon omedveten rädsla som driver oss i en riktning. Inom FIRE-communityn är det ju t.ex. supervanligt med “One-more-year”-syndrome, här i forumet ser jag det i att många sparar mer än man behöver etc.
Ja, det kan vi återkomma till. 
Tänker spontant att det handlar lite om skifte mellan nivåerna som vi inte riktigt tog upp i avsnittet:
Samt att landa i dem för sig själv.
Om jag ska spekulera så är min poäng här att man måste prova. Jag tror inte det går att lista ut huruvida man gillar det där huset på Bali, segelbåten eller vad än nu må vara i livet för en själv.
Det är därför jag och @MoaD brukar tjatar om att “prova mer”, “prao:a mer”. Vi kom ju även in på samma tema häromveckan med Charlie i detta kortavsnitt:
Jag själv har provat MASSOR av saker som jag konstaterat “inte var grejen”. Allt från att ha hyrt båt på semester, kört sportbil på bana, tagit grönt kort, tagit jägarexamen, gjort överlevnadskurs, gått skumma personlig utvecklingkurser etc. Jag känner fortfarande inte att jag landat, men hade jag inte prövat så hade jag inte vetat.
Så min personliga åsikt är ju när t.ex. hus på Bali kommer upp (som det har gjort någon gång i samtal, likaså båten då jag har en kompis som vill ha en Swan100(?)) så brukar jag säga: börja med hyra båten, huset eller vad det nu än må vara så att du listar ut om det är grejen för dig. Ibland är det och ibland är det inte.
Varför då? 
Kan inte folk få prova och göra misstag? Tänk om det autentiskt är grejen med Bali? Har en kompis som 25-år gammal gjorde sig FIRE och flyttade till Thailand och bor där sedan dess. För honom var det ju 100% rätt.
Jag bara menar, bara för att det inte är rätt för mig, så kan det ju vara rätt för någon annan.
Absolut. Men det är väldigt, väldigt olika också. Jag har en kompis som bidrar mycket till lokalförening, andra sponsrar forskning och vissa gör inget alls. Men det är också en sådan sak som jag tror passar vissa som handen i handsken och för andra skaver det. Har faktiskt inget exempel där någon gör det heltid. Moa kanske har.
Tack, uppskattar det.
Mest för att jag är nyfiken. Varför är det okej med restuarangen men inte ett hus på Bali? Är det mer okej med Jensens Böfhaus för 1000 kr för två personer än Alkemisten för 46.000 kr för två personer? (Ja, det kostar faktiskt 23 tkr per person) Var går gränsen för när det är okej och inte? Vem bestämmer den?