Det är odiskutabelt att facket förr och idag kämpar för att tvinga företag att ge mindre del av vinsten till ägarna än vad dessa egentligen vill, och istället ge denna tillbaka till arbetarna i former av bättre (dyrare) villkor. Sen kan man ogilla eller gilla det. Ägarna brukar ogilla det (det är därför de hela tiden måste tvingas), och arbetarna om de förstår hur systemet fungerar, brukar gilla det.
Skulle inte facket kämpat och fortsätta kämpa för arbetarnas villkor hade självklart arbetsgivarna börjat ge sämre villkor.
Detta gäller så gott som alla arbetare. Inte bara industriarbetare.
Sen får man inte glömma att även arbetsgivarna till mångt och mycket tycker om facken och den svenska modellen. Den bidrar till stabilitet, långsiktighet och hållbarhet på ett helt annat sätt än i många andra länder där det är strejker och tjafs i betydligt högr eutsträckning än i sverige
Och omfördelningen var det ju facken som bidrog stort till att det skedde
Dem kan visst bry sig om småföretagare, men det beror helt på vilken person som företräder facket i det läget.
Folk accepterar det då det finns otroligt många som inte anser sig vara värda vissa saker utan bara accepterar, därav behöver dem någon som företräder dem och kan se saker utifrån. Så ja försvinner motpolen facken är det endast
Företagen kvar och då kan dem företag och ledare som har dålig personalsyn göra det som passar dem bäst.
Men det är otroligt viktigt att det är en person som företräder facket som är där för att förhandla så det blir bra för företaget och för personalen. Men också viktigt att den som företräder företaget ser det på samma sätt. Först då får man till fantastiska resultat. Men är det en bråkig person som företräder facket sätter sig företaget på tvären och saker blir sämre, likaså om det är så från företagets sida. Har erfarenheter från detta.
Det var ju det de inte gjorde och startade fackföreningar. Därför de behövs. I alla fall så länge inte staten tar ansvaret, reglerar mer och inför något slags kontrollorgan arbetare kan vända sig till och som företräder dem gentemot arbetsgivaren. Annars blir det en stor maktobalans, vilket återigen var det som gjorde att man gick ihop. Som grupp är man starkare.
Det är naturligtvis många saker som lett till Sveriges framgångar under hundra år. Men fackföreningar och arbetsgivarnas acceptans har varit en stor del.
Bra storyteller utan att vara påträngande. Isak hade kunnit sälja en begagnad dammsugare från 80-talet till mig. “Det ingår fuktskadade dammsugarpåsar” shut up and take my money!
Att vi valde att vara ”neutrala” medan hela Europa bombades sönder och samman under WW2 bidrog mer än lite. När återuppbyggnad skulle ske var våra fabriker hela och arbetskraften hade inte skjutits bort.
Ja, eller åtminstone är vi villiga att acceptera/kapitulera inför majoritetsbeslut eller när vi känner att ”ok, jag vann inte striden men det följde åtminstone regelboken”
När man pratar om den svenska modellens förträfflighet så lär man väl ställa den i kontrast mot något? Det tycks mig som att de flesta (europeiska, men även i andra världsdelar) länder som var någotsånär demokratiska och hade relativt fria marknader under 1900-talets andra halva står sig väl i jämförelse med Sverige.
Det är väl snarare så att vi har halkat ned mer och mer på topplistan sedan VK2s slut.
Du menar att företag ofta helt frivilligt betalar ut betydligt högre löner än vad som krävs för att hitta arbetare? Jag har aldrig stött på en liknande situation eller hört om den, men kan bara gratulera er som gjort det. I min erfarenhet försöker istället företagen hålla nere lönerna så mycket de kan. Vilket ju också är det rimliga.
Jag tycker det beskrivs bra i poddens inledning där företaget sänker dagslönen tills det finns lagom många kvar som fortfarande tackar ja. Jag ser inga tecken på att drivkrafterna i grunden ändrats sen dess, bara spelreglerna (mest eftersom facken tvingat fram det).
