Nedan följer en automagisk transkribering av intervjun gjord med hjälp av AI. Det innebär att den inte är ordagrann och kan innehålla fel.
Visa hela transkriberingen
Jan: Att jobba mindre och ha mer tid till det som är viktigt brukar vara de två vanligaste önskemålen när jag frågar: “Vad skulle du göra om du hade mer pengar?” eller “Vad är ett rikt liv för dig?” Det är också temat för dagens avsnitt där vi har bjudit tillbaka Jimmy Andersson från communityn. Han har skrivit en bok, “Arbetsfri”, om sin resa från långtidsarbetslöshet och en ganska dålig ekonomisk situation till att ett par år senare bli ekonomiskt fri och sluta jobba.
Det som jag tycker är spännande med Jimmy och hans resa är att han har gjort det från en ganska låg nivå på den här rikedomstrappan som jag har pratat mycket om på sistone. Det är en vanlig knegarlön – han har inte haft något stort arv eller sålt ett företag eller haft höga löner. Tvärtom skulle jag nog säga att han har tjänat mindre än vad de flesta av oss som tittar eller är med i communityn gör.
Jag vill dock säga att han har gjort detta på nivå två eller nivå tre på rikedomstrappan och gjort det med utgifter som är typ 160 000 kronor per år, mellan 160 och 220 000 kronor per år. Det ska ju sägas att det är lägre än vad vi har i utgifter på ett halvår, eller i vissa månader eller kvartal om vi gör en resa.
Så detta är inte modellen att man ska snåla sig till ekonomisk frihet, för jag upplever att det är det han har gjort. Men jag tycker att det är ett intressant perspektiv på hur man också kan välja att leva sitt liv och hur man också kan göra. Det som är intressant med dagens avsnitt är att det är en uppföljning på de två tidigare, och han pratar också om vilka insikter han dragit sedan han var med 2019, då han hade två år kvar att ta det här steget till ekonomisk frihet. Vad hade han gjort annorlunda och vilka är tipsen? Och vanliga missuppfattningar – till exempel det han själv har sett i communityn, att han blir ofta förvånad över hur mycket pengar som folk tror krävs för att kunna gå ner i arbetstid.
Jag tänker att detta avsnittet till mycket stor del är lite inspiration. Det är en inblick i hur man kan leva sitt liv på ett lite annat sätt, framförallt på väldigt lite pengar i min värld. Och sen tänker jag att under hösten kommer vi bjuda in lite andra personer för att prata om ekonomisk frihet, fast från kanske nivå tre eller nivå fyra eller kanske till och med nivå fem och sex i den här rikedomstrappan. Så jag hoppas att du gillar avsnittet och som vanligt ses vi i kommentarerna.
Caroline: Varmt välkommen till RikaTillsammans-kanalen som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag så att du ska kunna göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver denna kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.
Välkommen tillbaka Jimmy
Jan: Varmt välkommen tillbaka Jimmy Andersson. Du har ju varit med tidigare i avsnitt 104 som var 2019, alltså det är sex år sedan då vi pratade. Tiden, tror jag, var så här “ekonomiskt fri om två år”. Och sen gjorde vi en uppföljning 2023, och nu har du precis skrivit den här boken “Arbetsfri” som handlar mycket om din resa till ekonomisk frihet på en vanlig arbetarlön. Men där jag också upplever att du vill dela med dig av dina erfarenheter till andra. Till vardags brukar du hänga på Facebook-sidan Det Gråa Guldet. Varmt välkommen tillbaka!
Jimmy: Tack så mycket.
Jan: Är det något du vill lägga till?
Jimmy: Nej, det var bra.
Jan: Jag tänker så här, detta var också roligt – vi har ju precis läst din bok. Jag ska ta en kort anekdot. Jag hade markerat, för det var väldigt många saker som var bra, och jag gillar ju överstrykningspenna. Så gav jag den sen till Caroline och sen kom Elsa, vår sexåring, och sa: “Vet du vad? Mamma läser mellan de rosa markeringarna!” Hon läser det som inte är rosa, det är det enda hon läser.
Men du, jag tänker så här, innan vi kör igång – varför tycker du att man ska läsa boken?
Jimmy: Ja, den sammanfattar min resa från arbetslös till arbetsfri och den innehåller många bra tips. Om man inte har så bra koll på privatekonomi så innehåller den väldigt många bra tips, tycker jag, om hur man kan uppnå ekonomiskt oberoende. Men den är också en väldigt filosofisk bok. Så jag berättar om vad som är viktigt i livet – eller vad jag tycker är viktigt i livet.
Caroline: För det är ändå lite intimt ihopkopplat med pengar, det får vi ju ändå erkänna. Att många tycker så: “Jag behöver ha pengar för att kunna göra de här grejerna eller uppleva detta eller köpa det här.” Så det blir ändå som att lycka är lite ihopkopplat med vilken inställning man har till pengar och övrigt till livet, kan man väl säga.
Jan: Men exakt. Jag tänker att vi ska dyka ner i det där också, men jag tänker att om vi fortfarande håller oss på en hög nivå – om du skulle sammanfatta, vilka är de tre viktigaste sakerna du önskar att någon som har läst den tar med sig? Detta är liksom takeaways.
Jimmy: Ja, det är väl att ett rikt liv inte behöver kosta så himla mycket. Och att om man har något tillräckligt, om man har ett mål som är tillräckligt istället för att hela tiden sträva efter mer, så kan man faktiskt nå det målet och förhoppningsvis bli nöjd.
Jan: Ja, det var två. Har du ett tredje också?
Jimmy: Ja, jag har inte förberett någon tredje, men det kanske är att pengar inte är allt, men man behöver ändå lite pengar för att leva ett bra liv. Så pengar behöver man – man kan inte bara blunda för pengar. Det krävs inte så mycket som man tror.
Från långtidsarbetslös till ekonomisk frihet
Jan: Jag brukar säga att det är värt att spela pengarspelet ett tag. För lite som du var inne på, Caroline – det skapar pengar, löser problem, de skapar vissa möjligheter. Men det är långt ifrån allt. Jag pratade med en kompis om det där för någon dag sedan – att många gånger fokusera på det du inte kan köpa för pengar.
Jag har faktiskt gått och tänkt på det igår när vår sexåring var med på gymmet. Hon var ju med oss när vi tränade med vår PT Rick, och då sprang hon runt och sa “pappa, bättre kan du!” eller “kom igen nu!” Det var ju så här – du kan inte köpa en sexåring som springer runt på gymmet och peppar dig. Och då var det ändå ett minne jag tänkte på. Det är svårt att betala för att en sexåring vill komma och ha vattenkrig med dig i trädgården.
Jag gillar det absolut. Jag tänker också att det är inspirerande att se att det är möjligt, precis som du säger, på ett vanligt jobb. Ibland kan jag uppleva att folk tittar på oss: “Men ni är ju rika” eller “ni är ju egenföretagare” eller “ni har tjänat massa pengar” eller “ni driver en podd”. Och så blir det nästan som en ursäkt att inte göra det själv.
Medan du, läser jag från baksidan av boken, skriver så här: “Jimmy gick från att vara långtidsarbetslös med lägsta möjliga ersättning från A-kassan till att bli ekonomiskt oberoende.” Och det verkligen var så här – du började ju verkligen på en ganska låg startnivå. Så vad fick dig att inse att den vanliga, den klassiska resan var inte en resa du ville göra?
Jimmy: Ja, det är dels att jag alltid har haft det här målet om att bli författare istället för att jobba. Det drivet har jag haft sen mellanstadiet kanske. Men sen när jag var arbetslös och sen började jobba igen – den skillnaden i inkomst fick mig ju att förstå att det inte krävs så himla mycket pengar. För livet som arbetslös var inte kul. Men sen när jag började jobba igen så ökade min inkomst fem eller sex gånger. Jag fick väldigt mycket mer pengar på väldigt kort tid, och jag använde ju inte det mesta av dem. Dubbelt så mycket som innan räckte för att jag skulle leva ett ganska gott liv.
Caroline: Varför gjorde du inte det? Varför gick du inte bananas och bara “åh gud vad skönt, nu har jag egentligen pengar igen”?
Jimmy: Först var det ju på grund av rädsla. Jag tänkte att om jag blir arbetslös igen så vill jag ha pengar. Så jag sparade ju bara allting. Och inte på något smart sätt – det var bara på bankkonto, ingen ränta.
Den tuffa starten
Jan: För jag vet ju att i de tidiga avsnitten så har du berättat lite om den resan. Jag tänker att vi kan ta den kort för den som inte har lyssnat på den – det är ändå sex år sedan, folk har kanske tillkommit. Men det var ju så att du fyllde 30, du var skuldsatt, lite pengar på banken, du behövde söka bidrag. Alltså, det var en ganska tuff situation. Kan du inte dra kort hur började den där resan? Vad var startpunkten?
Jimmy: Jo, jag kan göra det. Man kan börja på några olika ställen, men jag har alltid velat bli författare. Jag sa upp mig från mitt jobb 2007 för att börja plugga, och jag pluggade en skrivarlinje i två år. Planen var att börja jobba efter det, men så kom finanskrisen. Så jag fortsatte plugga istället för att söka jobb. Men sen var finanskrisen inte över riktigt – inte i min bransch i alla fall, byggbranschen. Så jag fick jobb efter studierna men det var bara fyra månader, och sen blev jag arbetslös. Och eftersom jag då hade pluggat innan så fick jag lägsta ersättningen, för studier räknas inte som inkomst enligt A-kassan. Så då var jag fast där på lägsta ersättningen.
Jan: Jag vet att i boken skriver du det där i siffror. Kommer du ihåg vad det var?
Jimmy: Ja, jag skriver att det är 4 350. Jag kan inte säga med säkerhet att det var exakt den summan.
Jan: Nej, vi pratar inte 25 000. Vi pratar typ 5 000 i månaden.
Jimmy: Det var lite mindre än vad jag hade i hyra just då i alla fall.
Jan: Netto. Hur kändes det? Jag tror att ibland blir det det här – inom psykologin kallar man det för signifikant emotionell händelse i livet. Och det låter som att detta var en sån här signifikant emotionell händelse.
Jimmy: Ja, det kan man verkligen säga att det var. Jag läste ju igenom det där beslutet från A-kassan mer än en gång. Jag tänkte: “Kan det här verkligen stämma?” Jag hade varit arbetslös förut och haft högsta ersättningen, så jag visste inte ens att man kunde få så här lite.
Caroline: Det är alltid mindre än man tror att man ska få. Men hur överlevde du då?
Jimmy: Ja, men jag hade ju lite pengar. Jag hade ju ändå jobbat i fyra månader, så det var ju inte någon akut kris. Och hade jag fått jobb kort därefter så hade det inte varit så farligt. Men nu fick jag inte det, så till slut tog de där sparade pengarna slut.
Jan: Och hur kändes det, eller vad lärde du dig då?
Jimmy: Ja, jag lärde mig väl dels att man inte bara kan förlita sig på de här skyddsnäten vi har – de täcker inte upp riktigt allt. Och dels, ja, som en fortsättning på det är väl att jag måste själv se till att jag har en buffert eller att jag klarar mig om det kommer tuffa tider.
Vändningen och vägen framåt
Jan: Var det någonting mer? Alltså om du minns tillbaka. För jag tänker så här – jag tror att ganska många hade sagt att det där är tufft på riktigt. Alltså det där är typ så här, jag vet, får man inte ordning på det där så är det ju typ Lyxfällan nästa. Alltså, hur var livet?
Jimmy: Ja, men livet var väldigt avskalat. Jag gjorde ju ingenting som kostade pengar. Jag minns ju till exempel att jag tränade på gym. Jag bodde ju i Malmö då och var med i Friskis och Svettis. Jag hade ju det gymmedlemskapet ett år sedan jag hade jobbat, men när det löpte ut så hade jag ju inte råd att förnya det. Och det var inte roligt. Så jag bara: “Ja, nu har jag inte råd att träna heller.” För det hade ändå varit någonting som jag fortfarande kan träna på.
Caroline: För jag tänker att träning är väldigt bra när man är i en sån här situation, när man känner att man inte har så mycket kontroll på pengar som kommer in eller jobb. Upplevde du att träningen var bra då? Att den lyfte dig på något vis?
Jimmy: Ja, inte så mycket. För jag hade tyvärr inte så mycket motivation till det. Jag gick ju ändå till gymmet, mest för att jag tänkte att det var bra.
Caroline: Men sen försvann även den möjligheten. Och vad tänkte du då? Hur resonerade du då? Inte bara kring träning – du kanske körde hemma. För grejen är att du hade det redan tufft, och så försvann den möjligheten att gå till gymmet. Så från dåligt till sämre kanske man kan känna. Kände du någon sån där “alltså den dagen jag får jobb, då kommer jag nog göra saker annorlunda” eller “då kommer jag lägga undan mer pengar”? Var det några tankar som kom, liksom sen när du väl fick jobb?
Jimmy: Ja, jag hade definitivt tankar om att spara mer så fort jag fick jobb. Och att spara så mycket som möjligt.
Jan: Och sen blev det ju liksom att på andra vägen nu var det så här – sen sju år senare vid 37 års ålder så har du sparat ihop två miljoner i nettotillgångar och har inte haft en anställning sen dess. Så hur gick resan? Hur var liksom – vad var vändningen? Hur var liksom botten och vad var skiftet?
Jimmy: Så fort jag fick jobb så var det ju en stadig uppåtgående resa hela vägen i princip. I början var jag väldigt orolig att jag skulle bli arbetslös igen. Under den här långtidsarbetslösheten hade jag haft fyra jobb som alla var kortvariga.
Jan: Jag tror att du skrev att under två år jobbade du tolv veckor eller fjorton veckor?
Jimmy: Femton var det. Femton veckor fördelat på fyra jobb på två år. Så ja, det var inte så mycket. Så därför var det berättigat, tycker jag, att anta att det kan hända igen. Men det gjorde det inte. Första jobbet jag fick i Stockholm blev jag av med, men jag fick ett nytt direkt efter.
Jan: Och jag blev inte av med det på grund av något jag gjorde, utan det varade inte längre – det skulle bara vara en vecka.
Sparande och medvetenhet
Jan: För det förstår jag också att byggbranschen funkar lite annorlunda – det kan vara väldigt korta projekt. Men då kan man liksom sammanfatta så här: Okej, men du började jobba och sökte de här jobben, och sen när du fick jobb då sparade du liksom – det jag tolkar det också – en stor del av den lönen. Mycket på grund av, om jag tolkar det också, liksom kanske omedvetna rädslan så här “jag ska fan inte hamna i den här situationen igen”.
Jag tänker att man tar alltid med sig lärdomar från så här “nej så här, detta var fan pestigt, detta vill jag inte vara med om igen”. Men vad var liksom insikten sen? För sen skriver du också i boken så här: “Varför jobba i 40-plus år när jag lyckades spara ihop det jag behövde på sju?” Så vad var liksom skiftet när du väl hade börjat? För den naturliga vägen känns det ju som de flesta andra gör är ju att man får det där jobbet och sen behåller man jobbet och sen tar man löner och man sparar upp sin buffert, men sen ökar man ju sina utgifter längs vägen.
Caroline: Ja, jag tänker också att du var… Att det inte är kul att vara arbetslös, och det hade du ju erfarit. Och sen tänkte jag: “Men jag jobbar och lägger undan, och sen behöver jag inte jobba.” Alltså det är inte så intuitivt liksom att man tänker att “nej men jag ska inte jobba mer sen”.
Jan: Så vad var skiftet? Vad var liksom… För du avvek liksom från den traditionella vägen. Hur gick den processen till?
Jimmy: Ja, men den insikten kom väl gradvis. När jag började jobba så… Jag minns att jag sparade 19 000 tror jag i månaden. Det var det som blev över efter när jag fick lön och betalat räkningarna. Och i början så ville jag bara jobba tillräckligt länge för att komma upp i nästa steg på A-kassan så att jag skulle kunna få en bra ersättning igen.
Jan: Så det var liksom första målet var så här: “Okej, blir jag arbetslös igen så ska jag få en ordentlig ersättning.”
Jimmy: Ja, det var första målet. Men sen när jag hade nått det och hade väldigt mycket pengar på kontot så började jag inse att jag skulle kunna använda de pengarna för att skapa inkomst på något sätt.
Jan: Men hur kom den tanken? För den är ju inte naturlig för de flesta. Utan de flesta tänker så här: “Nu har jag råd för semester” eller “nu har jag liksom… Nu har jag sparat i… Vad ska jag nu göra med de här pengarna?”
Jimmy: Jag tänkte faktiskt inte på semester alls. 2015 hade jag två dagar semester på sommaren tror jag. Men jag har ju bott i kollektiv förut, och jag hyrde ett rum av en man i Stockholm som hyrde ut till flera andra. Och han tjänade in jättemycket pengar på det. Han var ju arbetslös och han hade en tvåa som var avbetald och en avgift på tvåtusen tror jag. Och så hade han ett tag fyra stycken inneboende.
Caroline: I en tvåa?
Jimmy: Ja.
Caroline: Men de delade rum då kan man tänka sig.
Jimmy: Ja, jag delade rum ett tag med en jobbarkompis.
Caroline: Det funkar ju liksom om man… Jag tänker inte om man har familj, men om man är singel.
FIRE-konceptet och 4%-regeln
Jan: Jag tänker att det roliga är hur livet ändå är så tillfällighet. Du var med så här: “Jag har bott inne men det är inte fan någon som tjänar pengar på det.” Jag själv var när jag startade företag: “Alltså shit, alltså de skickar en faktura till min kund eller till den här där jag jobbar på 500 kronor men jag får ju bara 100 kronor – någonstans försvinner det 400 kronor där. Startar jag företag…” Och det där låter ju liksom som en liknande grej. Men var någonstans längs den här vägen kom liksom FIRE-tanken in? Eller det var så här “nej men det där verkar man kunna tjäna pengar på”, är du med?
Jimmy: Ja, men den kom nog där. Och jag kände inte till begreppet FIRE då, men jag inser ju att “ja men jag har inte så långt kvar till en kontantinsats, och då kan jag köpa en egen lägenhet och hyra ut rum”.
Caroline: Men var det inte så också att du snubblade över Mr. Money Mustache vid något tillfälle? För han är ju en amerikansk…
Jan: Han var väl en av de stora profilerna, tänker jag, inom den här “gå i pension tidigt” eller “sluta jobba” eller “leva ett rikt liv”. Men det var ju lite så… Vi har ju pratat också om Vicki Robin och den här “Your Money or Your Life” som kom redan på slutet av 90-talet.
Caroline: Men det är ändå som att man ska komma i kontakt med det ju.
Jimmy: Ja, det var ju Mr. Money Mustache som introducerade mig till FIRE. Tror jag… Det kan vara att någon… Jag kanske såg någon video på YouTube som nämnde honom.
Jan: Jag tror ofta så är det tyvärr – på gott och ont – så tror jag att ofta är det tillfälligheter. Det är lite så här: “Okej, du var med om den där grejen att jag blev arbetslös, jag hade inga pengar, livet var miserabelt.” Min upplevelse var ju så här: “Min pappa dog, livet kan förändras när som helst.”
Caroline: Jo, men man blir ju också mottaglig för vissa tankar eller vissa grejer som visas upp kanske på Facebook eller som någon kompis pratar om. Alla bryr sig inte om Mr. Money Mustache.
Jan: Men min poäng är att jag tror att man råkar ut för olika händelser och så blir det liksom som skifte. Jag har aldrig bott hos inneboende hos någon, så det kommer inte naturligt för mig att tänka att jag kan hyra ut – det var det för dig. Däremot så råkade jag ganska tidigt ut för företagande. Ja, men då blev företagande ganska naturligt för mig, och sen träffade jag mentor som lärde upp mig. Plötsligt så tar man ju den vägen, och sen när man redan är på väg på vägen så inser man så här: “Jo men du vet, sen när du redan gör de här grejerna då kan man göra så här också”, för att det är någon som har gått den stigen före dig.
Och det är så jag tror att det är – få som kommer på så här “nej men jag går på denna stigen men sen plötsligt berättar någon att det finns en FIRE-stig” och så skiftar man 180 procent. Nej, det gör man inte. Utan man är ofta redan på väg, och sen är det någon som säger: “Nej, jag kan ju ta en genväg, någon annan har ju redan tänkt eller haft de här funderingarna än mig.” Och så börjar man staka ut sin egen väg. Håller du med eller var mitt rant fel?
Jimmy: Nej, jag håller med. Och jag var ju redan på väg – jag var ju väldigt mottaglig för FIRE-budskapet eftersom jag var redan på en FIRE-resa, men jag visste inte att det hette så.
Att leva på mindre och prioritera rätt
Jan: Exakt. Jag tänker vi ska komma tillbaka till matten och det där sen, men jag tänker också så här – du skriver också i boken att dina föräldrar hade sällan några pengar och att det var vid något tillfälle du fick låna 10 000 kronor av dina kompisar istället, för att dina föräldrar inte hade det. Tror du liksom att… Hur tror du att det har påverkat?
Jimmy: Ja, men det har väl… Ja, det har ju klart påverkat. Jag har ju vetat att det finns inte pengar att tillgå – inte stora summor i alla fall. Om jag verkligen behöver pengar så finns det ingen som jag kan låna det av. Så mina föräldrar, de har ju alltid haft pengar och så, men inte pengar över.
Jan: Jag tänker också att det där är ganska intressant. Nu vet jag inte när det kommer släppas, men vi har gjort ett avsnitt med Nick Maggiulli om rikedomstrappan. Och det jag tycker är ganska intressant är att man kan ju… För där pratar han om förmögenhetsnivå och livet ser lite olika ut, och man kan ju göra FIRE eller… För det som jag hör när du berättar är att komma från ganska knappa resurser, en ganska liten ekonomi så att säga, medan man kan också göra FIRE från en stor ekonomi. I FIRE-rörelsen brukar man prata om lean FIRE och fat FIRE och olika den typen av FIRE.
Om vi då pratar om… För det är mycket du har pratat om med “hur kan jag göra? Jag behöver inte ha de här höga lönerna, jag kan leva på ganska låga utgifter.” Så här skriver du, citat i boken: “Det viktiga att förstå är att en minskning av ens utgifter inte behöver innebära en minskning av ens livskvalitet. Det här är en av de viktigaste sakerna jag har att lära ut.” Och sen pratar du också om att vi lever i ett överkonsumtionssamhälle. Kan du inte utveckla det här resonemanget?
Jimmy: Jo, det kan jag göra. Några av de uppenbara exemplen är till exempel om man kan byta telefonabonnemang och gå från att betala 200 kronor till att betala 100 kronor. Om man fortfarande kan ringa lika mycket så märker man ju ingen skillnad, fast det kostar mindre. Och så kan det ju vara med elräkning eller vilken prenumeration som helst. Eller så har man någon prenumeration på någon streamingtjänst som man inte använder – den kan man också avsluta. Och man kan köpa kläder second hand istället för köpa nytt, och de fungerar precis lika bra.
Caroline: Men om jag får ge Caroline sitt att ha nickar. Jag har varit på ICA en gång och bara satt ihop deras basutbud, och det var inte mycket pengar det kostade. Det finns olika nivåer av hur mycket pengar jag behöver betala för saker. Och vad är det minsta? Om jag bara ska ha bashygien här på ICA, då blir det under hundra kronor.
Konsumtion och värderingar
Jan: Det var därför jag satt och nickade. Okej, förlåt Jimmy, nu kommer jag att göra ett sidospår här. Så nu kidnappar jag ditt avsnitt. Vi hade en sån här… Jag hade på sommaren så gör vi alltid så här – vi har projekt, alltså sådant som vi inte hinner med under året. Så har vi en sån sommarlista. Och en grej på min var så här: “Byta ut vissa grejer i min garderob.” För jag har haft vissa pikettröjor typ sedan 2006, alltså typ i 20 år, för jag bryr mig inte så mycket. Och sen kom vår 14-åring också och sa “jag vill ha dina pikettröjor”. Så bad jag Caroline om hjälp: “Kan du inte hjälpa mig att köpa kläder?” Och sen hade vi en liten konflikt…
Caroline: Jag tyckte han kunde sköta det själv.
Jan: Lite så. Så då gör jag så här typisk manlig handling – jag går in på Amazon och så kollar jag så här: “Pikettröjor, vilka har fått bäst reviews, vilken är bäst säljare?” Och sen så köpte jag fem stycken sådana och så tyckte jag det var så här sjukt bra affär att jag köpte fem t-shirts för 200 spänn. Och så kände mig så här sjukt nöjd, men sen så ser du: “Men sen köpte du ändå tröjor från Filippa K som var typ 800 spänn?”
Caroline: Ja, jag gjorde det. Jo, men man klarar sig fint utan att handla pikettröjor för 800 spänn.
Jan: Ja, det är klart man gör.
Caroline: Och det är ju ett val man gör. Det är klart att det är ett val. Och jag tror att du hade inte brytt dig om att ha den pikettröjan i din garderob. Alltså det hade inte spelat någon roll för dig. Jag vet inte Jimmy, men jag skulle gissa att då när du var arbetslös, att du märkte att vissa saker är inte så viktiga kanske som man skulle kunna tro. Att jag klarar mig fint utan de här extra extra liksom.
Jan: Tre t-shirts för 300.
Caroline: Jag tycker det är jättespännande och jag är inte där liksom. Utan jag köper ju då Filippa K för 800 spänn till Jan. Och varför gör jag det liksom?
Jan: Ja, varför gör du det?
Caroline: Jag vet inte, för jag är osäker tror jag på att Amazon-tröjorna kommer hålla liksom efter en tvätt och om det kommer sitta bra och sådär. Alltså att det kommer synas liksom att man har kört på någon slags budgetvariant. Vad säger det om en då? Det säger kanske inte så mycket.
Jan: Det gör det kanske inte, men jag tror att jag är osäker.
Att spendera pengar på rätt saker
Jan: För där är väl liksom min pushback. För nu har du ändå varit med i två andra avsnitt och vi känner varandra lite, så då tänker jag så här. Men en av de roligaste grejerna jag köpte nu i sommar – du kommer säkert bara ta dig för huvudet – men jag fick tips från en kompis om vattenpistoler. Till vår sexåring som fyller sju, så då köpte jag två vattenpistoler. De kostade 600 spänn styck. Men de är sjukt roliga! Man laddar dem med USB-batterier så man behöver inte pumpa dem. Man bara trycker och så går det tio meter. Vi har haft vattenkrig varje dag sen två veckor tillbaka när hon har fått dem. Vi har bjudit in kusinerna och vi hade med dem på en trädgårdsfest etc.
Då kan jag uppleva att – jag hör hur det låter att köpa vattenpistoler för 600 spänn, Spyra heter de, fantastiska – men då upplever jag att de har skapat ganska många roliga minnen och roliga stunder. Och Freja kom ner och sa “jag vill också vara med på vattenkrig” och vi sprutade på Caroline och hon blev bara jättearg. Men alltså, förstår du hur jag menar? Vad tänker du när jag säger “jo men jag hade kunnat ha 1200 kronor mer men liksom inga vattenpistoler, men nu har jag vattenpistoler” och så upplever jag ändå så här att det har skapat minnen. Vad tänker du?
Jimmy: Ja, men jag tänker att de var värda de pengarna då, för att du har fått mycket för det. Så jag tycker att det är värt att spendera pengar på sånt som ger någonting tillbaka.
Caroline: Men Jimmy, vi behöver coaching här nu. Hur hade du gjort för att inte spendera 1200 på vattenpistoler och ändå ha en upplevelse? Alltså, går det? Man tror att det behöver kosta pengar, men det kanske inte gör det.
Jimmy: Jag har ingen koll på vattenpistoler.
Jan: Nej, men det var ett väldigt specifikt exempel. Men hur resonerar du kring vad är det värt att köpa och vad är det inte värt att köpa? Och skjorta, hur tänker du?
Jimmy: Det beror på vad man bryr sig om. Jag bryr mig inte så mycket om skjortor, så för mig kan jag köpa på second hand och då får man ofta en snygg skjorta som någon annan har använt, men det bryr jag mig inte om.
Caroline: Kanske minimalt till och med. Jag ska bara flika in att man kan hitta jättebra grejer second hand. Och det är liksom så att ett plagg är värre än bilen. När man kör ut med en ny bil så tappar den vad då, cirka 30% i sitt värde eller någonting. Men du köper kanske en pikétröja för 1000 spänn – den tappas till värdet av 100 kronor när den landar på Myrorna. Så illa är det. Och du har världens bästa kvalitet.
Jan: Ja, men du har ju köpt designerklänningar för bråkdel av priset och sånt. Man kan ju göra fynd ju.
Medveten konsumtion och livsprioriteringar
Jan: Men hur tänker du också när du själv gör köp? För jag tror egentligen mycket på det här – vi har ju pratat om det i andra avsnitt. Hur får jag mest emotionell avkastning på de pengarna jag använder? Och sen om det handlar om köpa tillbaka sin tid eller köpa vattenpistoler eller whatever. Hur resonerar du själv kring för att se så här: “Hur maxar jag den lyckan eller upplevelsen av tillfredsställelse för den kronan du använder?”
Jimmy: Jag analyserar det inte jättedjupt. Jag har inga diagram eller grafer som räknar ut hur mycket lycka jag får för varje krona på olika saker.
Jan: Men jag upplever ändå att du gör det där medvetet eller omedvetet.
Jimmy: Ja, det är nog en liten blandning.
Caroline: Men du har tränat upp dig förmodligen.
Jimmy: Ja, det kommer väl mycket automatiskt nu.
Caroline: Frågan är om du bara gör det och du kanske inte tänker så mycket på processen när du ska göra ett köp eller investera i någonting. Jag vet inte, någon resa eller någonting så. Utan det är liksom en viss process det går igenom som du sa att du skulle kollat efter billigare vattenpistoler. Gjorde du det, Jan?
Jan: Nej, det gjorde jag inte för jag ville ha dem som var bäst.
Caroline: Men du har inte tränat upp dig i just det där, men du ville ha dem liksom.
Jan: Ja, men jag tror att egentligen vad vi pratar om egentligen är medveten konsumtion. Och jag tror ju att min tes som jag driver är ju att det kommer när man lär känna sig själv – man kombinerar självkännedom med sina pengar. Jag lägger pengar på det jag känner mig själv kring. Kläder för mig är inte så viktigt. Jag delar uppfattningen. Jag får mycket emotionell avkastning när jag gör en bra affär. Alltså så här: “Nu köpte detta på rea” eller “nu, du vet så här, jag fick de här skitbra no-name-strumporna”. Då fick jag liksom sju par för samma pris av tre Adidas-par, och jag känner ingen skillnad på när jag har Adidas-strumporna eller när jag har de andra strumporna. Där vet jag så här, för jag gillar affären. Sen spelar det inte om beloppet.
Men jag upplever att det där är en träningssak. Och upplever till exempel att du, och jag upplever till exempel Jesper och han som kör “Färg på svenska” – ni har en väldigt hög kompetens, till och med en omedveten kompetens i att veta “vart funkar det i mitt liv att lägga pengar och vart inte?” Håller du med? Eller vad tänker du när jag säger de här sakerna?
Jimmy: Ja, men det håller jag med om. För att ta ett exempel så en av de dyraste grejerna, eller kanske det dyraste jag gör på ett år, är att åka på Sweden Rock. Och det går ju flera tusen på det och det kommer man inte undan. Men jag tycker att biljetten till festivalen är väldigt prisvärd, så då får det kosta. Och tidigare år så har jag åkt dit med ett litet tvåmannatält och en gammal luftmadrass från 90-talet. Men i år så bytte jag ut dem. Jag köpte ett fyramannatält och en ny luftmadrass för att unna mig att kunna sova bättre och ha bättre plats för alla mina saker. Och det var värt de pengarna.
Men däremot så köper jag ingen mat på festivalen, för att där kan det lätt gå 2000 spänn på en vecka på bara mat om man ska äta där. Så jag har med mig mat istället. Och det är inte så ansträngande för mig att släpa med mig mat, och jag tycker det är okej att äta bröd och bananer och bönor på burk i en vecka. Och en gång på årets festival så kom några av mina kompisar tillbaka och de hade köpt en kebab – jag tror 130 spänn – och de blev inte mätta. Så de var jättemissnöjda. Och där satt jag med mina mackor och mina bönor i tomatsås.
Jan: Fy fan, förlåt! Det är typ det värsta…
Jimmy: Det finns andra bönor. Det finns annat som är gott.
Jan: Ja, det finns andra bönor.
Jimmy: Jag tycker de är goda.
Jan: För mig är det… Förlåt, språkresan när jag var 14 år. Jag fick det till frukost, lunch och middag i två veckor, så jag kan inte äta det. Det var därför jag var så här.
Jimmy: Jag fattar.
Vänners reaktioner och samhällets förväntningar
Jan: Och då är det också en prioritering. Men hur reagerar dina vänner när de ser dig, när de gör de här grejerna? Har de accepterat det där? Eller att du har gjort den här resan?
Jimmy: Ja, det har de flesta i alla fall. Det är ingen som har uttryckt att det är konstigt. De flesta verkar vara glada för min skull.
Caroline: Men detta är något de känner till?
Jimmy: Ja, det är svårt att smyga.
Caroline: Men man kan ha vänner som inte har koll ändå.
Jan: Ja, men jag tänker så här också – vad ser du oftast hos dina vänner? Så som du såg hos kollegorna i boken till exempel? Eller var det det du var inne på? Vad ser du ofta att andra gör fel? Eller vad tänker du: “Så det där hade inte jag gjort” eller “så hade du inte behövt göra”? Förstår du? Vad tycker du folk gör i onödan?
Jimmy: Jag ser ju mest små saker. Men det är… Om man är sugen på att äta någonting så går man in på någon restaurang eller en kiosk och bara köper något och en dricka. Det tar ju emot väldigt mycket för mig att åka in på en mack och köpa en läsk till exempel. Då är jag hellre törstig ett tag, för den kan man köpa billigt på en vanlig butik, tänker jag. Så det är många sådana här små saker som de flesta inte tänker på – de bara spenderar. Jag gör ju det ibland men jag väljer ju mina tillfällen. Så för det mesta så är jag mer sparsam. Jag har ofta med mig en vattenflaska om jag är ute och reser till exempel.
Jan: Då är det gratis vatten.
Bilar och alternativkostnader
Jan: För jag tyckte ändå att det var lite roligt. Vi började prata med bilen, för jag hämtade Jimmy. Så han var så här: “Ja alltså, jag har varit här tre gånger. Du har haft olika bil varje gång jag har hämtat.”
Caroline: Det är ett otroligt optimerat system detta, Jimmy, med våra bilar.
Jan: Nej men för att knyta tillbaka till det vi pratade om innan. Så till exempel för mig med bil – så tror jag första gången 2019, då hade vi nog kvar vår V70, vår gamla bil. Och sen bytte vi den till… När det var 2023…
Caroline: Ja, måste vi ha haft Teslan.
Jan: Ja, precis. Och nu har vi Peugeot. Men det där tror jag också så här – för mig har det varit att jag tror ibland… Det här som jag tror Charlie sa i ett avsnitt att jag tycker att det är svårt att försöka lista ut vad ett rikt liv är för en utan man måste prova sig fram. Och jag tror att jag har haft behovet att någon gång testa ha en ny bil. Alltså förstår du, känslomässigt behovet? Och den var ju jättedyr. Alltså jag tror att den bilen vi räknar fram att den kostade typ 13 000 i månaden när vi har räknat med allt. Jag tror att det var en stor del av dina totala utgifter på ett helt år.
Medan nu har vi valt ganska optimerat – det är liksom en ekonomisk bil som gör det vi ska. Men jag tänker ju, för att min… Återigen om jag inte ger lite pushback – så du har ju ingen bil. Du skriver ganska mycket om bil och du hade en bil under en period, men då var det en ganska gammal bil. Har jag för mig en 240?
Jimmy: Ja, det var min första bil var en 240. Och jag har haft fem bilar totalt, men det har alltid varit begagnade bilar.
Jan: Och ändå hyfsat gamla bilar.
Jimmy: Ja, 10-15 år. Ja, minst.
Jan: Ja, men ish. För ett exempel som jag har upplevt som gör det jobbigt för mig – när vi fick barn, en anledning vi bytte var ju… Vi hade ju Nissan Leaf innan, var ju att vi har bytt bil när vi har fått barn. Då har jag känt så här: “Jag vill inte hamna i tanken så här – jag krockar och så händer något med familjen och så kommer jag tänka så här ‘jag hade åtminstone en billig bil’.”
Caroline: Det var värt att köpa en bil som hade ordentligt säkerhetssystem.
Jan: Ja men precis, vi köpte V70 för det var en säker bil och sen bytte vi till Teslan som var en säker bil. Nu har vi väl gått ner en klass men vi kör inte så mycket. Förstår du att jag hamnar i… För jag kan hålla med så här – bil är idiotiskt, vi hade kunnat cykla. Men när vi ändå ska ha en bil… Jag visste jag hade kanske kunnat köpa en gammal häck – nu hade den kanske inte blivit så mycket billigare i alla fall. Men förstår du att det har kommit en sån aspekt som till exempel med säkerhet? Så tror jag att många tänker och så tar man sig an en lite större utgiftskostym, men man relaterar… Man motiverar det med att det handlar om säkerhet och det handlar om att jag behöver ta de här två timmarna extra till jobbet. Hur tänker du att man ska resonera i de här avvägningarna? För där har ju du alltid prioriterat, upplever jag så här, den låga kostnaden.
Jimmy: Ja, det har jag, men jag försöker tänka rationellt att en vanlig bil är ganska säker. Och om man ska ha den säkraste bilen så får man betala väldigt mycket mer för att få en bil som är några procent säkrare kanske. Om man tittar på statistiken så är ju de flesta bilar ganska säkra. Mr. Money Mustache skrev ett inlägg för länge sedan om att cykeln var ännu säkrare än bilen. Nu är detta en amerikansk kontext, men han argumenterade att när man cyklade istället för att köra bil så minskar man risken för hjärt- och kärlsjukdomar och massa andra sjukdomar. Så i längden så sparar man pengar på det.
Jan: Så har man igen det där. Men var det inte han också… Jag tror du skriver i boken så här: “Man ska inte köpa en ny bil förrän man är dollarmiljonär.”
Caroline: Ja, och till och med då måste man undersöka läget om det är bra att göra det.
Jan: Nej, han skriver så här: “Och till och med då ska du ge dig själv en smäll på flabben för att det är ett dåligt ekonomiskt beslut.” Är det inte så? Jag tror du skrev i boken.
Jimmy: Ja, det är så han skriver. Jag håller med, men om man nu verkligen vill unna sig en ny bil så… Så ska man göra det. Det är ingenting som har lockat mig, och jag skulle nog inte göra det. Även om jag var dollarmiljonär så skulle jag inte köpa en ny bil.
Balans och lärdomar
Jan: För jag tänker att ekonomi handlar till många stora delar om hela tiden de här avvägningarna – alltså balansera olika saker mot varandra. Och jag tror du skriver också om det är vid något tillfälle att du har… Jag tror också du skrev så här: “Jag var ganska extrem i mitt sparande. Skulle jag göra om det hade jag nog unnat mig lite mer njutning under resans gång.” Kan du inte utveckla den tanken lite?
Jimmy: Jo, så är det definitivt. Jag sparade in på allt i början, och även dumma grejer. Ett exempel är… Jag köpte en cykel – det unnade jag mig, och den var ny faktiskt. Och jag har fortfarande kvar den cykeln nu. Men jag köpte inga stänkskydd för jag tänkte “det behövs inte, jag ska ändå bara cykla när det är fint väder”. Men även när det inte regnar så kan det vara blött på marken, och då skvätter det upp smuts. Det är så många gånger som jag har fått slänga kläder i tvätten som är helt nedstänkta av lera och fått skölja av cykeln. Och sen till slut köpte jag de där stänkskydden för 200 kronor, och det var ju jättevärt det.
Och jag hade unnat mig lite mer semester och kanske att spendera lite mer pengar. För jag sparade ju ändå runt hälften av inkomsten, så om jag hade sparat 40% istället för 50% så skulle jag ändå nått målet ganska fort och kunnat njuta lite mer på vägen.
Caroline: Vad var det du inte njöt av då? Kommer du ihåg det?
Jimmy: Det var ju inte så mycket. Jag njöt ju av livet ändå – bara det faktum att jag sparade pengar var väldigt njutsamt. Jag fick ju ut jättemycket av det, så det var inte så mycket som jag kände att jag inte unnade mig.
Jan: Men handlar det inte lite om balansen också? Var är marginalnyttan? Att vissa pengar – 200 kronor på stänkskärmar, hög marginalnytta. Stänkskärmar för 600 istället för 200, låg marginalnytta. Alltså det är ju lite det resonemanget.
Men du, får jag prova en grej på dig? Jag tror inte du har hört detta innan. Detta kommer ju från den där Nick Maggiulli-avsnittet med rikedomstrappan. Du som lyssnar kommer att höra mycket mer om det under året. Men han pratar ju också om så här, han kallar för 0,01-procentsregeln. Och den säger så här: Men om du spenderar mindre än 0,01 procent av din förmögenhet per dag, så kommer din förmögenhet ändå att växa. Så det vill säga att om du har en tiotusendedel… Så har du tio miljoner, så kan du egentligen spendera en tusenlapp om dagen, och din förmögenhet kommer ändå fortfarande att växa.
Och då kommer vi till så här 4%-regeln. För en tusenlapp om dagen, det är 360 000 på ett år, och det är mindre än 4% på 10 miljoner. Alltså så att jag tänker ju att ibland, så länge man håller sin spendering under att pengarna fortfarande växer, så kan man… För jag tror inte att man spenderar en tusenlapp extra liksom varje dag. Då är det för att jag resonerade med vattenpistolen – jag var så här: “Men detta är under 0,01% av vår förmögenhet.” Att… “Nej, då köpte jag två vattenpistoler till.” Och du var så här: “Alltså ja, nu har vi lagt 2 000 spänn på vattenpistoler denna sommar.”
Caroline: Ja, jag minns det att du var lite så. Jag unnade dig det. Det var bara att jag ville liksom dubbelkolla att du hade tänkt igenom det. Och det är inte som att jag inte spenderar pengar själv.
Jan: Nej, men alltså som grundregel kan jag tänka att jag går just nu och känner och klämmer på den där regeln. Gillar jag den eller inte? 0,01% av en förmögenhet – spenderar man under 0,01% av sin totala förmögenhet så fortsätter ens förmögenhet att växa. Det var i alla fall tanken. Är det någonting mer som du tänker så här: “Men detta skulle jag nog göra lite annorlunda”?
Jimmy: Ja, eftersom vi pratade om bilar nyss så nu de senaste åren har jag unnat mig att hyra bil ibland. Så jag får köra nya bilar kanske en gång om året, och det tycker jag kan det vara värt. Och ibland är det ett smidigare alternativ än att ta tåget, speciellt om man är två. Det är mest när jag är med min flickvän som jag har gjort det då. För om jag reser själv så är ju tåget alltid billigare. Men när man är två som ska resa någonstans, speciellt om det är ett ställe som har lite dåliga förbindelser – som vi var på Öland nyligen till exempel – och då är det lite krångligare att komma dit med… Ja, det var buss som var alternativet, men en hyrbil kostade några hundralappar mer. Och då kom vi från dörr till dörr.
Kärlek och gemensamma värderingar
Jan: Nu har du ju droppat där med flickvän, för du vet ju också att det var ju ett av dina mål då när vi träffades 2019. Så var det också så här – träffa någon. Och att du skriver också det “ångesten för den eviga singeln”. Hur tar din flickvän hela den här liksom… Har ni liknande värderingar? Funkar det? För det där har ju varit min fördom innan så här: “Ja, det är ju lätt för FIRE-människor, de är ofta singlar.” Att det blir det svåra. Hur funkar det?
Jimmy: Ja, men det funkar bra. Hon delar ju min filosofi i det mesta. Nu har hon inte riktigt samma ekonomi som jag har, så hon kan inte gå FIRE, men hon skulle gärna göra det annars.
Caroline: Så hon jobbar helt enkelt?
Jimmy: Hon är arbetslös faktiskt, men ja. Hennes mål är ju att få jobb.
Jan: Men hur skulle du sammanfatta? Du säger så här: “Vi delar filosofi.” Hur skulle du sammanfatta din filosofi?
Jimmy: Ja, men att vi värderar andra saker än pengar – pengar och dyra saker. Det finns inget likhetstecken mellan sånt som är dyrt och sånt som är roligt eller som man får glädje av. Jag tror att det mesta i livet som ger mycket glädje är antingen billigt eller gratis. Så man behöver inte så mycket pengar som gemene man tror.
Reflektioner om samhällets normer
Jan: Jag säger någonting mer om det. Vad är din upplevelse när du kollar på gemene man? För jag tycker att det är roligt, för jag kan ibland vara så här att jag kan titta på andra och så kan jag vara så här fascinerad. Så till exempel jag brukar ju gå på så här skuggsridning med vår sexåring. Och då går man och håller en häst och så rider ungen, och så går man i skogen 45 minuter. Och så är det ofta typ 12 hästar, så då går det ofta mammor bakom en. Och eftersom detta är med småbarn så är det ju ofta mammalediga mammor.
Och väldigt ofta så hör man så här: “Ja, nu är snart mammaledigheten slut och nu måste jag tillbaka till jobbet.” Och sådana här saker, och så är det ganska miserabelt utifrån det de berättar. Och så brukar jag ibland tänka så här: “Ja, eller det måste du inte.” Att det finns annars… Men är du med? Där är min… Att jag står lite utanför, men sen vet jag att det är inte rätt tillfälle att säga det eller påpeka det.
Caroline: Är det inte rätt tillfälle? Jag tycker det är ett bra tillfälle. Gör det nästa gång!
Jan: Du är lite gränslös. Vilka sådana här saker går du… Förstår du den här situationen att du står lite utanför och tittar?
Caroline: Du har andra perspektiv.
Jan: Det var fascinerande – “där har ni nog haft otur när ni tänkte.”
Jimmy: Jag är väldigt konflikträdd när det gäller sånt. Jag säger inte heller det, men vad tänker du?
Jan: Ja.
Jimmy: Ja, jag tänker ju samma som du att det behöver ju inte vara så. Jag tänker att vanliga människor tänker att man jobbar fram till pension. Förut var det 65 – när vi kommer upp i den åldern så vet vi inte vad det kommer vara. Så de flesta är väldigt inrutade i det här att man jobbar fem dagar i veckan året runt, man har fem veckors semester och that’s it. Man kör tills pensionen oavsett hur mycket man tjänar. Det är så mycket ledigt man får – det är helgen och de här fem veckorna.
Och det tycker jag är väldigt konstigt att någon som tjänar 300 000 och någon som tjänar en halv miljon, de har ändå bara råd med fem veckors semester. Det är ju ganska märkligt. För att när jag jobbade hade jag ju råd med mycket mer semester än så, och ibland tog jag ju semester också. Jag tog ledigt, tjänstledigt tio veckor i rad en gång för att jag ville. Och det var obetalt.
Jan: Så det är en sån här reflektion – det verkar konstigt att alla har lika mycket ledig tid i och med hur mycket de tjänar. Jag håller med, väldigt skumt. Är det fler sån här grejer som du tycker: “Fan, det där är skumt”? Det där med bil måste du också tycka är lite skumt.
Jimmy: Ja, att många tänker att man klarar sig inte utan bil. Eller att… Jag har hört många som säger att “ja men du bor i Stockholm så det är klart du klarar dig utan bil”. Men det är jättemånga i Stockholm som har bil, och det vet man om man har kört bil i Stockholm – att det är alldeles för många som kör bil där. Och det tror jag folk bara tänker… Och jag tänkte ju så också när jag hade bil – att jag måste ha bil. Men sen provade jag ju att inte ha bil. Och hade det inte funkat, då hade jag ju kunnat köpa en ny bil. Det är samma som med mitt jobb – om det inte funkar att inte jobba så kan jag ju börja jobba igen. Men än så länge funkar det.
Jan: Har du några fler sådana? Har du tagit bil? Jobb? Är fler sådana saker som du gör?
Caroline: Men som den lyxkonsumtionen vi ägnar oss åt här, eller som jag ägnat mig åt med Jans pikétröja. Det är ju lite konstigt egentligen.
Jan: Låt honom prata nu. Låt Jimmy prata. Jag vill veta fler sådana här saker. Vilka… Konsumtion måste väl också vara en sån grej som du kan tycka är lite fascinerande hos andra?
Jimmy: Ja, allmän konsumtion. Alltså folk tar ganska lätt på utgifter. Jag tror jag nämner det i boken – jag hade en jobbarkompis som var medlem på samma gym som mig. Och just då så kostade det 200 kronor i månaden, och jag tränade väl fem dagar i veckan så jag tyckte att jag fick ganska mycket valuta för pengarna. Och han tränade inte alls. Han hade tränat förut då, men jag föreslog till honom att “ja men då kan du ju säga upp det medlemskapet”. Och han bara ryckte på axlarna och bara “äh, det är så lite pengar så det spelar ingen roll”. Men det är ju faktiskt väldigt mycket att betala 200 kronor för ingenting.
Jan: Jo, men särskilt om man tar det också… Jag vet inte om det har inspirerat dig, men för mig var det ju från den här Vicki Robin-boken. Men alla pengar tar ju livsenergi och vi har en begränsad mängd livsenergi, och vill ju använda den här livsenergin för att betala för ett gym jag inte använder – det känns ju ganska hårt i huvudet. Eller som du säger, använda massa livsenergi för att tjäna mycket mer pengar än vad jag behöver. För det skriver du ju någonstans också i boken – jag hade kunnat jobba mer, jag hade kunnat tjäna mer pengar, men du var lite så här “for what purpose”? Eller minns jag fel? Det var väl något sånt du skriver att “vad är poängen med att tjäna mer”?
Jimmy: Ja, poängen… Jag tror jag skriver att om jag skulle fortsätta jobba så det jag kan tänka mig att det skulle vara bra för är att försäkra mig mot att slippa jobba i framtiden. Men det kommer jag antagligen slippa ändå, så det är rätt så onödigt. Det är ju bara för att bygga upp mer buffert i sådana fall. För allting har ett pris, och att jobba mer är helt enkelt inte värt det för mig. Jag värderar min tid mer än pengarna jag skulle få.
Provocerande tankar om livspusslet
Jan: För att du skriver en ganska provocerande grej i boken också. Nu får du stå till svar. Så du skriver så här: "Har du svårt att få livspusslet att gå ihop? Då kanske du har för många fritidsintressen, för många vänner eller
Retry
JB
Continue
Edit
för många barn. Eller kan det vara så att du jobbar för mycket?"
Caroline: Ja, alla har problem med livspusslet. Så vilket det är. Något av det är det. Kanske fler stycken. Kan du inte säga någonting mer?
Jimmy: Ja, jag skrev det där med lite skämtsamt.
Jan: Ja, det gjorde jag. Så det fattar man. Så det är inte så hårt som det låter. Men berätta din tanke.
Jimmy: Ja, men min tanke är att det är många… Det är just det jag pratade om innan, att det är liksom otänkbart för många att jobba mindre. För det är bara så det är, och får man inte livspusslet att gå ihop då är det något annat man får stryka på, men inte jobbet.
Jan: Alltså det roliga är att många löser det som jag kan ibland skratta åt mig själv hur dum man är. “Jag har inte tid att städa hemma, så då anlitar vi städhjälp, men då behöver vi tjäna 2000 spänn extra i månaden för att ha städhjälpen”, vilket gör ju att du får lägga de där timmarna extra på jobbet för att tjäna in dem. Medan kanske det är en annan lösning också som hade varit så här: “Men jobba mindre så behöver du inte tjäna in de där pengarna och så har du tid att städa.” Alltså att vi går ju ofta… Min default är ju alltid så här: “Ja men du tjänar ju mer och så outsourcar jag det.”
Caroline: Ja, det är din default.
Jimmy: Det finns ju någon gräns där man tjänar så mycket att det är värt att outsourca det. Men de flesta ligger ju inte vid den gränsen eller över den gränsen. De flesta ligger under gränsen och skulle spara mer pengar på att städa själva. Sen tycker jag också att… Jag upplever i alla fall att jag får ut någonting av att göra grejer i hemmet. Städa inte så mycket kanske, men att hålla på i trädgården och fixa grejer. Jag skulle kunna outsourca det och istället jobba och betala för det på det sättet. Men jag tycker det ger någonting att gå ut och slita i trädgården. Och sen ser man det här resultatet – att det är man själv som har gjort det och inte någon annan.
Caroline: Men om jag bara får knyta an till det. Skulle du säga att du är ganska anpassningsbar? För att om du nu inte har bil, då kan du åka i lokaltrafik eller cykla. Och så får du ut någonting av det. Eller om du nu… Jag har skrivit här, inneboende har du ju också. Det har ju inte vi, men vi skulle kunna ha. Men så är vi så här: “Nej, men vi tror inte vi skulle trivas med det.” Vi…
Jan: Du? Jag skojar.
Caroline: Jag… Vi får ta ett möte om det sen. Jo men alltså att det lönar sig också att man är anpassningsbar och känner så här: “Jo men jag kommer nog få ut någonting av det här.” Eller “jag kan se att jag får ut saker av att ha inneboende”, eller “att slita i trädgården”, eller “att städa själv”. Liksom inte ha bil. Skulle du säga att du, om du skulle titta på dig själv, att du är ganska anpassningsbar på det viset?
Jimmy: Ja, det tycker jag definitivt.
FIRE som livsstil
Jan: Jag tänker så här att hela tiden, vad man än gör, så blir det en avvägning, ett beslut. Och i detta fall är det här: “Nej, jag vill inte bo i ett kollektiv, jag vill inte ha inneboende.” Fine, it’s fine. Alltså vi har ingen åsikt om att göra det ena eller andra, utan vi bara pratar om möjligheter. Men jag tror att de flesta tänker så här: “Nej, jag vill inte ha inneboende.” Men man tänker inte så här: “Kan jag vara okej med att göra de här sakerna kanske i tre år eller fyra år för att sen ha det där andra?”
“Kan jag tänka mig att inte åka…” Som jag överdriver: “Okej, jag åker inte till Thailand de kommande tio åren för att de tio åren efter åker jag till Thailand varje år.” Eller “jag köper inte det jag vill köpa nu för att bygga ihop ett kapital och sen kan jag använda min 0,01 procents regel för att köpa vattenpistoler varje dag.”
Alltså förstår du att man sätter inte alternativkostnaden? Och att det hade kunnat förändras som i ditt fall – jag har inneboende, jag har ingen bil, jag har den här livsstilen. Och hade man ibland kunnat önska andra grejer eller få en annan uppsida? Absolut, men å andra sidan det jag har fått ut är att jag var 37 och jag har inte behövt jobba och jag har massor av tid att prioritera de intressena och kunna göra min dröm sen mellanstadiet som är att vara författare.
Alltså förstår ni lite vad jag är ute efter? Det är optimeringshjärna. Nej men det är inte optimerat, men det handlar om att ställa alternativen mot varandra. Och jag tror att många gör nog inte det, utan man ser direkt så här “inneboende, nej” och så filtrerar vi. Och då blir det… Då går vi på defaulten, på autopilot. Och autopiloten som du kastar ljus på är hela så här: “Jobba fem dagar i veckan i 50 år, ha fem veckors semester och vara ledig på helgerna”, för att det är vad det blir om vi inte gör någonting annat. Och du och jag och vi här har gjort någonting annat för att vi fastnade någonstans där längs vägen som tvingade oss att se att det fanns ett annat spår. I ditt fall den ofrivilliga arbetslösheten, i mitt fall depression och sen att jag träffade företagande. Förstår ni vad jag är ute efter?
Jimmy: Jag tror det. Jag tänker att folk kan ju ha sådana invändningar mot att spara på börsen också. Ja gud ja. Även om att spara på börsen i sig är ingenting som är jobbigt, men om man ska sätta in en summa som kommer leda till att man kan bli oberoende ekonomiskt i framtiden – kanske 10 000 i månaden – då får man ju avstå att spendera de 10 000.
Jan: Exakt.
Jimmy: Och det är svårt för många.
Jan: Ja, och jag tror att det handlar för att man inte vet vad det är. Alltså man vet inte vad som är möjligt, och det är därför jag tror att böcker som detta är inspirerande, för då ser man vad som är möjligt. Och sen man behöver se vad som är möjligt och veta hur det går till. Vad man förväntar sig.
Jimmy: Jag tror folk har svårt att se så långt in i framtiden också. Att belöningen kommer många år in i framtiden. För mig var det bara sju år då från att jag började jobba, och det är ju inte så mycket om man jämför med ett helt arbetsliv. Men för många känns det ändå långt borta. De flesta kanske inte kan spara mer än till semestern nästa sommar.
Jan: Det är ett år bort och det är så långt. Och det är långt. Och folk tar ju kredit idag för sånt ju. Så vi har ju inte ens den uthålligheten.
Jimmy: De flesta kan väl i alla fall spara till sin semester nästa år. Men att spara till att bli arbetsfri om tio eller tjugo år, det är en större utmaning.
Jan: Ja, men för det är ju också en osäkerhet. Och vi hatar ju den osäkerheten. För att om jag sparar till semestern i ett år – okej, det är pestigt men jag vet att semestern kommer. Men… Är du med? Medan bara så här “så gör jag det och jag behöver ha någon tro om att guldet finns vid regnbågens slut”. Är du med?
För det kan jag ju uppleva, för det får jag lägga ganska mycket tid när jag pratar med nya. “Guldet finns där vid regnbågen, det är 90% sannolikhet” etc. För det pratar du också när vi kan komma in på den 4% regeln där vi pratar om sannolikheter, där vi säger 90% sannolikhet – det är superbra, men folk är så här “hur vet du inte att det kommer att gå till?”
Caroline: Kanske annat som ligger och skaver. Jag tänker också så att hur mycket man än kan störa sig på sitt jobb, om man har bara den här korta semestern och sånt, så är det ju också det att vad ska man istället göra om man inte går till jobbet? Då har man kanske inte jobbat ut en hobby eller att man har ett rikt liv förutom jobbet. Det finns andra saker som spelar in i det också.
Jan: Det handlar mycket om rädslor.
Jimmy: Det här med sannolikhet, en invändning är ju att “tänk om du dör imorgon”. Det är ganska många som faktiskt säger så. Jag fick den kommentaren någon gång för 5-6 år sedan eller något. Jag räknade faktiskt ut vad sannolikheten var att jag skulle dö innan 40. Jag kollade på statistik hur många dör när de är 35, 36, 37 och sådär. Och jag kommer inte ihåg resultatet, men det var många nollor i alla fall.
Jan: Jag har också sett de där tabellerna. Jag tror att det är så här… Som man… Det är ändå mer än 90-95% sannolikhet att du lever på din 68-årsdag. Alltså det är typ en av tio som dör innan 68. Så det är väl ganska absolut.
För om jag ska liksom sammanfatta det jag upplever så här – du har ju valt att maximera tid på bekostnad av pengar. Och det vi egentligen konstaterar är många gör ju tvärtom. Många väljer ju pengar framför tid trots att tid, du också skriver och resonerar kring det, att tid är egentligen den mest värdefulla resursen.
The Shocking and Simple Math of Early Retirement
Jan: Bra. Jag tänker vi ska ta två grejer. Du har… Du skriver rätt mycket om det här också från Mr Money Mustache. “The Shocking and Simple Math of Early Retirement”. Kan du inte bara så här kort ge, vad handlar den om?
Jimmy: Ja, men det är väl i princip fyraprocentsregeln han pratar om där. Sparar du så här mycket, då behöver du bara jobba så här länge. Och han har en väldigt tydlig graf över det. Han börjar på – sparar du noll procent, ja men då måste du jobba tills du dör. Återigen i en amerikansk kontext – i Sverige så är det fram till pension då. Och sparar du hundra procent, ja men då är du ju redan fri. Och sen så går han igenom alla de stegen. Och det är ju inte linjärt, utan ju mer du sparar desto mer kortar du ner tiden.
Jan: Men det jag gillade var också, som han säger så här, drar du ner… Varför många gillar att dra ner på utgifter? För att drar du ner på utgifter så minskar du behovet av pengar du behöver, men du ökar ju dessutom också mängden du kan spara. Så du får liksom på att dra ner en utgift är ju en sån här double whammy – du får liksom dubbeleffekt. Och jag tror också jag har också på hemsidan en räkna-sida. Vet du, tar du bort en återkommande månadsutgift på 10 år så är det typ så här 17 gånger pengarna eller… Alltså det är så här bizarra summor.
Caroline: Vänta, vad sa du nu? Att om man tar…
Jan: Bort en årsutgift så blir det på 10 år med ränta på ränta en viss faktor. Tar du bort en månadsutgift som är återkommande och du investerar, för då tar du ju bort den i de kommande 10 åren men du kan ju dessutom öka månadssparandet med samma summa. Så du får liksom en sån här dubbeleffekt.
Och 4%-regeln, ska du ta den snabbt? Trinity-studien, William… Vad fan heter han? Bengen?
Jimmy: Bengen. Enkelt förklarat är det väl om du räknar ut hur mycket pengar du behöver totalt under ett år, och sen behöver du spara ihop 25 gånger den summan. Fyra procent av den summan är vad du behöver per år. Så mycket kan du ta ut från din portfölj om alla pengarna är investerade i en indexfond.
Jan: Så tanken är att du har årsutgifter på 100 000 kronor, då behöver du 2,5 miljoner. För att om du har 2,5 miljoner och 4 procents avkastning på 2,5 miljoner så får du ut 100 000 per år. Och då försörjer du dem. Och sen så den studien gick ut på så här: “Hur länge räcker de här pengarna med en viss sannolikhet?” Och då konstaterade man att över 90 procents sannolikhet så räcker detta i 30 år. Det var väl liksom. Sen har den uppdaterats, så vi ska göra ett avsnitt på det. Jag tror inte den är släppt ännu. 2025 ska det komma en uppdatering på en ny bok av honom på det där.
Investeringsstrategi
Jan: Bra. Detta är en sån fråga. Jag tycker egentligen att den är lite ointressant, men jag vet att jag kommer bli hängd av communityn om jag inte ställde den. Hur investerar du pengarna?
Jimmy: Ja, nu är min investeringsstrategi lite annorlunda från de flesta. Ungefär 50% är ju min bostad. Och de resterande 50% är väl fördelat mellan aktier och räntor.
Jan: Och enskilda aktier eller indexfonder?
Jimmy: Både och. Jag har varit lite spretig där.
Caroline: Och varför har du varit det?
Jimmy: Jag hade inte så bra koll på det när jag började. Jag började ju investera bara i min bostad. Och från början var ju min plan att jag skulle köpa en större bostad så att jag kunde hyra ut fler rum. Men jag insåg ju sen att det går ju inte, för det räcker ju inte bara att ha kontantinsatsen. Utan banken kräver ju att du ska ha en… Du får inte låna mer än fem gånger din årsinkomst, som det var då för mig.
Jan: Och det är den här kalkylkalkylen – kvar att leva på.
Jimmy: Ja, så det gick helt enkelt inte. Jag var tvungen att hitta något annat. Så då började jag investera på börsen och tog inspiration från olika håll. “Den här aktien är bra, den här fonden är bra.” Så det är lite spretigt.
Caroline: Du har kvar det som du köpte då?
Jimmy: Nej, inte helt. Men jag är ingen sån nörd så jag kan inte svara på “jag har de här aktierna och de här fonderna”. Jag får gå in och kolla.
Jan: Och min poäng är jag tycker det är en ointressant fråga för det är inte så att vi sitter och har upptäckt den här strategin och det är den som har gjort mig ekonomiskt fri. Nej, det är det inte. Det är i ditt fall sjukt medveten kring konsumtion, låga utgifter. Jag har en bostad, jag har hyrt ut, jag har hanterat dem. Jag har vunnit spelet i de tre stora kostnadsdrivarna som dyker upp i en privat ekonomi.
Caroline: Men pengarna ska ju inte försvinna för att det svänger för mycket på börsen eller någon aktie som var fel.
Jimmy: Jag har haft ungefär samma avkastning som indexen sedan jag började. För ett tag sedan kom jag upp till 100% sen starten på Avanza. Sen i år har det gått ner lite.
Jan: Ja men så är det. Om vi inte bara tittar på investeringen utan vi tittar på hela… Vi zoomar ut. Är det någonting du har ändrat åsikt om sedan 2019 och hela den här resan?
Jimmy: Ja, men det är väl att det är mer okej att spendera pengar än vad jag tyckte då. Men att pengarna… Det ska ge något. Om jag verkligen vill ha någonting så spenderar jag pengar på det.
Jan: Experimenterar du med det där? Alltså så här att “detta…” Förstår du? Eller så här, så kan jag vara ibland så här: “Men jag vet inte om jag kommer att gilla detta, men jag testar.” Alltså står det “detta, prova sig fram” eller så här: “Nej, jag gillar cykling, jag gillar detta så jag gör mer av detta.”
Jimmy: Jag har börjat experimentera lite grann. Under min FIRE-resa fram till FIRE experimenterade jag väldigt lite. Jag körde på det jag tyckte om och sparade pengar. Jag testade vissa nya saker men inget som kostade pengar. Men sedan jag blev FIRE så har jag testat lite fler grejer som kostar pengar. Ett exempel är improvisationsteater. En bekant sa till mig att jag borde testa improvisationsteater.
Jan: Ja, jag provade det.
Jimmy: Och det var jättekul.
Livet som FIRE
Jan: Det finns en sjuk film på Netflix som handlar om tre stycken som går på improvisationsteater och sen blir de anlitade av polisen att vara undercover för de är så här: “Ni kommer inte bete er som poliser.” Och om jag har förstått det rätt så i improvisationsteater så är grundregeln man säger alltid ja och. Och sen får man följa den. Fantastiskt rolig komedi. Jag vet inte… Vi får lägga i beskrivningar.
Men det var alltså de råkar ut för så konstiga grejer. Skulle du säga att det här livet du har nu som FIRE när du inte jobbar, uppfyller det de förväntningarna och drömmarna du hade innan? Så när vi satt här 2019, då var det så här “om två år ska jag göra FIRE”. Om du tittar tillbaka, blev det så som du hade tänkt dig?
Jimmy: Både ja och nej. Första tiden var den definitivt ja. Det var ju nästan en euforisk lycka i början. Det var som vanlig semester fast jag skulle inte tillbaka till jobbet. Då var det livsnjutning på högsta nivå. Men sen har livet utvecklats lite andra banor än vad jag hade tänkt. Jag siktade ju på lean FIRE, att inte jobba alls. Men jag gick ju faktiskt med i styrelsen i min bostadsrättsförening och har tagit på mig fler och fler uppdrag sen dess. Så jag gör lite grejer för dem. Jag jobbar faktiskt lite, cirka 10% av en heltid kanske. Kanske det blir om man lägger ihop det. Så det är inga stora pengar och det går inte åt så mycket tid, men det är faktiskt roligt och givande.
Sen hade jag väl visionen att jag skulle skriva och läsa lite mer än vad jag har gjort. Men jag gör i alla fall mer av det än när jag jobbade.
Jan: För jag tycker att det var spännande. Du skrev en så här “jag önskar jag hade mer tid”. Vilket också kan vara någon var på och säga så här: “Men vad fan, du jobbar ju inte. Vad gör du med all din tid?”
Jimmy: Ja, men jag kan förstå det. Men ja, jag kan inte få nog av tid. Jag tror inte… Alltså om jag hade haft dubbelt så mycket tid på något sätt så tror jag ändå att jag hade lyckats fylla den.
Jan: Ja. Men vad fyller du den med? För vi hade till exempel Jesper Angerdal som också… Och han var så här: “Ja men nu tar jag mig tid att lyssna på en skiva och inte diska samtidigt.” Eller liksom att då sitter jag i soffan eller ligger jag i soffan och lyssnar. Eller jag läser en bok. Alltså så här, vad gör du på dagarna?
Jimmy: Ja, dels är det väl att jag låter saker och ting ta lite längre tid. Alltså jag har ju blivit mer… Mer generös eller liberal kanske med min tid än innan. Innan var det “ja men nu har jag bara den här begränsade tiden, måste jag vara mer effektiv”. Så att ibland så går jag till affären som är en bit bort och handlar och lyssnar på en podd samtidigt istället för att vara effektiv och cykla dit. Så då går det en timme extra, men det är det värt. Och ibland om jag är inne i stan och ska hem så kan det hända att jag går hem från stan och det tar två timmar. Men då hinner jag lyssna på en podd istället för att ta tunnelbanan som tar en halvtimme.
Jan: Så att jag spenderar… Jag slösar mer tid men jag också gillar att göra saker långsamt.
Jimmy: Vad mer? Jag tror jag kommer av mig lite grann.
Caroline: Nej nej nej, det funkar.
Jan: Jag tror det är som du säger att man låter saker ta tid. Är du mer närvarande?
Jimmy: Ja, det är jag nog för det mesta. Sen har jag alltid varit ganska tankspridd. Jag har lätt för att börja tänka på annat, men så har det alltid varit. Det gjorde jag på jobbet också.
Jan: Så här, när du är i något sammanhang och folk frågar så här: “Vad jobbar du med?” Vad svarar du då?
Jimmy: Ja, det är lite olika. Jag har inget standardsvar. Jag försöker träna på att säga att jag är arbetsfri.
Jan: Ah. Men då kommer folk bara tänka så här: “Han har blivit uppsagd, så har han tolv månader.” Och så kommer de säga: “När är din arbetsfrihet klar?”
Jimmy: Ja, det kan ju leda till följdfrågor då. Men då får jag ju svara ärligt på dem. Så det är lite olika. När jag har fått frågan på engelska så har jag någon gång sagt “I’m retired”. Men det svaret tycker jag inte man kan ge på svenska. “Jag är pensionär” – det låter fel.
Caroline: “Jag har pensionerat mig.” Men vadå, varför det?
Jan: Men har du upplevt något ifrågasättande?
Jimmy: Inte så mycket. Jag tror att… Eller ibland upplever jag väl att personen är lite ifrågasättande men det kommer sällan några följdfrågor på det.
Jan: Det sätter ju igång process hos dem själva.
Jimmy: De flesta blir kanske lite ställda.
Caroline: Jag tror de blir ställda ja. Vad är följdfrågan egentligen? Hur ska man ställa den?
Jan: “Gud vad spännande. Säg någonting mer om det.”
Jimmy: Det där händer ju ibland. Och då är det ju jätteroligt. Så får man berätta om det.
FIRE och samhällskontraktet
Jan: Det är också en pushback-fråga idag. Det dyker upp ibland i communityn: “Tänk om alla gjorde FIRE. Bryter inte FIRE mot samhällskontraktet? Vem ska då betala skatt?”
Jimmy: Ja, den frågan har jag ju också behandlat och fått flera gånger. För det första så tror jag ju inte att alla kommer ju inte göra så här. Och man kan ju ställa den frågan till alla. Jag kan ju ställa den till er: “Tänk om alla hade en podd. Då hade ju ingen lyssnat på någons podd.”
Jan: Ja, tänk om alla hade gjort… Det är jättebra. Bra comeback. Bra comeback.
Jimmy: Men om det skulle ske då får ju hela samhället göra någon omprioritering. Det skulle ju bli någon signal om att vi vill jobba mindre. Och då kanske alla får jobba lite mindre, men de som inte jobbar något får jobba lite.
Jan: Du har ju ganska många kapitel och du vet ganska mycket om de här meningslösa jobben. Men jag tänker att det får vi spara. Men du skulle kunna säga någonting kort om det. Det var väl någon bok också som hette…
Jimmy: Ja, men det är ganska… Tungt ämne och det är kanske lite svårt att förklara, men det finns massor av jobb i samhället som… Som i alla fall jag och en del andra anser inte är viktiga. Men de existerar av en rad olika anledningar, men man skulle kunna skära bort dem.
Caroline: Vad är det? Är det administrativa jobb?
Jimmy: Många jobb är administrativa men…
Jan: Men vad heter det? För det är en bok.
Jimmy: “Bullshit Jobs” heter den boken.
Pensionsfrågan
Jan: Ja, precis. Men jag tänker att den kan vi ju spara för framgången. Jag vet att vi också har tagit upp detta i tidigare avsnitt, men kort – för jag vet att för någon som sitter och lyssnar så här: “Men pensionen då?” Alltså nu jobbar du ju inte, då sparar du ju inget till pensionen, du får ingen pensionsavsättning. Vad svarar du då?
Jimmy: Ja, i min kalkyl så ska ju mina pengar som jag har sparat själv räcka fram till pension och förhoppningsvis livet ut. Och sen så får man ju alltid lite pension – det blir åtminstone garantipensionen. Och sen så har jag ju ändå sparat ihop lite pengar under den tiden jag jobbade. Så att i min kalkyl så ska jag ju klara mig utan pensionen, och då blir den bara en bonus. Och om jag har räknat lite fel så är det troligt att pensionen plus mitt sparande kommer räcka ihop. Så jag är inte orolig alls för min pension.
Jan: Ja, men precis. Bra, jag tänker att vi ska börja snart runda av. Men jag har en fråga här.
Att leva utan pengar
Caroline: Okej, skjut. Jo, men jag snubblar över en artikel om en kvinna som jag tror bor i Storbritannien. Hon lever utan pengar.
Jan: Jag har läst den i Guardian, den artikeln.
Caroline: Ja. Hur tror du att hon gör det?
Jimmy: Ja, jag tänker väl att det är mycket självhushållning då. Kanske odla pengar och lite byteshandel och bo ute i skogen eller på landet.
Caroline: Ja, alltså hon bor inte ute i skogen.
Jan: Hon bor på landet – han har ju helt rätt. Det är ju precis det hon gör.
Caroline: Ja, men som jag minns det så bodde hon hos en vän och gjorde hushållsarbete där. Och också tror jag odlade saker och sålde och sånt där. Eller bytte till sig. Jag måste säga att jag tycker det låter högst riskabelt.
Jan: Varför det? Säg någonting mer.
Caroline: Vi pratade ju precis om det där med pension. Pensionsavsättning – det har man ju inte då. Man beror väldigt mycket på en annan människa, den här vännen som hon bodde hos. Tänk om den dör. Då står man på bar backe på något vis. Alltså att det är ett riskabelt…
Jan: Så vad är din poäng?
Caroline: Ja, men för att jag tyckte det var spännande – hur klarar man sig utan pengar? Och går det? Och det går ju uppenbarligen. Men jag tänker att det borde gå på ett bättre sätt så att det inte är så riskfyllt.
Jan: Ja men FIRE.
Caroline: Exakt. Vad är det jag skulle komma till?
Jimmy: Ja, men det där låter ju som att det skulle funka att kombinera det med flamingo FIRE. Att man jobbar ihop en summa pengar och sen kan man leva utan pengar, men man har ändå de här pengarna som ska komma in sen när man inte orkar självhushålla längre.
Jan: Jag tror att det funkar väl för vissa om man kan tycka att det är charmigt och sånt. Sen kan jag ju tycka att det är klurigt. Blir hon sjuk då får hon ju sjukvård eftersom då är det vi andra som betalar den sjukvården. Där finns ju massa aspekter på det där, men jag tänker för att ta fram den artikeln så får vi göra något separat på det.
Hälsa och personliga mål
Jan: Men för jag tänkte så här – du skrev också i boken att för några år sedan så satte du fyra mål. Att då satte du så här: “Okej, jag skulle bli ekonomiskt fri”, du skulle få en bra hälsa. Där skrev du också – jag blev lite chockad faktiskt – du skrev att du har vägt 120 kilo. Har du det? Alltså på riktigt?
Jimmy: Det är svårt att tro, Jimmy.
Jan: Det är jättesvårt att tro.
Jimmy: 2010 var det.
Jan: Det är en helt egen… Man blir helt ställd av. Hur gjorde du? Berätta, vad hände? Hur gick det till? Det är ju ett helt stort jobb att ta sig ner till 70 och hålla det.
Caroline: Jag…
Jimmy: Pendlar. De senaste åren har jag pendlat mellan 70 och 80. Men ja, jag får fortfarande kämpa för att hålla mig där. Men ja, det var en lång process för att komma upp till 120, såklart.
Jan: Men kanske, den brukar vara mycket enklare än att komma ner från 120.
Jimmy: Ja, exakt. Ja, men tog kanske lika lång tid.
Caroline: Men hur gick den till, resan upp och sen resan ner?
Jimmy: Ja, men det började väl… 2005. Alltså det började med att jag började festa och dricka alkohol. Och det var det – alkoholen i kombination med en massa skräpmat när jag var ute och festade. Och det var nästan varje helg på den tiden. Trots att jag tränade så gick jag upp jättemycket i vikt. Och sen ja, så fortsatte det i flera år. Den toppvikten hade jag… Då var jag i USA på resa och där gick jag väl upp från 115 till 120. Och när jag kom tillbaks från USA så gick jag ner direkt bara genom att vara i Sverige. Men sen så låg jag på den nivån där, 105 till 115, ganska länge.
Och det var först när jag började jobba i Stockholm som jag fick motivationen. För hela tiden så ville jag ju gå ner i vikt men jag hade inte motivationen då. Men efter ett år i Stockholm när jag hade jobbat och då kände jag: “Men nu har jag fixat det ekonomiska, jag är trygg nu. Nu kan jag satsa på det här.” Och sen började jag träna och sen så tränade jag jättemycket under två år. Så var det nog i snitt fem dagar i veckan.
Caroline: Jag tänker också nu när du går kanske två timmar hem från stan och så, då bidrar det ju också väldigt mycket till att man håller vikten liksom.
Jimmy: Ja, och jag cyklar jättemycket.
Framtida mål och avslutning
Jan: Ja, ja. Och sen hade du som mål hitta kärleken som du har hittat. Och sen så var det så att skriva en bok, och då tänker du så här: “Nu blir det en bok om privatekonomi en FIRE.” Det var ju kanske inte det som var meningen när vi pratade 2019.
Jimmy: Det fanns inte ens på kartan när jag satte upp de här målen, utan det var ju en fantasybok. Men det blir nästa.
Jan: Det blir nästa, ja. Så om du tittar framåt då, så vad ligger framför dig på kort och lång sikt?
Jimmy: Ja, men det är att ta tag i mitt riktiga skrivande som jag kallar det. Jag har inga planer på att skriva en sån här bok till, utan nu är det skönlitteratur.
Jan: Är det någonting i några andra mål eller sådant som det ser fram emot?
Jimmy: Det är väldigt stora. Och sen nu, hälsomålet fortsätter – det kan man aldrig släppa. Det är inte samma som när man uppnår ekonomisk frihet så kan man slappna av sen. Nej nej, ständigt pågående. När man har gått ner i vikt så trots att man har lagt till sig nya vanor så måste man kämpa lite grann.
Caroline: Jag tror det är också helt normalt. Även om man kanske inte har vägt mycket så är det som en kamp.
Jimmy: Jo, absolut.
Jan: Särskilt är du också efter 40 och upplever att efter 40 får man inget gratis.
Jimmy: Nej, jag hann ju gå ner innan jag fyllde 40.
Jan: Det var bra gjort.
Invändningar mot FIRE
Jan: Jag tänker så här, avslutningsvis. Vad skulle du säga är de relevanta invändningarna mot FIRE? Eller resan mot FIRE?
Jimmy: De relevanta invändningarna, ja. Den här gillar jag inte. Jag vet ju precis. Frågan om indexfonder – så vet jag precis vilka. Om jag ska argumentera mot indexfonder så vet jag precis vad jag skulle säga. Vad tänker du att det är med FIRE?
Jimmy: Jag tycker inte det finns jättebra invändningar för… Det är väl om man tycker det är kul att jobba och man är nöjd med livet. Så behöver man ju inte hålla på med FIRE.
Caroline: Man kan ju ändå lägga undan pengar för en känsla av trygghet. Det finns ju ingen anledning.
Jimmy: Just FI-delen tycker jag inte det finns några bra invändningar för. För det kan ju bara vara positivt att vara trygg.
Jan: Till en viss mängd. Till en viss summa så att man inte överjobbar.
Jimmy: Ja, det kan ju gå till överdrift. Men RE-delen, den är ju inte för alla.
Jan: Nej.
Jimmy: Men i mitt liv nu… Det är fyra år sedan nu jag slutade jobba. Så i fyra år har jag ju haft valet att antingen inte jobba eller jobba. Och jag väljer att inte jobba. Så skulle jag tröttna på det så kan jag återgå till att jobba. Och jag ser ingen bra anledning att vara emot att ha den valmöjligheten.
Jan: Nej men exakt, det är ju inget sånt “jag har huggit av armen”, det är inget permanent. Skulle du säga också så här – är det några missuppfattningar kring FIRE?
Jimmy: Ja, det är många missuppfattningar och den största är väl att folk tror att det krävs mycket mer pengar. Det är den vanliga. Även bland folk som är insatta – jag såg nyligen Jespers senaste avsnitt där han pratade om olika typer av FIRE. Och han hade frågat folk på RikaTillsammans-forumet hur mycket krävs för lean FIRE och vanlig FIRE och fat FIRE. Och jag tyckte det var väldigt höga siffror som de nämnde – 4,5 miljoner för lean FIRE. Och jag gjorde ju lean FIRE på ungefär hälften av det.
Jan: Precis. Sen tror jag att vår community är ju så här höginkomsttagare, så att jag tror att man sätter nu… “Nej men alltså du vet”, det är skoj. Jag hade ju den frågan här – du skrev ju så här vilka utgifter du hade vissa år. Och så hade du så här typ 150 000, 160 000 eller 190 000. Var det så här – alltså det där är ju vad vi gör av med på tre månader. Alltså så att då blir det ju inte något konstigt skulle vi göra en FIRE. Du vet, vi behöver kanske 10, mellan 10 och 20 miljoner med den livsstilen vi har. Sen är det precis som du säger så här: “Okej, men man hade kunnat ta fram stora saxen och liksom ta bort… Ja men ta bort huset, ja men du vet, då halverar man säkert det beloppet bara rakt upp och ner liksom” etc. Är det några andra missuppfattningar kring FIRE? Du sa att det var flera stycken.
Jimmy: Ja, men det hänger väl ihop. Det är att det krävs mer pengar och att man måste vara höginkomsttagare. Det är ju jättevanligt. Och att det tar alldeles för lång tid. Och det är det jag vill visa med den här boken. För att de flesta som är FIRE influencers av Mr. Money Mustache till exempel – han var ju ingenjör och han tjänade ju över hundratusen dollar det sista året han jobbade. Och det är ju väldigt mycket pengar. Det är svårt att tjäna så mycket pengar i Sverige. Så därför tycker jag att det är värdefullt att jag visar med den här boken – jag tjänade ändå ganska bra men långt ifrån det där. Så det räcker ju faktiskt med en vanlig inkomst.
Och kanske det här med investeringar också – att det är så himla krångligt. Det tror ju folk att… Eller många tror jag att det är ganska komplicerat och man måste känna till bolag och läsa bolagsrapporter och sånt. Jag har aldrig läst någon rapport.
Jan: Nej, nej, nej, men exakt vilket är mycket det vi pratar om liksom. Bra. Skulle du säga att det är skillnad på tips om man är i olika åldrar? Skulle du säga någonting till den som är under 20 eller den som är 20 till 40 eller 40 till 60? Alltså är det olika tips eller rekommendationer till olika åldrar?
Jimmy: Ja, lite grann kanske, men för den som är under 20 så kan jag ju bara säga grattis att du har upptäckt FIRE redan, för då har man ju chansen att uppnå FIRE till 30 om man ligger i. Men det är ju aldrig för sent sen. Man har ju olika livssituation såklart. Det optimala är ju att börja direkt efter gymnasiet när man har låga utgifter. För ju äldre man är så är det väl generellt så att då ska man plocka bort utgifter. Och är man yngre så handlar det bara om att inte lägga till utgifter, vilket är mycket enklare.
Jan: Ja, precis. Bra, någonting mer?
Jimmy: Nej, det är väl det stora.
Hur man börjar sin FIRE-resa
Jan: Ja, men bra. Är det någon fråga vi borde ha ställt?
Jimmy: Ja, som vanligt så kommer jag komma på det.
Jan: Exakt, exakt. Nej, men jag tänker att vi har fått med det mesta. Om någon vill börja… Så här: “Shit, nu har jag lyssnat här” och vissa till mig lyssnar, har jag hört så här. Du vet, jag träffar någon som bara “jag har lyssnat på alla avsnitt två gånger”. Så man har lyssnat på detta en gång eller två gånger och nu är jag så här: “Nu jävlar, jag tror på att vid regnbågen slutar, jag fattar att det inte är krångligt.” Vad gör man liksom nu?
Jimmy: Man kan börja med vad som helst egentligen. Skära ner någon utgift eller kolla upp vad man kan göra för att tjäna mer pengar eller vad som helst. Börja där man börjar, med något litet, vad man är bekväm med. Om man inte har investerat någonting någonsin så kan man ju bara skapa ett konto, sätta in några pengar och se hur det går. Det hade varit jättebra att göra det innan börsfallet innan i år till exempel, så får man vara med om det.
Caroline: Jag tänker också att om man ska börja med det, om man… Då kanske man inte har varit med om det här med regnbågens slut förut. Att man behöver, precis som du säger, att man behöver se att “nu sätter jag in pengar här som jag sparar och det blir större och större”. Kanske också som du verkar favorisera att man sätter upp mål lite grann och känner att man är på väg. Så att det inte blir lite så planlöst. Så skulle nog jag i alla fall attackera.
Jan: Du är extremt målorienterad på det sättet. Så du frågar mig vilka dina fyra mål? Jag är så här, ingen aning. Jag hatar liksom… Jag är typ sämst på mål.
Jimmy: Det hade väl varit bra för mig om jag haft lite delmål på vägen. Jag reflekterade det efter något tidigare avsnitt jag har sett av er. Jag tror ni har pratat om att man ska fira delmål, eller så är det någon annan.
Jan: Jo, jag brukar säga att man ska fira mycket mer, annars är det som att baka en kaka man aldrig käkar.
Jimmy: Ja, och jag tänkte tillbaks på min sparresa och jag firade ju ingenting när jag passerade en miljon till exempel. “Okej men nu har jag gått över en speciell milstolpe.” Och jag vet inte ens när jag passerade den. Jag vet att det är 2017 eller 2018.
Jan: Jaja. Men vet du vad? Jag vet inte heller.
Jimmy: Nej.
Jan: Jag är också likadan – så fort man börjar närma sig målstolpen, då är jag dessutom så att jag flyttar fram skiten.
Jimmy: Ja, och det är ett vanligt misstag. Man ska inte flytta fram målen.
Jan: Ja, men precis. Du, Jimmy, jag tänker så här. Ett fantastiskt stort tack. Tack för att du kom hit. Tack för att du skrivit boken. Tack för att du hänger också. Du svarar alltid och rätt ofta kommenterar på YouTube och på våra videor. Var hittar man boken någonstans? Du har skrivit den själv, gett ut den själv. Hur får man tag på den?
Jimmy: Ja, om man träffar mig kan man köpa den av mig direkt. Du har alltid några exemplar med dig. Men annars så finns den på de vanliga bokhandlarna. Jag har gett ut den via Vulkan, så man kan beställa den från dem, men den finns på Adlibris och Bokus och de andra också.
Jan: Ja, och om man vill komma i kontakt med dig så gör man det enklast på Det Gråa Guldet på Facebook. Och jag tror vi tog upp det typ förra avsnittet – det var något med betong, var det inte något sånt här?
Jimmy: Ja, det är ett smeknamn på betong.
Jan: Lite allmän bildning med det där. Men Jimmy, ett fantastiskt stort tack och så tänker jag att vi får väl ta en uppföljning där om hundra avsnitt igen. Tack så hemskt mycket.
Jimmy: Tack själva.
) och tänkte också kommentera innehållet lite i ett kommande avsnitt i min kanal.
