Nedan följer en automagisk transkribering av intervjun gjord med hjälp av AI. Det innebär att den inte är ordagrann och kan innehålla fel.
Visa hela transkriberingen
Introduktion till reflektionsavsnittet
Jan: Välkommen till RikaTillsammans och dagens lite mer personliga reflektionsavsnitt. Jag och Caroline tittar tillbaka på vårt 2025 utifrån de här 45 stycken reflektionsfrågorna som vi började med redan förra året. De kan du också ladda ner som en pdf, länk finns i beskrivningen. Vår tanke med dem är att underlätta det här samtalet som du kan ha med din partner, en vän, kollega eller syskon.
Vem som helst, för det är lite som jag vet inte om det var någon romare eller grek som sa: “Ett liv utan reflektion är inte ett liv värt att leva.” Jag vet inte om jag vill hårdra det så långt, men jag vet att vi ofta, i alla fall för mig och Caroline, livet pågår i 110. Det är logistik, det är hämtning, man ska träffa vänner och man hinner inte alltid bara samla sig och reflektera över vad som är viktigt på riktigt.
Så för oss är detta ett stöd. Gillar du det, ta det, det här funkar utmärkt. Gillar du inte det, bara skippa. Du som är RikaTillsammans-supporter, du får två bonusar. Där kan du också göra det här livshjulet som är ett lite mer organiserat sätt att göra den här reflektionen, där det är nio olika områden i livet. Du svarar på ett antal frågor under typ fem minuter och så får du en fin pdf-rapport som visar hur du rankat de olika områdena. Detta är tips på vad du kan göra för att göra livet rikare.
Det roliga är dessutom att om du gör det som vi, i slutet av året och vid midsommar, kan man dessutom se förändring som jag och Caroline pratar om i senare delen av avsnittet. Så det är perk nummer ett. Nummer två, den 6 januari tänkte vi ha en digital träff på Patreon där vi pratar om det här med en avstämning både i ekonomin. Där tittar vi på fyrhinkarkalkylen, vi gör livshjulet och så kommer vi ha lite månadsträffar under 2025 för att göra livet rikare. Så med det sagt, här kommer ett samtal mellan mig och Caroline.
Caroline: Varmt välkommen till RikaTillsammans-kanalen som handlar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi med oss av våra erfarenheter, vår livsresa, våra framgångar och våra misstag så att du ska kunna göra din ekonomi och ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver den här kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.
Ett år sedan – tillbakablick och framåtblick
Jan: Ja men då var det ett år sedan vi satt här och hade vår tillbakablick för 2024.
Caroline: Sjukt vad tiden går fort. Och framåtblick för 2025. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag sa då för 2025.
Jan: Precis. Och jag tänker, hur går det för oss?
Caroline: Jag vet inte. Vi har ändå haft det rätt tufft, Jan.
Jan: Ja.
Caroline: Det får vi erkänna. Det kan vara en cliffhanger.
Jan: Nej men du kan ju inte lägga ut den så.
Caroline: Jo men jag har ju min utbildning då till sjuksköterska, termin två, och då har jag praktik och så. Det har ställt vårt liv lite upp och ner på något vis. Rutiner och sånt har blivit helt annorlunda. Det har varit jobbigt för både dig och mig. Jag tror barnen kanske inte så mycket.
Jan: Nej precis. Nej men det hör ju till historien då. Jag är ju en kvällsmänniska, jag gillar att jobba på kvällar och nätter. Jag har ofta min mest produktiva tid mellan 9 och 2-3 på natten. Problemet är att jag upptäckte ganska snart att det funkar jäkligt dåligt att gå och lägga sig klockan tre och gå upp kvart i sju för att ta vår yngsta till skolan.
Sen har det också blivit så att poddinspelning och sånt har vi fått göra på kvällar och helger. Anpassa oss efter när du inte har praktik.
Caroline: Ja då blev det lite antiklimax. Bara “men nu hinner vi inte med det”.
Jan: Precis. Så det är därför det har varit några avsnitt som har varit utan dig. Men trivs du? Är du nöjd med ditt val, ett år in nu? Det hade varit skönt om du hade sagt nej, då blir jag “what the fuck”.
Caroline: Jo men du har också sagt att det är klart att man inte behöver fortsätta om man inte vill det. Men jag är nöjd med mitt val att bli sjuksköterska. Jag tycker det är härligt av många anledningar.
Carolines upplevelse av sjuksköterskeutbildningen
Jan: Vad har varit highlight sen?
Caroline: Jo men jag kan säga att nu när jag har jobbat med dig och vi har jobbat med det här med rikedom i livet, då är det ändå som att jag har känt att jag inte har haft så mycket kontakt med omvärlden. Jag tycker om att ha kontakt med alla skikt i samhället. Jag har förstått det om mig själv nu. Och så har jag inte haft det, så har jag läst böcker om knarklangare och gäng och sånt. Jag får någon slags uppfattning av vad som händer i vårt land egentligen, för att jag har känt en disconnect.
Det är inte som att jag får jättemycket connect nu, men det är ändå som att jag träffar sjukt mycket mer folk och människor som jag aldrig skulle träffat annars, på utbildningen och i praktiken.
Jan: Du får berätta vad du har varit på praktiken. Folk vill ju veta.
Caroline: Jag har varit sex veckor på sjukhuset i Malmö, och då var jag på ortopeden. Dit kommer man om man har brutit bäcken eller lårbenshals och allt möjligt, att ha ont i ryggen och så. Och sen sex veckor då på ett korttidsboende, också här i Malmö. Dit kommer man om man har fått stroke eller om man behöver rehabilitera sig från sin bäckenfraktur till exempel. Det är ju många äldre där men också yngre som har skadat sig och sitter i rullstol.
Jan: Och du kom också hem någon kväll och var “det var lite misärigt idag på praktiken”. Och sen var du också “undersköterskor är hjältar”.
Caroline: Ja men de gör ju ett jättetungt arbete och man kräver rätt mycket av dem att de ska ha koll på en massa olika saker. Det krävs jättemycket kommunikation mellan de olika professionerna – sjuksköterska, undersköterska, läkare – för att det ska bli bra vård.
Jan: Bra. Så är det check för Caroline och sjuksköterska?
Caroline: Det är check.
Jan: Och vad har du kvar nu då?
Caroline: Nej men nu har jag två år kvar.
Jan: Okej. Nej men jag upplever ändå, har det gjort ditt liv rikare?
Caroline: Absolut, på alla möjliga plan.
Jan: Ja. Nu har det gjort ditt liv rikare, Caroline?
Caroline: Ja.
Jan: Not so much.
Caroline: Men det kommer att komma. Det kommer att komma, Jan.
Jan: Men jag stöttar dig. Det har jag alltid sagt. I vilka beslut du än tar så stöttar jag dig. Och det får du nog ändå ge mig lite cred för att jag faktiskt har stöttat dig.
Caroline: Ja, det har du gjort.
Utmaningar i relationen under hösten
Jan: Ja, men bra. Vad har varit din stora utmaning detta året?
Caroline: Detta året? Det har ju varit utmaning på det privata planet. Vi har behövt kämpa lite mer. Haft utmaningar. Behövt kommunicera lite mer för att saker ska funka.
Jan: Vi har gnabbt, vi har bråkat, vi har varit arga på varandra.
Caroline: Ja men det har vi. Och nu är det ju snart jul och vi är lite ur det.
Jan: Ja.
Caroline: Men nu har vi varit tillsammans rätt länge ju. Och det krävs arbete. Det krävs arbete för att det ska fungera och för att man ska gå igenom olika faser i livet utan att man blir “men nu är det inte som innan och då är det säkert inte bra”. Det är inte säkert att det inte är bra. Det kan vara så att det är annorlunda just nu och så behöver vi komma in i nästa fas.
Jan: Okej så är det någonting mer om det då?
Caroline: Ja det låter ju kanske lite diffust. Men nu när jag har gjort praktiken då har vi ju haft det knökigt. Och jag kommer ju inte ha praktik nästa termin. Så då har vi ju chansen nu att ta igen oss lite och jobba lite mer på vårt förhållande. Hinna med lite mer, göra lite mer. Men vi får också förbereda oss för termin fyra. Då är det praktik igen. Vi behöver förbereda oss för att vi kommer ha andra rutiner. Vi behöver ändå träffas och ses bara du och jag. Ungefär så tänker jag. Att vi behöver jobba mer på vårt förhållande nu än vi kanske känt innan.
Jan: Eller vad säger du?
Caroline: Ja.
Jan: Nej, jag håller med. Du har väl sagt flera gånger under den här hösten när vi har bråkat att det har inte varit så mycket par. Det har varit mycket bra logistikteam. Rädda, hämtning, lämning, matlagning, träning, basket. Men det har inte varit så mycket tid för dig och mig i det där.
Att ta risker och kliva utanför komfortzonen
Jan: Bra. Har du tagit några risker på sistone?
Caroline: Risker? Det är en risk att gå den här utbildningen. Det är en risk att gå dit och göra bort sig och göra fel.
Jan: Hur är det för dig som hatar att göra fel?
Caroline: Jag gillar inte det. Men det har nog mina handledare som är sjuksköterskor, som jag har gått bredvid och fått lära mig av, de har nog också fattat det. Och försöker ändå utmana mig.
Jan: Vilket är ett neutralt svar.
Caroline: Ja okej. Det har varit jättejobbigt. Jag har varit skräckslagen. Första gången jag skulle ta blodprov. Då gör man ju det med en liten nål. De har ju designat prylarna man gör det med. Det kallas butterfly. En sån här liten grej som man håller i två vingar och så för man in nålen. Och så är det en liten slang och där får man in röret och då får man blodet. De har designat det så att det ska vara så lätt och smidigt som möjligt. Men ändå är jag skräckslagen.
Jag har varit skräckslagen i veckor i sträck för att jag ska göra så att patienterna får ont eller göra fel så att blodet rinner ut från en sån här perifervenkatheter, vilket hände. Och då satt patienten så och tittade och bara “oj”.
Jan: Ja, oj. Det har du inte ens berättat för mig.
Caroline: Och min kompis som jag gick i par med, hon bara “oj”.
Jan: Det har du inte ens berättat för mig.
Caroline: Hon stod bredvid och visste precis vad jag hade gjort fel. Men jag som var mitt i det bara “ja, vad var det nu som hände här?” Att jag inte hade stasat kärlet när jag tog av den här korken från den perifera venkatetern.
Jan: Okej jag vet inte vad det betyder.
Caroline: Nej, det är ett sådant, en infart att man kan initiera läkemedel och sätta dropp och så.
På vilket sätt har man varit en bra vän, förälder eller partner?
Jan: Bra, ska vi ta en annan fråga här då? På vilket sätt har du varit en bra vän, förälder eller partner?
Caroline: Det är ju flera olika frågor i ett ju.
Jan: Mm.
Caroline: Men när jag har kommit hem från praktiken så har jag ju inte varit, förlåt mig, jag har ju varit förkyld tre gånger och matförgiftad en gång under de här tolv veckorna också ska jag berätta. Jag har ju inte varit supertrött i huvudet ändå. Utan då har jag ändå kunnat sitta med barnen och ge dem lite tid och så. Och där har det ju inte blivit tid för dig då. Men det har varit som att de kommer först.
Men sen har vi ju, när de inte har behövt oss, så har vi bråkat. Försökt lösa det. Alla uppdämda känslor och frustration och så.
Jan: Men hur har det varit med vän då?
Caroline: Jo men jag tycker ändå att jag har fått in lite vänskapsträffar och teatrar och sånt också. Det är ändå som att jag har fått med ett socialt liv i allt detta. Eller hur Jan, det har jag ju.
Jag vill ju ställa samma fråga tillbaka. Ja men testa det då. Ja, har du varit modig de senaste tolv månaderna? När har du varit modig, Jan?
Jans resa mot att inte alltid anpassa sig
Jan: Ja, nästa fråga, pass. Nej men jag tycker ändå att modig… Jag tycker väl ändå att jag har börjat ta tag i vissa grejer. Jag hade en kompis, Anna, som gav mig ganska tuff feedback. Hon var “du ger och ger till massa andra men känner du dig inte utnyttjad?” Och så var jag “nej nej nej det gör jag inte alls, utan jag ger för att jag vill”. Och så bara typ “jag känner bara att jag ger massor och får aldrig något tillbaka”. Och så var jag “jo tänk, jag har nog känt mig utnyttjad”.
Och så var det som att jag insåg att jag försöker alltid tillfredsställa alla andra. Åt mina behov komma sist.
Caroline: Det har ju gått rätt in i den här där du får gå upp tidigt och sätta någon annans behov framför dig själv och inte få sitta uppe nätterna igenom.
Jan: Och anpassa mig till dig. Och sen till slut någonstans så tog det väl stopp där att jag kände “men vad fan”.
“Jag insåg att jag försöker alltid tillfredsställa alla andra. Åt mina behov komma sist.”
Och sen när man börjar titta tillbaka genom livet så kan jag säga “nej men jag har alltid anpassat mig, jag har alltid gett”. Det var ju lite roligt för att hela den här historien börjar ju med Anna för att vi är så himla lika. Vi hade ju en Patreon-träff i Stockholm för våra supportrar och så var det på ett trevligt ställe och sen gick vi vidare. Och då gick vi till ett ställe som under kvällen Anna kände som ett nätverk. Och sen satt vi där, ja men från jag vet inte, ett, två. Och så drack en massa flaskor vin och hade skittrevligt.
Och sen bara betalar hon allt. Ja, för alla. För alla. Och jag var “men detta är inte okej”. Det var ju ett RikaTillsammans-event. Och sen gav hon sig inte. Och det var som att jag fick verkligen inte betala.
Caroline: Första gången du fick någonting utan att någon bad om någonting tillbaks, eller?
Jan: Ja, och det var svinjobbigt. I det där. Ja, och där någonstans började väl den resan att hon gav sig fan inte. Och det är första gången träffar henne. Jag upplever att jag kan väl ändå alltid pusha igenom min vilja, men eftersom hon är likadan i det avseendet så gick inte det. Det var väl det som startade en utforskning.
Och sen har jag försökt träffa en psykolog men det skedde sig första mötet där jag tyckte mig bli anklagad för att jag inte kunde hantera teknikprylar.
Caroline: Vänta här nu, det sa du inte var rätt att för mig.
Jan: Jag berättade ju att vi skulle ha digitalt möte och så funkar han med en skitdålig app. Och så tyckte han att det var mitt fel att jag inte kunde. Jag var “men kan du inte bara ha en vanlig jävla Meets-länk eller Teams som alla andra vanliga människor?”
Caroline: FaceTime kör vi ibland, jag och en annan.
Jan: Ja men det funkar inte. Och sen så kände jag mig inte så hörd och sen så ja, jag blev provocerad. Och det är kanske därför, jag har inte gjort slut än. Men jag har inte riktigt bestämt.
Caroline: Du hittar någon annan.
Jan: Och sen så upplever jag också att jag har känt mig beslutstrött. Framförallt i, detta låter kanske så sjukt, jag anpassar mig alltid och sen vill jag inte bestämma. Jag har känt mig lite beslutstrött i vårt liv. Ska vi resa någonstans så har jag lagt ut en inbjudan och så har ingen smash på den. Nej, men då är inte det kanske så intressant.
Caroline: Om jag bara får svara där, så är det intressant. Det är bara ovant att se att du inte… Du bara lägger ut någonting så ska vi resa dit och sen så gör du inget mer med det. Att jag inte har bokat flygbiljetterna.
Jan: Nej för det är ändå så du brukar bete dig.
Caroline: Ja men när man säger “åh ska vi åka till Grekland?” Ja, då har du bokat biljetter. Då säger man “ja, fast nu hoppar vi över en lång process som man vill ha”. Men sen så när den processen är tillgänglig för en, ja då vet man inte vad man ska göra med den.
Jan: Ja.
Båt-metaforen – om att styra och passivt delta
Jan: Nej men det där har väl varit ett sådant samtal du och jag väl har haft också, knakat med, att jag upplever att många gånger sitter jag i båten och sitter vid motorn och styr för jag har haft så mycket åsikter för att jag är snabb till handling. Och sen tycker jag “men vad fan har jag kört den här jävla båten i massa år”, så sätter jag mig på passagerarsidan och så lämnar jag motorn. Och så är jag “men vad fan det är ju ingen som kör”. Och så kan jag bli lite sur också. “Men vad fan Caroline, kan du inte gå dit och köra?” Och så vill inte du köra.
Caroline: Eller jag är inte van vid det.
Jan: Du är inte van.
Caroline: Nej, men jag kommer vänja mig vid det.
Jan: Ja, eller ännu värre så vet du inte ens att jag har lämnat.
Caroline: Nej men det är insiktsfullt av dig att säga det så. Det är inte så det har låtit i våra diskussioner och upprörda bråk.
Jan: Hur har det låtit?
Caroline: Du har ju inte sagt “här jag lämnade båten och sen förväntade mig att du skulle se det”. Utan då är det ju “jag bara ger och ger. Och jag har sagt att jag skulle vilja resa men du gör ingenting”. Det är mer så.
Jan: Okej det låter väldigt vuxet av mig.
Caroline: Ja.
Relationer och nya vänskaper
Jan: Nej, men det är väl det. Sen tycker jag ändå, om jag tar min egen fråga eftersom du inte ställer den, så tänker jag att förra året sa jag att 2025 för mig skulle handla om relationer. Och det tycker jag ändå att jag har gjort.
Caroline: Det har du.
Jan: Jag har också en ny relation i mitt liv med David, vilket jag tycker är jättekul. Där har vi gjort lite udda grejer. Han bor i Linköping, jag bor i Malmö. Så en dag sa han “vi träffas ju aldrig. Ska vi inte träffas halvvägs?” Var är det? Typ Nässjö. Då träffas vi i Nässjö och så hänger vi en dag. Jag bara “vad fan ska vi göra i Nässjö?” Han bara “jag vet inte, men där är ett gym”. Så bara okej. Då hängde vi i Nässjö på ett gym en hel dag. Sjukt trevligt.
Sen har vi Playstation-dejter. Vilket du hade väl också, du såg det väl i kalendern?
Caroline: Jag förstod inte vad det var för någonting. Det stod Playstation som att en fyraåring hade skrivit det.
Jan: Just nu så spelar vi det här Split Fiction. Fares Fares-spel. Vilket man förut måste ge kudos till Fares Fares.
Caroline: Men heter han det? För det är två stycken Faresar. En är skådis och en är spelutvecklare.
Jan: Okej. Jag kollade upp deras bolag på Alla Bolag, det är ju sådant nörderi. Och så är det omsätter vad var det, 260 miljoner, 160 miljoner i vinst. Det var sjukt bra jobbat. Det är ett riktigt bra spel som vi spelar tillsammans. Och så har vi gjort det att vi spelar bara på arbetstid.
Caroline: Ja, det är rätt ju. Vaddå?
Jan: Jo, men för att, när ska man annars hinna?
Caroline: Ja, de flesta spelar ju på kvällar och helger.
Jan: Jo, men för de flesta är det inte som du och David som själva kan bestämma när ni ska jobba.
Caroline: Så det är ju en lyxsituation också.
Hemvärnet och nya projekt
Jan: Sen får jag faktiskt säga en grej till. Förra året i detta samtal så hade jag ju sökt till polishögskolan. Det har jag ju pausat. För att det var “nej men nu gör du din sjuksköterskeutbildning”. Och sen var det, jag vet att vissa säger “nej men det är inte treskift” och man är i olika ställen. Men jag upplevde det i alla fall så att det var svårt att jobba deltid som polis. Och jag vet inte, jag känner inte riktigt för heltidsgrejen.
Så att nu i mitt nya projekt, jag är ju född åttiett och jag fick ju när vi mönstrade så var det eviga fredens tid. Så vi fick ju inte göra lumpen. Eller fick, men jag fattade inte vad det var då så då tackade jag nej, jag behövde inte göra det. Men nu så har jag försökt om man ska engagera sig i hemvärnet. Men då måste man göra typ någon grundläggande utbildning. De vill nog att man ska veta vilken är den farliga änden på ett gevär.
Caroline: Det är sånt man lär sig då.
Jan: Ja, ungefär. Men då har jag sökt en sån här FMI. Sån grundläggande en månadsutbildning. För då har tror jag försvarsmakten har fattat att ha 40-åringar som inte har gjort lumpen men som ändå vill bidra till försvaret och så.
Caroline: Ja, precis.
Jan: Vi har ju en kompis, Erik, som är överläkare. Han går ju all in. Han gör ju lumpen på riktigt som 43-åring. Vilket jag tycker är svinkult. Men det är också lite utanför min komfortzon. Dessutom är jag för gammal. Det sjukt att man kan börja säga att man är för gammal för vissa saker för då ska man ha slutfört det innan man fyller 45.
Men i alla fall, så de har en månad. Kanske, men man kan göra så.
Caroline: När ska du nu göra den månaden i så fall?
Jan: I juli nästa år tänkte jag. Men då ska man bli antagen. Är det någon som lyssnar och jobbar på Försvarsmakten? Ni har lite att jobba på kommunikation och er antagningsprocess. Jag är ändå motiverad och tycker att jag vill och jag har försökt ansöka och till och med försökt följa de här instruktionerna så kommer det vara roligt om det blir “men han kunde inte ens läsa instruktionerna”. Jag upplevde att jag följde instruktionerna och så får man det är väldigt oklart när någon hör av sig, om någon hör av sig, om man är antagen, om man ens är i processen i det här.
Och då var det till och med “någon hör av sig”. Jag hatar ju svar på folk som ringer och får okända nummer. Nu har jag till och med börjat svara på okända nummer för att tänka “tänk om det är någon från hemvärnet som hör av sig”. Ja, det var mitt lilla rant, så att jag är, ni kan vara bättre på att ta hand om oss som faktiskt vill engagera oss.
Fina saker man fått berättat för sig
Caroline: Men du får fråga dig här en helt annan fråga. Vilken fin sak har du fått berättad för dig på sistone?
Jan: Oj. Top of mind, vi kör ju julkalender nu för tonåringar. Föräldrar kan köra med sina tonåringar. Och där är det roligt att höra historier från när barnen fattar.
Caroline: Fattar ibland mer också än föräldrarna.
Jan: Ja och folk var “vi är bara lucka två och vi har redan haft jättefina samtal med våra barn om pengar”. Och jag var “ja lucka två är till och med den sämsta av dem”. Så att det är bara öppna ISK-konto och se till att ni har Swish.
Caroline: Det sämsta? Ja men det är en sån skittråkig, tycker att man behöver inte prata så mycket om det?
Jan: Nej men första luckan är “är pengar viktigt?” Och om du hade alla pengar i världen, hur skulle du vilja ha ditt liv? Vad skulle du vilja köpa och uppleva? Ganska roliga frågor.
Caroline: Jag tycker de är hemska faktiskt. Det är så jobbiga frågor, det är brett och det är svårt.
Jan: Fast barn har fantasi. Fråga en tonåring “om du hade oändligt med pengar”.
Caroline: Ja det kanske är annorlunda.
Jan: Det är nästan att du ska få den frågan sen då.
Caroline: Varför det?
Jan: Det har ju varit roligt att höra dem resonera. Sen är det alltid roligt att höra historier från läsarna som “vi gjorde fyrhinkarkalkylen och detta” eller någon som var “shit vi trodde inte vi kunde gå i pension förrän en massa år, nu har vi gjort den här kalkylen och så såg vi att vår ekonomi ser mycket bättre ut än vad vi trodde”.
Alla samtalen vi har haft kring rikedomstrappan, att folk har fått ett större ekonomiskt lugn och gjort livet rikare, det är de historierna jag gillar.
Caroline: Men är det någon som har sagt något fint om dig, Jan?
Jan: Nej det vet jag inte.
Caroline: Man måste lyssna efter sånt också. Till nästa år. Man måste också lyssna efter det som man hör när det sägs. Jag tror vi är ganska dåliga på det faktiskt. När man får fin feedback eller något sånt om något man har gjort eller sagt eller varit.
Jan: Det är sant. Jag kommer ihåg det var så roligt, jag jobbade hela året med nya hemsidan och jag kommer ihåg när jag släppte den så var det en av första feedbacken “kan man få den i dark mode”. Och sen var det “du har stavat fel här”. Och så var jag “jaja välkommen in i vårt nya hus, det är röret sticker ut där”.
Vad är ett rikt liv?
Jan: Men du, vad är ett rikt liv för dig nu då?
Caroline: Men för mig är det väldigt rikt att jag får kasta mig ut i den här utbildningen, att jag får ha kontakt med olika skikt i samhället.
Jan: Varför är det viktigt för dig?
Caroline: Jag vet inte, det känns som att jag är på väg någonstans. Jag vet inte exakt var. Men jag kommer att använda min legitimation på något konstruktivt bra sätt tror jag, för samhället. Inte bara för att jag ska tjäna en viss summa pengar i månaden och sen gå och bränna den på NK. Det är en av dess värsta saker faktiskt. Det går inte att bränna pengar på NK nu.
Jan: Varför skulle du börja efter att du har jobbat?
Caroline: Jag vet inte, men ni förstår principen kanske.
Jan: Nej.
Caroline: Jag vet inte, det är någonting som håller på att hända mig, jag vet inte vart jag är på väg riktigt. Men det är någonting som jag kommer att göra sen, engagera mig på något vis i kraft av min sjuksköterskelegitimation.
Jan: Okej.
Caroline: Och så kan man jobba på så många olika ställen och olika sammanhang så jag kommer hitta mitt. Där jag känner “här gör jag nytta”.
Jan: Ja.
Caroline: Och inte bara för mig själv eller min familj eller den som kommer in på vårdcentralen utan på ett större sätt. Så jag tror det är viktigt för mig. Annars känns det inte meningsfullt i mitt liv.
Jan: Ja men det är roligt för jag tänker att man kommer tillbaka till det här med mening, sammanhang, struktur. Och det är väl det du har saknat.
Caroline: Ja.
Jan: När du inte pluggade. Och det som jag också lite letar efter nu när man är “men om jag inte ska göra så mycket av RikaTillsammans”.
Inte att det ska läggas ner eller något sånt, men hemvärnet är ju typiskt också för mig då. Mening, sammanhang, struktur.
Caroline: Man kan ju prova olika sådana. Vad ska man säga, strukturer och meningar. Och sen se vilket som passar. Det behöver ju inte vara skrivet i sten.
Jan: Men det var, jag tyckte du duckade frågan.
Caroline: Vad som är ett rikt liv?
Ekonomisk trygghet och pengars betydelse
Jan: Vi börjar ju komma till en situation, Caroline, att pengar, vi kan göra typ det mesta vi vill.
Caroline: Men jag tycker inte att pengarna är så superviktiga när det kommer till ett rikt liv, mer än att man ska kunna gå till ICA och inte känna att man behöver spara.
Jan: Men har du känt det då?
Caroline: Ja ibland.
Jan: Ja men på riktigt?
Caroline: Det är sådana gamla takter som sitter i förmodligen. Men för mig är det mycket annat som är viktigt för mitt liv för att det ska kännas rikt. Det känns jätterikt nu att vi får vår tvättstuga fixad.
Jan: Ja.
Caroline: För den blev fin och funktionell på ett annat sätt än den har varit. Jag har harvat runt i den på tio kvadratmeter, och det är kanske ändå rätt stort för en tvättstuga. Men haft massa ostrukna skjortor och kläder överallt och gamla skor och sånt som man tänker “men vi sparar dem för kanske vår yngsta vill ha dem”.
Så det har varit ett lagringsutrymme. Nu är det inte det längre. Och det känns väldigt rikt att vi kan göra det för 28 000 eller vad det kostar.
Jan: Ja. Mer. Det kostade mer.
Caroline: Ja.
Jan: Då ska det sägas också att vi outsourcade. Vi tog hjälp av en inredningsdesigner som gjorde design, ritning, logistik. Beställde alla grejer.
Caroline: Beställde alla grejerna.
Jan: Ett tag var det spännande. Det kommer paket. Undrar vad det är för paket. Sedan anlitade vi en snickare också som gjorde allting. Vi har inte skruvat en… skruv, spik tänkte jag säga.
Caroline: Det känns ju rikt.
Jan: Jaja det var ju superlyxigt på det sättet. Så det är också underskattat, har man möjlighet och tips, ta in folk som är duktiga, både då inrednings… Och jag tyckte ändå var lite coolt att det var en udda grej att man tog en designer för att göra ett badrum, eller tvättstuga.
Caroline: Ja det är lite udda kanske. Men nog inte i den världen för att det verkar som hon, inredningsdesignern, hjälper till med allt möjligt som har med hemmet att göra. Rensa ut så folk kan få lite luft i sina hem med mera.
Carolines relation till pengar
Jan: Men jag vill hoppa tillbaka till den här ICA-grejen för jag tycker att din relation till pengar är fortfarande intressant.
Caroline: Jaja men den är ju som jag sa gamla takter, och gamla takter är snåla takter. Så är det.
Jan: Men är det inte dags att ändra det?
Caroline: Jag vet inte, men jag trivs ju med det.
Jan: Gör du det på riktigt? Är inte det bara sånt bullshit?
Caroline: Jo, men vet du, det är som ett kontrollsystem som jag har. Behöver jag verkligen den här prylen? Har jag plats för den? Och sen så som Sandy, min vän sa, att hon kan ha grejer på sin önskelista i flera månader. Och då vet man “ja, jag vill ha det här på riktigt”. Det är inte en sån whim av en madman. Är du med?
Jan: Ja, fast jag tycker det är skillnad på ICA och whim of a madman. Och typ vilken typ av pryl det är.
Caroline: Förmodligen är det för att jag är mycket svart och vit ibland i hur jag tänker. Att det inte är så balanserat att jag måste lära mig balansen. Jag blir väldigt snål eller så blir jag superfrikostig. Och jag tål inte att vara frikostig för jag blir för ångest av det. Så jag vill försöka hitta något mellanläge. Vad som är viktigt att lägga pengar på och vad jag inte vill lägga.
Jan: Så relationen är fortfarande inte sund?
Caroline: Nej relationen till pengar är inte sund. Men jag jobbar ju på det.
Jan: Hur jobbar du på det?
Caroline: Eller vet inte, jag tycker ju själv att jag…
Jan: Du tycker ändå om det där?
Caroline: Ja men förmodligen gör jag det. Och så tycker jag “jag jobbar på det”. För att jag ägnar så mycket tankekraft åt vad som är värt att lägga pengar på, vad som inte är värt det. Så att jag tror att jag gör ett arbete, men så gör jag inte det.
Jan: Okej.
Caroline: Hur ska jag jobba på det då?
Jan: Ja, jag vet inte.
Caroline: Nej. Jag får prata med någon om detta. Men har du ett sunt förhållande till pengar och att få bruka dem?
Jans syn på pengar och den nya regeln
Jan: I det lilla så tycker jag absolut. Jag kan till och med tycka att det har varit ganska roligt. Sen den här rikedomstrappan i somras och vi tog den här 0,01 procents regeln. Som var “så länge du spenderar under 0,01% av din förmögenhet per dag så växer din förmögenhet”.
Och sen så tyckte jag också det var ögonöppnande att vi gjorde den här fyrhinkarkalkylen som finns för de som är supportrar. Där man sammanställde alla tillgångar och alla skulder och som räknade ut det här beloppet och gav en översyn. Framförallt gav den ju, som MPJ Martin Jonsson pratade om i communityn, att det viktigaste nyckeltalet är kanske faktiskt nettoförmögenhetsförändringen per år.
Sjukt nördigt, men hur mycket växer din förmögenhet per år om man tar hänsyn till pensionsavsättning, eget sparande, värdeökning på pensionen, värdeökning på huset, totalt värdeökning på allting.
Och då har jag ju länge varit “men slaget står inte på ICA”.
Och det har jag ju verkligen. Och jag märker det som när jag är på gymmet. Nu är det ju så att vår sjuåring älskar att hänga med på gymmet för att vi tränar på ett litet gym där det är okej att ha med sig sin sjuåring. Och hon tycker det är svinball. Och när vi har varit där, när vi går därifrån, då går vi förbi kafeterian och då köper vi en sån här barbell chokladproteindryck för 28 spänn. En styck. Och då är det ändå 74 spänn eller vad det då kostar. 84 kronor. Och det hade jag nog aldrig köpt innan.
Caroline: Vadå vad är det som kostar 84 kronor?
Jan: Vi köper ju tre stycken. En till henne, en till mig och en till storasyster.
Caroline: Jaha, okej. För när jag har varit på gymmet då med yngsta så har det ju varit en konstig grej att vi inte har handlat någonting. Och då har jag sagt “nej men sånt håller inte jag på med”.
Jan: Ja okej. Ja men är du med? Sånt hade jag inte handlat. Samma sak när vi är på ICA nu, då köper ju såhär Lohilo-glassen för 37 spänn och de bitarna. Att jag är “spelar inte så stor roll”. Tänker jag.
Caroline: Okej så du har ju ett sundare förhållningssätt.
Jan: Ja, det vet jag fan om det är sundare. Men sen upplever jag också att nu kommer vi också ha en sån här typ flockenträff när nätverket åker skidor i mars. Är vi ett gäng? Och då var jag också “men vad fan”, jag stannar 3-4 dagar och så flyger jag upp Freja.
Då vår tonåring och så får hon och så åker vi skidor där tre dagar, fyra dagar extra. Det är nog också en sån grej som jag förr nog inte hade gjort, då flyger vi ner, flyger jag hem.
Caroline: För det här, det kostar massa pengar.
Jan: Ja det kostar massa pengar. Sen ska jag dock säga, när jag bokade flygbiljetterna till henne igår så var jag “just det, jag tänkte inte på att hon ska flyga själv och att det är transfer”, så var jag “hon klarar det”.
Caroline: Jättebra. Hon klarar det.
Jan: Ja, precis. Så tror jag också att hon får växa lite.
Caroline: Hon får växa där, ja.
Tidsfönster och framtidsplanering
Jan: Och sen så känner jag väl att vi borde utnyttja våra tidsfönster mer. Det tycker jag vi har varit kassa på detta året.
Caroline: Jag tycker det är supersvårt med tidsfönster. Jag har svårt att se vilka de är, nog också för att jag är i denial, eller vad heter det. När man förnäkar det.
För att jag nu, precis när jag har varit på praktik, så har jag också sett många gamla människor som är multisjuka och som kämpar på och tar sig fram med sin rullator eller på något annat vis rehabiliterar sig. Och vissa blir inte bättre.
Jan: Nej, desto större anledning att göra saker nu.
Caroline: Ja och jag fattar ju att det är så, att jag kommer kanske också hamna i den situationen. Men så småningom är det ändå så att jag är förnäkel så att det kommer hända.
Jan: Jag tycker, vi har varit kassa på att utnyttja tidsfönster.
Caroline: Men vilka tidsfönster har vi egentligen?
Jan: Vi har massor av tidsfönster. Vi har tidsfönster nu. Vår äldsta ska ju snart börja på gymnasiet. Så vad har vi? Fyra år med henne? Om hon flyttar någon, om hon börjar plugga och hon vill göra lumpen. Då har vi fyra år med henne. Sen har vi kanske med den andra, då har vi kanske sex år extra. Och därefter har vi kanske tio år, elva. Vad är du då? Då är du 59.
Sen har vi kanske sex, sju år där innan pension. Eller de där sex, sju åren där man är mellan 59 och 65. Sen är vår äldsta kanske 27, då kanske det börjar bli barnbarn. Och då är man kanske inte så sugen på att vara utomlands. Jag är “vi har fem plus fem plus fem”. Och sen kommer ju alltid de här go-go years, slow-go years och no-go years. Och sen har vi min mamma också.
Caroline: Så måste man spalta upp det, tycker du?
Jan: Ja, uppenbarligen.
Caroline: Jag får ingen översikt av vad det är i mitt huvud bara. Så då kan jag tänka “go-go years, det är då mellan då med barnen. Och då vill jag hinna med detta”. Jag måste typ spalta ner det på papper då.
Jan: Ja då borde vi göra. Jag tycker lite, detta året, din utbildning har varit superbra, det har väl varit den stora grejen. Men annars kan jag ju tycka att detta året har ändå, jag vill inte säga slösat bort, men jag tycker att det har varit, vi hade ju en bra skidresa i början av året, men sen har det varit ganska…
Caroline: Ja, men den har tagit mycket utrymme. Min utbildning.
Jan: Så att jag tycker att vi har ju inte… Ja det har blivit som att, för att använda Moa-metaforen, detta året har ju blivit som det har blivit. Det har ju inte varit “oh vi designade 2025 och det skulle bli på det här sättet”, utan det blev lite som det blev. Det ungefär som man kom in på restaurangen “ja idag är det köttbullar och potatismos”. Så jag säger “köttbullar och potatismos, ja det är väl okej”. Kanske inte det jag hade vaknat i morse och tänkt “oh, jag vill ha köttbullar och potatismos vilken jackpot”.
Caroline: Okej. Tänker jag. Det är bra att du är lite strukturerad för jag är ju van vid att jag har inre processer som vill hända och så får jag bara hänga med. Förmodligen vet jag vad jag vill hålla på med. Det har bara inte kommit upp till ytan.
Jan: Vad vi ska hitta på i go-go years.
Caroline: Skit i go-go years, det är mer än 10 år.
Jan: Jo men förstår du att nu är det ju en sån transportsträcka till att jag får min legitimation. Eller jag kan få ta min sex. När jag kan göra praktik utomlands, då vill jag att vi ska göra det. Åka ut och vara tre månader någonstans.
Caroline: Är du med?
Jan: Ja.
Caroline: Det finns sådana tankar hos mig, men det är också så att jag måste först veta vad jag behöver veta innan jag kan säga så. Jan titta här. Jag har ett förslag att vi åker till Island eller Thailand 2026 eller vad det är. 2027. Är du med? För då vill jag inte komma och säga det till dig och sen så händer det typ ingenting och så är du “vad hände med det?” Jag vet inte.
Jan: Ja, jag vet inte.
Caroline: Men jag är mer så, vi behöver göra detta nu och det är kommande året som detta gäller. Och jag är mer så, jag vet inte vad min inre process vill men det kommer att visa sig.
Jan: Jag vet inte vad min inre process vill.
Caroline: Ja men den vill oftast saker. För att jag inte är i kontakt med den. Men strunt samma, vi är olika.
Jan: Ja, det är där vi får återkomma till det.
Bra pengabeslut under året
Jan: Hur tar du hand om dina pengar och har du tagit något bra pengabeslut under året? Jag tänkte fråga dig samma sak.
Caroline: Ja. Ett bra och dåligt pengabeslut du tagit på sistone.
Jan: Ja men du kan inte bara ducka frågan.
Caroline: Nej nej jag ska inte ducka frågan. Men jag vet ungefär var vi har våra pengar någonstans. Jag vill ju bara att de ska vara i en fondrobot och växa ungefär. Och att huset att vi tar hand om det så att det håller sitt värde eller ökar i värde. I princip så tänker jag.
Jan: Och du kanske är mer proaktiv med vår ekonomi än vad jag är.
Caroline: Ja.
Jan: Jag tänker bra, vi har inte pillat så mycket. Dåligt, jag dribblar ju fortfarande med lite onoterat, även om vi har avvecklat. Men ibland så är det “har man tagit i båten får man ro henne i land”. Så tänker jag. Men jag tycker, någonting jag tycker är bra, jag tycker vi har fått, om jag ska säga en skillnad 2025 mot 2024 pengarmässigt, mycket mer helhetsperspektiv. Mycket mer. Och jag tror att det är den här fyrhinkarkalkylen och trappan som verkligen har tvingat in i en helhetskoll.
Så bra pengarbeslut: börja titta i ett helhetsperspektiv. Segla upp denna nettovärdförmögenhetsförändring.
Det tycker jag är bra. Dåligt? Nej, men jag tycker inte vi har tagit några dåliga…
Caroline: Men är det dåligt av oss att inte ha full koll på våra utgifter?
Jan: Nej, jag tycker inte det.
Caroline: Jag funderar ibland på det.
Jan: Det spelar ingen roll. Vi går ju plus i slutet av månaden. Det är förmodligen en sån snålhetsgen som vill det. Månadssparandet spelar inte så stor roll som vi har sett för framtiden. Nej, det tycker jag inte. Har vi några pengamål? Nej. Jag tycker vi tar bra hand om våra pengar.
Caroline: Bra. Snyggt.
Hur uppfostrar man ödmjuka och drivna barn?
Jan: Är det någon som mer du ville…
Caroline: Vi har ju ett batteri med frågor här och där ingår också då hur uppfostrar man ödmjuka och drivna barn?
Jan: Ja, det är en ny fråga till detta batteriet sedan förra året. Nej men bakgrunden till frågan kan jag ge. Så kan du fundera lite. Det var ju så att jag och Moa vi kör ju de här flockenträffen, för det är typ ett nätverk, en community i communityn. Där vi har sagt “men har du 10 miljoner eller mer i nettoförmögenhet så uppstår det ibland vissa frågor som man inte alltid kan diskutera med andra”.
Och då hade vi ett event i september och ett i januari och vi kommer ha ett här i januari igen, 2026. Och en av frågorna som dök upp då var “hur pratar man med sina barn om pengar?” Och både när och hur. Och vad jag noterade då var att de flesta pratar inte med sina barn om pengar. Utan då blir det “jag ska prata med dem när de fyller 18, jag ska prata med dem när de flyttar hemifrån, jag ska prata med dem när de får barn”.
Typ ingen hade frågat “men vet era barn” eller “vuxna barn, vet de hur mycket pengar ni har?” Och det var “nej”. Och det var som att de slingrar sig. Och vissa var typ “jag har inte riktigt berättat och när de frågade så sa jag en annan summa”.
“Så du ljög för dina barn?”
“Nej…”
“Men om de hade gjort samma sak hade du upplevt att de ljög?”
“Ja.”
Och så märkte jag att det är så himla klurigt. Och då insåg jag, nej vad det handlar om är att alla vill vi nog att man uppfostrar ödmjuka och drivna barn. Och att en rädsla är att om man berättar för barnen om pengarna, att det kommer att ta ifrån dem antingen drivet eller ödmjukheten.
Caroline: Ja, men man kan inte bara säga en summa och så that’s it. Sen är det slut på diskussionen.
Jan: Nej men såklart. Men det hänger ju ofta ihop. Och där kan jag ju vara så här…
Vi kanske ska få klippa bort detta då. Men jag tycker att jag har pratat ganska öppet med vår tonåring. Och jag upplever sen naturligtvis att barn är olika och i olika förutsättningar i olika intresse. Men jag upplever ju att om de ändå kommer att ha en god ekonomisk situation framgent, då är det väl lika bra att de börjar öva på det. När de är yngre.
Caroline: Ja.
Jan: Som ett annat par som berättade, detta är inte vår tonåring, men ett annat par som berättade att de är ganska frispråkiga med sina barn. Och då hade de gett sitt barn så att de hade kanske 5 000 på kontot. Typ, ja man gick i nian eller något. På sitt Swish-konto. Och så hade sonen berättat det för sina kompisar.
Och då fick han ju bjuda när de var på McDonalds. Bjuda alla kompisarna. Det behövde han ju inte.
Ja men han upplevde att de tyckte ju “du har ju pengar så du kan ju bjuda alla”.
Och det var ju jättejobbigt för sonen. Han tyckte ju det där. Och sen så sa pappan “ja jag tyckte det var skitbra”. Ja. Det var “grymt att han fick lära sig det när det kostar 500 spänn på McDonalds när han går i nian, än att det kostar 15 000 på krogen när han var 18”.
Caroline: Vad var det han lärde sig?
Jan: Ja, men kanske att inte berätta för alla om att han hade så mycket pengar eller kanske, nu vet jag inte kontexten.
Caroline: Ja, men också att sätta egna gränser och sånt. Bara för att jag har det så behöver inte jag bjuda alla.
Jan: Nej.
Caroline: Men att man behöver ha en konversation om man säger nej.
Jan: Ja, jo, absolut. Och sen så tror jag också att när det handlar om barn, som jag tänker med i alla fall kring våra barn, är att ge dem slack. Och så ger de ett utrymme, och klarar de det utrymmet, ja men då får de ett lite större utrymme, klarar de det utrymmet då får de ett lite större utrymme.
Och så gör man ju med små barn, tänker jag. Och där har också folk blivit förvånade, där vår tonåring har ett lågt sexsiffrigt belopp på sitt Avanza-konto som hon kan köpa fonder och aktier. Och då är folk “utan att ni är inblandade?” Jag bara “ja utan att vi är inblandade”. Sen började vi inte där, utan vi började ju med ett lägre belopp.
Caroline: Ja, det började med lägre belopp.
Jan: Och en konversation.
Caroline: Mycket konversation.
Jan: Detta har ju varit en konversation de senaste åren. Och hon har ju varit med, eller är med i Unga Aktiesparare etc.
Caroline: Så vi har lagt grunden, men också julkalendern har ju hjälpt till mycket också med diskussionerna.
Jan: Ja, exakt. Så vad tänker du då?
Caroline: Jo men jag tänkte inte så mycket på pengarfrågan där faktiskt. Hur uppfostrar man drivna och, vad stod det?
Jan: Ödmjuka.
Caroline: Ödmjuka barn. Och jag tänkte, känslomässigt behöver de känna att någon uppmuntrar dem, någon stödjer dem, någon lyssnar på deras idéer och tankar. Och vad de vill för någonting, och det handlar inte bara om pengar. Att man inte bara ger dem lösningen på problemen hela tiden utan att de får räkna ut det själva. Men de får också stöd. Jag tror att de behöver bygga självförtroende tidigt.
Jan: Ja.
Caroline: Och känna så, mamma pappa, de stöttar alltid mig. Eller farmor, eller vem det nu kan vara, stöttar alltid mig. Men det är inte som att man får alla, pappa löser inte alla problemen. Utan jag får själv.
Jan: Ja.
Caroline: Att lösa dem och barn vill ju det. Båda våra barn och säkert alla andras barn är så. “Jag kan själv.” Det är ju den största drivkraften man kan ha när man växer upp. Jag kan själv.
Jan: Ja.
Caroline: Och då får man sätta sig i baksätet lite grann och säga “du körde jättebra. Man kan svänga vänster här om man ska dit eller höger om man ska dit. Det är min erfarenhet.”
Jan: Nej men så är det ju. Vår tonåring har också ibland kommit “jag tycker ni är skitjobbiga som gör det här och jag fattar varför ni gör det. Men ni är ändå skitjobbiga”. Den kommentaren har jag fått.
Caroline: Vad gjorde du då?
Jan: Det var någonting hon inte fick på det sättet hon ville.
Caroline: Ja så här. Alla mina kompisar de bara får swish när de behöver det.
Jan: Vi bara nej det får de inte. Eller de kanske får men du får inte.
Caroline: Nej du får inte det.
Jan: Sen måste jag också sidospåra. Ett av de bästa tipsen jag fick också från någon som är tonårsföräldrar med döttrar. Han var ju “ja, ni blandas det tufft med en tonåring. Tänk på dem som att de är konstant berusade. Det förklarar känslosvängningar. Det förklarar varför man inte kan ha vissa samtal med dem i vissa tillfällen. Det förklarar irrationella grejer.”
Det har hjälpt mig några gånger faktiskt. “Nej, men det är som att hon är full. Jag hade inte blivit arg på en kompis som är full.”
Caroline: Hon är i utveckling.
Fasader och att vara sann mot sig själv
Caroline: Jag har en fråga till dig som jag inte har med barnuppfostringen. Var i ditt liv håller du upp en fasad mot dig själv eller andra just nu? Vad är det med dig?
Jan: Tar du den så ska jag fan ta en annan.
Caroline: Jag kan berätta själv. Det är säkert många fasader, ibland vet man inte själv. Men på praktiken nu så har jag behövt hålla upp en fasad. Typ när min handledare har sagt “då ska vi göra det här idag och du kan väl sätta igång”. Eller någonting åt det hållet. Och då har jag sagt “ja absolut”. Som att jag inte är rädd och jag är inte osäker.
Jan: Du har betett dig som en man.
Caroline: Jag har betett mig som en man. Men det är nödvändigt att inte säga “nej jag vill inte” eller “jag tycker det är otäckt” och sånt. Man får absolut inte göra det i vissa situationer utan man måste bara köra på.
Man måste bara köra på. Och då måste man hålla uppe en fasad. Och det är fake it till you make it mot sig själv också ju. Och sen har man klarat det, ja då är fasaden, då är den inte lika mycket fasad längre. Utan det är en liten bit av den som är på riktigt.
Jan: Du vet att frågan egentligen är att folk håller uppe fasader jämfört med andra. Att det är så bra och att det är så snyggt. Det var nog det som var avseendet på frågan.
Caroline: Jo men det ser ju snyggt ut när jag säger “ja absolut”.
Jan: Okej.
Caroline: Men gör den inte det? “Ja absolut.” Eller jag vet inte, jag kanske har missförstått det här med fasad. Man märker ju när någon håller upp en fasad. Och säkert har mina handledare märkt att jag håller upp en fasad.
Jan: Jag förstår ju ändå, du är “åh titta här, detta är min snygga fasad som jag håller upp här”.
Caroline: Men det har bara varit en tydlig fasad för mig. Jag håller säkert upp andra fasader också som jag inte själv fattar. Och de kanske man ser efter ett tag. “Ja, alla de här åren höll jag upp den fasaden.”
Jan: Mm.
Caroline: Men den har varit tydlig för mig därför att jag har behövt göra det.
Jan: Nej men för mig har det ju varit en fasad “nej men jag hjälper alla”. Och sen innerst inne så har jag tydligen varit “fan jag känner mig utnyttjad”.
Caroline: Mm. Men det var intressant att Anna sa det. För hon kanske också har känt samma sak. Eller att hon har känt igen det på dig.
Jan: Hon är ju bara lite före. Projicerat på dig och sa att det bara har varit sant.
Caroline: Hon är bara lite före.
Jan: Men vad gör du åt det då? Att inte bara ge och ge.
Caroline: Ja.
Jan: Jag vet inte, jag bråkar med psykolog om det. Jag försöker prata. Jag har ju pratat med dig om det, vi har ju pratat mycket mer om det nu än någonsin. Jag pratar ju med Anna om det, jag pratar med Niklas, jag pratar med några kompisar om det. Sen tror jag att det är en övning. Men det är ju knökigt för det där är ju det vi har bråkat om på sistone. Att du tycker “det ska vara A” och jag tycker B. Men så tycker du “nej nej men det ska bli A”. Och då är jag “då får det väl bli A för det kan ju inte bli B”.
Och jag har inte löst det.
Caroline: Nej men det är ju som ett mönster.
Jan: Ja absolut. Och där jackar ju du och jag i varandra. Att du vill ju inte se B.
Caroline: Ojojoj, nu kommer det grejer här.
Jan: Nej det kommer inte grejer.
Caroline: Du säger B. Men du förstår att A och B. Det är olika sätt att leva på eller olika sätt att se på saker.
Jan: Mm.
Caroline: Och båda är ju sanna.
Jan: Men inte för båda.
Caroline: Och då är det ju en utmaning hur man ska få dem att jobba tillsammans.
Jan: Och ett väldigt enkelt exempel är att folk säger “vad fan snackar de om A eller B?” Men ett exempel är du vill prata om problem först och lösa dem sen. Jag vill lösa först och prata om det sen.
Caroline: Men det blir ju oftast inget prat sen. Då har man ju löst dem. Vad fan är det att prata om? Jag tycker ju så. Låt oss bara titta på problemet på bordet och då vet man hur man ska lösa det.
Jan: Ja, precis. Och då tycker jag att det sättet är mycket bättre.
Caroline: Jag tycker det sättet är bra, ja. Funkar för mig.
Jan: Eller att vi har ett bråk så vill du också först prata ut och sen kan vi kramas. Medan jag kan vara “vi kan väl kramas först och så kan vi prata om det sen”.
Ni skulle se Carolines blick här nu också.
Caroline: Man kan kramas innan. Det är klart att man kan. Under tiden kan man också kramas och hålla handen.
Jan: Ja, okej. Men vi tenderar inte att göra det.
Caroline: Absolut.
Jan: Så är det. Är det någonting mer? Det där är en work in progress för oss.
Caroline: Det är en work in progress, ja.
Framtidsblick och neurodiversitet
Caroline: Vi har ju massor av sådana här frågor också. Vad ser du mest fram emot den kommande tiden?
Jan: Äh… Men du, jag vill ha en annan fråga. Sådana saker som är framtidsmässiga. Sådana känsliga frågor här. Du har ju varit anti, sådana här att alla har diagnoser och sånt. Jag har varit mycket “att varenda djävul ska ha en sån”.
Men jag har ett upplevande att vi hamnar i en situation där det var att vissa beteenden du har haft hade kunnat förklaras med en viss diagnos light. Och du har varit så sjukt anti det.
Caroline: Ja, men det känns inte jobbigt att prata om det. Utan det är mer som att jag inte har tänkt tanken klart.
Jan: För du kom ju häromdagen. Vi hade möte vår designer på kvällen kring vad vi skulle göra om badrummet. Och så var det ett ganska långt möte. Det var efter din praktik har jag för mig att du hade varit på praktik. Och så tog mötet, efter en timme så började du typ checka ut och…
Caroline: Jag vet inte om du såg det på mig, men det var också så att jag bara “shit, vi har valt fel kakelfärg. Så fult det blev. Åh herregud.”
I och med att det var så mycket detaljer som kom samtidigt och gick snabbt fram så kände jag mig som att jag var full efter ett tag. Som att jag blev långsam. Jag kunde typ inte prata och artikulera mig för att det var som att hjärnan funkar inte. Jag vet inte om den fick mindre blod eller vad det var.
Och det är en massa saker som kanske har varit under hela min uppväxt där jag har varit lite konstig.
Jan: Ja.
Caroline: Jag vet inte vad det är för diagnos jag har, men det är nog någon.
Jan: Nej men det behöver inte vara det heller att “oh nu ska vi sätta en diagnos”. Men jag upplevde ju att vissa såna här saker att du gillar inte heller höga ljud eller vara i sociala sammanhang för länge.
Caroline: Nej det går inte. Men då kan man ju förklara det med att du är introvert. Men det kanske också är en del av att man har…
Jan: Jag vet inte.
Caroline: Diagnos. Är det samma som att vara dysfunktionell på något sätt? Det är så jag tolkar det. Du fungerar inte som du ska.
Jan: Jag fick jättemycket empati när jag läste på om det här och så var jag “det där stämmer ju ganska väl in på Caroline”. Och så var jag “fan vad synd om dig att du har gått i 50 år och du har upplevt att det är något fel på dig”.
Caroline: Ja, det har jag verkligen gjort.
Jan: Jag har fått sätta upp en fasad kanske. Att du har kämpat istället för att bara acceptera att jag tycker att de här sakerna är jobbiga och det är ett paket.
Caroline: Det är ett paket, ja.
Jan: Och det hänger ihop.
Caroline: Jag tror det är bra. Att man, förlåt mig, att man pratar om alla de här neurovariationerna som finns. Men utifrån någon slags möjlighetsperspektiv där man förstår “ja, jag har kanske en del av det här paketet”. Och då förklarar det vissa saker i mitt liv och det är bara att acceptera. Och så kan man jobba kanske med det på olika sätt.
Jan: Man behöver inte jobba med allt, Caroline.
Caroline: Nej men man behöver inte det. Men om jag vill någonstans i livet så behöver jag, för jag har behövt jobba jättemycket med saker. Så är det bara.
Jan: Så.
Caroline: Jag är väl i den webben hela tiden.
Jan: Ja och man behöver inte jobba med allt.
Avrundning och reflektionsfrågor
Jan: Bra. Ja. Jag tänker att vi ska runda av snart. Men vet du vad? Detta var egentligen bara reflektionsfrågorna. Och du som missade det i början. De här kan ju du också ladda ner. Nu har ju inte vi gått igenom från 1 till 45 utan vi har ju lite hoppat i dem.
Är det någonting som skulle göra ditt liv rikare på kort sikt, Caroline? Den tyckte jag ändå är så här nu. På kort sikt?
Caroline: Ja. Nej men jag har svårt att svara på den frågan faktiskt. Mycket svårt att svara på den frågan.
Jan: Är det pass på den?
Caroline: Jag vet inte ens var jag ska börja. Nu är det ju snart jul så då har vi ett rikt socialt liv att ha på julafton. Och det tycker jag är härligt. Att vi kommer ha det.
Jan: Jenna, om du kunde åka tillbaka ett år innan du började på sjuksköterskeutbildningen. Vad skulle du säga till dig själv?
Caroline: Det är… När jag också sa, vad är det för fråga egentligen?
Jan: Vad är det för fråga? Ja men, vad är rådet till dig själv? Jag gillar ju den frågan. Jag hade ju “heads up för hösten”. Jag hade varit “heads up för hösten”. Och “prioritera er relation” och sånt.
Caroline: Ja ja absolut. Jag kan inte processa.
Jan: Okej, börjar du ta slut?
Caroline: Ja, jag har börjat ta slut. Men du har inte svarat på den frågan, vad skulle göra ditt liv rikare i det korta perspektivet?
Jan: Ja men jag är mer att jag tycker att detta året har blivit som det har blivit. Det har varit by default. Det har inte varit deliberate, det har inte varit by design.
Caroline: Men är det så dåligt, Jan?
Jan: Ja men tycker…
Caroline: Ja men vadå, säg nu någonting.
Jan: Ja men för jag är mer så här med det här.
Caroline: Men grejen är så att du tror att du kommer leva för alltid.
Jan: Och då kan det vara så här, jag tar det sen.
Caroline: Vad? Du sitter och småler.
Jan: Det kan vara så. Vad var det för något? Det är ingenting speciellt utan jag håller med dig. Det är bara att jag tror att jag vill… Vi kan gå vidare.
Jan: Jag är, jag skulle inte ranka så “åh 2025 var det bästa året i vårt liv”. Då är jag “nej nej”. Behöver hitta på roliga grejer nästa år. Och det vet du vad. Och detta tänker jag, bra övergång.
Livshjulet – ett verktyg för reflektion
Jan: Bra övergång för att du som är RikaTillsammans-supporter, du kan göra det här livshjulet. Och livshjulet är egentligen så att man svarar på också 45 frågor och så får man ett livshjul där man får olika områden och så rankar den och så ger det också förslag på diskussionsfrågor. Ger också vilka områden går det bra, vilka områden kan du göra något annat.
Och om jag tittar, områdena är då arbete, karriär och bidrag i världen. Vill du läsa de andra?
Caroline: Njutning, glädje och kreativitet. Sen är det pengar, ekonomi och förmögenhet. Och boende, miljö och livsstil. Personlig växt, mening och andlighet. Hälsa, energi och välmående. Vänskap, relationer och nätverk. Näst sista då är partner, kärlek och familj. Och tid, egen tid och närvaro.
Jan: Och då kan jag ju säga, när jag tittar på mitt livshjul och jämför faktiskt med förra året, så är det fortsatt, fortfarande att jag har lägst. Vill du gissa?
Caroline: Ja. Egen tid, eller jag vet inte vad har du? Du har lägst på hälsa, energi och välmående.
Jan: Vad för det?
Caroline: Jag vet inte. För du har jobbat på dina vänskapsrelationer.
Jan: Ja, absolut. Jag har njutning, glädje och kreativitet.
Caroline: Okej, den är lägst på dig.
Jan: Och sen har partner, kärlek och familj minskat från förra året.
Caroline: Ja ja.
Jan: Och där tänker jag… Och sen tycker jag pengar, ekonomi, förmögenhet den är typ max. Boende, miljö och livsstil tycker jag också superbra. Så här, jag har inte haft så roligt 2025 om jag ska vara så här.
Caroline: Nej.
Jan: Så jag vill nog ha för 2026 roligare.
Caroline: Tycker inte du det är svårt att tänka ut vad du ska ha för roligt då? Vad tänker du att du ska ha för roligt 2026?
Jan: Jag vet inte, mer upplevelser, mer kärnminnen. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag är “partner, kärlek, familj kamnassist”. Vad var hamnassist hos dig?
Caroline: Jag hade tre stycken. Hälsa, energi och välmående. Tid, egen tid och närvaro. Och så njutning, glädje och kreativitet. De fick sex av tio.
Jan: Okej. Och vad fick ni av tio?
Caroline: Personlig växt, mening och andlighet.
Jan: Förvånande. Go figure. Och vad hade du sen?
Caroline: Arbete, karriär och bidrag i världen 8 av 10. Vänskapsrelation och nätverk 8 av 10. Pengar, ekonomi och förmögenhet 8 av 10.
Jan: Jag hade ändå pengar, ekonomi och förmögenhet 10 av 10.
Caroline: Jag hade det förra gången.
Jan: Det är inte som att det har blivit sämre för oss. Det har ju blivit bättre.
Caroline: Varför har det gått från 10 till 8 då? För att jag går in i min snålhet. Det har ju med mig att göra. Min upplevelse av pengarna. Pengarna har inte så mycket med det att göra.
Carolines snålhet och rikedomstrappan
Jan: Men vad är snålheten? För det var också så här när jag kom. Då föreslog jag någon resa. “Vi kan inte lägga så mycket pengar på en resa.” Jag vet inte.
Caroline: Man ska ju växa in i sitt trappsteg.
Jan: Det har ju jag inte gjort. Harvar du fortfarande där på trean?
Caroline: Ja.
Jan: Okej berätta. Detta kan vi inte lämna outforskat.
Caroline: Men det är som du säger, man trivs och känner sig trygg.
Jan: Ja.
Caroline: Och trappsteg nummer fyra är inte det.
Jan: Mm.
Caroline: Det är som att lämna sin klass.
Jan: Och vad skulle hända?
Caroline: Och så för den som, jag pratade om det, det är avsnitt 420 rikedomstrappan. Och nivå tre då, att man har, hushållet har nettoförmögen mellan en och tio miljoner. Och nivå fyra då är det över tio miljoner, tio till hundra miljoner i hushållets nettoförmögenhet inklusive allt.
Men berätta varför. Berätta. Jag tycker ju detta är så här…
Caroline: Men jag tror det har, om man ska likna det vid något annat så är det som att man gör en klassresa. Och den är nog obehaglig för mig.
Jan: För att?
Caroline: Jag vill ju bestämma vad jag, vilket trappsteg jag ska stå på. Jag vill bestämma det själv. Jag vill inte att något annat ska bestämma det åt mig. “Nu är du på fyran och då måste du bete dig så här. Nu måste du bli en annan person.” Jag känner så att jag inte vet vilken person jag kommer att behöva bli för att vara på fyran.
Jan: Man behöver inte tycka om dyra viner bara för att man är på fyran.
Caroline: Jag fattar inte det. Jag tror också att jag gillar dyra prylar. Jag skulle vilja ha en fin klocka. Jag vill ha diamanter. Jag vill ha fina kläder. Fint hår. Och sen så är det som att det är skrämmande att ta sig dit.
Jan: För vad skulle hända då?
Caroline: Vad skulle hända då? Jag vet inte. Jag skulle förmodligen stormtrivas. Och det går inte an. “Vem tror du att du är?”
Jan: Ja men, är inte så här då. Testa.
Caroline: Ja. Jag försöker.
Jan: Hur går det för dig?
Caroline: Sådär.
Jan: Men precis, var skulle vi kunna börja i en litet…
Caroline: Jag har börjat i ett litet. Både du och jag sitter här med cashmere-tröjor. Och det är inte billigt. Så det finns små sådana grejer som jag gör. Men jag är jättefeg.
Jan: Du vet att Index Queen kommer ha åsikt om det här?
Caroline: Ja, men hon får ha det. Hon får ha det.
Jan: Men vad hade varit att gå utanför din komfortzon i detta då? Vad hade varit att prio? Är det håret? Är det diamanterhängen? Eller vad sa du? Eller klocka?
Jag försökte ju köpa… Du vet, jag är lite sur på dig. Jag kommer ihåg när vi var i New York.
Caroline: Men vi skulle köpt en Rolex sen. Den hade ju stigit i värde.
Jan: Men jag hade inte kunnat ta den på mig. Det var inte rätt Rolex.
Caroline: Detta var alltså för nio år sedan. Den har stigit i världen.
Jan: Ja mer än tre gånger. Sjukt. Och jag ville köpa den till dig.
Caroline: Jag vet.
Jan: Jag satt också och kollade på julklappar förra året. Kommer du ihåg att du fick 5000 kronor julklapp för att gå och köpa Chanel-glasögon?
Caroline: Mm.
Jan: Men vad jag vet så har de inte blivit köpta. Och de 5000 vet jag inte vart de har tagit vägen. Men jag gissar att de har hamnat på Lysa.
Caroline: Mm.
Jan: Då är det vissa som bara “vad klagar du, Jan? Det är en sån här drömfru som lägger pengar ur dig”.
Caroline: Det är nog något annat som ligger där under också. Jag ska utforska det tillsammans med någon terapeut eller något. Men jag kan inte lista ut det själv.
Jan: Okej men om vi…
Caroline: Det är bara att göra det.
Jan: Det går att handla.
Caroline: Nej, det är inte det. Det är det inte.
Jan: Nej, för att du blir ju helt galen när vi är någonstans och vi ska handla de grejerna.
Caroline: Hur blir jag galen?
Jan: Du blir “sluta”. Nej, och så vill du gå därifrån och så blir du arg och sånt. Som när vi skulle köpa Rolex-klockan till dig.
Caroline: Ja, det var väldigt obehagligt att vara där bakom disken och få champagne och en förväntan att vi skulle handla. Det var nog också det att det var en förväntan.
Jan: Men skitsamma om vi skulle gå till någon annan affär nu och kolla på grejer. Skulle du vara okej med det?
Caroline: Jag skulle nog vara mer okej. Det var ändå nio år sedan.
Jan: Okej. To be continued.
Caroline: Ja.
Jan: Intressant.
Caroline: Det skulle vara roligt om någon läser också eller som lyssnar.
Jan: Nej, det är bara du, Caroline.
Caroline: Nej men att det är svårt att veta eller svårt med trappsteget. Man står på ett trappsteg men man tror man är på ett annat.
Jan: Det måste ju inte vara jag bara som håller på på det viset.
Caroline: Jaja, vi har ju hela, det är hela trådar i forumet där man rationaliserar rikedomstrappan och man ändrar. Vi har gjort en kalkylator där man kan räkna på likviditet och så att man mer får den känslomässiga nivån att stämma med den matematiska.
Men det är lite som Moa säger också. Det är ju lite att lura sig själv.
Caroline: Man behöver förstå varför det är så svårt för mig att fatta vilket trappsteg jag står på. Jag behöver inte handla diamanter för det. Men jag vill ju det men jag gör inte det.
Jan: För att du har en sån här intern konflikt mellan vem är jag, hur är rika människor, vem är jag om jag skulle ha diamanthängen, vad säger det om mig, vad kommer andra människor säga om mig. Det är ju tusen emotionella grejer.
Det är ju detta bland annat som, det är lite trist, men detta är en av de grejer vi pratar mycket mer om.
Caroline: Varför är det trist?
Jan: Det är väl inte trist.
Caroline: Det är superviktigt.
Jan: Som vi pratar om i de här flockenträffarna. Där är en sån här konversation. Hur bjuder man andra utan att det förändrar relationen? Man vill åka till något ställe med sina kompisar men man vet att de kanske inte har riktigt samma ekonomi.
Caroline: Då är det lättare att låtsas att man inte har den ekonomin man har utan att man är två eller tre.
Jan: Ja, vissa gör ju det. Jag hade ju det samtalet med Hjalmar och vi har ju sådana här daddies in Mellanheden-middagar. Då pratar vi om detta senast nu. Och då sa vi till exempel ett rätt vanligt trick folk gör är att man säger “ja du har varit på det hotellet så många gånger så jag har 50% rabatt”. Och så säger man till de andra “men ni behöver bara betala 2 000 spänn per natt”. Och så kostar det egentligen 4 500 kronor per natt. Men så täcker man de andra pengarna utan att de andra vet.
Caroline: Andra kommer ju tacka för detta men inte förstå ändå på vilken nivå de har blivit bjudna.
Jan: Nej. Och för att om de hade vetat det så kanske de hade tackat nej.
Jag pratade också med en annan i det här flockenätverket som har gjort exit, fått en stor summa pengar och ville hjälpa sina syskon som inte hade vanliga jobb. Och där var det också intressant, det var okej att bjuda på en resa men det var inte okej att amortera på bolånet eller att renovera badrummet med de pengarna. Där gick det över deras gräns.
Så det är sjukt spännande de här, vad som är okej och vad som inte är okej i det där.
Livshjulet – förändringar och insikter
Jan: Har du någon så här största förändring? Jag har ändå hoppat upp i vänskap, relation och nätverk. Tycker jag har gått bra för mig. Och jag tycker också att hälsa, energi och träning. Vi har ändå gjort en hälsosatsning detta året.
Caroline: Du har absolut gjort det.
Jan: Och jag tycker faktiskt det är ganska roligt. Och vi ska ha med vår PT Rick. Men jag sa till honom att han får inte vara med än för att det är pinsamt att säga att jag har tränat med honom och jag fortfarande ser ut som en liten svullo. Så vi sa just nu lägger vi på ett karl i träningen och sen kan det ändå…
Caroline: Tror att mitt största hopp är personlig växt, mening och andlighet. Och du vet hur, sjukt, jag är att nu så har jag varit i kyrkan ett par gånger också.
Jan: Just det, men varför? Tar någon konfirmeras.
Caroline: Och är ju. Första gången tyckte jag det var obehagligt. Det var härligt och så är det psalmer nu och det verkar som att vissa helt hänger med i vad man ska säga där. När prästen säger si så säger vi så.
Och sen andra och tredje gången så var jag “men alltså jag älskar detta budskapet”. Och jag kan faktiskt, man behöver inte älska allt med kristendomen men detta gillar jag. Där med, du vet, kärleksbudskapet och att det finns någonting som är större än oss själva. Och det kan vara en mening eller ett syfte. Att man får lov att glömma sig själv som den viktigaste personen i sitt liv ett tag, bli påmind om det.
Jag var “jag vill nog gå på fler såna här gudstjänster”.
Jan: Men det där är också så roligt.
Caroline: Nej, inte det minsta. Inte det minsta. Jag har inte tyckt om kristendomen så mycket innan. Jag tänkte det är patriarkatet och sånt. Ja, det kanske det är, men det finns ett kärnbudskap som jag tror många går dit för. Det tror jag verkligen. Och för mig är det att glömma sig själv som den viktigaste personen i världen ett tag och känna “fan vad skönt det finns annat som är viktigare än mig själv”.
Jan: Kan jag, jag tycker det jättefint och jag är, du har pluggat teologi.
Caroline: Ja, men det var ju ur ett kunskapsperspektiv.
Jan: Nej så jävla snabbt. Det var utifrån ett kunskapsperspektiv. Eller så är det bara något, där är någonting i dina värderingar och under ytan som gillar det och bara enjoy it.
Caroline: Ja, jag får ju njuta av det då. Det är okej. Jag sitter ju här och berättar om det själv.
Jan: Jag tror, Caroline, det jag märker som ändå har hängt med dig i 20 år. Jag tror att du skalar löken. Att du kommer närmare kärnan. Det som är viktigt för dig, det som inte är viktigt för dig, släppa tag. Som du säger, vissa sådana fasader.
Caroline: Ja. Men skalar du någon lök då? Känner du att du skalar din lök? Att det kommer fram lager, eller?
Jan: Jag vet inte, jag känner ju inte utifrån min grej att jag har inte haft så mycket plats kan jag ju uppleva detta året.
Caroline: Nej. Du får mer plats 2026, i alla fall vid vårterminen.
Jan: Ja precis så tror du.
Livshjulet – reflektion och rekommendation
Jan: Ja nej men bra, är det någon annan svans? När du tittar på något som stack ut för dig utifrån livshjulet?
Jag tycker ändå, jag fick ju njutning, förlåt du kan fundera, men fick ändå njutning, glädje och kreativitet. Och det är ändå roligt för jag har ändå gjort denna. Och så det var mitt tips till andra som svarade njutning, kreativitet. När jag ändå jobbar i community med Moa och Helen och andra som jobbar med coaching så var det “boka in 30 minuter för något utan agenda eller produktivitetsmål, gör det gärna med en vän, kollega eller familjemedlem”.
Och så är det ändå, jag har min Playstation-dejt, jag gör ändå de här grejerna som jag gett mig själv tips om. Faktiskt.
Caroline: Du kände att du åkte tak?
Jan: Nej, men det är roligt att det var det som kom som förslag när jag gjorde livshjulet och att jag faktiskt och att det funkar och att det var en av grejerna som jag gillade.
Caroline: Bra.
Jan: Ja, jag vet inte, är något mer? När du tittar på ditt livshjul?
Man kan ju också göra livshjulet bara helt separat. Jag kände att göra ett avsnitt bara livshjulet och så är inte alla supportrar och kan göra det och det är lite trist. Men man kan ju bli supporter och göra detta. Och jag rekommenderar alltid att göra livshjulet nu, nu är perfekt, innan jul. Man har mycket tid att prata, det är nytt år. Och sen kan man göra det vid midsommar och så titta efter. Och så gör man det regelbundet.
Caroline: Ja men regelbundet och se vart det är.
Jan: Jag tror till exempel jag tror inte det kommer göra mitt liv mycket rikare att lägga mer fokus på pengar, ekonomi, förmögenhet eller arbete, karriär och bidrag i världen. Utan för mig är det ju nu där partner, kärlek, familj som är typ det, det är där jag satt fyror. Och njutning där jag satt femor.
Caroline: Ja, bra.
Jan: Är det någonting annat som stack ut för dig?
Caroline: Jag vet inte, jag kan få generellt höga betyg. Boende, miljö, livsstil. Jag vet inte vad livsstil betyder där riktigt.
Jan: Ja men miljön och livet vi lever. Livet du lever.
Caroline: Jag känner att jag behöver ha natur här någonstans inbakat.
Jan: Ja, men det är väl livsstil? Livsstil. Boende, miljö.
Caroline: Då kanske det åtta av tio är lite för högt. Att jag kanske borde sätta sju eller någonting sånt. Jag känner att jag behöver komma ut lite mer och få frisk luft och sånt. Jag har blivit sjuk så mycket. Så när jag väl har fått frisk luft så har det känts det det. Scoutkarriär tog slut också.
Jan: Mm, ja.
Caroline: Det funkar inte för mig.
Jan: Nej men återigen någonting som drog åt det hållet.
Caroline: Ja, det drog. Men det är fel sammanhang för mig. Jag vet inte vad som är rätt sammanhang. Det ska vara lite stil på det. Och det är stil på scouter och inget fel på scouter, men det var lite mer, det var lite för mycket “så alla är välkomna”.
Jan: Som religion ju också. Det är inte okej.
Caroline: Precis, det ska vara mer segregerat.
Jan: Ja okej.
Caroline: Det ska vara mer segregerat. Det är bara vissa som får vara med.
Jan: Nej, det är inte så jag menar, utan det är mer så jag har inte hittat sammanhanget än.
Caroline: Ja.
Avslutning och tips till lyssnare
Jan: Ja men bra. Vad skulle du skicka med till den som har lyssnat, tittat? Vad vill du ge för tips?
Caroline: Ja, men precis som du sa, det är perfekt tid att göra det nu ju. Att skatta sitt liv nu. Och sen så har du rätt, Jan, så att man vill ju ändå att ens liv ska bli levt. Framåtriktat kanske, inte så “och det blev som det blev”.
Jan: Mm.
Caroline: Men jag behöver ju vara mer i kontakt med mig själv för att fatta “ja men vad vill jag ha för liv nu 2026 då?” Jag vet inte varför det är så svårt för mig att lyssna på den inre rösten.
Jan: Ja men jag tror också att det är inte så konstigt för du är så, du har varit så uppfylld av din sjuksköterska-grej. Det har ju varit det dominerande temat under 2025.
Caroline: Det har det varit och det har ju också varit framåtriktat. Jag har ju vetat att det är detta som ska ske.
Jan: Ja du har jobbat mot det.
Caroline: Ja jag har jobbat mot det. Men det är, och jag har ju tidigare haft svårt att lyssna inåt. Så att det är inte, det är ingen ny grej.
Jan: Bra. Då tänker jag rent konkret, länkar i beskrivningen. Ingår livshjulet, ingår utan kostnad för dig som är supporter på klackernivån uppåt. Du som vill engångsköpa det, det går utmärkt det också. Tips: man gör det på varsin kammare och sen gör man lite så som vi gjorde nu.
Caroline: Träffas över en kopp kaffe.
Jan: Man behöver inte spela in podd när man gör det.
Caroline: Man kan göra det med en kompis också.
Jan: Eller ett syskon, eller själv och reflektionsfrågorna får man ju med där också.
Så stort tack till dig som har lyssnat, tittat. Jag tror så är att detta släpps typ dagarna innan jul 2025. Så lyssnar du på detta innan jul, god jul. Lyssnar du på detta efter, god fortsättning. Och så ses vi i nästa avsnitt.
Utan din reflektion som du gör själv eller tillsammans med din partner, en vän, ett syskon, en anhörig eller någon annan. Du får mer än gärna använda samma lista med reflektionsfrågor som vi:
Du kan göra Livshjulet som hjälper dig att uppskatta 9 områden i livet med ett betyg mellan 1-10 (det vi gör i slutet av avsnittet). Då kan du dessutom få en översikt över vilka områden som fungerar och vilka som har förbättringspotential. Det intressanta blir då också att se utvecklingen över tid.
.
), åkt på skidresa (tror jag), rott nya hemsidan och forumet i hamn, kommit igång med Flocken, haft Nick Maggiuli och flera politiker som gäster (modigt och coolt) och sist men inte minst, köpt ny glassmaskin. 
Det är totalt icke valfritt för de allra flesta.