Nedan följer en automagisk transkribering av intervjun gjord med hjälp av AI. Det innebär att den inte är ordagrann och kan innehålla fel.
Visa mer information
Välkommen till avsnittet om livet i FIRE
Jan: Välkommen till Rika tillsammans och dagens avsnitt som handlar om ekonomisk frihet och FIRE. Det här är ett community-avsnitt tillsammans med Jesper, eller Ann Gaudlin som han heter i forumet. Han pratar om livet i FIRE, eftersom han var med redan för ett år sedan när han precis hade sagt upp sig som 50-åring från jobbet. Han var då redo att ta steget ut i det okända han hade drömt om. Nu är vi här ett år senare - hur gick det?
Det här är en titt bakom kulisserna. I det här avsnittet svarar han på era frågor med fokus på livet i FIRE. Vi har ett separat avsnitt där vi pratar mer om pengarna, det tekniska, investeringarna och uttagsstrategin.
Idag pratar vi om hur man svarar på frågan “Vad jobbar du med?”. Vad sa andra? Hur relaterar barnen till det? Har ditt perspektiv på tid ändrats? Vad sa arbetskamraterna? Har du några inplanerade lyxköp? Är det något som överraskade dig med livet i FIRE? Vad säger banken när du inte har någon inkomst? Är FIRE paraplydrinkar på stranden eller totalt självplågeri? Och inte minst - vad gör du på dagarna?
Detta är verkligen ett gemytligt avsnitt. Jag vill säga ett stort tack till alla er i communityn som har skickat in frågorna - det är bara era frågor vi tar upp. Ursäkta om jag har missat någon. Naturligtvis stort tack till Jesper som bidrar i forumet och kommentarerna. Här kommer Jesper och Caroline!
Presentation av Jesper
Varmt välkommen tillbaka Jesper, eller Angaudlin som du också är i forumet. Du är en av våra forumstammisar. Du har skrivit i massor av trådar och delat med dig av din ekonomiska resa och vägen mot ekonomisk frihet. Du har en egen Youtube-kanal nu, FIRE på svenska. Vi har precis spelat in ett annat avsnitt där vi pratat om den ekonomiska biten av resan. Nu tänkte vi prata om livet i FIRE. Varmt välkommen tillbaka!
Jesper: Tack så mycket.
Jan: För de som har hängt med oss var du med i avsnitt 367 och 316, så det är ett par år sedan. Men för den som inte känner dig - vem är Jesper?
Jesper: Jesper är en 50-plussare, förälder, särbo, villaboende, skivnörd, musikälskare och gammal syntare.
Jan: Och t-shirt-samlare lärde vi oss i förra avsnittet!
Jesper: Precis, tydligen. Jag gillar film jättemycket också. Det brukar jag nämna när folk frågar vad jag gör med min tid.
Caroline: Vad är det för slags film då?
Jesper: Jag och sonen såg på “Sinners” igår, som var ganska intressant. Jag kan inte avslöja det, men den tog en vändning som jag kanske inte riktigt var beredd på.
Jan: Jag har också en lista med vår äldsta - hundra filmer innan du flyttar hemifrån. Vi har sett Inception till exempel. Vi tog oss igenom Gudfadern 1, men där tog tålamodet slut.
Caroline: Vi har sett mycket Batman.
Jan: Vi har sett Terminator 1 och 2, Rocky, Matrix. Tydligen mycket killfilmer enligt feedback från Caroline.
Caroline: Jag kan se andra filmer!
Jesper: Vi såg “Fönstret mot gården” häromdagen också.
Caroline: En Hitchcock-klassiker!
Jesper: Den är fantastisk. Jag tror jag såg den i tonåren och nu var det min tonåring som sa “Den har vi köpt, vill du se den?” Absolut!
Caroline: Har den stått sig?
Jesper: Den är väldigt påtagande fortfarande.
Var det värt det?
Jan: Välkomna till film- och biopodden! Men nu kör vi på. Patrik, Lyssell och InvestPappa for life undrar - jag vet inte hur du har levt innan FIRE, men var det värt det?
Jesper: Ja, jag är jättenöjd. Jag har sett en del av de kommentarerna också där många frågar vad som händer om jag ångrar mig. När jag närmade mig målsnöret lobbade jag naturligtvis de här tankarna själv. Jag skojar om att jag hade “fireprowat” häromåret - det var ett sätt att aktivt under en begränsad period tänka på hur det kommer att vara.
Jag tycker det är toppen. Jag njuter och har inte haft en enda stund hittills det här året när jag har tänkt “vad ska jag göra idag?”. Det var en dag i våras när det var riktigt skitväder och jag inte var så sugen på att hitta på något. Det jag ville göra var att gå ut, men då kunde jag se en film istället och sen var det över igen.
Caroline: Frågorna kommer från rädsla i mitt fall. Man är rädd för både den ekonomiska aspekten - tänk om det inte räcker till eller om livet förändras drastiskt och jag behöver ta hand om ekonomiska bekymmer, eller om jag kommer ångra mig. Det är mycket rädsla.
Jan: Marcus frågar också vad som händer med pensionen.
Caroline: Exakt. Frågorna bottnar i rädsla och att man inte har varit i den processen som du har varit i, som är ganska lång.
Tomhet och mening
Jan: Det var väldigt många frågor kring tomhet. Jag hade aldrig kommit på frågan om inte den kommit i forumet. Men varför tror vi att den kommer upp? Har du upplevt någon tomhet?
Jesper: Nej, jag har inte det. Nu har jag ett av mina barn hemma fortfarande och vi umgås väldigt mycket. Jag tror att steget blir större när han flyttar ut än när jag slutade jobba. Jag kan föreställa mig att det kanske kommer någon dag när jag undrar vad jag ska göra, men inte tomhet.
Caroline: Man träffar ju människor när man är på jobbet, och det gör man inte om man är hemma. Hur tacklar du det?
Jesper: Nu träffar jag honom mycket. I en särborelation krävs planering - man får samla ihop och umgås mer intensivt. Det bidrar nog till att det fungerar väldigt bra. Men när han flyttar ut kanske jag får ett “oj”-ögonblick.
Det har behövt gå ett år att landa i saker och ting. Precis som man säger om sorger eller skilsmässa - det tar ett år innan man är i fas med att förstå sina känslor kring det. Inte för att detta är någon stor livskris, men det har behövt gå ett år. Jag har märkt att jag har musicerat mindre än för några år sedan, men nu efter ett år börjar jag komma igång igen.
Caroline: Känns det meningsfullt då? Det är nog också det här med tomhet - brist på något meningsfullt. Dagarna kan bara gå och man undrar vad de tagit vägen, år efter år.
Jesper: Men det kan många känna på jobbet också. Livet bara gick - vad har jag gjort på jobbet? Om jag jämför med min yrkestid fanns det naturligtvis dagar som var bättre och sämre. Även vissa dagar när jag visste att eftermiddagen skulle bestå av tråkigt kontorsjobb som behövde göras, men sen på kvällen skulle jag träffa ungdomar och prata om något spännande ämne. Många känner nog på sina jobb att just nu har vi det här tråkiga, men sen kommer något spännande.
Jan: Det är intressant med pension. Insikten för mig själv var - om man slutar jobba, hur ska det gå? Men man kan ju alltid ångra sig och gå tillbaka. Många farhågor kommer från att det är något okänt, tror du inte det?
Jesper: Ja, jag tror det. Jag har hört dig säga det innan. I ditt fall kanske det är lättare att tänka att du kan gå tillbaka, än för genomsnittlig FIRE-ivrare i Sverige som tänker säga upp sig från sitt jobb. Om man har en mer traditionell jobbsituation tänker man - går det fem år har jag börjat få hål i CV:t. Går det tio år hamnar jag kanske i nästa kategori, de som snart ska sluta som ingen vill anställa.
Jag har bara varit borta i ett år. Det kan gå fem år till, det är jag rätt övertygad om. Jag är dessutom man i ett ofta kvinnodominerat yrke där det finns efterfrågan. Men går det tio år är jag rätt säker på att ingen vill ha mig.
Caroline: Har du suttit i fängelse under din tid?
Jan: Nej, det är säkert…
Den sociala frågan - “Vad jobbar du med?”
Jan: IFB Fredrik frågar om sociala aspekter - hur bemöter du den ständiga frågan om hur du fördriver din tid? Ofta är det “Vad heter du? Vad jobbar du med?” Hur svarar du då?
Jesper: Redan när jag jobbade försökte jag styra bort från vad jag jobbade med. Det är inte min identitet, det är inte vem jag är. Att jag heter Jesper är snabbt att säga, sen vill jag lägga ut texten lite. Folk hade massa fördomar om vad kyrkfolk var för några. Jag kände att visst, det gör jag åtta timmar om dagen måndag till fredag - det är lång tid men ändå bara en tredjedel. Det är inte min identitet. Jag ville hellre prata om vad jag gjorde på min fritid och vad jag tycker är kul.
Jan: Claes Hemberg hade en sketch där någon frågade “Vad är du i botten?” Han svarade “Jag är civilingenjör i botten”. Då kontrade han “Vad är du i toppen då?” Vi lägger så mycket identitet i yrket.
Caroline: Jag älskar att fråga vad folk jobbar med. Jag vill veta vad de gör på jobbet och vad de tycker om det. Då märker man också om de inte gillar sitt jobb.
Jan: Men jag tror inte alla väljer sitt jobb för att de är intresserade. Många tar det jobb man får.
Jesper: Jesper gjorde ju det.
Caroline: Jag kommer göra det.
Jan: Ja, absolut. Men jag tror inte alla gör det. Många tar det jobbet man får och hamnar kanske där.
Jesper: I ditt fall Caroline, när du frågar folk, är du intresserad av att lära känna personen. Men många som frågar “Vad gör du?” gör det för att de inte vet vad de ska säga. Det är tryggt att fråga om det. Får man ett svar kan man ställa någon klok följdfråga. Säger någon “jag är elektriker” kan man säga “Jag har undrat över en sak…” och så blir det lite stelt.
Jan: Man kan sätta folk i en låda också. Jag fick tipset för många år sedan att fråga “Vad tycker du är roligt?” eller “Vad är roligast just nu?”
Caroline: Jag klarar inte av den frågan! Vad skulle jag svara på den?
Jan: Ibland får jag jättebra svar.
Caroline: Det får du säkert.
Paraplydrinkar eller självplågeri?
Jan: Skitsamma, vi går vidare. Du tog upp på din kanal vanföreställningen om att FIRE antingen är paraplydrinkar på en strand eller totalt självplågeri. Kan du utveckla?
Jesper: Vi har skojat om det mycket på forumet. Det finns härliga emojis med palmer och paraplydrinkar. Bara att det finns en emoji för en tropical drink tycker jag är fantastiskt! Ingen som jag vet som lever FIRE lägger sig på soffan och zappar Netflix - om det inte regnar hela dagen.
När jag jobbade kunde jag göra liknande saker när det hade varit jätteintensivt på jobbet med för många timmar och motgångar. Att ha en ledig lördag när det regnar och känna “yes, nu ska jag sträckkolla på något” - men då var det för att slappna av från något annat. Jag ser mindre på tv nu, mycket mindre än när jag jobbade. När jag tittar väljer jag aktivt.
En del av det man kallar paraplydrinksliv är att vissa, framförallt amerikanska FIRE-människor plus IFB, bor ju inte i Sverige. När de skickar bilder till någon som sitter hemma i Portland i snöblandat regn är det ganska frestande att skicka ett par bruna ben och en paraplydrink.
Jan: Jag hade en dröm om Bali och att sitta med datorn i knät på stranden. Sen testade jag det - det är det jävligaste! Man ser ingenting, får in sandkorn i tangentbordet och har dålig wifi-uppkoppling.
En vecka i Jespers liv
Hjordis, Relo och NJI undrar - hur spenderar du en dag, vecka, månad? Hur ser en vecka ut i Jespers liv?
Jesper: Jag har faktiskt funderat lite på den utan att ha sett den i förväg. Jag brukar stämma av först med min almanacka eftersom jag och särboen planerar in resor långt i förväg. Då vet jag om de kommer ner eller om jag ska upp.
Är det en vanlig vecka vi inte ska ses brukar jag synka med sonen. På måndagen brukar vi se - hur ser din vecka ut? Då vet jag om han ska iväg och kan planera mat efter det. I sommar planerade vi delandet av busskortet också - det är bra om man är lite i synk där.
Jag försöker gå varje dag - aldrig under 10 000 steg, ofta snittar på 12 000. Det handlar om att komma ut och göra något. Jag försöker göra yoga varje dag, en halvtimme. Det blir inte varje dag ska jag erkänna, men hälften av dagarna i alla fall.
Det där tråkiga som man var tvungen att göra klockan tio på kvällen när man jobbade - sopor, diskmaskin, tvätt, torka av diskbänken, göra rent den där förbannade pannan från middagen - det gör jag nu på förmiddagen efter frukost när sonen dragit till skolan.
Sen försöker jag göra grejer jag är sugen på. Nu blev det ju en Youtube-kanal, så om jag har någon idé skriver jag ner det och spelar in senare i veckan. Jag försöker lyssna på minst en skiva varje dag aktivt.
Jan: Är det fortfarande så att du sätter dig ner och bara lyssnar, inte medan du diskar?
Jesper: Jag lyssnar på jättemycket musik när jag diskar eller fixar i köket också. Men jag försöker verkligen sätta mig ner med lurar eller dra på stereon och faktiskt lyssna aktivt. Det är supergivande.
Jag har slutat värdera tid i pengar på det sättet. Jag har mycket tid nu. När jag jobbade 40 timmar i veckan och hade ledig tid var jag tvungen att använda den effektivt - den var värd något. Det behövde inte innebära att jag skulle ha roligt hela tiden, men jag skulle känna att även om det var tvätt och disk fick det gärna ske samtidigt. Nu kan jag starta tvättmaskinen och sen göra något annat. Jag är mer frikostig med min tid.
Jag har alltid försökt vara frikostig med tid när någon frågat om jag kan hjälpa dem. Jag umgås mer med framförallt min mamma nu. Hon är pensionär och vi bor nära varandra.
Jan: Ni är bra där, panskåningar.
Jesper: Just det. Tidigare kunde hon pocka på uppmärksamhet och undra om jag hade tid. När jag jobbade fick jag säga att jag inte orkade eller hann. Min moster som inte har egna barn ringde idag om allmänna frågor som hon vet att jag har koll på. Jag reagerar som en bonus nu istället. Vi kan prata en timme och det är kul.
Perspektiv på tid
Jan: Du kastar ljus på att det tar ett år att ändra sitt perspektiv på tid. Man prioriterar upp relationer, prioriterar ner att saker ska göras parallellt och att man ska vara effektiv. Man är mer närvarande, vilket du också indirekt säger.
Caroline: Det finns en bok som heter “Gott om tid” som handlar om att om man känner att man har gott om tid, även om man har ett jobb, så har man plötsligt gott om tid. Det har något med inställningen att göra. Jag har inte riktigt knäckt det än men fattar det bättre nu när du berättar.
Jan: Känner du att livet har saktat ner?
Jesper: Det beror på vad man menar med saktat ner. Jag kan komma på mig själv med att tänka “Är klockan inte mer än halv ett på dagen?” Men då blir jag glad och känner att jag hinner mer.
Caroline: Det låter som att du har saktat ner. Jag kan vara så här “Är hon redan halv ett?”
Jesper: Något jag märkt, mest under vinterhalvåret när det är kolsvart, kunde det vara så vid sjutiden att jag hade gjort allt jag tänkt göra idag. Snart ska jag laga middag, men vad ska jag göra ikväll? Det hände aldrig förr. Det är snarare positivt - jag har saktat ner kanske.
Jag nämnde att med musiken har jag börjat komma igång igen. När jag jobbade kände jag att när jag börjat på något måste det bli något av det. Nu kan jag sitta i min studio hela eftermiddagen och bara njuta - det låter bra, det är kul att spela. Jag måste inte prestera något med det eller visa upp att jag lagt en halv dag på det. Jag njuter av processen istället.
Nya intressen
Caroline: Njuter av processen, ja. Men har du skaffat dig nya hobbies som är lite 2025-hippie-stil, som att göra egna kvastar och odla mat?
Jesper: Youtube-kanalen har tillkommit. Min något naiva men realistiska bild i början var att jag kanske gör en kvart varannan vecka, mycket för min egen skull och för att andra skulle begripa vad jag höll på med. När det hoppade upp till 400 följare kände jag att det kanske är bra för mitt eget välbefinnande att jag faktiskt har något.
Men det är också roligt att man inte måste prestera. Det kände jag väldigt tydligt igår när jag satt i studion - det fick vara. Jag kör Youtube-kanalen som en vlogg - det här är mina tankar. Därför kallar jag varje avsnitt “Tankar om någonting”, inte “Det här är facit”. Jag försöker göra det lite roligt utan att det blir extremt klickbaitigt.
Jan: Det är naturligt eftersom detta blir steget i massor av strappor. Man får stor tillfredsställelse av att ge tillbaka. När du jobbade fick du ge mycket till ungdomar i deras process. Nu gör du egentligen samma sak, bara en annan crowd och ett annat sammanhang. Mening och sammanhang är superviktigt.
Caroline: När du inte känner att du behöver prestera något med ditt musiserande, har du annan tillgång till kreativitet?
Jesper: Jag har haft lite stiltje, men kreativitet behöver tid. När jag jobbade kunde det vara så på torsdagar när jag hade tid i studion mellan att barnen gått till skolan och innan jag måste köra någonstans vid lunch. Det var begränsat, men framförallt kunde man vakna en torsdagmorgon med ont i huvudet eller något trasigt hemma som måste lagas. Går man in i studion utan inspiration är det plågsamt när klockan tickar. Imorgon har jag fullt upp så jag hinner inte även om inspirationen kommer.
Det är en väldigt stor frihet nu. Hussysslorna kan vänta om inspirationen kommer. Det handlar mer om att man behöver äta ibland.
Överraskningar
Jan: Imig Chosaki undrar - har något överraskat dig i ditt nya liv som du inte kunde förutspå? Blev något en bonus?
Jesper: Jag trodde jag skulle sova längre. Jag tänkte att nu blir man kanske en slacker som är uppe till tre på natten. Men jag går fortfarande och lägger mig runt midnatt. Jag märker att jag sover bättre för jag har ingenting som processas. Min tjej säger att jag somnar innan huvudet landar på kudden. Jag har inte vaknat mitt i natten med problem som gnager. Jag trodde jag skulle ha mer sånt där när man blundar och ser börskurvor och katastrofer framför sig, men det har jag inte haft. Jätteskönt!
Folks reaktioner
Jan: Anna M Lindahl undrar hur folk reagerar när du säger att du inte jobbar på grund av FIRE. Du hade ett exempel med läkaren på din kanal?
Jesper: Jag var hos min läkare för årlig besiktning. De har de här frågorna på vårdcentralen - röker du, snusar du, dricker du? Efter att man är 50 kommer frågan “Vad jobbar du med?” Jag var inte beredd och sa “Jag gör inte det.”
“Hur då?” frågade hon med något bekymrat i blicken. “Är du arbetssökande?” Det är ju den första tanken från folk.
Jag sa “Nej, jag har faktiskt möjligheten att inte jobba.”
“Oj, men hur går det till?”
“Jag har sparat och investerat så nu har jag bestämt mig för att jag vill göra annat.”
“Jaha? Men kul! Trivs du med det då?” blev nästa fråga.
Jag vet inte vad hon skrev i journalen sen. Hon skrev nog inte att det var risk för depression!
I somras var jag och särboen uppe i Norrland och hälsade på hennes mamma. En annan person jag mötte där frågade när jag ska tillbaka till jobbet efter semestern. Jag sa att det ska jag faktiskt inte. Varpå han drog slutsatsen “Jaha, men du köper och säljer skivor en del va? Jaja, men kul att det går bra!”
I det läget kände jag att det var bättre att han trodde det. Han är pensionär och var väldigt knuten vid sin yrkesroll. Man behöver inte knacka på akvariet.
Caroline: Vad betyder ens att knacka på akvariet?
Jesper: Det gör folk uppmärksamma på att jag är här på andra sidan men du kommer inte längre. Jag tänker att det är viktigt för honom. Han är pensionär och kanske inte alltid jättenöjd med det. Då kändes det som att jag har valt ett annat spår. Visst, jag köper en del skivor och säljer några ibland som ger några kronor, men det tar en inte till FIRE.
Arbetskamraternas reaktioner
Jan: Hur reagerade arbetskamraterna? Du tog upp det i ett tidigare avsnitt.
Jesper: Jag träffar inte så många ute på stan. Det är inte så att folk kommer fram och frågar vad jag gör här. Men jag vet att något av barnens kompisar frågat “Din pappa är hemma alltid.” Yngste sonen har fått säga att han har slutat jobba. Jag misstänker att det pratas bakom kulisserna - “Han har säkert vunnit på lotto.”
Några härliga ungdomar från min arbetstid hörde av sig efter förra gången jag var här i podden när de hade sett. De sa “Nu får vi ta en fika, det här vill vi höra mer om!” Men då satt de med facit i hand redan.
Det enda tråkiga är de som vill ha det snabba svaret eller höra hur mycket pengar det är. Det intressanta är de andra frågorna - vad har förändrats i livet? Eller de som själva säger “Hade jag kunnat göra det hade jag velat göra det här.” Det tycker jag är jättespännande.
Jan: Skulle du säga att det är fler som inspireras eller fler som säger “lätt för dig”?
Jesper: Jag är förvånad över den positiva feedback jag har fått. Jag har fått väldigt lite negativt. Däremot är det några som är sugna på att sluta för att de inte trivs där de är nu. Då försöker jag få folk att landa lite - se till att försöka trivas där du är nu, så kan du ta beslutet sen.
Mina kollegor var väldigt positiva. En hade lyssnat på er podd men missat mitt första avsnitt. Hon kom in när jag hälsade på dem i september och ställde sig i dörren. Hon berättade att hon var mest irriterad på att hon missat avsnitt 316! “Jag har tänkt på det när du genom åren har snackat om fonder och ISK - undrade om det var FIRE.” Nu hade hon hört talas om konceptet. “Jaha, det var det!”
Det var till och med någon som sa “Nu när du har gjort det och man ser att det går - jag ska inte jobba till rik ålder.” Minst två har sagt det.
Jan: Coolt! Det är ju inspiration.
Jesper: Om jag kan göra att någon som börjar bli lite trött känner att de kan gå fem år tidigare och det verkar funka - det är värt mycket.
FI vs FIRE
Jan: Axr, som också är en forumprofil, skriver: “Är verkligen FIRE något att uppnå? Räcker det inte bara med ekonomisk frihet, alltså med FI-delen?”
Jesper: Jag förstår precis vad han menar. Egentligen räcker det ju att uppnå det liv man vill ha. Har man ett jobb man trivs med, en lön man klarar sig på, i Sverige där vi har ett socialt skyddsnät och ett pensionssystem som funkar - då borde det räcka. Då behöver man inte nå finansiell frihet heller om vi ska se det så.
De som tänker FIRE, alltså RE-delen att sluta jobba, behöver bara jobba med vad man ska göra med tiden. Det ska man veta innan man slutar. Att vara FI är skönt för då slipper man ha magknip om bilen inte startar.
30-timmars arbetsvecka
Jan: 2013 skrev du en essä om 30 timmars arbetsvecka där du var besviken över att många prioriterade pengar över tid. Är inte det naturligt när man har brist på pengar? Du hade kunnat ha mycket mer pengar om du fortsatte jobba. Hur ser du på relationen tid och pengar?
Jesper: Det var våren 2013, innan jag betalade av det sista på lånet. Då insåg jag att det här är nästan absurt hur mycket jag har över. Jag lever ett fullgott bra liv. Vad skulle jag kunna göra?
Flera riksdagspartier har pratat om att gå ner i tid men ingen vågar dra i mål. Jag började tycka att det skulle vara nyttigt för alla. Min essä gick ut på att jag skulle vilja att det styrdes i lag. Det finns alltid arbetsnarkomaner som kommer jobba ändå.
Jag ville ha sex timmars dagar för att alla skulle behöva det - en halvtimme mer på morgonen, en och en halv mer på eftermiddagen för att hinna med sitt liv. Inte för att titta på Netflix utan för att prata med varandra. Jag var inne på att man kunde fasa ut det och frysa sina lönanspråk under samma tid - man köper sakta men säkert tillbaka sin tid som kollektiv.
Jan: Man har gjort många studier framförallt i England som visar att produktiviteten inte minskar.
Caroline: Men försöker man inte få in mer på kortare tid då?
Jan: Man orkar. Som egenföretagare känner jag direkt när jag slutar vara effektiv och då går jag och gör något annat. Det hade jag inte kunnat göra annars. Jag försöker lära Oliver det också - gå hem 16:00 istället för att sitta av den sista timmen och jobba en timme extra någon annan dag. Det jämnar ut sig. Det handlar om kvaliteten på den timmen jag jobbar också.
Jesper: Jag såg en del på mitt jobb - kanske inte bullshit jobs men bullshit exercises. När man ska fylla i enkäter eller redovisa saker bara för redovisandets skull. Kan man kapa de två timmarna varje dag, vilket jag är säker på att man kan, hade vi mått bättre.
När jag lade ut essän först på ett annat forum hade vi lite snack om det. Sen testade jag att lägga den på min Facebook och då blev fler provocerade. Det handlade inte om “vad ska jag göra med två timmar mer?” utan “varför ska jag inte få fortsätta öka min lön?” Folk ser att får jag två timmar mer vill jag ha mer pengar att spendera på de två timmarna.
Jan: Du får lägga ut den sen i forumet.
Jesper: Jag tror den ligger någonstans. Jag gjorde om den, så jag får berätta det annars.
Jan: Tror du inte att det är en naturlig evolution? På rikedomstrappan nivå 3-4 upplever jag ett tydligt skifte där man värderar ner pengar i förhållande till tid. Det är en progressionsgrej - en 25-åring kommer aldrig köpa det, det är svårsmält. Men för en 50-åring blir det mer naturligt.
Jesper: Jag skrev detta när jag var typ 39-40. Jag hade barn i tidiga åren och det var då jag kände att det är då man vill ha tid, mycket. Men jag kan se på min äldsta som snart blir 23 att han kan känna att det är kul på jobbet men ibland svårt att hinna. Och han har inte barn. Han har inte alltid jobbat heltid så han vet att han klarar sig på 75 procents lön.
Jag kan inte låta bli att tänka att lär man sig leva på vad man har är den exakta summan inte så viktig. Vissa tjänar 40 000, andra 30 000, någon 60 000, och ändå lyckas de flesta bara göra av med sina pengar.
Jan: Exakt, exakt, exakt.
Den största baksidan
Jan: Lilla doktorn undrar - vad har varit den största baksidan?
Jesper: Nu har det bara gått ett år, men kanske att tidsoptimeringen hänger kvar från när jag jobbade. Jag försöker träna bort det här att “nu måste jag vara effektiv, nu satte jag på tevattnet och medan det kokar måste jag göra något annat.” Det ska krävas så mycket arbete med att bli av med det.
Jan: Studier säger att det tar tre år. Särskilt för konsulter som debiterar per timme!
Jesper: Det är jättelätt att plocka upp mobilen och titta om det hänt något på forumet. Jag menar inte att man måste stå och titta på vattenkokan heller, men kanske är det mer meningsfullt att gå ut och kolla om det är dags att plocka äpplena snart än att hysteriskt känna att man måste göra något.
Caroline: Vi lever i ett samhälle där alla optimerar sin tid hela tiden, och så ska du gå emot det.
Jesper: Energin hamnar ur fas. Men det är ju fler i FIRE, fler som jobbar halvtid, människor som har pensionerat sig. Om vi möts någonstans på mitten kan jag bidra till att vara en av de där “pensionärerna” även om jag inte är pensionär.
När jag är ute och går mitt på dagen möter jag pensionärer och djurägare. Man ser på vilken energi de har när de rör sig. Pensionärerna är ofta i världen, inte bara för att en del går dåligt utan för att de… ja.
Caroline: Det är många pensionärer vi känner som typ inte har tid för de är så upptagna hela tiden!
Jan: De är upptagna med att vara på Ica när alla andra vill vara där.
Jesper: Men hundägarna är något speciellt för de ser man ju eftersom hunden måste ut. En del är ju såhär “jag hatar mitt liv” när man möter dem.
Caroline: Hundägarna?
Jesper: Ja, en del av dem som går såhär bara “ska du inte bara kissa nu?”
Jan: Jag har varit med Elsa på skuggsridning och då hör man ibland folk som bara säger “nu är det snart dags att gå tillbaka till jobbet”. Det är ganska mycket klagemål.
Caroline: Men det är ju också så vi är överens om - man ska klaga på jobbet, att chefen är dum.
Jan: Det är ju lite synd tycker jag.
Caroline: Det kan vara så att man inte behöver klaga på sitt jobb heller.
Jan: Precis. Men det är som jag och Sara, hon som har ridlägret - hon är också såhär att ibland vill jag säga till dem “du måste faktiskt inte det” men hon säger att det inte är rätt tillfälle, har jag lärt mig.
Moralisk skyldighet
Jan: Vi tar nästa fråga. Jag vet att detta är en uttjatad fråga men eftersom det är uttjatat kanske du har ett bra svar. Jag är alltid slow. Har du reflekterat kring huruvida du har en moralisk skyldighet att fortsätta jobba efter din förmåga? Fattar du frågan? Är du en parasit på samhället nu när du inte betalar skatt?
Jesper: Vi kan börja med att konstatera att man betalar ju skatt. Vad har medelsvenskan på sitt ISK - 40 000 eller under det? Jag betalar rätt mycket i sådan skatt. Jämfört med en vanlig löneinkomsttagare i snittsegmentet betalar jag mindre, absolut. Men det ska fortfarande in.
Detta är lite i linje med det där med 30 timmars veckan. Jag pratade rätt mycket om hälsoeffekterna där också.
Jag är rätt säker på att jag är mindre riskbenägen. Det är mindre risk för mig att hamna på sjukhuset med någon sprängd artär i skallen för att jag inte stressar.
Rent matematiskt - så länge det finns arbetslöshet och utbildningsplatser i det här landet känner jag ingen sådan skuld alls. Det finns människor som vill ha jobb, som kan jobba och vill men som inte får. Så länge det finns så fattar jag inte varför jag skulle uppta en plats. Min plats där jag jobbade är inte tom - där sitter någon på den stolen idag.
Jan: Sen betalar man moms och fastighetsavgift överallt. Jag tyckte det var ett väldigt bra svar!
Caroline: Hälsan tyckte jag var väldigt bra. Jag inbillar mig att du inte dricker alkohol.
Jesper: Det gör jag men absolut mindre.
Caroline: Du på någon ölfestival ibland?
Jesper: Nej, men jag dricker men inte på det sättet. Man kan prata om så mycket annat - vad är det man egentligen sliter på? Jag är lite miljönörd också så jag försöker medvetet inte konsumera saker jag inte känner att jag behöver. Så länge det finns folk på andra sidan av det spektrat känner jag att de får jobba hårdare i så fall.
Börsfallet i våras
Jan: SNS undrar hur börsfallet i våras kändes med tanke på att du relativt nyligen drog ut pluggen?
Jesper: Jag gillar SNS, brukar gilla mycket av det han skriver. Vi verkar vara på ungefär samma ställe mentalt ofta. Jag kände att det blev ett sånt halvår. Jag visste att det skulle komma.
Jag gjorde ett avsnitt om min kortlek som jag sorterat upp och låtit de olika korten symbolisera olika procentrörelser. Tar man 30 kort, blandar och ger dem till sig själv kan man ha den bilden i huvudet - “Nu fick jag spader tvåa” som kanske motsvarar det som var i vår. “Nu är jag av med spadertåan.” Så försöker jag tänka. Det kan absolut bli en sån höst igen men då har vi fått spader tre också.
Jan: Det är fantastiskt att många av oss helt oberoende bygger upp liknande mentala modeller. För mig är det att jag drar kulor i en påse. Jag vet aldrig vilken kula, men jag vet att det är fler pluskulor än minuskulor, särskilt om jag fortsätter länge. Folk säger “följer du inte börsen varje vecka?” Nej, det gör jag inte!
Jesper: Jag tittar ibland men mest för att det är spännande. Ser man något drastiskt som händer - “Vad händer nu i Danmark? Jaha, nu är det någon som hatar Novo Nordisk!”
Det finns någon gammal tanke om strumpor i låda - hur många strumpor behöver man ta för att få ett matchande par? Bortsett från statistiken tänker jag lite så - den här våren matchar inte strumporna, då drar jag en strumpa till och ser om jag får ihop det.
Uttagsstrategi
Jan: Vi har fått jättemycket frågor om uttagsstrategi. Du har ett eget avsnitt om det på din kanal, vi pratar om det i andra avsnittet så vi tar inte så mycket här.
Jesper: Mitt tips är att oavsett vilken uttagsstrategi man väljer - bestäm dig för en som är beprövad på något sätt och kör på den. Det är skönt att hålla i något.
Caroline: Du sa att du hade verkat fram din strategi, att det tog lite tid innan du hittade den?
Jesper: Jag jobbade rätt hårt med den men pysslade med den några månader från och till. Man behöver inte bestämma sig på en kväll.
Jan: Det är som allt annat, man får låta det växa fram. Jag kan länka till avsnittet här. Det finns en Vanguard-studie om uttagsstrategier för FIRE-människor och en genomgång av 25 olika uttagsstrategier så man kan ta vad som passar.
Bankens reaktion
Fråga från Jolt - hur reagerar banken när du går från ett liv med lön till att helt plötsligt inte få in pengar på kontot? Får du inte kreditkort? Får du inte köpa busskort på Skånetrafiken?
Jesper: Skånetrafiken! Jag ansökte faktiskt om ett extra kreditkort på min vanliga bank innan jag slutade jobba, inspirerat av forumet. Har inte använt det än men tänkte att det skadar inte om något strular.
Jag har inte haft så mycket bankkontakt. Eftersom jag slutade sätta in på mitt ISK ungefär ett år innan jag slutade jobba tänkte jag att de skulle ha reagerat om det var något. Men det har de inte gjort. Jag använde det sista året till att bygga buffert.
Vi har en bild av att “vad ska banken säga?” De är ju inte ens föräldrar. Det blir mer aktuellt om man har lån. Om du har lån ska du nog inte räkna med att du är någon bra förhandlare om bolånet. Det är i princip kört - du får bara ta det de säger. Det är sådana saker man kanske ska ha med sig.
Jag har varit noga med att hålla kundkännedomsgrejerna uppdaterade så jag inte ska få några problem. Jag tjatar om det till alla som blir provocerade av de frågorna!
Jan: Det är många trådar i forumet som är “varför ska banken veta?” Om ni visste hur det är från andra hållet - de gillar inte heller de där formulären. Det är bara spelreglerna vi har. Vill vi hålla på med avkastning får vi fylla i formulären.
Jesper: Den bilden gör också att man kanske får den känslan som Jolt lyfter här - att banken är nog inte så intresserade egentligen. Så länge jag betalar vad jag ska och de får ta de avgifter de ska ta är jag en fungerande kund. Jag är fortfarande en dålig kund för jag har inte bolån.
Jan: Man tänker ofta att man hamnar utanför SGI, utanför pension, utanför samhället. Men det spelar ingen roll för du lever på ditt eget kapital. Det enda som kan vara svårt är kreditkort och lån.
Jesper: Förstahandskontrakt pratar vi lite om, om man väljer att downsize och flytta.
Jan: Men ofta kan man lägga in sex månaders hyra i förskott så är det löst.
Jesper: Jag gick in som medlåntagare till den äldsta sonen. Han har frågat om jag vill stå kvar även nu när han har fast tjänst. Jag säger absolut, det är skönt för honom. Men den yngsta kan jag inte vara medlåntagare till nu, det har jag berättat för honom.
Jag har en lömsk plan - om det skulle ske i närtid skulle jag kunna gå in till banken och säga “Tjena! Nu har jag varit medlåntagare under tre års FIRE utan någon inkomst. Det har gått ganska bra va? Har ni något emot att flytta det till nästa?” Sen får vi se vad de säger. Om de säger att sådana är inte reglerna säger jag att det var dåligt eftersom det har ju funkat!
Från spara till spendera
Jan: Lilla doktorn frågar hur du hanterat den mentala biten från att gå från spara till spendera. Är det inte lätt att drabbas av snåljåpen? Från att ha ett kapital som växer till att ha ett som bevaras eller sakta går ner?
Jesper: Det hjälpte mig det året när jag byggde buffert. Då hade jag en summa på mitt ISK som jag inte lade till något på under ett helt år. Det var en bra mellannivå mellan att spara och att sen spendera. Jag tyckte att det borde hända mer på mitt ISK - “Nej just det, du sätter inte in något. Det som händer är bara börsrörelserna.”
Nu att spendera - jag har gett mig en summa per kvartal enligt min uttagsstrategi. Jag använder inte upp den idag, men jag vet att i den ingår vissa saker. Om kylskåpet går sönder ska pengarna gå därifrån. Det gör ingenting om jag underspenderar lite.
Det ligger i min inställning till livet - jag köper det jag vill ha och det jag behöver. Sen räcker det.
Jan: Henrik Tell som är finansiell rådgivare säger att ett av hans knep är att prata med sina klienter om “månadssparande omvänt”. Istället för att lägga in 10 000 i månaden i sparande som du gjort i 30 år, ta ut 10 000 från sparandet varje månad. Det är din uppgift att leva på eller spendera upp dem.
Om det är pengar kvar i slutet av året på det kontot ger vi bort dem till välgörenhet. Fokuset skiftar plötsligt från portföljen till pengarna på kontot. Det är en mental referensram, och det roliga är att du säger precis samma sak!
Jesper: Jag plockar ut enligt den systematiska regeln och det hamnar på mitt gamla lönekonto. Jag kan se det ticka ner under kvartalet. Även sällaninköpen ligger på det, så det borde naturligt bli några tusenlappar över varje månad. Det ger trygghet - händer något katastrofalt vet jag att det finns där. Det är inte så att den 31 mars är det tre kronor kvar.
Planerade lyxköp
Jan: IndexQueen undrar vilka stora splurges som är planerade. Vilka skor, vilka t-shirts ligger inplanerade?
Jesper: Jag ska inte handla några kläder! Mitt mål är att inte handla några kläder i år alls.
Caroline: Det här året eller det andra året?
Jesper: Det andra året nu. Jag tillåter mig om jag behöver men jag behöver inga skor eller t-shirts. Det var inte det du kom in på men splurges - jag har inte planerat in några splurges faktiskt.
Jan: Konsert? Sweden Rock? Syntfestival i Berlin?
Jesper: Problemet är att det inte är så mycket jag varit sugen på. IndexQueen frågar i någon tråd också om det skulle vara okej att lägga 50 000 på en drömsynt eller att åka på en konsert någonstans. Jag har sett nästan alla band jag vill se, många har redan lagt av. När det gäller syntar har jag så mycket, men dyker rätt grej upp är det inga problem. När tillfället ges finns det redan pengar.
Jan: Så kan jag känna ibland när jag har inget planerat och dyker det upp är jag opportunistisk.
Jesper: Jag pratade med en engelsk kille om en syntillverkare som gjorde instrument mellan 78 och 82. Jag har allihop nu, men de gjorde en eller två specialbyggda. Jag brukar skoja att dyker det upp någonstans i någon lagerlokal har jag inga problem att skyffla ut de pengarna. Då ska jag ha det!
Jan: Pengar är bara en förstärkare! Vi har en kompis som är sådan med Saab-bilar. När Saab la ner skulle han ha alla Saab-modeller. Han har en av varje Saab! På sommaren åker han med en gammal Saab. När Saab skulle ställa ut sa de “vi kan inte bara visa upp en gammal raritet”. Någon kompis till någon visste att han har alla Saab-bilar. Han fick komma med det - det finns bara några stycken i Sverige.
Jesper: Jag vågar inte lova att det var Skoda nu, men det var något östmärke. Efter murens fall började de sälja rätt bra med bilar. De fick nys om att någon bekant hade en urgammal Skoda, första modellen eller whatever, som stod hemma. De köpte denna välhållna bil för att ha i entréhallen. Jag fattar hela grejen med att man ska ha den. Jag är med den här syntillverkaren som han är med Saabarna.
Jan: Vad är det för syntillverkare?
Jesper: Electronic Dream Plant heter de. I nördiga syntskretsar vet folk vad det är. De gjorde inte mycket och det är hopplöst att få tag i. Det är dessutom brittiskt så det går sönder när man tittar på det!
Caroline: Men är det inte bra kvalitet då?
Jesper: De låter fantastiskt men det var ett budgetmärke då och nu har det blivit kult. Skulle det dyka upp något sånt langar jag upp stålarna - säg vad du vill ha!
Flytta ut i skogen?
Jan: Bra. Vi tar en fråga här som kändes lite off men jag har nog missat något. Ska du flytta ut i skogen snart?
Jesper: Det är nog att jag har pratat lite downsizing, provtänkt som du brukar säga. När barnen lättar tänker man - jag sitter i ett stort hus, behöver jag alla kvadratmeterna själv? Men jag har en särbo som bor i lägenhet i innerstan så vi är inte helt överens om huruvida vi eventuellt ska flytta ut i skogen.
Jag har lekt med tanken själv att när yngsta sonen ska flytta och har ett stabilt liv först, om vi fortsätter som särbo, kanske jag skulle kunna tänka mig det. Är det något jag kan sakna här på slätten är det skog ibland. Pildammsparken och Bokskogen räknas inte på det sättet. Lite mörk tallskog hade suttit bra ibland.
Jan: Det gillar väl du också, granskog?
Jesper: Ja, fint. Det är därifrån frågan kommer. Tidigt i chatthistorien började vi prata om att jag har en bror som bor uppe i Göinge där huspriserna är något helt annorlunda. Har man möjligheten att dra dit och gilla skog finns det världens chanser.
Ömsint men skojfrisk?
Jan: Du har som byline - Nis1 undrar om du anser dig vara ömsint men skojfrisk?
Jesper: Jag tyckte det var en rätt bra fråga! Jag är superaktiv på forumet - jag har för mycket fritid antar jag. Jag rör mig i många trådar och pratar om de flesta ämnen som jag tycker är kul. Det gör väl också… Jag vet inte om jag har trampat på Nisses fötter, hoppas inte det. Men jag upplever att det finns de som blir lite “nu är han här och petar också - har du inget bättre för dig under din FIRE?” Ska bara tjuvkika.
Caroline: Är du ömsint med en skoja?
Jesper: Jag skämtar jättegärna. Jag tycker det är jättekul att skämta om pengar också. Men en del som hänger framförallt på forumet är väldigt fyrkantiga.
Jan: Tror du inte det är en åldersgrej?
Jesper: Kanske.
Caroline: Jag tror det är lite karriärsgrej också.
Jan: I förra avsnittet när du fick frågan om ditt bästa råd till dem som vill göra FIRE sa du “ta det inte så allvarligt, ta det rätt på de breda grejerna, livet kommer komma emellan”. När jag var 20 hade jag en Excel-plan med exakt vilket belopp som skulle finnas vid vilket år. 40-åriga Jan kan titta på 20-åriga Jan och bara säga “åh ja…”
Det finns ett värde med de som har gått stigen innan - det är inte på så blodigt allvar. Vi har inte kontroll på så många saker som vi tror. Det blir aldrig så dåligt som man tror, det blir aldrig så bra som man tror heller. Men det blir väldigt bra i alla fall!
Jesper: Det är där skojfrisk kommer in. Jag försöker använda rätt friskt med emojis. Om någon säger att de inte får ihop sin Excel-kalkyl och man skriver något i stil med “ja du vet hur on-off-knappen på datorn är” blir någon irriterad - “hallå, jag vill faktiskt…” “Ja men det var inte så jag menade, ta det lugnt.”
Jan: Jag upplever att det är ett stort värde i det där. När jag själv blir irriterad eller uppställd är det spännande - vad var det som gjorde att jag reagerade som jag reagerade? Det kommer tillbaka till en själv.
Jesper: 95% av dem på forumet har en jätteavslappnad attityd. Man pratar med varandra, skojar lite och lär känna varandra. Vissa kan man trycka till lite mer och får det tillbaka.
Jan: Och det är ett forum!
Jesper: Sen har man några som blir superprovocerade. Då lär man sig att antingen är jag inte skojfrisk men kanske inte ömsint heller. Sen får jag väl blocka om det är någon som inte fattar det. Generellt tycker jag att jag är det.
Jan: Jag tycker också att du är det.
Tatueringen
Emma Sommar undrar - om du skulle göra om din tatuering idag, hur skulle du stava det?
Jesper: Vi har pratat om min Sagan om ringen-tatuering. Det var en tråd om tatueringar som var extremt fylld med fördomar - “det är bara sjömän och prostituerade som har tatueringar” ungefär.
Caroline: Nu menar jag det väl för varje människa!
Jesper: Det var ungefär det det gick ut på. Jag har texten från ringen, som är en besvärjelse. När jag gjorde den fanns det ganska lite resurser online. Som de här som vill ha kinesiska tecken för kärlek och evighet och får “fyra små rätter” för att det är fel tatuerat.
Caroline: Men i boken står ju texten på alviska?
Jesper: Den är rätt och därför valde jag den - jag tycker det är snyggt och gillar Tolkien. Hade jag valt något annat idag, möjligtvis något annat ur böckerna för de är fortfarande viktiga. Men jag skulle ju inte skriva “Ränta på ränta!”
Jan: Indexfonder is life!
Jesper: Nej, det hade jag inte gjort. Det är för världsligt helt enkelt.
Caroline: Det måste vara något lite magiskt.
Språkpolis
Jan: Ego death undrar - hur mycket stör du dig på när folk särskriver, stavfel, språkfel?
Jesper: Mycket! Jag är lite självutnämnd språkpolis. Ego death som jag har förstått är yngre och väldigt ödmjuk - “Oj då, det blev visst fel där.”
Jag rättar inte folk som jag inte vet tål det. Vi pratade här innan om misskommunikation som inte är ett svenskt ord.
Caroline: Nej!
Jesper: Jan använder misskommunikation när han menar missförstånd eller språkförbistring. Jag skojar lite med dig om det och säger att misskommunikation är någon assistent från kontoret. Men det är för att jag vet att du tycker det är roligt och uppskattar det. Likadant är det med många andra.
Jag frågade en på forumet som vände på ordföljd ganska mycket men stavade rätt. Jag skickade ett PM - “Okej att jag frågar?” Fick veta att medlemmen har utländsk bakgrund. Då fattar jag det och behöver inte fundera mer på det. Det kanske är en hänga på min sida.
Det som ibland stör mig ofantligt mycket är när det är saker som är väldigt lätt att ta reda på. Du måste själv tänka att du nog är osäker - då kan du skriva hur det stavas och sen skriva det fel så får du rätt svar. Då kan jag tycka att man är lite lat.
Caroline: I forumet har vi inte så mycket sådana som inte sätter punkt eller börjar med stor bokstav. Det tycker jag är mycket värre!
Jesper: Det körde utan punkt ett tag. Det är fruktansvärt! Det försvarades med “jag skriver som jag tänker”. Problemet när du inte använder punkt är att det blir syftningsfel. Då förstår jag faktiskt inte hur vi andra kan svara.
Caroline: Det blir ett försvämmt istället för att få en naturlig paus.
Jesper: Vi kan inte svara vi andra.
Jan: Jag pallar inte läsa.
Jesper: Jag använder också slang ibland, svenska engelska uttryck för att det är kul. Jag är absolut inte så noga. Men språk är för att förstå hur andra menar. Forum är ett ställe där man använder språk för att förstå varandra. Om någon skriver något helt uppåt väggarna med någon syftning som man tänker “vänta nu, vad hände här?” måste jag fråga. Det är inte att jag hackar på någon.
När någon skriver något helt uppåt väggarna måste jag få skoja om det. Du skojar ju åtminstone om det!
Caroline: Jag vill trycka till de som inte klarar av det och skriver ordentligt.
Jesper: Är det någon som sitter på en hög häst och skriver fel är jag absolut där och petar ner dem!
Caroline: De flesta sitter väl inte på höga hästar, men jag kan bli så irriterad på latheten i att inte skriva rätt!
Jan: Jag tror det är att embrace your gubbighet!
Caroline: Jag är väl en tant då?
Jan: Ja precis!
Avslutning
Jan: Jesper, om man vill hitta dig - FIRE på svenska googlar man eller följer länken i beskrivningen. Du har gjort typ 30 avsnitt när vi spelat in detta på din Youtube-kanal. Väldigt sevärda, väldigt kloka åsikter, framförallt mycket om uttagsstrategier som jag vet att många intresserar sig av. Det var inte lönt att dyka ner för du har gjort det så pass bra. Väldigt pedagogiskt med allt från legoklossar till kortlekar!
Ett fantastiskt stort tack för dina bidrag, för att du är generös och delar med dig. Vi ses i forumet!
Jesper: Det gör vi. Absolut.
Jan: Tack!
)
Vilka då?
) 