Idag intervjuar vi Jesper som i år, vid 50 års ålder, drog pluggen och slutade jobba. Vilket är en dröm för många är att kunna göra. Han svarar på era frågor samtidigt som vi pratar om både om hur han gjorde, hur det togs emot och hur han tänker framgent. 
Veckans avsnitt är en uppföljningsintervju med Jesper här i communityn som förra året (i avsnitt 316) delade med sig av att han hade gjort en FIRE-prao med 7 veckors semester. Planen då var att under 2024 säga upp sig och prova ha en annan typ av vardag.
Det som jag tycker är spännande med Jesper är att han i mångt och mycket – som han själv säger – har haft ett Villa, Volvo, Vovve-liv (minus vovve då), har varit på samma jobb i 27 år och som någon skrev här i communityn:
Det är så otroligt intressant eftersom du inte ens är höginkomsttagare, och har så snäv budget även i pensionen. Tror det avdramatiserar det lite också.
Det vill säga att Jesper är varken den som har haft någon monsterlön, men inte heller den som levt som en kyrkråtta. Hans framgångsrecept handlar snarare om att ha lärt känna sig själv, vara väldigt medveten kring vad som är viktigt och inte och leva livet därefter.
Det som också utmärker Jesper är att han är absolut ekonomiskt kunnig, men min upplevelse är att ekonomi är inte något särintresse utan bara ett verktyg för att nå sitt mål. Det är inte Jesper som jagar den optimala strategin, kombinationen av fonderna med lägsta avgifterna eller har någon unik portfölj. Tvärtom har han i princip bara en kombination av globala indexfonder och bankkonto med insättningsgaranti.
Uttagsstrategin är en flexibel variant på 4%-regeln där han tar ut mer från aktieportföljen om de har gått bra och mindre om marknaden i närtid gått dåligt. Inte helt olika det vi pratar om i avsnitt 49 om uttagsstrategier baserat på Vanguards artiklar.
I avsnittet testar vi även ett grepp med en lite längre intervju, där första delen handlar mer om de mjuka värdena och den andra delen handlar mer om de ekonomiska aspekterna. Jesper har även lovat att svara på frågor som vi missade i avsnittet. 
Tack för denna veckan!
Jan, Caroline och Jesper
Sammanfattning av hela avsnittet
Visa sammanfattning av hela avsnittet
Nedan följer en sammanfattning gjord av en virtuell AI-assistent.
Veckans avsnitt handlar om ekonomisk frihet och FIRE-rörelsen (Financial Independence, Retire Early), där Jesper, en medlem av RikaTillsammans-communityn, delar med sig av sin personliga resa mot att gå i tidig pension.
Jesper, som tidigare arbetade som församlingspedagog inom Svenska kyrkan i 27 år, har nu valt att sluta arbeta i 50-årsåldern, efter att ha testat en period av ekonomisk frihet under en FIRE-prao under 2023. I intervjun diskuterar han hur han kom fram till beslutet, de tankar och strategier som ledde honom dit, samt reaktionerna från vänner och kollegor när han berättade om sitt val att pensionera sig tidigt.
Jesper beskriver sin resa som en process där han successivt insåg att han hade tillräckliga ekonomiska resurser för att sluta arbeta, men utan att ha en önskan att konsumera mer eller uppgradera sin livsstil. För honom handlade det snarare om att frigöra tid för att göra det han verkligen värderar, som att spendera tid med familj och ägna sig åt sina intressen som musik. Han betonar också att ekonomisk frihet för honom inte bara handlar om att ha pengar, utan om friheten att kunna välja bort stress och tvång.
Under samtalet förklarar Jesper sina investeringsstrategier, där han bland annat följer den så kallade fyraprocentsregeln, en metod för att ta ut pengar från investeringar på ett hållbart sätt. Han har också skapat egna regler för hur han tar ut pengar, beroende på marknadens utveckling, vilket ger honom trygghet och kontroll över sin ekonomiska situation. Jesper har valt att prioritera låga utgifter och har bland annat amorterat ner sitt bolån för att minska ekonomisk stress.
En central del av intervjun handlar om hur Jesper hanterar övergången från ett arbetsliv till ett liv utan heltidsarbete. Han reflekterar över de emotionella och praktiska utmaningar han stött på, såsom hur han berättade för sin chef och kollegor om sitt beslut och hur han balanserar behovet av struktur och frihet i sin nya vardag. Han diskuterar också hur han ser på sociala relationer när de flesta andra i hans ålder fortfarande arbetar.
Slutligen betonar Jesper vikten av att vara medveten om sina prioriteringar och att inte fastna i samhällets förväntningar på ständig konsumtion och karriärsträvanden. Istället uppmuntrar han till att överväga vad som verkligen ger mening i livet och att våga ta steget mot ekonomisk frihet om det är något man strävar efter.
Lyssna eller titta på avsnittet
Precis som vanligt så kan du lyssna eller titta på avsnittet.
Avsnittet finns där poddar finns, leta efter avsnitt 367.
Transkribering av hela avsnittet
Visa hela transkriberingen av avsnittet
Nedanstående transkribering kan innehålla fel och är inte ordagrann. Den har redigerats för läsbarhetens skull.
Jan: Välkommen till RikaTillsammans och avsnitt 367, där vi idag diskuterar ekonomisk frihet och FIRE – Financial Independence, Retire Early. Vi har med oss Jesper, eller @Angaudlinn som han är känd som i RikaTillsammans-communityn. Han var med oss för ett år sedan när han precis hade tagit en två månader lång ”PRAO FIRE”, där han testade hur vardagen skulle vara utan att jobba heltid. Om han trivdes med det, skulle han sluta arbeta helt under 2024, när han är i 50-årsåldern. Jesper planerar alltså att gå i pension långt tidigare än de flesta av oss andra.
Idag kommer vi att prata om hans resa och hur han satte upp sitt mål, hur hans vänner och kollegor reagerade när han sa upp sig, och hans strategi för uttag av pengar. Vi kommer att diskutera både de mjuka värdena och de ekonomiska aspekterna. Jag vill också uppmuntra dig att fundera över hur du kan översätta Jespers erfarenheter till ditt eget liv. Alla har unika omständigheter – till exempel prioriterar Jesper inte bil eller resor och bor i ett avbetalt hus utanför en storstad, medan andra av oss kanske bor i staden, behöver bil och har små barn.
Han är också ett stort fan av fyraprocentsregeln och har anpassat den efter sina egna behov. Jag kommer inte att återge hela avsnittet här, utan låter Jesper och Caroline ta över. Avsnittet är lite längre, men jag hoppas att du gillar det. Lämna gärna feedback om du tycker att det är för långt, och glöm inte att delta i diskussionen i forumet där Jesper gärna svarar på frågor.
Caroline: Varmt välkommen till RikaTillsammans-kanalen, där vi pratar om allt som är roligt med privatekonomi och livet. Varje vecka delar vi våra erfarenheter, livsresor, framgångar och misstag för att hjälpa dig göra din ekonomi, ditt sparande och ditt liv lite rikare. Vi som driver denna kanalen heter Caroline och Jan Bolmeson.
Jan: Välkommen tillbaka, Jesper, även känd som Angaudlinn i forumet. Du har tidigare delat din ekonomiska resa i forumet och communityn. För ganska exakt ett år sedan, i avsnitt 316, deltog du efter att ha tagit en sju veckors FIRE-PRAO. Som någon uttryckte det: Det är så intressant att lyssna på dig, Jesper, eftersom du inte är en höginkomsttagare eller jobbar inom finansbranschen, men ändå avdramatiserar hela konceptet med ekonomisk frihet och FIRE. Varmt välkommen tillbaka!
Jesper: Tack så mycket!
Hur känns det att vara ekonomiskt fri?
Jan: Nu när OS nyligen avslutats, kan jag inte låta bli att leka sportjournalist och ställa den klassiska frågan: Hur känns det? Ett år senare, nu när du har tagit steget in i ekonomisk frihet?
Jesper: Det känns fantastiskt bra! Jag är väldigt nöjd med mitt beslut. Visst har vägen hit varit lite knölig, särskilt på det personliga planet, men jag har inte ångrat det en sekund. Självklart kan framtiden föra med sig nya utmaningar, men just nu känner jag mig väldigt tillfreds.
Jan: Självklart. Men för dem som lyssnar eller tittar och inte känner dig, vem är Jesper?
Jesper: Ja, kolla gärna på vårt tidigare avsnitt.
Jan: Skämt åsido, jag rekommenderar verkligen att ni ser avsnitt 316. Det är ett år gammalt men fortfarande relevant.
Jesper: Vem jag är? Jag skulle säga att jag är ganska vanlig. Jag är en frånskild förälder i en ny relation med två barn som nu är vuxna. Och jag har en villa och en Volvo, men ingen hund. Så det är väl jag i ett nötskal.
Vad jobbade du med innan FIRE?
Jan: Här har vi en fråga från @HolmeMartin i forumet:
Vad jobbade du med innan?
Jesper: Det är enklare att prata om nu. När jag såg om vårt förra avsnitt i somras och lyssnade på det igen, märkte jag att jag var medvetet lite vag då. Man vet ju aldrig vem som kan se eller höra det. Jag jobbade inom Svenska kyrkan som församlingspedagog. Jag är faktiskt fortfarande anställd där i två veckor till.
Jan: Om jag minns rätt, hade du jobbat där i 26 år när vi pratade förra året. Så det var inte så att du vantrivdes och bara ville bort.
Jesper: För en månad sedan hade jag varit där i 27 år, vilket känns lite overkligt – långt över halva livet, eller åtminstone med god marginal. Det kändes som om det var dags att gå vidare.
Jan: Så de som är snabba på huvudräkning kan räkna ut att du är runt 50 år.
Jesper: Ja, jag är 50.
När föddes tanken om FIRE?
Jan: Vi som har följt dig i forumet vet att du har en god musiksmak, gillar skivor och har syntar som hobby. Men hur började din resa mot ekonomisk frihet?
Jesper: Vi berörde detta lite förra året. Jag har en mapp med handskrivna lappar där jag gjort olika beräkningar, och för ungefär fem år sedan började jag inse något viktigt. Jag märkte att pengarna bara växte och växte, och jag frågade mig själv: Vad ska jag göra med dem? Och jag har aldrig haft en stark önskan att köpa dyra bilar eller resa utomlands flera gånger om året – det är inte mina intressen. Samtidigt ville jag inte bara se pengarna växa utan någon egentlig nytta.
Caroline: Du vill inte bara se dem växa?
Jesper: Nej, de får gärna växa, men de måste fylla en funktion. Jag insåg att det jag verkligen värdesätter är tid. Jag har trivts på mitt jobb, men arbete tar tid, särskilt när det inte är ett regelbundet 8-till-5-jobb utan kräver kvällar och helger. Det fanns saker jag fick avstå från på grund av jobbet, och jag insåg att jag kunde köpa tillbaka den tiden för en ganska låg kostnad, eftersom jag har låga utgifter.
Jan: Det pratade vi om förra gången. Carro, du har också nämnt ett citat av Naval Ravikant. Kommer du ihåg det?
Caroline: Ja, människor som ständigt uppgraderar sin livsstil kan inte förstå friheten man får när man slutar uppgradera och kanske till och med nedgraderar.
Jan: Livet blir rikare genom att man tar bort snarare än lägger till.
Caroline: Precis. Det handlar om friheten att slippa stressen över ekonomin och att inte ständigt behöva använda sin mentala energi på att uppgradera sitt hem eller sitt liv.
Jan: Eller att hela tiden planera nästa resa.
Caroline: Exakt, då blir man verkligen fri.
Vad har förändrats sen du drog pluggen?
Jan: Precis. @JFB, en annan forumfavorit, ställde en intressant fråga:
Vad har förändrats under det senaste året, nu när planen om ekonomisk frihet blivit verklighet? Hur har det påverkat dig praktiskt och emotionellt?
Jesper: Praktiskt sett har det varit mycket fokus på att lösa olika frågor. Någon nämnde tidigare om kreditprövning, till exempel. När man inte längre har en löneinkomst och ska ansöka om ett kreditkort, vad anger man som månadsinkomst? Noll kronor. Det är en konkret sak jag tänkt på, och jag har faktiskt sett till att skaffa ett extra kreditkort, bara för säkerhets skull.
Caroline: Du nämnde att övergången har varit lite knackig, särskilt tankemässigt.
Jesper: Ja, på jobbet har mitt år alltid varit cykliskt, som ett skolår – från augusti till maj eller juni. Jag har jobbat med konfirmander, skött hemsidan, digitala kanaler och ansvarat för församlingsbladet som skulle ut varje kvartal. Det senaste året har jag ofta tänkt: ”Det här är sista gången jag gör detta.” När de som kände mig närmare fick veta om min situation, kunde jag säga: ”Nu är det sista gången jag gör detta.” Det har varit lite av en avskedsprocess, och ibland har jag fått små irriterade blickar när jag sagt att jag inte behöver göra det nästa år.
Jan: Har det funnits några emotionella förändringar också?
Jesper: Absolut. Jag har funderat mycket på vem jag ska berätta för och i vilken ordning. Jag ville inte hålla det hemligt, men jag ville heller inte att det skulle bli en stor grej. Eftersom jag jobbat mycket med tonåringar som är aktiva på sociala medier och uttrycker sina känslor öppet, ville jag att deras år skulle avslutas smidigt och utan störningar. Så jag har tagit det steg för steg, för att se till att rätt personer fick veta i rätt tid. För min egen del har jag ibland vaknat tidigt och undrat: ”Är det här verkligen en bra idé?”
Caroline: Varför har den tanken dykt upp? Vad tror du det bottnar i?
Jesper: Jag tror det handlar om att fundera över varför inte fler gör samma sak. Det är få som faktiskt slutar jobba helt, även om många drömmer om det. Många pratar om det, men få vågar ta steget.
Jan: Väldigt få faktiskt gör det.
Jesper: Exakt. Många kanske går ner i arbetstid eller startar eget, men de drar inte ur pluggen helt.
Caroline: Varför tror du att det är så?
Jesper: Jag tror att många är rädda för att tappa sin identitet och mening i tillvaron. Det finns säkert de som är oroliga för vad de ska göra med all den extra tiden. De vill inte fylla den med Netflix.
Caroline: De flesta vill ju ha något meningsfullt att göra.
Jan: Det är intressant, för @IndexQueen tog också upp detta. Hon undrade:
Hur vågade du ta steget, eftersom många inom FIRE-sammanhang fastnar i ”one more year syndrome” – tanken att bara jobba ett år till.
Caroline: Och det handlar om samma anledningar som Jesper nämnde.
Jan: Eller som jag också kan känna, ”Tänk om pengarna inte räcker?” och alla andra värsta scenarier.
Jesper: Jag har lyssnat mycket på amerikanska poddar där folk säger saker som ”Jag behöver en miljon dollar.” När de når den summan tänker de, ”1,1 miljoner vore bättre.” Det är lätt att fortsätta i samma spår och aldrig riktigt ta steget.
Hur skapar du mening i livet utan jobb?
Caroline: Får jag fråga, hur gör du nu när du inte längre är på jobbet? Hur får du in den där känslan av att du är en del av något meningsfullt? Att göra saker tillsammans med andra eller för andra? Förstår du vad jag menar?
Jan: Ja, @Lilladoktor var inne på samma sak.
Hur skapar man mening och sammanhang i sitt liv?
Jesper: Ja, jag har aldrig sett det som att jag bara ska få dagarna att gå. Det låter väldigt konstigt för mig, även om vissa uttrycker det så. Men nu, när det fortfarande är ganska nytt för mig, kanske jag i november sitter och undrar varför ingen bryr sig om mig. Det skulle inte förvåna mig. Men fram tills dess försöker jag ägna mig åt mig själv. Jag har varit en väldigt aktiv förälder i många år, och nu när mina barn är självgående får jag mer tid för mig själv. Det ger mig mycket mening.
Jag tar mig tid att läsa och lyssna på sådant jag tidigare inte hann med. Och jag gillar att bidra, vilket också ger mig en känsla av mening. Jag började till exempel med yoga för ett år sedan och försöker göra det varje dag. Det är otroligt skönt att kunna ta en promenad utan att behöva stressa över när jag måste vara tillbaka.
Jan: Det är intressant. Vi har också försökt ta semester nyligen, och jag läste hela Dune-serien, sex tjocka böcker. Det var något jag gjorde helt för min egen skull, bara för att jag tyckte de var spännande.
Jesper: Och vad ska du se på bio sedan? Spoila inte för alla!
Jan: Haha, precis. Jag ska försöka låta bli.
Caroline: De kommer ändå inte följa böckerna.
Jan: Vi får se.
Caroline: Jan kommer säga, ”Nu kommer de—nä, tydligen inte!”
Hur balanserar du måsten och roliga aktiviteter?
Jan: @Lilladoktorn hade ju många frågor om det här.
Men har du någon strategi för att få saker gjorda? Hur balanserar du mellan måsten och roliga aktiviteter? Hur strukturerar du din vardag?
Jesper: Ja, nu har jag en 18-åring hemma som ska upp och gå till skolan, så jag är uppe tidigt ändå. Jag har aldrig varit en som sover länge. Vi äter frukost tillsammans, och när han går iväg så kan jag ägna mig åt det jag vill och behöver göra. Jag tar en promenad, yogar, och om mjölken tar slut går jag och handlar. Jag har märkt att jag gör mer av sådant nu, istället för att planera veckohandling. Man tar det lite som det kommer. Och så försöker jag lyssna på en hel skiva varje dag, bara sitta med hörlurar och verkligen lyssna.
Caroline: Ja, det gör man ju nästan aldrig. Det blir ofta en låt, och sen hoppar man vidare.
Jesper: Exakt, och inte ta upp mobilen och kolla om något hänt.
Jan: Att vara närvarande.
Jesper: Ja, verkligen lyssna och känna.
Caroline: Som man gjorde förr i tiden. Men hur känns det, Jesper? Jag har också funderat på hur det känns att lyssna på ett helt album utan att kolla telefonen eller göra något annat samtidigt.
Jesper: Det kräver övning, särskilt i början, även för mig som är musikfanatiker.
Caroline: Men händer det något när du gör det? Att du verkligen upplever musiken?
Jesper: Ja, jag hör saker jag vet finns där, men plötsligt märker jag dem på ett annat sätt. En snygg frasering, en textrad—det sätter igång tankarna.
Caroline: Du blir som konstnärernas bästa vän när du verkligen är närvarande. Man upplever det de ville förmedla på ett djupare sätt. Det är inspirerande, jag skulle vilja göra detsamma med gitarren.
Jesper: Precis, som Herbert när han skrev sina böcker.
Jan: Han hade ett tydligt politiskt budskap.
Jesper: Det är inte något man upplever genom att lyssna på en ljudbok medan man kör diskmaskinen.
Jan: Exakt, det är mycket genomtänkt.
Caroline: Det här tror jag många kan relatera till. Många drömmer om att vara närvarande, men vet inte hur. Det är fint att du delar detta.
Jesper: Ja, nu när det är sommartid använder jag förmiddagarna till mig själv. När det närmar sig lunch planerar jag vad vi ska äta och hur kvällen ser ut. På eftermiddagen jobbar jag med musiken. Jag har försökt starta studion och sätter mig ner, även om det inte alltid blir något konkret. Det krävs minst två timmar för att det ska vara värt det, annars känns det nästan meningslöst.
Jan: Ja, precis.
Jesper: Jag antar att det är som att måla med oljefärg. Man sätter sig inte och jobbar med det om man inte har ordentligt med tid och utrymme.
Jan: Bara man har utrymmet.
Jesper: Det är inte något man gör medan pomfritten blir färdig.
Vad har varit den största utmaningen hittills?
Jan: @MarieH undrar:
Hur reagerade dina vänner och kollegor?
Det var inte förnekelse, men det verkar som om någon först trodde det var ett skämt.
Jesper: Ja, det var lite så. Jag har inte varit hemlig med att jag placerat pengar, men jag har inte heller pratat så mycket om det. En kollega, som nog var minst chockad, hade ställt några frågor tidigare. Men jag tror han blev mest ledsen. Jag minns ett möte i februari när jag haffade min chef. Han kan vara ganska stressad ibland, men just den dagen var han på bra humör.
Jag bad om en kvart och vi gick in på hans kontor och stängde dörren. Då förstod han att något var på gång. När jag berättade för honom vad jag planerade, var han chockad. Hans första reaktion var att fråga om jag hade blivit värvad någon annanstans. När jag sa att jag inte hade det, ville han veta om det var något de kunde göra för att behålla mig. Men jag förklarade att det handlade om att jag ville göra något annat, inte att jag ville bort därifrån.
Jag bad också om att få meddela alla samtidigt, vilket han uppskattade. När den dagen kom, ungefär en och en halv vecka senare, var reaktionerna blandade. Vissa undrade hur det skulle gå nu, medan andra var mer förvånade och undrade hur jag hade råd. Några tyckte det lät härligt och önskade att de också kunde göra det. En äldre kollega, som varit där längre än jag, sa att hon alltid visste att jag skulle göra det här. Det påminde mig om att jag, för 10-15 år sedan, sa att jag inte skulle jobba till 65. Jag ville sluta medan jag fortfarande tyckte att jobbet var givande, och inte bli fast i något som kändes tråkigt.
Caroline: Det har varit en lång process för dig. Du sa att du började tänka på det här för fem år sedan.
Jan: Ja, det konkretiserades för fem år sedan.
Jesper: Ja, det var då jag insåg att det var möjligt.
Caroline: Precis.
Jesper: Ja, någon gång runt 2019-2020 började jag skissa mer på det. Pandemin påverkade nog också min tankeprocess. Jag visste att jag inte ville jobba till 65, och särskilt inte med det jag höll på med. Jag såg äldre kollegor som började tröttna, och jag ville inte hamna där. Så att jag ville sluta medan jag fortfarande tyckte att jobbet var givande och att jag gjorde ett bra jobb.
Jan: Det är intressant att du säger det. Jag märker att många i FIRE-communityn ofta fokuserar på att fly från något, medan du har varit tydlig med att du rör dig mot något du verkligen vill. Det handlar inte om att fly från något, utan om att sträva efter något bättre.
Jesper: Ja, det var viktigt för mig att folk förstod det, särskilt min chef. Han kunde lätt tolka det som att ” har vi hade gjort något fel.”
Jan: Precis.
Jesper: Jag sa till honom att vi har känt varandra länge, och det är ingen hemlighet att jag inte kommer sakna mötena. Men det är inte därför jag slutar.
Jan: Exakt. För er som lyssnar och tittar, kolla gärna på avsnitt 316 där vi pratar mer om detta. FIRE har aldrig varit huvudfokus, utan snarare en bieffekt. Det har inte varit något jag planerat för sedan jag var 20.
Jesper: Precis.
Jan: Och det är där jag tror att det ofta blir bra.
Jesper: Jag hoppas det.
Nya insikter om pengar?
Jan: @MarieH här undrar också:
Har du fått några nya insikter om hur andra ser på pengar nu när du är på ”andra sidan?”
Jesper: Ja, jag har fått några insikter. För de som är intresserade av ekonomi, som hänger på forum och lyssnar på den här podden, finns det alltid tankar om pengar, oavsett om det handlar om FAT FIRE och livsstil på Rivieran eller strategier för att spara. Min kollega, som jag nämnde tidigare, var ganska ärlig och utbrast utan filter: ”Hur har du råd med det?” Sen frågade hon mer efteråt.
Jan: Är inte det väldigt inspirerande?
Jesper: Jo, verkligen. Jag uppskattar hennes ärlighet. Då svarade jag lite vagt att det nog ska ordna sig, och då kom nästa fråga: ”Hur länge då?” Jag förklarade att det är mindre än 20 år till pensionen, så det ska nog lösa sig. Jag kunde se i hennes blick att hon blev förvånad. Det säger något om hur ovanligt det här är för många.
Jan: Exakt, och det är inspirerande. Det är som med skilsmässor—när en person i en grupp skiljer sig, följer ofta fler efter. På samma sätt kan det öppna upp en värld för andra när de ser att någon de känner faktiskt gör något annorlunda.
Jesper: Skilsmässan är redan avklarad för min del, men jag förstår vad du menar. Min kollega som blev mest sorgsen undrade också om vägen hit, så vi har pratat mer om det. Han har tidigare frågat mig om råd, till exempel när han fick ett arv. Det var nu i våras när han var lite nere och klagade på sin situation, och jag skämtade med honom om att det inte var genom att köra en dyr bil. Han vet att han borde göra något åt sin bil, men han har inte kommit till skott än. Han är en bra kille, men inte den typen som tar tag i sådana saker.
Jan: Ja, jag tror det handlar om att veta varför man ska göra det.
Jesper: Precis. Många omsätter inte sina tankar i handling. Man behöver inte bli Günther Mårder eller satsa på FIRE, men om du har en bil som kostar 10 000 i månaden och byter till en som kostar 5 000, så gör det skillnad. De pengarna kan användas till annat, som att resa eller spara för att sluta jobba tidigare. Det är ett val.
Jan: Ja, precis. Vi ska göra ett avsnitt om vår bil, där vi byter leasingavtal. Förra gången, för tre år sedan, hade vi 800 inlägg i en tråd innan vi landade på ett beslut. Nu är vi väldigt tydliga med att vi inte behöver en stor Tesla längre. De flesta av våra resor är till träningar, så vi behöver inte en stor bil. Det känns ofta naturligt att uppgradera, men jag vill inte jobba fler timmar bara för att ha en dyr bil ståendes.
Jesper: Jag kör en V70, som ni hade innan. Den var toppen när man köpte hus och behövde en dragkrok för att köra byggmaterial. Men för ett par år sedan sa besiktningen att dragkroken var slut, och istället för att montera en ny, insåg jag att jag egentligen inte behövde den. De svetsade dit en mutter så att jag fortfarande kan använda cykelhållaren, men jag behövde inte en ny dragkrok på en gammal bil. Det handlar inte bara om att spara pengar, utan också om att tänka efter vad man verkligen behöver.
Jan: Det handlar om att förstå sitt ”varför.” Jonathan på forumet brukar säga att man inte ska lura sig själv. Vi trodde att vi behövde en kombi eftersom vi bor i hus och kör till tippen. Men sanningen är att vi knappt åker till tippen.
Caroline: Ja, vi lurar oss själva när det gäller bilen. Men det finns andra saker vi också lurar oss med, men det kan vi ta off camera.
Blir det ensamt socialt när alla andra jobbar?
Jan: Jag har en liknande fråga från @Clarence Sweden på Instagram. Han undrar:
Hur det är socialt när alla andra jobbar på dagarna. Blir det inte ensamt?
Jag har hört från andra som säger att de vill åka skidor, men deras vänner säger att de inte har fler semesterdagar. Hur är det för dig?
Jesper: Det blir intressant att se hur det utvecklas, eftersom jag inte har varit ledig så länge ännu. Det har hittills känts som en lång semester, eftersom det bara är lite över två månader sedan jag slutade jobba. Jag är inte den typen som drar ihop ett gäng kompisar för att åka iväg på något, men jag bokar gärna in något med en person. Till exempel var jag hos min särbo i Stockholm i helgen och kom hem igår kväll. Det sköna var att jag kunde vara flexibel med vilka tåg jag tog eftersom jag inte hade något som väntade på mig hemma. Igår, en måndag, kunde jag ringa en kompis i Stockholm och säga: ”Har du semester nu? Bra, då ses vi och gör något.”
Visst, man måste vara lite mer flexibel och inse att alla inte alltid kan vara lika tillgängliga. Tidigare var det jag som behövde åka tidigt, men nu har jag mer frihet. Jag tror att det är viktigt att ha något att göra och att ta eget ansvar för sitt schema och sina aktiviteter. Du kan inte förvänta dig att kunna säga mitt på en onsdag förmiddag, ”Är det någon som vill bowla?” Det kräver en viss typ av kompisar.
Jan: Jag känner igen det. Jag pratade med en person som var lite äldre än du, runt 55-57, som hade gått i tidig pension. Han erkände att de han hänger mest med nu är 75 plus på golfklubben, eftersom alla i hans egen ålder fortfarande jobbar.
Jesper: Det är en bra poäng. Det påminner mig om den ”perfekta mamman” som alltid drar ihop saker och fixar. Jag tror att man kan ta på sig en liknande roll även i medelåldern. Nu när våra barn inte är här längre, kanske man kan vara den som drar ihop folk och planerar aktiviteter, kanske inför helgen när fler är lediga. Det är en möjlighet.
Hur kan man nå FIRE?
Jan: Vi brukade köra vardagsmiddagar ett tag, och det behövde inte vara så stort. Man kunde bara säga ”Jag fixar grillen, kom över efter jobbet.” Det gjorde det enkelt. Förresten, vi har en fråga från Daniella Berglund, som undrar vad ett ungt par i 27-årsåldern kan göra för att nå FIRE.
Jesper: Mitt råd är att först och främst göra det ni vill.
Caroline: Vad menar du med det?
Jesper: Jag tänker på hur jag själv var vid 27. Jag fyllde 27 år 2001, var nygift, hade inga barn och inget hus. Jag menar inte att alla måste följa den vägen med giftermål, barn, hus, och allt det där. Men jag tror det är fel att som 27-åring sätta FIRE som huvudmål. Det är bra att spara och sätta av pengar, men man behöver inte livsstilsuppgradera om man är lycklig med det man har. Om ni har bestämt er för att inte bli föräldrar, har ni mer svängrum. Men om ni älskar att åka på skidresor, då ska ni göra det!
Jan: Jag håller med. FIRE ska inte vara ett uttalat mål, utan en bieffekt. Om jag tänker på mig själv och vårt bilköp—om jag inte hade haft Teslan de senaste tre åren, hade jag alltid undrat hur det skulle vara att ha en sådan bil. Nu när jag har upplevt det kan jag göra ett mer medvetet val nästa gång. Det är samma sak med boende; vi bodde i en liten hyresrätt när vi egentligen behövde en större lägenhet. Det påminner mig om en fråga från Joakim Eliasson som undrade om du känner att du har fått offra något eller ångrar några beslut.
Jesper: Nej, jag känner inte att jag har offrat något. Det handlar om prioriteringar. För ett par som Daniella och hennes partner, om ni är i en bransch där ni känner att ni kanske inte vill jobba hela vägen, kan ni överväga att byta jobb eller gå ner i tid. Men spara det ni kan nu, och ta mer avgörande beslut senare, kanske när ni är runt 35. Då har ni sett hur era liv har utvecklats, om ni har valt att skaffa barn eller köpa hus. Annars är det klassiska rådet att sätta av pengar och glömma bort dem.
Jan: Precis. Mitt tips skulle vara att vara medveten om din konsumtion och att förstå att vid 27 är man fortfarande i en testfas i livet. Man måste prova sig fram och inte förvänta sig att ha alla svar redan då.
Jesper: Exakt, när jag var 27 hade jag bara jobbat i fyra år och var inte riktigt varm i kläderna ännu.
Caroline: Ja, jag håller med. Fram till man är 40 är livet en form av research. Det ligger något i det.
Har det varit billigare eller dyrare än planerat?
Jan: Angelica Alm frågade:
Hur har det gått med utgifterna? Har det varit billigare eller dyrare än du planerat? Finns det något du skulle ha gjort annorlunda, mer i vardagen?
Jesper: Jag har faktiskt tänkt på den frågan, särskilt med tanke på inflationen och prisökningarna som det har pratats mycket om på nyheterna. Många har klagat på hur dyrt det är att resa utomlands, men jag är ingen stor resenär, så jag har inte märkt av det så mycket. Jag reste till jobbet två gånger i våras, och även om det var dyrt, betalade jag inte för resan själv. När det gäller resor generellt, om en resa kostar 20 kronor och priset ökar med 10 % till 22, så tycker jag inte att det påverkar vardagen så mycket.
Däremot märker jag prisökningar i vardagen, till exempel när jag handlar mat och ser att en ost kostar 100 kronor. Det kan irritera mig, men det är inte något man äter varje dag. En sak jag verkligen har märkt är kostnaden för tågbiljetter, eftersom jag har en särbo som bor 60 mil bort. Biljetterna har blivit mycket dyrare, och det känns mer än bara 10 % eftersom fler vill åka tåg nu.
Jan: Precis, när man pratar om inflation borde man egentligen räkna på sina egna utgifter. För dig är det tågbiljetterna som påverkar, medan för oss är det kanske något annat som inte spelar lika stor roll.
Jesper: Exakt. Många jublade när bensinpriset sjönk efter nyår, men jag kör bara 400 mil om året, så det påverkar inte mitt liv särskilt mycket.
Kommer du tacka nej till alla nya jobbmöjligheter?
Jan: Innan vi går in på fler ekonomifrågor, hade vi en fråga från @Anonym i forumet:
Om en rolig aktivitet som ger lite pengar dyker upp, skulle du som ”samhällsrebell” aktivt tacka nej bara för att det är arbete?
Jesper: Jag känner Vesuvio lite från online, och han är både rolig och rak. Nej, jag skulle inte nödvändigtvis tacka nej. Jag fick faktiskt en fråga på jobbet om jag ville fortsätta hjälpa till med tidningen, men jag tackade nej. Även om jag hade kunnat få en rimlig ersättning, skulle det binda upp mig under intensiva perioder, och jag vet att jag skulle bli irriterad över saker som sena inlämningar och dåligt skrivna texter. Det ville jag undvika.
Å andra sidan, om någon på jobbet sa att de behövde hjälp nästa år med ungdomarna, skulle jag kanske överväga det. Men då skulle jag inte känna ungdomarna på samma sätt, eftersom jag redan har lämnat den rollen bakom mig. Det är som med lärare eller läkare som jobbar på korta vikariat—det kan vara svårt att skapa den kontinuitet som behövs.
Caroline: Du menar med konfirmanderna?
Jesper: Ja, precis. Jag har erfarenhet av hur resorna brukar fungera, men en del av jobbet har jag redan lämnat bakom mig. Det handlar om att ha kontinuitet när man jobbar med människor. Men om någon skulle komma med ett spännande projekt och fråga om jag vill vara med i tre månader, så skulle jag inte tacka nej bara för att jag är rebellisk. Jag valde att sluta, och jag valde att bränna broarna bakom mig för att inte frestas att gå tillbaka.
Jan: Ja, jag tror också att det handlar om flexibilitet, vilket jag tycker att du är duktig på. Flexibilitet i tid, utgifter, och annat. Till exempel när Embus frågade om bolån, så minns jag att du amorterade ner det, vilket ger dig den flexibiliteten att kunna anpassa dig efter förändringar. Som man säger, det är inte den starkaste som överlever, utan den mest anpassningsbara.
Jesper: Precis. Någon efterfrågade exakta summor, och jag är inte särskilt hemlig med det, men jag tror inte att det handlar om att optimera allt för FIRE. Visst, man kan maxa sitt bolån och bo nära jobbet, men jag tror att det finns en risk att man vaknar mitt i natten när räntan går upp och undrar om det var rätt beslut. Det är många som vänder på slantarna nu, och det är inte för att de har tagit dumma beslut, utan för att vardagskostnaderna har blivit dyrare.
Jan: Ja, exakt.
Jesper: Jag har minskat de stora, stökiga utgifterna, och det har jag inte ångrat.
Caroline: Vilka utgifter mer än bolånet?
Jesper: Jag bor i hus, och det kostar. Men jag har installerat solceller, och sedan dess har elen i stort sett varit gratis. Det kanske inte är rätt för alla, men för mig har det varit en lättnad. När elpriserna sköt i höjden behövde jag inte ens fundera på att flytta.
Jan: Och du har en billig bil och kör inte så mycket?
Jesper: Ja, och det är också en grej. Alla behöver inte optimera på samma sätt, men jag brukar skoja med folk i Stockholm och säga att man inte måste bo innanför tullarna. Min äldste son flyttade till Malmö, som är platt som en pannkaka, så man kan lätt ta sig runt på cykel. Det är inget tvång att köra bil överallt. Jag tog bussen idag för att det kändes bättre.
Jan: Precis. Och i 40-årsåldern, med barn hemma, har man ofta flest utgifter. Man har inte amorterat ner huset, och barn kostar. Men med tiden får man mer flexibilitet när barnen blir självständiga.
Jesper: Ja, exakt. Det är viktigt att kapa stora utgifter om man kan, som boende, bil, och kanske även mat. Det är de utgifter man kan kontrollera och justera om man vill.
Vad svarar du när folk frågar vad du arbetar med?
Jan: Vi har en fråga från Emil Claesson:
Hur svarar du när folk frågar vad du jobbar med?
Jesper: Det är en intressant fråga. Jag har märkt att många av mina kollegor också funderar på det. Någon frågade mig: ”Vad ska du säga som pensionär?” Men jag anser inte att man är pensionär förrän man börjar ta ut pension. Än så länge har jag inte stött på frågan direkt, men folk har antytt den. Jag brukar säga till mer perifera bekanta att jag är ledig i ett år och ser hur det går. Då slipper jag den diskussionen. Någon föreslog att man kan säga att man är konsult, men det är ingen som bryr sig om sådant. Det kan man ju skämta om.
Caroline: Du kan alltid säga att du är konsult. Då får du inga följdfrågor.
Jesper: Eller så kan man säga att man är ekonom, som någon annan föreslog. Det finns många roliga sätt att svara på det.
Caroline: Jag har sagt en gång, ”jag vet inte”, och det blev inga följdfrågor. Det var på en fest och samtalet gick vidare utan att någon frågade mer.
Jan: Jag har en vän som jobbade som terapeut och brukade svara att han jobbade på sin relation med sin mamma.
Caroline: Då får man nog inte heller några följdfrågor.
Jesper: Det beror nog på sammanhanget. Vissa människor kan man vara lite skämtsamt dryg mot och inte säga något alls. Då får de själva fundera vidare. Om någon frågar lite försiktigare, ”Vad gör du om dagarna?” kan man svara på det utan att nämna något jobb.
Jan: Jag tycker inte om den frågan. Jag brukar istället fråga, ”Vad tycker du är roligt just nu?”
Caroline: Jag tycker det är kul att fråga vad folk jobbar med. Det säger något om personen, även om det inte säger allt. Det är intressant att höra om deras intressen och utbildning.
Jan: Har du hört Klas Hallberg, föreläsaren? Han skämtar om folk som svarar, ”I botten är jag civilingenjör.” Då undrar han, ”Vad är du då i toppen?”
Jesper: Ja, precis. Vi pratade om det förra året också. Jag har jobbat i kyrkan och när vi gick med konfirmanderna förbi gravstenarna såg vi ofta titlar på dem, även på ganska nya gravstenar. Vissa yrken finns inte ens längre. Jag är stolt över mitt yrkesliv, men jag definierar mig inte längre efter min titel. Det är jag som person, med mina relationer, som är viktigast, inte min gamla yrkestitel.
Jan: Om vi ska byta ämne till ekonomi: Det är lite intressant att du inte ser dig själv som särskilt intresserad av ekonomi.
Jesper: Nej, det stämmer nog.
Jan: Ändå vet du mer än de flesta och har ett större intresse än många andra. Men det är inte så att du sitter och skriver långa trådar om din portfölj och senaste optimeringar med hänsyn till ränteläget i USA.
Caroline: Precis, eller hur man agerar nu när börsen har fallit.
Beskriv din investeringsidentitet
Jan: Kan du beskriva din investeringsidentitet? Jag har nyligen upptäckt det här ordet och tycker det är intressant.
Jesper: Det är en spännande fråga, att funderar över sin identitet som investerare. För mig handlar det primärt om att säkerställa att mina investeringar inte tar slut – det är ju hela poängen med min FIRE-resa. Jag har en grön ådra och bryr mig om hållbarhet, men jag har inte fokuserat särskilt mycket på etiska fonder. När jag väljer investeringar har jag främst tittat på avgifter och riskspridning, och därför har jag mycket global exponering. För ungefär ett år sedan började jag tro på att Sverige kan prestera bättre, så jag har överviktat svenska aktier.
Jag är också en av dem som ofta kollar på sina investeringar, inte för att jag är orolig, utan mer för att det ligger i min personlighet. Det är nästan en vana att kolla hur det går.
Jan: Men även om du tittar ofta, så gör du inga justeringar?
Jesper: Nej, jag ombalanserar inte portföljen särskilt ofta. Men jag kan gå in och se hur värdet har förändrats, som när det plötsligt stigit mycket sen förra veckan. När finansministern pratade om att vi kanske står inför en liten ”bump på vägen” påminde det mig om att om man tycker att den senaste tidens utveckling är oroväckande, då borde man nog fokusera på att betala av sitt bolån istället.
Hur är pengarna investerade?
Jan: Om du skulle beskriva din investeringsstrategi i stora drag, utan att gå in på detaljer som kronor och ören, hur skulle det se ut? Jag förstår att det kan vara mindre relevant eftersom det är individuellt beroende på ens mål och situation. Men har du någon strategi där du har en buffert för att klara 1-2 år utan att behöva oroa dig för marknadens svängningar, och resten av kapitalet investerat på lång sikt? Eller har du allt investerat?
Jesper: Jag har en buffert för att klara mig i ungefär två år. Den är till för att hantera oförutsedda utgifter, som om tvättmaskinen går sönder, men också för att klara en längre period utan att behöva sälja investeringar under dåliga marknadsförhållanden.
Jan: Är bufferten placerad med låg risk?
Jesper: Ja, den är på ett fast räntekonto. Jag har använt en strategi där jag placerar pengar på räntekonton med olika löptider, så att jag hela tiden har likvida medel tillgängliga. För ungefär ett år sedan började jag sätta in pengar på räntekonton varje månad, så att de förfaller med jämna mellanrum. Just nu har jag tolv sådana konton som rullar på.
Jan: När tar du ut pengar från dina investeringar?
Jesper: Min plan är att använda de sista lönerna jag får fram till nyår. Efter det börjar jag ta ut pengar från mina investeringar. Jag har satt upp regler för mig själv där jag varje kvartal utvärderar hur marknaden har gått. Om börsen har avkastat 8 % årligen, vilket motsvarar 2 % per kvartal, tar jag ut en del av vinsten. Om marknaden har gått ner, tar jag en mindre del från aktierna och resten från räntebärande tillgångar. Och om det är en riktigt dålig period, tar jag bara från räntekontona. På samma sätt, om marknaden går upp mer än förväntat, sätter jag tillbaka pengar till räntekontona.
Jan: Det låter som en väl genomtänkt strategi. Vi pratade om uttagsstrategier i ett tidigare avsnitt och jag vet att Vanguard har skrivit om en flexibel uttagsstrategi som liknar det du beskriver. Det är ofta bättre än en statisk strategi där man tar ut en viss procent oavsett marknadens läge.
Jesper: Jag tror att en flexibel strategi är mentalt enklare att hantera, och det ger också något att göra när man följer marknaden.
Jan: Hur ser din tillgångsallokering ut? Är allt investerat i aktier?
Jesper: Ja, nästan allt är i aktiefonder. Jag har också en liten ”lekhink”, men den består mest av investmentbolag, så det är inte särskilt riskfyllt. Ungefär 85 % är indexfonder, 8-9 % i investmentbolag, och resten är på räntekontona.
Jan: Det låter som en sund strategi. Det är nog dit många av oss strävar, att minska risken och fokusera på långsiktighet.
Jesper: Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att spekulera. När jag har ”lekt” har det varit med större summor, men jag har lärt mig att hålla det enkelt och fokusera på det som fungerar. Ett exempel är när jag investerade i hållbar energi för ett år sedan. Jag hade en stor andel i det, kanske 40 %, vilket inte är något jag skulle rekommendera nu, men det var en bra investering på kort sikt.
Hur länge ska pengapåsen räcka?
Jan: När du tänker på din ”pengapåse”, planerar du att den ska räcka fram till pensionen börjar, eller ska den täcka hela livet?
Jesper: Jag försöker vara flexibel i mitt tänkande. Jag är en anhängare av fyra procents-regeln, som jag har satt mig in i ordentligt. Om inget oförutsett händer, som ett tredje världskrig, borde mitt kapital räcka i 30 år. Jag gjorde en simulering och fick 99,6 % sannolikhet att det skulle fungera. Dessutom har jag fördelen att kunna gå i pension inom 20 år om jag vill, så om något oväntat händer, som att jag vill byta karriär och bli dykinstruktör i Thailand (vilket nog inte kommer att hända), finns det utrymme för det. Tanken är att pengarna ska räcka i 30 år, men livet kan förändras på vägen.
Jag tänker inte räkna med arv i mina kalkyler, även om jag fortfarande har båda mina föräldrar i livet. De kommer sannolikt inte att vara det om 30 år, men det känns inte rätt att räkna in arv som en del av min plan.
Jan: Jag gjorde länge misstaget att inte räkna med pensionen i mina kalkyler, vilket gjorde att mina beräkningar inte riktigt speglade verkligheten. Egentligen behöver jag bara pengarna fram tills jag börjar ta ut pension.
Jesper: Jag är på samma linje. Min pension är inte imponerande eftersom jag inte har haft ett högavlönat jobb, men jag har arbetat i 27 år och fyllt på den under tiden. Det finns de som studerat längre och därmed har färre år att spara till pensionen.
Jan: Det finns olika sätt att hantera sin ekonomi. Där du verkligen är bra är på att hålla koll på utgifter, vara flexibel och veta vad som är viktigt för dig. Andra kanske inte har lika bra koll på sina utgifter, men tjänar mycket pengar och kan hantera det på det sättet. Det finns många varianter däremellan.
Jesper: Ja, jag hörde nyligen i en podd om hur man pratar om ”net worth”, men jag gillar inte det uttrycket eftersom det lätt förväxlas med människovärde, vilket är något helt annat. I USA räknar man ofta in pensionskonton i sitt ”net worth”, medan vi här oftast inte räknar in allt, särskilt inte den allmänna pensionen.
Jan: Många har svårt att inkludera saker som inkomstpensionen i sin beräkning av förmögenhet, även om de kanske kan tänka sig att räkna med tjänstepensionen.
Jesper: Det gör att jämförelser med USA blir svåra. Deras system är så annorlunda, så om man ska jämföra sig med dem måste man börja med att räkna in pensionen. Annars är det som att jämföra äpplen med päron.
Jan: Ja, och då måste man också tänka på deras hälsoförsäkringar, skatter och bostadspriser, som är helt olika våra.
Jesper: Exakt, och då blir sådana jämförelser ganska irrelevanta i vår kontext.
Är din portfölj likadan nu som den har varit tidigare?
Jan: Precis. @Tunndatafyr hade många frågor här:
Är din portfölj likadan nu som den har varit tidigare?
Jag har märkt att du inte har förändrat den särskilt mycket.
Jesper: Jag gjorde en liten ombalansering i höstas. Med facit i hand var det inte det bästa ekonomiskt – jag flyttade pengar från USA till globalfonder, och USA har gått väldigt starkt nu. Men jag grubblar inte över det, eftersom jag i stort sett investerar allt i aktier och inte i räntor. Det kändes som ett rimligt beslut att sprida riskerna lite mer och undvika att bli för ensidig.
Jan: Får jag utmana dig lite där? Jag är ganska förtjust i räntor. Varför är du inte det? Är det för att du redan har din stege av bankkonton?
Jesper: Ja, jag brukar säga att räntor är tråkiga – lite som att se färg torka. Det händer inte så mycket. Dessutom har jag lättare att förstå aktiemarknaden än ränte- och optionsmarknaderna. De känns mer komplicerade för mig.
Jan: Får jag slänga in en tankeställare här? Detta är något jag och JFB har diskuterat mycket. Vi ska göra ett avsnitt om utdelningsaktier, som jag tidigare varit skeptisk till eftersom jag tycker att de ofta missförstås. Men JFB påpekade att om man kan leva på utdelningen från sina aktier, så spelar det mindre roll vad aktierna är värda.
Jesper: Jag förstår resonemanget.
Jan: Historiskt har utdelningsprocenten varit ganska konstant, runt 2-3 %. Men det är inget du har fokuserat på?
Jesper: Nej, jag tycker att det finns gedigen forskning som stöder fyra procents-regeln, och den känns lika pålitlig som att räkna på utdelningar. Det var en ny person på forumet nyligen som undrade varför inte alla investerar i aktier X, eftersom de har gett bra utdelning över tid. Men när någon pratar om att 8-10 år är en ”lång tid”, så slutar jag lyssna.
Jan: Det är en stor diskussion i USA just nu. Professor McGorry har ifrågasatt det klassiska verket Stocks for the Long Run av Jeffrey Siegel, som hävdar att man kan förvänta sig runt 5 % real avkastning. McGorry påpekar att den amerikanska marknaden är en avvikelse, och vi borde titta på längre perioder – 20 eller 30 år – istället för bara 5-8 år.
Jesper: Precis. Dave Ramsey har sagt att man kan räkna med 8-10 % avkastning, men om man tar det på allvar och riskerar allt, kan det gå riktigt illa. När man väl har uppnått FIRE blir det svårt att ta ett extrajobb om det går dåligt. Man måste ha gjort sin hemläxa och förstå hur allt hänger ihop. Jag skulle aldrig förlita mig helt på utdelningar, även om jag ägde företaget själv.
Vad för böcker och podcast rekommenderar du?
Jan: Jag arbetade med ett företag och satt i en styrelse, fast i en annan bransch. De gick över från mekanisk tillverkning till 3D-printing på bara tolv månader. De som inte ställde om, försvann snabbt. Det påminner om hur snabbt förändringar kan ske i alla företag. Men nu till en annan fråga från @Tunndatafyr:
Vilken ekonomisk litteratur, webbsidor, poddar, och liknande rekommenderar du?
Jesper: Jag konsumerar ganska spritt innehåll. Först och främst måste man lyssna på RikaTillsammans. Jag tycker både forumet och podden är bra, särskilt eftersom ni fokuserar på svenska förhållanden. Jag undviker däremot de svenska sparinstitutens poddar – de är för mycket clickbait och försöker ofta hetsa folk över småsaker, som att ombalansera fonder när marknaden svajar. Det är inte ens underhållande.
När det gäller underhållning lyssnar jag på Ekonomiakuten och Plånboken i P1. Det ger mig ibland något att reta upp mig på, särskilt när Mikael Nyman är med, men det är också intressant att höra hur andra tänker, även om man själv är insatt.
När det kommer till amerikanskt innehåll hittade jag tidigt Mad Fientist, och jag kände direkt att vi hade en viss samhörighet. Han är ganska strukturerad och fyrkantig, vilket tilltalar mig. Mr. Money Mustache är en annan jag följt; han har blivit en stor guru, men jag gillar hans enkla inställning till livet – att det inte behöver vara så komplicerat.
Caroline: Han skaffade sig också en Tesla för att kunna campa i den.
Jesper: Ja, han gjorde sådana saker också. Men jag tror att han sålde den. Jag har inte följt honom slaviskt, men jag gillar hans mer avslappnade samtal om sin resa.
Ett annat tips är en kille som heter Dwayne, som har en YouTube-kanal. Han gick i pension med 500 000 dollar och bor i Kalifornien. Han är ganska lågmäld och spelar in med en vanlig iPhone, ofta utomhus, vilket kan vara lite jobbigt att lyssna på. Men jag gillar hans enkla approach – han använder en whiteboard och ger månatliga uppdateringar. Han har många följare i 55+ åldern och verkar verkligen lugna ner folk som är nervösa inför pensionen.
Jan: Det är en bedrift att gå i pension med så lite pengar i Kalifornien.
Caroline: Är det så dyrt där?
Jesper: Ja, det är dyrt. Men han har jobbat i musikbranschen, och det var så jag fick tips om honom. Jag tror att sådana som han gör en stor insats genom att visa att livet fortsätter oavsett marknadens svängningar.
Jan: Jag var på Boglehead-konferensen i USA förra året, och det var lite som RikaTillsammans. Många var 55-60 år och hade miljoner dollar, men det var ändå ”one more year” för dem – de kunde inte sluta jobba på grund av rädsla. De borde verkligen bara leva livet.
Jesper: Det är lätt att bli girig eller rädd när man väntar på nästa steg.
Jan: Jag tror inte ens att de skulle beskriva sig som giriga, utan snarare att de är rädda.
Jesper: Jag lyssnar också på Rational Reminder, som är kanadensisk. Den känns närmare våra svenska förhållanden, och de är mycket evidensbaserade.
Jan: Ja, Ben Felix är riktigt duktig.
Caroline: Jag har tänkt mycket, men det passar inte in just nu. Vi tar det senare.
Hur vågar du lita på att kalkylen kommer hålla?
Jan: Hur vågar du lita på din egen strategi?
Jesper: Jag tänker så här: oddsen för att vi skulle ha noll avkastning på 20 år är ganska låga. Om vi leker med tanken att inflationen fortsätter och börsen står still, kan jag ändå klara mig med det jag har. Om jag sprider ut mitt kapital över 20 år borde det fungera. Då kan man andas ut. Och om det skulle komma ett stort börsras, säg 50 %? Nej, det skulle inte vara kul, men det skulle inte vara roligt för någon. Jag tror dock att jag skulle klara mig bättre än många andra. Ett sådant ras brukar ofta hänga ihop med andra kriser, som att förlora jobbet eller en kris på räntemarknaden. Jag tänker att det borde lösa sig.
Caroline: Du har ju räknat på det själv, så det är väl därför du kan lita på din strategi.
Jesper: Ja, och när man läser studier som har testat sådana här strategier över långa perioder verkar det ju fungera. I värsta fall får jag väl ta ett jobb som att flippa burgare, men det är jag inte så sugen på.
Caroline: Jag tror att många ställer den frågan för att de känner en osäkerhet. De vill kanske bolla sin strategi med andra för att se om de har missat något.
Jesper: Ja, min särbo har frågat mig ibland och varit lite orolig. Hon skulle säkert vilja sluta jobba själv, men oroar sig för vad som skulle hända om det går åt skogen. När jag visade henne hur mycket jag hade på kontona lugnade hon sig. Ibland måste man påminna sig själv också när man vaknar upp mitt i natten och undrar om man har missat något. Det är lätt att börja tänka, ”Varför gör inte fler den här resan? Har jag räknat fel?”
Det är också en fråga om tidsperspektiv. Om jag väntar 10 år till, så har jag fördubblat mina pengar. Men vad ska jag göra med dem? Jag har redan tillräckligt. Det handlar inte om att ha massor av pengar, utan om vad man ska göra med dem. Om 20 år skulle jag ha fyra gånger så mycket pengar som idag. Det känns ganska galet.
Jan: Till slut inser man att pengarna bara ligger där när man dör.
Jesper: Precis. Min äldsta flyttade till en egen lägenhet förra året, så när han är 42, om 20 år, kommer han kanske vara glad för arvet, men det kommer inte att förändra hans vardag.
Jan: Nej, det gör det nog inte.
Jesper: Och det är där man landar till slut.
Vad tänker du om Zinos allvädersportfölj?
Jan: Carl Fredrik hade en fråga:
Vad tycker du om Zinos allvädersportfölj?
Jesper: Jag såg det. Det roliga är att jag har träffat Zino, han är supertrevlig, men vi hänger inte i samma trådar på forumet, så jag ser honom sällan där. Jag tycker att allvädersportföljen är spännande på sitt sätt. Jag kan fascineras av hur vissa gillar att optimera sina portföljer. De tweakar lite här och där för att få till en tiondels procent mer, och om allt stämmer – om alla stjärnor är rätt och det är 27 grader i september – då blir det perfekt. Men för mig är det mer av ett gäsp, ärligt talat. Det intresserar mig inte, men jag kan ändå uppskatta arbetet bakom det.
Jan: Det är också något jag ser som en av dina styrkor. Du har din strategi och håller dig till den. Du behöver inte hoppa på varje ny trend eller lägga en massa mental energi på att överväga förändringar.
Caroline: Det verkar som att du har en stark grund i dina egna filosofier och vet hur du vill leva ditt liv. Det är nog en viktig nyckel. Varför gör inte fler som du? Kanske för att du har vissa egenskaper eller tankesätt som passar just dig, medan det kanske inte skulle fungera lika bra för andra.
Jesper: Jag tror att det handlar om att ha en strategi som man är bekväm med. Jag kan säkert justera den över tid. Till exempel, om min strategi om att ta ut pengar när börsen sjunker under en viss procent inte har behövt användas på tre år, kanske jag justerar den för att vara mer aktiv. I somras skrev jag också ett dokument för mig själv om hur resten av 2024 ska se ut, med vad jag ska göra varje månad och hur mycket som borde finnas kvar på lönekontot vid månadens slut. Det hjälper mig att hålla mig till min plan.
Jan: En sorts avstämningspunkter?
Jesper: Precis. Annars kan man lätt hamna i en situation där man ser en större summa på kontot och tänker att man borde investera den. Men då påminner jag mig själv om vad jag beslutade tidigare, så jag håller mig till planen.
Hur har ditt tidigare jobb format dig?
Jan: En spontan fråga, Carro nämnde att du verkar väldigt grundad. Tror du att det har att göra med att du har jobbat inom kyrkan?
Jesper: Det är en intressant fråga, och jag har faktiskt funderat på det själv. Jag tror att det har spelat en stor roll. Och jag vill bara klargöra från början att jag inte är präst, för många har en förutfattad bild av människor som jobbar inom kyrkan. Men jag tror att mitt fokus på inre värden, som relationer, mening och det goda samtalet, har varit avgörande. Det handlar inte nödvändigtvis om en högre makt, utan om att förstå vem jag är och vad min plats är i världen.
Jan: Jag upplever att sådana frågor ofta dyker upp senare i livet för många, men du har haft dem med dig länge. Vi har också varit i sammanhang där vi tidigt fick konfrontera frågor om vad som är autentiskt och viktigt för oss. Medan många av mina vänner börjar ställa de frågorna nu, när de är i 40-årsåldern, har jag brottats med dem i 20 år. Alla har sina egna förutsättningar när de gör den här resan.
Jesper: Precis. Livets svårigheter, som dödsfall eller en skilsmässa, förändrar en. Man är inte samma person på andra sidan, men man växer genom det. På jobbet har jag också mött många tonåringar som går igenom intensiva känslor – från att livet känns som en fest till att det känns outhärdligt. Den erfarenheten har gett mig mycket. Vem vet, kanske blir jag mer tråkig nu när jag lämnar jobbet, men jag har vuxit mycket genom det.
FIRE människor bidrar inte till samhället?
Jan: Precis. Innan vi tar de sista två frågorna, tänkte jag på en diskussion vi haft om moralfilosofi.
Vad tänker du om påståendet att man inte bidrar till samhället när man går i tidig pension, som vissa påstår?
Caroline: Menar du på grund av skatten?
Jan: Ja, till exempel Gnev har sagt att vi har ett samhällskontrakt där man ska arbeta och generera skatteintäkter. Han menar att en FIRE-person i viss mån ställer sig utanför det kontraktet i förtid. Vad tänker du om det?
Jesper: Jag har tänkt på det, och jag ser en parallell till när jag var i 20-årsåldern och det pratades mycket om vapenfri tjänst. Vissa valde det av etiska skäl, men många gjorde det för att de inte ville sova i tält och frysa. Frågan är om de då svek samhällskontraktet? Jag tror inte man kan se det så enkelt. Om vi börjar tänka så, hamnar vi snabbt i frågor om huruvida evig tillväxt är rimligt. Dessutom, någon som börjar jobba vid 30 och arbetar i 27 år, bidrar de mindre än någon som börjar tidigare? Och vad sägs om de som inte kan jobba på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning – bidrar de inte?
Jan: Eller borde de inte vara en del av samhället?
Jesper: Jag tror att alla bidrar på olika sätt. Och om vi ska tala om att ”svika” samhällskontraktet, då är det kanske ett större problem när någon tar sina pengar och flyttar utomlands utan att bidra mer. Men jag tror att alla har en roll, en mening och ett värde i samhället, och bidrar på sitt sätt. Dessutom, hur många går faktiskt i tidig pension? Det är inte många.
Caroline: Nej, det är få som verkligen gör det. Det är inte ett stort problem.
Jesper: Exakt, många pratar om det och drömmer om det, men få tar steget.
Caroline: Tänk om alla gjorde det, men så är det ju inte.
Jan: Ja, om alla skulle göra det – det har varit svårt att övertyga människor om större saker än så, även under 2000 år. Så jag tror inte det är ett stort hot.
Jesper: Precis, det är en överdriven oro. Och även om man går i tidig pension, fortsätter man att bidra på andra sätt. Man betalar fortfarande skatt och har bidragit under många år utan att belasta systemet.
Caroline: Och man har friheten att leva sitt liv, även om det innebär att göra saker som kan kosta samhället pengar, som att röka eller inte ta hand om sig själv. Det är en del av att vara människa i ett samhälle. Det går inte att peka ut någon specifik grupp.
Strunta i hur mycket pengar grannen har
Jan: Är det något vi borde ha tagit upp som du känner att vi missat?
Jesper: Ja, jag har en käpphäst som jag vill lyfta. Ibland dyker det upp frågor på forumet, som ”Hur mycket pengar behöver man för att sluta jobba?” Och jag vill verkligen säga till alla, oavsett om det är ett ungt par eller någon i min ålder, att det viktigaste är att titta på vad du faktiskt spenderar, inte vad du vill spendera. Vad är ett normalt liv för dig?
Jan: Precis, för dig själv.
Jesper: Ja, inte vad grannarna säger, och särskilt inte vad andra tycker. Jag ser ofta på forumet att någon säger att de vill gå i FIRE vid 50, men är 30 idag. Efter några inlägg framkommer det att det inte bara är en person, utan två – ofta den som sköter ekonomin som skriver. Det är viktigt att räkna på hela hushållet, inte bara sig själv. Och om du planerar för barn och ett hus på landet, även om barnet inte finns ännu, måste det också räknas in. Annars blir det konstigt att jämföra summor.
Jan: Det är verkligen svårt att inte lura sig själv. Vi har skojat om det här med bilen och huset, men det är viktigt att vara ärlig om vad som verkligen passar en.
Caroline: Ja, vi har också skojat om att skaffa hus.
Jesper: Det är en vanlig fråga: ”Vad är det egentligen som skaver?” För mig har det till exempel varit en del av samhällsnormen att man ska ha ett hus. Min mamma frågade oss i tolv år när vi bodde i hyresrätt: ”Ska ni inte flytta till hus snart?”
Jan: Och då tänker man att det vore härligt för barnen.
Jesper: Precis. Men om barnen inte ens gillar att springa på gräsmattan? Det handlar om att hitta vad som verkligen passar en själv, inte vad man tror att man borde ha. Jag har fått frågan om varför jag bor kvar i ett stort hus med bara min yngsta son. Visst, jag skulle kunna optimera det, men jag värdesätter det utrymmet eftersom min hobby är att pyssla hemma. Det kanske inte är det mest ekonomiskt optimala, men det passar mig.
Jan: Jag gillar det resonemanget. Man behöver inte jaga varje sista krona. Det är lätt att fastna i att optimera allt till max, men ibland är det inte där den stora skillnaden ligger.
Jesper: Precis, vissa gillar att optimera allt – de vill inte låta banken blåsa dem på 72 kronor i månaden, och det är okej. Men jag tycker det är viktigt att se helheten. Om man har sparat ihop en mindre summa och lyckats hitta ett konto med lite bättre ränta, kanske man ska fråga sig om det verkligen är värt den extra ansträngningen för att spara några tior.
Jan: Det handlar om att lära känna sig själv och vad som är viktigt för en. Är det något mer, Carro, eller ska vi avrunda här?
Caroline: Nej, jag tror vi har täckt det mesta.
Jan: Jesper, stort tack för att du är så generös med att dela med dig på forumet och rättar oss när vi skriver inkorrekt svenska!
Jesper: Det är alltid kul att vara med. Om det blev rörigt idag beror det på att det är lite så det är just nu. Jag tar gärna emot följdfrågor om de dyker upp.
Jan: Vi tar det här igen i augusti nästa år!
Jesper: Absolut, tack!
Skämt åsido, ett stort tack för din generositet att vara med, dela med dig och inspirera mig och andra!
Kul med nån med “normal” inkomst och “normalt” liv som lyckas gå FIRE och så tidigt dessutom.
