Håller med om att både CAPM och riskparitet kan beskrivas som ramverk där marknaden ”ser” risk i form av volatilitet och korrelationer.
Min invändning gäller snarare vad som faktiskt kan härledas som ett jämviktsresultat. I CAPM/ICAPM finns ett etablerat teoretiskt argument som leder till marknadsportföljen som ett optimum under relativt tydliga antaganden. Modeller som FF3/FF5 förnekar inte flera riskkällor, men de säger inte att man genom konstruktion kan få bättre riskjusterad avkastning än marknadsportföljen i en effektiv marknad.
Riskparitet är i grunden en riskallokeringsregel, inte en avkastningsmodell. Den kräver inte ens att de ingående tillgångarna har positiv förväntad avkastning, bara att de har volatilitet och korrelationer. Att riskparitetsportföljer historiskt fungerat väl beror därför på empiriska omständigheter och val av tillgångar, snarare än på ett generellt jämviktsargument.
Det är i den bemärkelsen jag tycker att formuleringar om att synsättet är ”mer verklighetsförankrat” blir starka. De beskriver empiri väl, men går längre än vad teorin i sig kan bära.
Komplettering:
När jag tänker lite noggrannare på vad som faktiskt måste antas för att en AW/RP-portföljer ska kunna få högre riskjusterad avkastning än marknadsportföljen, landar jag i följande antaganden:
-
Att volatilitet är det relevanta riskmåttet.
-
Att historiska korrelationer är tillräckligt stabila över tid.
-
Att riskpremier existerar även för risker som i princip går att diversifiera bort.
-
Att marknaden inte redan har prisat dessa risker optimalt.
-
Att rebalansering i sig ger positiv förväntad avkastning efter avgifter.
Inget av dessa antaganden är orimligt var för sig. Däremot följer inget av dem av etablerade jämviktsmodeller. I en effektiv marknad där marknadsportföljen är mean variance effektiv finns det inget som säger att dessa antaganden måste hålla samtidigt.