Jag har även bott i andra länder och de som har varit mest motiverade att lära sig är studenter från utvecklingsländer. De som är bäst på kinesiska är asiater och ryssar. Just för att de har en riktigt gedigen motivation. Men också för att många västerlänningar är lite inskränkta och tycker att allt som inte är engelska är inte värt att lära sig.
Som svensk måste man som du säger ha en anledning. För mig kom motivationen av att jag bott utomlands tidigare och förstod vad viktigt det var att lära sig det lokala språkat, oavsett om man bor där några år eller längre.
Jag har verkligen velat lära mig kinesiska, men tror aldrig jag kommer nå fram till att faktiskt flytta dit, och att plugga det på universitet här i Sverige är som ni säger riktigt B, även om det kanske går med gedigen studieteknik (vilket jag i för sig skulle vilja påstå att jag har).
janbolmeson
(Jan Bolmeson)
delade upp denna diskussion i ett nytt ämne
23
Bra poänger. En intressant fråga är också i vilka länder eller språk som det finns en “potentiell ekonomisk nytta” av att flytta till. Det är förstås en komplex fråga och beror ju mycket på vad man vill jobba med och hur man vill att livet ska se ut.
I teorin kan man ju tänka sig att allt flyttade över gränser skulle styras av strikt idealistiska skäl. Jag uppfattar själv att gilla en viss poet är en mycket mer rimlig anledning till att bo i ett land än t.ex. att vilja driva företag där. Om man ser till verkligheten så är de rena idealisterna i minoritet i de flesta länder. Många bor i andra länder för att det finns mer materiella fördelar kopplat till det. Sedan kan man ju ofta träffa en partner och få vänner och på det sättet bakvägen bli bättre integrerad i den lokala kulturen.
När jag bodde i Östeuropa tidigare så formades mitt mål att bli en expat. Med expat menar jag då en person som jobbar med ungefär samma saker som i Sverige men har en väldigt mycket högre lön. När landet man lever i dessutom har en lägre kostnadsnivå än Sverige så öppnas en hel del möjligheter.
Som jag tänker borde det vara lättare att hitta motivation när man befinner sig i en “exotisk” kontext där engelska inte fungerar i vardagen. Lärandet blir då kopplat till att få vardagen att fungera. Det blev direkt väldigt tydligt när jag lärt mig vokabulären inom ett visst område tillräckligt bra för att kunna föra vettiga diskussioner. När jag läste ryska hade jag som princip att allt jag lärde mig skulle kunna användas antingen på fester eller på dejter. All kunskap som inte var användbart i de två kontexterna betraktade jag som meningslöst vetande.
Nu är jag bara allmänt litteraturintresserad, och vill gärna läsa litteratur på originalspråk. Men förutom det skulle jag säga att i alla fall vissa språk kommer med ganska tydlig ekonomisk nytta (förutom det uppenbara att man ofta markant ökar sitt nätverk om man blir flytande i ett nytt språk). En annan person i min bekantskapskrets studerade ekonomi och tog ett år i USA och ett år i Shanghai, nätverkade som fasen och lärde sig kinesiska flytande och jobbar idag på ett stort internationellt företag som konsult med att vara mellanhanden mellan amerikanska/kinesiska investerare och amerikanska/kinesiska företag.
Jag tror att om man har kinesiska kan man landa i ganska många bra jobb som blir “kinesiska + sälj” eller att man får lära sig en typ av bransch/marknad riktigt bra och sedan kan sälja sin kompetens om kinesiska språket/sitt nätverk just genom språket.
Läs nationalekonomi då!
Är väldigt spännande att få den kontexten på hur faktiskt allt hänger ihop. Nationalekonomi är generellt sätt mer åt det matematiska hållet än företagsekonomi vilket även arbetsgivare kan uppskatta för mer analytiska roller.
Det finns som sagt tydliga “idealistiska” vinster med att lära sig språk. Det här med att läsa litteratur på originalspråk är en sådan grej. Att träffa människor som du aldrig hade träffat i Sverige och lära lite av dem är en annan grej. Det här sistnämnda var något jag gjorde till min paradgren under ett antal år. Ett exempel var när jag träffade en man som varit överste i Röda armén och chef för en kärnvapenbas under kalla kriget. Vi satt och fikade och han berättade om hur han hade tänkt när han satt och fingrade på anläggningens koder. Jag vet förstås inte om alla detaljer är helt sanningsenliga men hans tankesätt stämde anmärkningsvärt bra överens med saker jag läst i olika fackböcker. Detta möte var nu ett sådant som kan uppfattas som exotiskt och spännande för någon utomstående i Sverige. De flesta möten med pensionärer, bönder, gruvarbetare med flera var inte lika uppenbart spännande. För mig som satt som mål att lära mig förstå verkligheten fullt ut så var de flesta mötena oerhört givande, vart och ett på sitt sätt. Jag hade alltså ingen tydlig strategi för att få till spännande möten. Jag lärde mig spåket bra och även olika sociala koder. När jag var juste mot folk så var de justa tillbaka. Man blev då inbjuden till olika ställen och där dök olika personer upp lite slumpvis. När man satt hemma i någons kök fanns goda möjligheter att prata om allt möjligt. Eftersom jag som utlänning var exotisk hade många intresse av att fråga mig om olika saker. Jag kunde deras verklighet tillräckligt bra för att ge hyggligt reko svar på de flesta frågor.
Den här kunskapen som jag skaffade mig genom att resa i det format jag beskriver ovan ser jag själv som närmast ovärderlig. Samtidigt är det en kunskap som inte värdesätts alls i jobb-sammanhang. Någon med en avancerad akademisk examen som helt saknar verklighetskunskap skulle i de flesta sammanhang bräda mig direkt vid en rekrytering till någon tjänst i de aktuella länderna. Nu har jag löst den frågan men när jag befann mig mitt i den här läroprocessen hade jag förväntningar att den här typen av kunskap skulle vara mer efterfrågad än vad som faktiskt är fallet. Jag tror fortfarande att den är ovärderlig i det praktiska arbetet men att den är för smal och konstig för att kunna läggas in i en platsannons.
När jag läste språk gjorde jag det i huvudsak som “integrerad”. Jag menar då att jag reste dit själv och hade ganska begränsade kontakter med andra svenskar. Jag har träffat många som har berättat historier i stil med att “jag pluggade i Moskva och bodde i en studentkorridor med andra svenskar och umgicks mest med dem”. För mig var det ett konkret mål att slippa den modellen.
Min pappa gav mig rådet “välj ett yrke som alltid behövs”… Jag blev läkare. Det är en relativt bred utbildning och man kan jobba på många olika sätt, det behöver inte nödvändigtvis vara i nära patientkontakt även om det är så i de flesta fall.
Man kan jobba för region eller privata arbetsgivare. Du kan starta eget.
Det är ett givande yrke och man lär nog aldrig bli arbetslös, men det är inga snabba cash …
En del säger att det inte är ett yrkesval utan ett kall att välja denna inriktning… Klart det är viktigt att intresse finns, men man behöver ju inte ha mentaliteten “nu ska jag rädda världen” för att passa i vit rock
Sök dig till Försvarsmakten. En bransch som behövs oavsett konjunktur. Pilot eller flygstridsledare i synnerhet. Betald utbildning och garanterad jobb, både tekniskt och praktiskt på samma gång, och enormt varierande arbetsdagar. Testa att söka: Blir du antagen kan du alltid tacka nej senare, men mest troligt kommer det vara ett yrke som passar dig perfekt, och annars kanske du fått upp ögonen för något annat inom FM. Lycka till!
Jag läser VVS-ingenjör. Stora behov i branschen och otroligt spännande tycker jag. Lite extra nu när elen är dyr och det finns mycket som påverkas av VVS (värmesystem, ventilation främst, även spännande saker som inte slagit igenom än som värmeåtervinning på avlopp mm)
Arbetar som ambulanssjuksköterska. För att kunna bli det krävs 3 år för sjuksköterska på högskola och sedan 1 år för specialist inom ambulanssjukvård. Sedan har jag läst ca 1 år extra fristående kurser inom olika medicinska ämnen men inget krav.
Jobbet är otroligt givande och spännande samtidigt som det är otroligt socialt och roligt då du har bra folk på stationen man jobbar på. Man är en problemlösare och hur duktig du är beror helt på dig själv och dina egna krav.
Lön är relativt bra, beroende på hur man ser på det så klart. Genomsnittet för detta året blir ca 52 000 kr brutto. Vi arbetar 33.20 h i veckan och vi arbetar 10 h eller 14 h pass så oftast 3 pass per vecka. Mycket ledigt med “bra” lön.
Det finns de som anställts för att vara verksamma i ambulans efter en sjuksköterskeutbildning. Men de är inte specialistsjuksköterskor med särskild kunskap om ambulanssjukvård och det är stor skillnad mellan en sjuksköterska och en specialistsjuksköterska. I en idealvärld hade det dock givetvis enbart varit specialistsjuksköterskor med inriktning mot ambulanssjukvård i ambulansverksamheten, tycker jag i alla fall.
Allt beror på var i landet du jobbar. Kravet för att få arbeta i ambulans är legitimerad sjuksköterska, alltså grundutbildad, allmänsjuksköterska. Sen kan landsting eller privata aktörer ställa krav själva. Tyvärr är det så att löser man inte bemanningen med specialistsjuksköterskor så tar man grundutbildade och fyller upp med. Kravet är också att det måste finnas minst EN sjuksköterska i ambulansen. Det betyder att det kan vara en ambulanssjukvårdare (undersköterska med vidareutbildning inom ambulanssjukvård) som ska vara den teknisk-ansvariga och mer eller mindre köra bilen medan sjuksköterskan bedömer och vårdar.
Jag läste min specialist i Borås och där skolor finns brukar det även finnas specialister. Ingen är sugen på att läsa långt hemifrån. Så i Borås är det väldigt vanligt att för att få en fast tjänst så måste du vara just specialist inom ambulans, anestesi eller intensivvård. Det är även väldigt vanligt med dubbel-specialist.
Hos oss, i en mindre stad och generellt svårare att bemanna så har vi ca 70 % sjuksköterskor, varav ca 60 % av dessa är specialister inom de tre jag skrev ovan, resterande 30 % är ambulanssjukvårdare.
Tyvärr är bemanningen oftast den drivande faktorn och jag har sett att t.ex. Göteborg har väldigt svårt med bemanning då deras anställda stannar något eller några år för att sedan sluta då det är sånt otroligt tryck på ambulansen och dåliga arbetsförhållanden. Här har de nu försökt få personer som är i termin 5 på sjuksköterskeutbildningen att börja jobba i ambulans… Normalt sätt krävs iaf minst ett års erfarenhet inom akutsjukvård innan man ens blir av intresse av ambulansen.
För att basha ännu mer finns det till och med områden där de tar in militärer och ger dom en larmförarutbildning för att sedan sätta en grundutbildad sjuksköterska bredvid och vips så har man en ganska billig ambulans sommartid när bemanningen är som värst.
Finns mycket forskning på att desto mer utbildad personalen är, desto bättre vård. Tyvärr är ju som ni alla vet vården dyr och sällan ser man någon effekt i det korta perspektivet. Då är det viktigare att se att en låg budget hålls även om det innebär en dyrare nota i ett senare skede
To long didnt read
Kravet är grundutbildad sjuksköterska men många arbetsgivare vill ha specialistsjuksköterskor.
Det är ingen garanti. Det förekommer att man är ledig med lön under utbildningen, på vissa platser i landet är det vanligt, men specialistsjuksköterskeutbildningen är en högre utbildning på avancerad nivå och en aktuell anställning är inte en del av varken behörighet eller urval vid antagning till utbildningen.
Precis som OskarK säger så beror det också på. Min arbetsgivare gav mig inte lön men gav mig bidrag på 15 000 kr i månaden för att läsa. Jag jobbade ca 50 - 80 % av tiden då jag redan läst en kurs som ingick i utbildningen. Fick ut bra lön under studietiden tack vare detta. Under praktiken och magisteruppsatsen jobbade jag dock nästan ingenting. Skrev dock färdigt D-uppsatsen på 2 veckor.
…
