Din och min klimatbudget är ca 38 ton koldioxid. Totalt.

I dagens avsnitt diskuterar vi klimathotet med hållbarhetsexperten och bloggaren Sören Andersson. Det är ett jobbigt avsnitt i betydelsen att jag tidigare inte förstått hur allvarlig den är och hur mycket jag själv bidrar till den. Tidigare har vi pratat om hur 100 000 kr i en global indexfond ger upphov till 3 ton koldioxid årligen. Något som behöver sättas i relation till att vi har ca 38 ton att spendera totalt fram till 2050. Inte per år, utan totalt. Klimatkompensation som jag tidigare varit stolt över diskuterar vi som vår tids avlatsbrev. För mig och Caroline var det som att ta det röda pillret i Matrix och få en käftsmäll samtidigt.

Du som har följt mig och Caroline ett tag vet att klimat- och hållbarhetsfrågor ligger oss nära om hjärtat. Inte minst eftersom vi har två barn och funderar mycket över framtiden och vad det är för en värld vi lämnar över till dem. För några månader sedan gjorde vi avsnitt #76 där vi bl.a. pratade om att vårt sparande har en större miljöpåverkan än vår bilkörning. Ett års vanlig bilkörning på 1 500 mil om året ger i genomsnitt upphov till 1-3 ton koldioxid, lite beroende på körstil och bilmodell. Samtidigt ger 100 000 kr i en global indexfond upphov till ca 3 ton, följaktligen är det ca 30 ton per miljon kronor. Även om det inte är exakt så kan vi vara säkra på att våra sparpengar har en miljöpåverkan.

I dagens avsnitt har vi även klippt in Greta Thunbergs TED-talk på 11 minuter som är fantastiskt. Jag hade inte sett det förrän jag gjorde research inför dagens avsnitt och det berörde mig djupt. Utifrån att ha pratat med vänner och googlat förstår jag att hela Greta-grejen är kontroversiell. Jag är väldigt fascinerad över hur mycket känslor det kan skapa. Särskilt när hon egentligen bara återger något som över 97 % av alla forskare är helt ense om. Något som dessutom borde ligga i allas vårt intresse.

Det var många saker som mer eller mindre chockade mig både i researchen på Sörens blogg thefuture.se och i diskussionen med Sören. En av sakerna jag aldrig lär glömma är ordväxlingen ca 43 minuter in där vi pratar om klimatbudget. Sören berättar att han i en uträkning kom fram till att vi alla har ca 38 ton koldioxid kvar att förbruka. Jag utgår från att han pratar om årlig klimatbudget, varpå han säger att nej, det är fram till 2050, givet att vi anser att alla människor på jorden har rätt till samma koldioxidutsläpp och att vi ska klara målet för att ha kvar en planet. Ridå.

Vi pratar även om klimatkompensation som vår tids avlatsbrev, där han citerar den kände klimatforskaren Kevin Andersson som har sagt:

Offsetting is worse than doing nothing. It is without scientific legitimacy, is dangerously misleading and almost certainly contributes to a net increase in the absolute rate of global emissions growth!

Kevin Andersson

Det vill säga att klimatkompensera är nästan värre än att inte göra någonting. Om man klimatkompenserar då har man förstått problematiken och mer eller mindre köper sig fri. Ungefär som man gjorde med avlatsbreven för ett par hundra år sedan. Problemet är att vi har utsläppen och att de behöver minska. Att kompensera för sina utsläpp bidrar inte för det utifrån planetens utsläpp eftersom de de facto har hänt. Jag behöver bara gå till mig själv för att erkänna att min egen klimatkompensation gjort att jag fortsatt precis som vanligt. Totalt med våra sparpengar, konsumtion och flygresor är jag en större syndare än de flesta – trots flera hundra tons klimatkompensation.

Jag har inte någon lust att hamna i cykelställskonversationer kring huruvida t.ex. köttkonsumtion är bra eller dåligt eftersom en fråga sällan är svart eller vit. Det finns alltid argument för och emot. Exempelvis tar bloggrannen Cornucopia idag upp diskussionen kring köttkonsumtion i artikeln ”Därför behövs kött – hållbart jordbruk och mer mat – förutsättning för vegetarisk produktion”. Den viktiga konversationen är inte vem som har rätt eller fel, om det är X eller Y ton, om en svensk 16-åring borde vare i skolan eller inte, om isen på Grönland ökar eller minskar i år, eller något annat. Det viktiga frågan är istället vad kan jag göra för att dra mitt strå till stacken. För hur vi än tittar på det så har vi ett problem som vi är på väg att lämna över till kommande generationer.

Vi har inte fått ärva jorden av våra förfäder. Vi har lånat den av våra barn och barnbarn. 

Gammalt indianordspråk

I avsnittet presenterar vi ovanligt nog inte heller särskilt mycket svar eller förslag annat än vara medveten kring sin egen påverkan av både flygresor (t.ex. tur och retur till Thailand är 5 ton) och konsumtion. Förhoppningsvis är det något som vi kan få återkomma till i framtiden när vi själva har landat i frågan. Det är som Greta Thunberg säger, vi har haft 30 års pep-talk och införsäljning av positiva idéer såsom cirkulär ekonomi, solpaneler, doughnut ekonomi, men det fungerar inte. Skulle det gjort det, då skulle vi inte ha de problemen vi har idag som t.ex. FN:s IPCC-rapport eller USA:s NOAA- och NCA-rapporter. Vi behöver börja göra saker annorlunda och framförallt börja hos oss själva. Fortsättning följer.

Tack för den här veckan!
Jan och Caroline

Sammanfattning av avsnittets viktigaste punkter

Nedan följer några av de viktigaste punkterna i avsnittet som jag tog med mig.

Det är allvarligare än vad jag har trott

Jag ska sammanfatta rapporterna, Gretas TED-talk eller Sörens hela blogg i ett par meningar, men jag har inte förstått hur allvarligt det är. Vissa är till och med tveksamma om vi kan göra något åt det. Klimatfilosofen Ray Scronton går så långt som att han säger att det mest handlar om hur vi kan dö med värdighet. T.ex. dör mellan 100-200 arter ut varje dag idag, vi har fiskat ut i princip alla stora fiskar i världshaven, medeltemperaturen ökar, vi ser större klimatförändringar än någonsin tidigare och så vidare.

Vi har totalt ca 38 ton att förbruka per person fram till 2050

Ca 43 minuter in avsnittet kommer vi in på klimatbudget och hur mycket vi har kvar att förbruka per person givet ett antal antaganden kring jämlikhet, befolkningstillväxt och liknande. Sören nämner siffran 38 ton och jag utgår från att det är per år. Du kan se min förvåning de kommande minuterna när jag processar att det är totalt. Jag inser nämligen att en miljon i en indexfond äter upp hela den budget på mindre än 1,5 år… Två miljoner i en global indexfond och man har gjort av med hela sin budget på mindre än 12 månader. Lägg till lite konsumtion, bilkörning och några flygresor och jag är en stor klimatbov. 

Klimatkompensation är vår tids avlatsbrev

Det stora problemet med klimatkompensation är att vi behöver minska mängden koldioxid som släpps ut. Det går inte att fortsätta i samma takt. Därför är inte klimatkompensation något vidare. Ta t.ex. en flygresa – klimatkompensation för en sådan innebär ju inte att koldioxiden inte släpps ut, den är ju redan i atmosfären på grund av din resa. Det är som att ha vatten i en balja och bara flytta runt den. Det gör ingen skillnad. Inte ens trädplantering där man sedan bränner upp träden för biobränsle är en bra grej eftersom koldioxiden kommer ut igen. Jorden är ju mer eller mindre ett slutet kretslopp. Läs mer på Sörens blogg. 

Vi lägger väldigt mycket tid på att göra fel sak på rätt sätt

Vi människor lägger väldigt mycket tid på att göra fel sak men motivera det med att vi gör det på rätt sätt. Flygbolag skryter med att de slutar använda engångsartiklar eller att de använder biobränsle, företag gör fina hållbarhetsredovisningar men missar att de anställda flyger kors och tvärs mellan kontoren, vi diskuterar huruvida Greta borde vara i skolan eller inte, hur mycket isarna på Grönlands smälter eller inte, att vi inte använder plastpåsar samtidigt som vi reser till Thailand över vintern och så vidare. 

 Vi förstår inte ränta-på-ränta och exponentiell tillväxt i det här området heller

Professor Al Bartlett gör i youtube-klippet en intressant jämförelse. Säg att vi börjar med en bakterie som fördubblar sig varje minut i en skål. Vi börjar kl. 11.00 och kl. 12.00 är hela skålen full. Vid vilken tidpunkt mellan 11.00 och 12.00 är skålen halvfull? De flesta gissar 11.30. Det är fel. Det är 11.59, när det är en minut kvar. Då sker nämligen den sista fördubblingen som fyller skålen. Den andra frågan är – när inser bakterien att utrymmet i skålen kommer att ta slut? 11.59 har man ju 50 procent utrymme kvar, 11.58 har man 75 procent kvar, 11.57 har man nästan 90 procent utrymme kvar. 

Problematiken gäller inte bara koldioxid

Även om det är koldioxiden som är det mest kända så har vi samma problematik i princip med alla andra resurser såsom rent vatten, fiskar, vilda djur, insekter, bin och så vidare. Vi förstör vår planet i en rasande takt. Vi har huggt ner 50 procent av världens skogar de senaste 50 åren. I Brasilien högg man förra året ner ett Skåne i regnskog, vi har fiskat ut över 90 procent av alla fiskar över 50 centimeter och 100-200 arter dör ut varje dag. 

Vi behöver gå genom de olika faserna med förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans

Vi pratar om det kort i avsnittet, men vi behöver förmodligen gå genom de olika känslomässiga stadierna i Kübler-Ross-modellen. Jag har väldigt länge varit i en förnekelse, jag har sett människor i ilska och förhandling och inte minst många unga i depression. {”type”:”block”,”srcClientIds”:[”7849f212-0822-45e4-96a1-9d41f58c91d6″],”srcRootClientId”:””}Förhoppningsvis kommer vi som Sören pratar om till acceptans så att vi kan börja agera och gå framåt. 

Komplett transkribering

För dig som hellre läser än lyssnar eller tittar följer nedan en komplett transkribering av avsnittet.

— START TRANSKRIBERING —

Idag är det dags för avsnitt 98 och idag har vi en gäst, Sören Andersson, och vi kommer prata om klimatet, klimathotet och det som gör skillnad. Kanske att börja kalla en spade för en spade. Vi har varit inne på detta innan, i avsnitt 74, om klimatsmart sparande. Att till exempel en indexfond har tre ton koldioxid och nu kommer vi att prata om det från ett forskningsperspektiv. Och inte minst titta på det här TED-klippet med Greta Thunberg.

Kanske inte ett avsnitt så handlar så mycket om ekonomi, eller som är så inspirerande, utan mer lite allvarligt. Fast kanske ett av de allra viktigaste avsnitten som vi gör. Kanske särskilt för oss som har barn och vill leva på den här planeten. Vi snäpper på intervjun med Sören Andersson, från thefuture.se. Detta är ett lite länge avsnitt, så vi hoppas att du gillar det.

Intervju med miljöstrategen och bloggaren Sören Andersson

Jan: Varmt välkommen, Sören Andersson. Du är ju hållbarhetsrådgivare och miljöstrateg, och du driver ett eget företag sedan ett par år tillbaka, som man kan läsa mycket om på thefuture.se. Där skriver du mycket artiklar, samlar resurser, inspirerar och föreläser om hållbarhet och pratar om vikten av att göra någonting nu. Jag hittade också en beskrivning där det stod att du är ”possibilist” och en generalist med passion för en hållbar värld.

Idag ska vi framförallt prata om framtid och utifrån det här hållbara perspektivet. Hur kommer det sig att du blev intresserad av de här frågorna?

SA: Jag har ju jobbat massa år, fler än man vill säga egentligen, i byggbranschen. Jag har bland annat jobbat på IKEA som global construction manager i några år. Flög runt i världen och försökte få folk att bygga likadana blåa stora lådor. Där någonstans började jag fundera litegrann på den här resursanvändningen. Mängden; när man har tre hundra varuhus, vad händer då?

Ungefär då var väl mina barn i nedre tonåren kan man säga, och man började fundera lite om det skulle räcka. Kommer det liksom fungera att hålla på så här? Finns det några begränsningar? Då hade man börjat se, jag hade väl inte läst så där jättemycket om det, men hålla på mycket med energifrågor och sådant.

Jag halkade väl in på detta litegrann. Började läsa mycket om det i början av 2000-talet. Det kom lite pö om pö. Sedan blev det väl att jag började jobba mer med det. Det blev mer intressant att se life cycle-analyser. Vad händer? Hur länge använder vi saker? Man hittade fakta och när man såg Al Gores första film så blev man helt matt. Där någonstans i början på 2000-talet var man väl inte på sin topp, om man säger så. Man blir rätt deppig när man läste allt det här.

JB: Ja, varje gång jag tittar på det här med klimatet, våra resurser och energi, så känner jag att jag blir nedstämd och ledsen. Det går bara till en gräns, sedan orkar jag liksom inte mer. Det blir för mycket att ta in, att det är vi som har ställt till det. Och, kommer vi att kunna lösa det?

SA: Ja, och jag tror inte att vi kan hoppa över den fasen. Det är många som har hållit på i många år och sagt att det får inte vara för jobbigt, för då orkar vi inte ta det. Men jag tror inte att vi kommer vidare om vi inte gör det.

Vi måste få en liten smäll i huvudet om man säger så, och få känna att detta är jättejobbigt. Kommer vi kunna göra något åt det? Inte allt kanske. Men vad är alternativet? Att köra på och se hur länge det håller… vår generation kanske klarar det. Men våra barn, vad händer sedan?

Befinner vi oss verkligen i en klimatkris?

JB: Det är inte alla som tror att det är en klimatkris. Är det klimatkris?

SA: Definitivt. Det gjordes en undersökning där man tittade hur svenskarna tycker om det här. Det var lite blandat naturligtvis, precis som alla sådana här kurvor, det är de som verkligen tror på det, de som hänger med litegrann, och sedan de här skeptikerna då.

Det man såg var att tre procent ungefär av svenska befolkningen tror inte att det är ett problem. De tror knappt att det är en kris. Det är 300,000 människor. Jag tycker att det var så talande, igår hade någon i Storbritannien intervjuat Greta Thunberg, och de ställde ungefär samma fråga, ”Hur svarar du de här skeptikerna?” Och hon svarade, ”Det gör jag inte.”

Frågan är om framtiden ska styras av de som är skeptiker, eller utav de som tror att vi kan göra något åt de här. De som vill. Ibland kan man tycka att det är konstigt, när man ser intervjuer på tv. Då är det ungefär som att vi måste ha en skeptiker och en som tror på det här. Som om det vore styrkeförhållandet, om man säger så.

Det kan bli vinkling åt andra hållet, så att säga. Om det nu är 3%, då skulle det suttit 97 stycken som tror på det, och tre som inte tror på det. Då hade det blivit någon form av balans, om man säger så. Istället så får de få skeptikerna som finns orimligt mycket plats.

JB: Vi pratar om att man tror på klimatkrisen eller att man inte tror på den, men det är liksom ingen åsiktsfråga egentligen, utan man har visat med forskning vad det är som pågår.

SA: Det finns hur mycket som helst. Man kan bara rada upp det. Det finns dessutom hur mycket som helst som möter den skepticism som ändå finns, som kanske i Sverige inte är så stark, men om man tittar på USA eller andra länder. Det investeras otroligt mycket pengar på att svärta ner de som pratar de här frågorna.

Sörens möte med Greta Thunberg

Jan: På din hemsida, thefuture.se, har du resurser. Ett av de första klippen du har där var med Greta Thunberg, ungdomen som började skolstrejka. Det var roligt, för trots att vi tycker att vi är intresserade av de här frågorna, så har vi inte sett Greta Thunbergs TED-talk förrän nu inför det här avsnittet.

Jag såg det först, och jag satt framför datorn och grät, och sedan kom du och såg den, och du blev också väldigt berörd. Jag tänker att vi ska klippa in det här. Det är 11 minuter långt och tyvärr är det också på engelska, men det är också ganska talande att det är översatt till hur många språk som helst, förutom till svenska. Det är svårt att vara profet i sitt eget land.

SA: Det är det verkligen. Jag var uppe i Stockholm och var vid Mynttorget två veckor innan valet och fick en chans att byta några ord med Greta. För det stod två stycken tv-team i kö och väntade på att få intervjua henne. Jag frågade henne lite snabbt vad hon tyckte om den där uppmärksamheten, för med hennes bakgrund så förstår man att hon pratar bara när hon tycker att det är behövs. Och hon är väldigt rak, otroligt tydlig.

Så jag frågade henne vad hon tyckte om tv-teamen och hon tyckte att det var så konstigt att de svenska teamen som trots allt hade varit där, de hade mer ställt frågor i stil med, ”Hur tycker du att det ska bli nu att träffa Arnold Schwarzenegger?” och ”Hur upplevde du det när du fick sitta där tillsammans med Antonio Guterres?” De frågade nästan ingenting om det hon faktiskt satt och strejkade om.

Lite jantelag så där, att du ska inte tro att du är något. Jag tänkte på det själv i morse när jag satt och drack kaffe, vad gjorde jag själv när jag var 16 år? Det ska man inte ta upp i ett sådant här tillfälle egentligen, men det är i alla fall så att jag fick inte lovord av Barak Obama, det kan man ju lugnt säga. Jag förstår inte den kritiken. Det finns ju nästan hat riktat mot henne i vissa kretsar. Jag förstår det inte.

JB: Hon har fått mycket makt och det här TED-talket har berört oss och är väldigt viktigt.

Greta Thunbergs TED-talk på 11 minuter

Min rekommendation är verkligen att se det. Det är 11 minuter och hon är extremt duktig, bättre än många andra TED-talare. Översättning finns i vår version. Vi har även skickat in översättningen till TED då den finns på 27 språk men inte på svenska (svårt att vara profet i sitt eget land?)

Det bästa med Gretas TED-talk

Jan: Vad gillar du mest i hennes TED-talk?

SA: Jag har läst väldigt mycket och jag har läst väldigt mycket av den bakgrundsinformation som hon hela tiden faller tillbaka på. Man märker när hon pratar var denna fakta kommer ifrån. Man kan nästa känna igen vilka personer och vilka forskare hon har lyssnat på, och var hon har fått all sin fakta ifrån. Det är väl fördelen som hon har med den bakgrunden och så vidare, att hon kan få tillgång till de här kanske lite lättare än vad vi andra får.

När jag lyssnar på det så kan man inte tro… Eller jag har i alla fall inte träffat på många 16-åringar som är så klarsynta. Som kan ta all den här information som finns, för det finns hur mycket som helst, som pekar åt alla möjliga håll, och liksom konkretisera det och bli så tydlig. Det är helt otroligt. Jag skulle inte klara av det själv. Man önskar att man själv kunde sätta ihop det så.

JB: Sedan beskriver hon ju också att hennes personlighet är så, att det blir väldigt tydligt svart eller vitt. Det som jag tar med mig är att det är ganska svart och vitt i den här frågan. Det finns inte så många nyanser av överlevnad, liksom.

Jan: Jag blir berörd av det här hon pratar om mass extinction. Var det 100 till 200 arter som dör varje dag?

JB: Ja, och att vi står på tur, faktiskt. Man tänker att det kommer att ordna sig, men vi står på tur.

SA: Ja, vi är ju liksom toppen på pyramiden, och det är klart att det kommer att drabba oss. Jag var ute och höll ett föredrag för inte så längesedan ute på Österlen, och så frågade jag folk där om de har köpt sådana här insektssvampar som man tog bort insekter som fastnade på vindrutan på bilen. Det var ingen som hade köpt det nyligen.

Vad signalerar det då? Idag är det inte lika mycket. Signaler som vi egentligen inte ser. De är så svaga. Det är så stort allting, så det här lilla som händer, det märker vi kanske inte riktigt.

Den lömska effekten av exponentiell växt

Jan: Det där tog jag med mig när jag läste en annan artikel från din blogg. Du refererade till professorn Al Bartlett. Han sa så här:

The greatest shortcoming of the human race is the inability to understand exponential growth.

Professor Al Bartlett

För att förstå detta, som jag brukar prata om ränta-på-ränta, eller exponentiell utveckling.

Han hade ju det här exemplet på filmen med bakterien där han sa låt oss säga att vi har en skål och så har vi en bakterie, som fördubblas varje minut. Så att skålen är full mellan klockan 11 och klockan 12. Så, en timme senare är den full. Då frågade han när är den halvfull? Då säger de flesta 11.30, när halva tiden har gått. Det är det spontana svaret. Men den är ju halvfull en minut i 12, inför den sista dubbleringen.

Sedan sa han också att om man då är en genomsnittlig bakterie, när inser man att man håller på att man håller på att bli av med sitt utrymme att leva i den här skålen? Då tänker man också, ”Jaja, men det inser man väl kanske efter halva tiden.” Men om den är halvfull en minut innan tolv, då är den ju 25% två minuter innan och tre minuter innan då är 90% av utrymmet kvar. Det där blev för mig så talande.

SA: Hela det föredraget finns inspelat så att man kan se det i sex delar från en universitetsklass. Han beskriver också den staden som befinner sig i, hur den skulle växa då, enligt det som man säger, att vi ska inte ha så mycket tillväxt, bara 3% per år eller så där. Och så visar han bilder på vad det skulle innebära, att x antal år längre fram så skulle staden vara större än Los Angeles.

Vår största utmaning med klimatkrisen

Jan: Vi är på väg genom den här tunneln och vi ser ljuset på andra sidan. Problemet är att det känns som att det är ett tåg och inte änden på tunneln. Kan inte du bara sammanfatta problematiken. Hur ser du på utmaningarna?

SA: Som jag ser idag så håller vi på allt för mycket med ”lullull” runt omkring. Det är ingen som riktigt vågar ta upp den tunga frågan. Vi vågar inte ställa det i relation till vad som är viktigast för oss. Först och främst att vi kan överleva, men det är ingen som får det till den kritiska punkten. De allra flesta förutsätter att vi ska kunna fortsätta så som vi gör, kanske bara lite mindre skadligt på något sätt.

Men man inser inte att det förändrar allt och i och med vi inte ser det, eller Bartletts tanke då, så sitter vi och försöker göra lite småsaker här och där. En sådan typisk grej, ni vet den här bilden över hållbarhet man brukar se, med tre olika aspekter. Man har miljön, samhället och ekonomin. De ritar man som rika stora ringar och när de överlappar, då är det hållbart. Det säger ju ingenting om vilken ordningsföljd om gäller.

Jag menar, om inte planeten klarar sig… eller snarare om inte våra livsvillkor på planeten kan fortsätta, så är det andra helt lönlöst. Vi tror att vi kan fokusera på ”det här” och ”det här”, men när varje beslut vi tar egentligen måste säga hur hjälper det oss att se till att våra livsvillkor kan fortsätta på planeten?

”Klimatkompensation är vår tids avlatsbrev”

Jan: Jag hittade dig via en artikel du hade skrivit, som hette något i stil med ”Klimatkompensation är vår tids avlatsbrev”. Jag som är intresserad av de här klimatsmarta hållbara lösningarna, så tänkte jag, ”Gud, äntligen någon som också säger att kejsaren är naken”.

SA: Ja, det är ju verkligen lullull. Det finns många varianter på hur man beskriver detta, men grundtanken är väl att man på något vi ska kunna släppa ut, och så ska man på ett annat ställe göra det ogjort. Det är bara det att det funkar inte så.

Nu i dagarna var det något stort resebolag som gick ut och sa att de kompenserar allting. Men utsläppen fortsätter ju, det händer ju ingenting. Så betalar man då pengar till att man någon annanstans kanske istället för att bygga ett kolkraftverk, kan bygga ett vindkraftverk eller något sådant i stället.

Ja, men grundfelet händer ju ändå. Man kanske mår bättre, men planeten mår inte ett dugg bättre. Problemet är att vi måste minska, och vi måste minska väldigt fort. Då hjälper det liksom inte hålla kvar och fortsätta så som vi gör. Man kan likna det vid annan droghandel om jag säger så, eller missbruk.

Låt oss säga att du köper knark till mig. Men så får du lite dåligt samvete, så du betalar Caroline för att hon inte ska köpa mer knark till mig. Blir jag hög då eller inte? Ännu värre om du hade köpt ut till dina barn, så får du dåligt samvete och ger Caroline pengar för att hon inte ska köpa mer till dem, blir de fulla då? Det fortsätter ju.

Planeten är inte intresserad av pengatransaktionen. Det är bara samvetet som är intresserad av det. Problemet med det är ju att det intalar folk att om vi reser med just dem, alla de stora flygbolagen står dessutom i begrepp att gå på det här Corsia, det stora systemet som ska kompensera all flygning. All den kompensationen får det att låta som att det är ok. Bara fortsätt flyg.

Det är mycket kosmetik kan jag säga, när ett helt reseföretag som säljer mycket flyg, säger att allt är kompenserat. Så bara fortsätt ni. Det löser ju ingenting, det skjuter bara fram det. Planeten är ingen ekonom, utan reagerar på de utsläppen som sker.

Därför funkar inte klimatkompensation – ett tydligt exempel

Jan: Jag kan verkligen ha empati också, för jag har sett i dina artiklar hur du hela tiden återkommer till det här. Du har en artikel där du går igenom det väldigt forskningsmässigt, hur det är ett slutet system. Sedan så kändes det som att du i desperation i en annan artikel skrev, ”Ok, titta här, nu har vi en balja med vatten.” Kan du inte ta det där exemplet med baljan med vatten? För jag fattade det nog först då.

SA: Om man då liknar det med en badbalja, så kan man säga att badbaljan är det snabba kretsloppet. Den snurrar alltihop omkring hela tiden. Det är det vi känner till egentligen. Har man då en kran som hela tiden pytsar på vatten i den här baljan, som vi gör då med olja, kol och gas, fossila bränslen, så även om man har ett litet hål i botten på den, ett väldigt litet hål, så ju mer du pytsar på, sakta men säkert stiger vattennivån i baljan. Någonstans rinner det över och det kanske då det är ”end of the line”, på något vis. Men det är så det fungerar.

Om man då tittar på det här med kompensering, det man försöker göra med det, är att fördela om vattnet på olika ställen i den här baljan. Det hjälper liksom inte. Det finns fortfarande bara en balja. Så länge du pytsar på fossila bränslen kommer nivån i baljan att stiga och att då liksom försöka lösa det genom någonstans ekonomisk transaktion, så funkar det inte riktigt va.

Det enda vi kan påverka litegrann, eftersom kol finns i allt från fast form till gasform och förekommer på många olika sätt… Möjligen kan vi tänja lite på baljan, att den rymmer lite mer eller lite mindre, beroende på vilken form den har, om vi säger så. Men om vi liksom inte stoppar tillflödet, kommer den ändå rinna över.

Nedräkning tills budgeten är förbrukad

Jan: Du länkar till någon som du kallar för koldioxidklockan har jag för mig. Det är en nedräkning tills baljan är full, kan man säga så?

SA: Ja, full blir den kanske aldrig riktigt, men på ett sätt kan man säga så. Full till den nivån att temperaturen stiger för mycket, om man säger så. Vi är på väg långt bortom två grader. Om vi fortsätter med utsläppen på den nivå som vi håller på nu, så kommer den budgeten som vi har att klara 1,5 grad vid 2100, den kommer vara förbrukad inom 6-9 år. Då har vi intecknat 1,5 grad redan.

Vi vet inte om det är bortom vår kontroll då, för så fort den börjar stega iväg 1,5-2 grader, så börjar forskningen bli lite skakig. Vi vet ju inte. Många forskare är förvånade över vad som redan håller på att hända. På Grönland de senaste två åren har medeltemperaturen varit nästan 20 grader högre än normalt. Det smälter för fullt nu, på Grönland, vilket det aldrig har gjort förut.

Man är förvånad över hur fort det går. Eftersom alla kretsloppen hänger ihop, så är det helt orimligt att kunna veta hur det går om jag trycker på den här knappen här, hur många andra kretslopp störs och förändras och justeras?

Jan: Om jag minns rätt, så visade klockan typ 1,300,000 ton koldioxid per sekunden.

SA: Jag kommer inte ihåg exakt, men jag tror att det ligger runt 38 miljarder ton om året, nu. Jag har för mig att det ligger där någonstans. Det är ofantliga mängder. En grej som man lurar sig ganska lätt på är när man ser politikerna prata om det här, eller andra i andra sammanhang som pratar om det här. Då säger man att om vi minskar med en takt med kanske 7% per år så skulle vi kunna klara det här.

Men det är inte riktigt sant. Det förutsätter att vi någon gång efter mitten på det här århundradet börjar suga upp en massa koldioxid, med teknik som vi ännu inte vet vad det ska vara. Skulle vi då spara med 7%, då skulle vi alltså bygga en massa konstiga, tekniska vidunder, som på något vis kan plocka bort koldioxid i en otrolig mängd.

Förvärrar vi problemet med våra lösningar?

Jan: Jag tänkte att vi ska runda av det här med klimatkompensation, för du har också citerat klimatforskaren Kevin Anderson, som sa:

Offsetting (klimatkompensation) is worse than doing nothing – it is without scientific legitimacy, it is dangerously misleading, and almost certainly contributes to a net increase in the absolute rate of global emissions growth.

Kevin Andersson

Det är ord och inga visor. Det är bättre att hålla på med klimatkompensation än att inte göra någonting, för att det finns ingen vetenskaplig grund.

SA: Man kan ta det så enkelt att låt oss säga att du har ett stort företag, och du organiserar din verksamhet efter så som vi gör idag, vilket innebär att man kan flyga omkring och ha möten och alltihop sådant här, kommer det att ändra sig om man hittar på ett sätt att köpa kompensation på? Nej, då fortsätter man så.

Om det istället vore så att vi kan inte det längre, vi måste halvera eller ta ännu mindre, hade inte organisationen ändrat sig då? Hade man inte valt att organisera sitt företag på ett annat sätt? Hade man inte valt att bedriva sin verksamhet kanske på ett annat sätt? Och det tycker jag man ser ganska mycket idag, att man tror att den här förändringen till en hållbar värld går att göra som allt annat vi har anpassat oss till; det vill säga, vi sandpapprar av lite, vi effektiviserar lite, och försöker lösa det så.

När man istället borde sätta sig i andra änden. Man borde först försöka förstå vad innebär det här, att vara hållbar. När man väl har insett det, och det finns ganska tydliga och konkreta grejer man kan göra för att verkligen definiera hur ens företag eller organisation eller familj eller vad som helst, hur den i sådant fall måste se ut.

Stora beslut vi själva måste fatta

Det behöver inte vara exakt. Man brukar säga att om det är en boxningsring, om du kan definiera vart repen sitter, så spelar det ingen roll vart i ringen du står, bara du vet att där måste jag befinna mig. När du väl har hittat det, vilket som sagt var går att göra ganska konkret, då ska man vända på sig och titta bakåt och fråga sig hur fanken man kom dit. Annars planerar du hela tiden ifrån där du är. Gamla råd om att man ska gräva där man står och sådant där, det funkar inte. Du kommer att ta fel beslut.

När jag har varit ute och hållit föredrag så brukar det alltid vara någon som dyker på mig och säger, ”Du måste hata flygning va?” Det finns ju tillochmed ett ord för det nu, flygskam. Och skam är ett väldigt kraftfullt sätt att få folk att ändra sig, så det är väl inte så dumt, egentligen.

Jag vet inte om ni såg Björn Ferry och hans fru när de försökte klimatanpassa sin hemort. Det gick någon serie förra våren eller något sådant. Då gör man klimatbudget och tittar på den för att se hur man kan ta sig dit man ska. Det vill säga, man definierar först vad det innebär att vara där man är, och sedan får man se vilka grepp man kan ta. En del grepp kan jag ta idag, en del kanske jag inte kan just idag, för att samhället inte riktigt är moget för att göra vissa grejer.

Det kanske inte går att existera om man gör på ett visst sätt. Men det kan vara en sådan enkel grej som att om man bor långt utanför en stad, med dåliga kommunikationer, då ser naturligtvis livet väldigt annorlunda ut än om man bor så här mitt i stan, där man kan promenera bort till en busshållplats och ta sig vart man vill i stort sätt. Men att definiera de stegen man ska ta, det är det viktigaste man kan göra.

Låt oss säga att man värderar det man vill göra på ett sådant sätt som att man inte både kan bo långt utanför en stor stad och samtidigt göra ”det där” och ”det där”, för det tillåter inte min budget. Då kan man ta ett beslut om att flytta eller välja om något annat i livet. Det är ingenting som sker över natt.

Att göra sin egen klimatbudget

Jan: Hur kan man tänka kring en sådan klimatbudget? Det verkar jättespännande. Kan man tänka, ”Jag har femton ton koldioxid jag kan förbruka”?

SA: Du har 38,2 ton kvar, det har vi allihop om alla människor på jorden är lika mycket värda. Om man räknar på de siffror som finns, även om det finns lite variation på dem, om man räknar på de nu och vi förutsätter att alla människor är lika mycket värda, alla ska alltså få en lika stor chans att använda jordens tillgångar. Då har forskare kommit fram till att det finns en viss budget som vi har kvar fram till 2050.

Jag har ett inlägg om den också. Om man då tar den och fördelar lika på alla, det är ju rättvisa, det finns kanske andra sätt man kan fördela också, men vi kan tänka att vi har alla lika rättighet till att leva på den här planeten, och då har vi lika rättighet att förbruka kvoten.

Tar men den och dividerar med nio miljarder människor, vilket vi kanske kommer att vara någonstans på 2030-talet, så finns det 38,2 ton kvar per person, totalt, for ever. 2050 ska vi vara nere på noll. Detta är kompromisslöst. Thailand tur-och-retur, en resa, fem ton.

I dagsläget spenderar vi extrema mängder per person

Jan: Nu är ju detta avsnitt där vi inte pratar så mycket ekonomi, men om jag gör ett hopp till ekonomi. Vi gjorde ett avsnitt, jag tror det var 74, då vi tittade på klimatsmart sparande, för att pengar genererar också enormt mycket utsläpp. Då tror jag att jag fick fram siffror att 100,000 i en indexfond, det vi brukar rekommendera det är tre ton koldioxid per år, det betyder att en miljon investerat är 30 ton. Per år.

Då är det ända globalt. Tar du tyska aktier, då är det sex ton per 100,000, så att jag ser de där 38 försvinner innan december.

SA: Det är den här konkreta, tuffa, verkligheten som till exempel Greta pratar om. Våra barn, som kanske ska leva dubbelt så länge som vi, de har ju nästan ingenting kvar.

JB: Nej, och det säger en hel del om vad vi ger till dem. Vad vi ”pass on”, liksom. Vi sitter här och blir helt chockade. Det är så jävla hemskt att jag ger mitt barn en otroligt dålig start, egentligen.

SA: Man kan se det på två olika sätt, för jag vill ju gärna se att det finns faktiskt något vi kan göra också. Det är inte så att vi kommer kunna lösa detta, det kommer hända mycket av det här ändå, men allt vi gör kommer att göra det som händer mindre. Man kan antingen sitta och vänta på att få en smäll i huvet, eller så kan man förbereda sig för den.

Om vi är tillräckligt kraftfulla i vår förändring så kanske vi kan utsträcka den här budgeten längre, över längre tid. Men då måste vi börja minska väldigt snabbt. Tittar man på Kevin Andersson, som idag gör sådana här budgetar för kommunen. De gjorde en för Stockholm eller om det var någon annan kommun, som räknade på de här budgetarna.

Tittar man krasst på det så är det som att alla måste från i år minska sina utsläpp med 15% varje år. Då har man ändå fuskat litegrann, för egentligen är basåret 2010, så det kanske är ytterligare någon procent på det. Tar man de här 38 tonnen och slår ut de jämnt på de 31 vi har kvar till 2050, så är det någonstans mot 1100 kilo per år.

Ohållbara livsstilar med bilkörning och flygresor

SA: En Volvo som man kör 1000 mil om året är kanske 1500 kilo, så det funkar inte. Det är den förändringsstorleken vi måste göra, så vi kan inte sitta då och säga att förra veckan tog jag inte en enda plastpåse när jag var och handlade på Ica. Det är bara nys va.

Man ska titta på vart man kan göra stor nytta fort. Sedan 15% per år, det är väl inget fel om det skulle råka vara 40% första året. Då kan man kanske ta det lite lugnare de andra åren. Men när man tittar på det här så ser man att normalsvensken idag ligger på 11,6 ton om året. Om normalsvensken fortsätter som idag, så är det inte många år in på 2020-talet förrän budgeten är slut.

Det innebär att resten av ens liv, vems budget lever man på då? Barnens, deras barns, de fattiga i världen som kanske inte alls har de utsläppsnivåerna.

Jan: Jag såg att du hade en graf som ser ut som ett svampmoln. Då har man världens 10% fattigaste längst ner, och så hur mycket de släpper ut, så ser man en graf som drar åt sidan. Världens 10% rikaste, typ alla i Sverige och västvärlden, stod för sjukt mycket.

SA: De två miljarderna rikast i världen står för 75% av alla koldioxidutsläpp. 75%. Den rikaste miljarden människor i världen, som vi i Sverige tillhör, står för 50% av alla utsläpp. Så sitter vi och pekar finger åt folk i Kina, eller någon annanstans, som är på väg upp. Det är ju väldigt orättvist.

Jan: Du hade också ett resonemang i en artikel jag läste, att egentligen vore det mest rättvist om vi behövde dra ner våra utsläpp till 0, för att de andra länderna i till exempel Afrika, ska kunna börja bygga sådant som vi tar för givet, som sjukhus, vägar, infrastruktur. Du sa att cementindustrin, att bygga infrastruktur, om det hade varit ett land, så hade det varit världens tredje största utsläpp. Det är verkligen orättvist.

SA: Fruktansvärt orättvist va. Tittar man då på de globala målen som vi har, det har ju uppstått en diskussion nu om det här att det finns många mål som krockar litegrann. Ett av målen är att vi ska utrota fattigdom, och samtidigt ska vi bedriva en lönsam och vettig verksamhet då, så det krockar på många olika punkter.

En av de allra tyngsta, för att lösa många utav de här problemen, är att folk får jobb, att man får en livskvalitet som är någorlunda bra, att folk inte behöver skaffa en massa barn för att de ska överleva, utan att man liksom hela tiden anpassar det. Men om det fortfarande är så att vår miljard ska ändå använda de här 50% av alla utsläpp, vart ska man ta det ifrån? Det finns inte mer.

Många har missförstått vad som påverkar klimatet mest

JB: Filosofen Roy Scranton har sagt att det redan är för sent, så att i människans tidsålder nu så håller vi på att ta död på jorden. Att det enda man kan göra det är att försöka dö med värdighet. Jag fattar att han säger det nu när du säger att vi har 38 ton kvar i vår livstid. Först undrade jag varför han hade gett upp, men jag förstår honom bättre nu när han säger att det finns inte en chans att vi kommer rädda det här.

SA: Jag tror att väldigt många människor vill naturligtvis rädda det här, men vi har fortfarande en ganska stor mängd människor som inte ens har förstått problematiken. Jag tror att man gör folk en riktig björntjänst om man inte pratar om det på allvar. Istället så hör man på tv, ”Det är inte bra det här med flygskam”, det är ju fruktansvärt. Det är som Greta säger, vi ska agera som om huset är i brand. För det är ju definitivt det.

Jan: Jag läste någonstans, jag tror det var WWF som hade att kött och sådant är typ fyra ton om året per medelsvensk. Jag såg filmen ”Cowspiracy”, som du också hade lagt ut. Killen duschade på 30 sekunder, och jag som gillar att duscha länge tänkte shit, han duschade på 30 sekunder, sedan käkade han en hamburgare till lunch. Men om han hade skitit i att käka hamburgaren till lunch så hade han kunnat duscha hur länge som helst. Det tar väl några hundra liter vatten för att få fram en hamburgare.

SA: Ett par jeans är kanske tio tusen liter vatten. Oftast är det som så att vi förstår inte allt det här som hänger ihop. Vi förstår inte det här med utsläpp som sker indirekt, som vi inte tror att vi förorsakar, för att de sker någon annanstans, lite längre bort, i ett annat land kanske.

Vi förstår liksom inte att vi gör av med en massa vatten. Vi pratade om koldioxid nyss ju, det är inte det ända som håller på att ta slut. Ni har väl sett de senaste veckorna, larmrapporten om torsken i Östersjön, som i princip nästan är utrotad. Vi håller på så många områden samtidigt, och överutnyttjar allt vi kan.

Våra utsläpp ökar

Jan: Jag läste någonstans att det finns ett mått som kallas för ”global hektar”. Att varje person har typ 1,7 hektar resurser eller global hektar och vi använder 2,8, det vill säga att vi använder 164% av det som vi egentligen kan använda. Sedan skrev du också, och jag fattar den här bitterheten, 2014 var det 153% och 2016 var det 164%, så trots att all denna fakta, så är det inte så att vi minskar. Utan vi gasar ju på.

SA: Det är litegrann så. Jag har skrivit ett annat inlägg om det. FN och flera andra har ju gjort simuleringar på detta, vart är vi väg? Vad kommer att hända? Om man då säger att det på planeten finns 50 miljarder ton resurser per år, det är något nyckeltal som man kan få fram, så ligger vi idag på en konsumtion på ungefär 77 miljarder ton, det vill säga 160-170% över vad planeten kan hantera.

Det fortsätter på det viset och när FN då gjorde simuleringar, där de utgick ifrån en viss tillväxttakt, som 3 procent per år brukar man alltid prata om i alla sammanhang. Så har man tittat på olika scenarier, vad det kommer att få för konsekvens fram till 2050. Ingen simulering visar på att det kommer bli mindre än vad det är idag. Vi har ju inte de resurserna.

Jan: Jag tänker att vi snart ska ta och runda av. Men jag tänker så här, vad gör du själv? Eller vad skulle man kunna göra? Jag är fortfarande lite chockad över de här 38 tonnen, jag trodde att det var 38 ton per år. Det är väl detta som är problematiken.

Så kör jag lite green-washing på det här då, att vi köper flera tusen träd som planeras och som blir kvar i marken. De eldas i alla fall inte upp. Då tänker jag att det kompenserar. Men vi har ganska mycket pengar investerat, och redan där, det käkar upp allt, flera gånger om. Då blir det så här att vi behöver inte resa till Thailand. Det blir det mest uppenbara.

En möjlighet att skapa nya livsstilar och värderingar

SA: Sist jag var ute på en skola och gjorde föredrag, jag har väl varit ute på 50-60 skolor, och då ställde jag frågan, ”Tror ni att ni skulle kunna leva ett bra liv om ni hade 10% mindre pengar?” De flesta säger, ”Ja, det är klart vi kan.” Allting är relativt. Jämför man med någon som har det tufft i Syren eller något sådant, så lever man ett extremt bra liv, även med 10% mindre pengar.

Följdfrågan brukar vara 12,5% mindre då, skulle det också funka? Ja ja, det är klart man kan det. Då får man det här stora problemet att man får en hel månad semester till om året, då man tvingas umgås med vänner och hålla på med hobbies och sådan skit. Eller gå hem en timme tidigare varje dag och tvingas laga mat från grunden.

Varför skulle ett bra liv innebära att vi slösar väldigt mycket? Varför kan inte ett bra liv innebära att vi faktiskt är smarta med det vi gör? Vad är det som är fel med att jobba mindre? Vad är det som är fel med att kanske inte riktigt ha så mycket pengar, men tillräckligt för att leva ett bra liv? Vari består livskvalitén? Är det att vi bränner ut oss och går i väggen, i jakten på att få så mycket pengar som möjligt. Då kan man undra om det inte är bättre att leva livet.

Man kan säga som så att hur många par jeans behöver man på ett år, ett par? Kanske två. Kan man då tänka sig att de får kosta 2000 styck, eller kanske till och med lite mer, om de verkligen håller ett år, två år, tre år. Om jeansen kostade 2000 spänn eller 2500 spänn, skulle man ha råd att tillverka dem i Borås, som vi gjorde förr. Skulle folk med den inkomstnivån som vi har här, faktiskt kunna jobba på en textilfabrik, istället för att någon i Bangladesh ska jobba för en svältlön, för att vi ska kunna konsumera fem par jeans om året.

Allt sådant här hänger ihop. Det här med bättre livskvalitet kanske innebär att helt plötsligt finns det utrymme för mer verksamhet än idag. Ta det här med e-handel som är i ropen nu. De 15 största kontainerskeppen på planeten släpper ut lika mycket föroreningar som alla bilar i hela världen. 15 stycken har de. Vi ser dem inte, det bara händer hela tiden. Vi förutsätter att vi kan fortsätta med det här. Jag tror inte att ett bra liv innebär man måste konsumera i jättestor skala.

Spännande och kreativa klimatmedvetna alternativ

SA: Jag vet inte om ni har sett den här tågsemesterbloggen på Facebook. Så sitter man och lyssnar på folk som har gjort fantastiska resor dit och dit och flugit dit och dit och det är hur häftigt som helst. Men gå in och läs litegrann på den Facebook-gruppen. Det är vad jag kallar äventyr.

När frågan kommer, ”Jag ska åka till det här landet i Afrika, kan man göra det med tåg?” Det är ju nästan som förr i tiden, de här stora upptäckarna, det är väl mycket mer upplevelse och ger mig mycket mer än att ta av mig bältet och gå igenom en båge och sätta mig trångt på ett flygplan och flyga runt hela jordklotet.

Fundera om litegrann, vad är det som är det viktiga i livet? Är det som man har hört, att den som har mest prylar när han dör vinner. Vad vinner man då?

Jan: Men är det inte så att, rubriken för mig när du pratar låter som typ ”Aktiva och medvetna val”. Och att kanske tänka efter och våga ha de här svåra samtalen.

SA: Ja, och orka. Orka igenom det här. Att man kan kommer att gå ner på botten det är tveklöst så. Jag tyckte att det var jättejobbigt för några år sedan tillbaka. Allting var kolsvart. Antingen kan man befinna sig där och vänta på att allting går åt skogen, eller så börjar man ändra på hur man lever och gör saker och ting. Jag har i princip slutat flyga. Jag har inte flugit på två år eller något sådant.

JB: Det är stora förändringar man behöver göra. Jämfört med hur jag håller på nu, att jag går till Ica med en återvinningspåse istället för att använda plastpåsar, så för mig mentalt är det en stor grej att resa med tåg då istället för flyg, till exempel. Eller att inte äta så mycket kött. Det blir ju stort i början. Det kanske gör ont innan man hittar rätt, och det kan få vara okej då att det gör ont litegrann, innan man balanserar det.

SA: Jag brukar säga att förändring är som en trappa. Varje steg måste man övervinna. Det finns ingen hiss, utan det är en förändring va.

JB: Jag tänker att den trappan försöker man ta så långsamt som möjligt nu, och små trappsteg ska det vara, det är så vi hanterar klimatkrisen. Men det kan vara så att man behöver ta stora trappsteg och att man behöver göra det ganska snabbt.

Motigt att möta verkligheten

Jan: Jag gillar det Greta Thunberg avslutade med. Hon sa att normalt sätt så avslutar man positivt och hoppingivande, men nej, nu har vi haft en massa pep-talk. All kunskap finns, alla möjligheterna finns, och det handlar egentligen bara om att jag behöver ändra mitt beteende. Jag ska säga att jag känner mig inte på något jättebra ställe när jag inser att jag är toppen på svampmolnet.

Sedan försöker jag rationalisera det helt för mig själv. Vi stödjer Trine till exempel, som vi hade i avsnitt 93, som gör solpaneler så att det inte eldas fotogen, och vi ställer krav på de vi samarbetar med, att det ska göras klimatsmart, men det känns ändå som att det räcker inte. Jag har för mig att du skrev det också någonstans, att man måste igenom de här olika faserna. Först är det väl förnekelse eller att man blir arg.

SA: Ja, vi vill inte inse det här va. Och det är litegrann som Mandela säger, att allting verkar omöjligt tills det är gjort. Och så är det ju va. Men å andra sidan, om man tänker så här, fråga en kompis som har bytt bil om han tycker att den förra var bättre. Jag vet ingen som har bytt som tycker att det var ett dumt byte. Man skulle ha haft den gamla. Det är en ganska tydlig signal att när du väl har gjort ett val, så kommer du försvara ditt val.

Jag hade en kompis som jag inte hade träffat på väldigt länge, som ville träffas och ta en öl. Jag åkte in till puben i Helsingborg och det dröjde rätt så länge, för att han bor ungefär där jag bor, sedan kom han och var fly förbannad. Riktigt arg. Så jag sa, ”Lugna dig, vad är det? Vad har hänt? Är det något med jobbet?”, ”Nej”, sa han, ”jag fick fortkörningsböter på 2800 kronor.”, ”Varför hade du så bråttom då?”, frågade jag. ”Jag hade ett pass på gymmet, jag skulle köra ett spinning-pass.”

Så frågade jag honom hur långt han cyklar på ett spinning pass, och det var upp till 12-13 kilometer. Och från där vi bor in till stan och tillbaka, så är det upp till 12 kilometer ungefär. Då frågade jag honom om han funderat på att ta cykeln till jobbet istället, men då tittade han på mig som om jag var helt dum i huvudet och sa, ”Tror du att jag hade hunnit då eller?” Vi är fortfarande vänner idag, men jag tror aldrig att han fattade vad jag menade.

En eftertänksam avslutning

Jan: Nu har vi pratat långt över en timme. Jag känner att detta är ett ämne vi inte är klara med. Det känns på sätt och vis ganska skönt att för en gångs skull inte sluta på en ”tjoho!”, utan låt detta vara eftertänksamt. Det här med 38 ton fram till 2050 kommer jag inte att glömma. Elsa som inte ens är ett år, hon har 38 ton resten av livet.

SA: Om man tänker tillbaka på vad man själv har gjort, fram till den åldern vi är i idag, hur många ton har det gått åt där? Om hon ska kunna ha lika kul, så finns inte de tonnen. De kommer få leva på en bråkdel. Hon kommer få ha kul på ett annat sätt. Och vilka är det som ska visa henne hur man har kul? Det är ni.

Jan: Ett fantastiskt stort tack. Det har varit jobbigt. Vi är inte klara. Jag kan verkligen rekommendera din sida www.thefuture.se, du har ett nyhetsbrev man kan prenumerera på. Jag älskar, jag har läst hur många av dina artiklar som helst, framför allt just detta lite ”kejsaren är naken”. Jag älskar också att du har gett jättemycket referenser. Det är verkligen ett nyhetsbrev att prenumerera på, thefuture.se. Jag hoppas att du vill komma tillbaka i framtida avsnitt och prata vidare och skapa lite mer dålig stämning. Tack så mycket.

— SLUT TRANSKRIBERING —

Relaterade artiklar

Om du gillade det här avsnittet gillar du nog även följande avsnitt:

• Tips för ett schysstare, etiskt, hållbart & klimatsmart sparande - Dina sparpengar har en större miljöpåverkan än din bilkörning
• Låt dina pengar göra skillnad i världen - Krönika i Svenska Dagbladet om at spara etiskt, hållbart och långsiktigt...
• Christoffer Falsen om Trine och hållbart sparande - Intervju med Trines grundare om att spara hållbart och hur välgörenhet inte gör störst nytta...
• Trine: tjäna pengar hållbart på att finansiera solenergi i Afrika - Reportage från mitt besök i Kenya kring verksamheten på plats och bönderna som använder solpanelerna...
• Better Globe - Min erfarenhet efter att ha varit kund i 10+ år
• Bästa fonderna 2021 - De bästa indexfonderna, hållbara fonderna, räntefonderna och övriga fonderna för ditt sparande och din portfölj 2021

Boktips: Naturskyddsföreningens ”Ett hållbart liv”

Det bästa boktipset jag fick från Sören och andra är Naturskyddsföreningens bok ”Ett hållbart liv”. Därför får de lite gratis reklam här. Den går även att köpa från t.ex. Adlibris, där den är lite billigare men då skär de också mellan. Vi har lånat boken på biblioteket i veckan och kan rekommendera den. Den innehåller väldigt många enkla tips på hur man kan göra för ett skapa sig ett mer hållbart liv.

Stöd oss via Patreon

Om du gillar fördjupande och reklamfria avsnitt som dessa, stöd oss gärna via Patreon. Patreon är ett verktyg för dig som följare att stödja oss ekonomiskt om du gillar vårt arbete. Du kan på månadsbasis skänka oss en valfri summa motsvarande en kopp kaffe eller spotify-abonnemang. Det är helt upp till dig. Vi är glada och tacksamma oavsett nivå. Även en summa motsvarande en kopp kaffe i månaden gör en stor skillnad över tid.

• Besök gärna vår Patreon-sida

Tack för att du överväger det.

Vad tänker och/eller gör du?

Jag och Caroline blev väldigt berörda och tagna av både intervjun med Sören och Gretas TED-talk. Jag ska vara helt ärlig kring att jag inte trodde att det var så illa. Jag har förnekat det och jag förstår dem som blir arga och skjuter budbäraren. För det är så stort att ta till sig, särskilt när t.ex. vi tillhör de 3 procenten i världen som står för 100 procent av alla flygningar.

Tänker man samtidigt på att vi går bortom de 38 ton vi har fram till 2050, något som jag gör definitivt gör, då är det ju någon annans budget jag använder. Antingen mina barns eller någon annans i en annan del av världen. Det är klurigt och det är därför jag tänker att vi kan hjälpas åt. Hur tänker eller gör du?

PS. Sören har även lovat svara på frågor här i kommentarsfältet om sådana skulle dyka upp. DS.

Jan och Caroline Bolmeson

28 april, 2019

Den här artikeln publicerades söndagen 28 april 2019 klockan 20:31 av Jan Bolmeson i kategorin(erna): Hållbart & etiskt sparande, RikaTillsammans-podden.

Ansvarsbegränsning: Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. En investering i värdepapper/fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet. Samtliga analyser och all annan information som tillhandahålls lämnas uteslutande i informationssyfte, för allmän spridning, och ska under inga förhållanden användas eller betraktas som rådgivning, uppmaning eller rekommendation för att köpa eller sälja aktier eller andra finansiella instrument. För undvikande av tvivel noteras att Lag (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter eller annan liknande lagstiftning alltså inte äger tillämpning på information på RikaTillsammans.

Åsikter och analyser som presenteras är personliga och informationen ska inte ensamt utgöra underlag för investeringsbeslut. Du bör inhämta råd från andra rådgivare och basera dina investeringsbeslut utifrån egen erfarenhet, vi rekommenderar dessa. RikaTillsammans frånsäger sig därmed ansvar för eventuell förlust eller skada av vad slag det må vara som grundar sig på användandet av analyser, dokument och övrig information som härrör från RikaTillsammans. Läs mer i de fullständiga villkoren.