Angående att skapa möjlighetsutrymme, så är det bara del ett i att lyckas, del två är att comitta sig till den möjlighet man sedan väljer att försöka utnyttja.
Inom @janbolmeson och @carolinebolmeson favoritområde bollsport så är det detta allt anfallsspel bygger på (detsamma gäller iof även schack eller Civilization, eller vill jag hävda i livet i stort).
Låt oss se på exemplet amerikansk fotboll:
Först gäller det att fördela placera sina resurser (spelarna) över spelplanen för att skapa största möjliga beslutsområde. Man vill också försöka komma bort från de försvarande pjäserna som har motsatt uppgift - att stänga möjligheter. Helst vill man ge sin QB (den som har bollen) möjlighet att välja mellan en uppsjö av spelmodeller. Ska jag kasta bollen till A,B eller C? Eller ska jag kanske sparka bollen? Eventuellt springa med den själv?
(I vissa situationer kan läget vara så låst att det är bättre att ‘sätta ner ett knä’ för att få möjlighet att omgruppera eller helt enkelt ge över bollen till motståndaren och inrikta sig på förssvarsspel - riskminimering.)
Sen gäller det att ta själva beslutet. Då bör risk och avkastning utvärderas. En skicklig QB har likt en svampplockare varit många gånger i situationen tidigare och kan snabbt göra en välavvägd riskkalkylering.
Nu till min poäng - när beslutet väl är taget, då handlar det om commitment - att ge 110% för det man tror på. Väljer QB att kasta till spelare B - då ska hen göra det med så mycket kraft, precision, energi, professionalitet och engagemang som möjligt. Annars kanske möjligheten hinner stänga sig innan bollen kommer fram.
Min upplevelse är att många är väldigt dåliga på detta. De vill hålla alla möjligheter öppna hela livet på alla områden, utan att egentligen committa sig för något.
Då kommer man inte vinna många matcher, ej heller nå långt i karriären, kärlekslivet eller inom sig själv.
Rekommenderar boken ‘Essentialism’ - Greg McKeown för den som vill väcka fler liknande tankar.