Men nu var det ju inte hur man tolkar hans bok vi diskuterar, utan vilket slags tänk som genomsyrar många av dessa ”mjuka” avsnitt där just ”die with zero”-tänket (som det förmedlas här) är ett sådant. Tycker Jan sammanfattade det bäst i en av de första trådarna gällande detta:
Precis som jag skrev i den tråden så är det här (för mig) en dyster syn på livet.
Har man inga barn överhuvudtaget förstår jag att man har en helt annan syn på detta, för då är det ju verkligen slut sen. Men har svårt att sätta mig in i den situationen, för mig skulle det vara en mardröm även om andra väljer den.
Hade personen istället varit mycket med familjen hade den kanske ångrat att den ”offrade sig för familjen” eller ”slösade bort tid på att hänga med x och y” och inte förverkligade sig själv inom yrkeslivet. Vi människor fungerar så, hur vi än vänder oss har vi arslet bak. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Är vi med en blondin drömmer vi om heta brunetter.
Så man ska nog inte lägga för mycket vikt bakom det en döende person uttrycker när den har ångest.