Jo, man kan ju tolka DWZ som att man ska optimera allt och sista kronan spenderas exakt vid sista andetaget och leva med rädslan att man misslyckas med det i hela livet. Men det är ena extremen.
Andra extremen DWASLOC (Die With A ShitLoad Of Cash) är att man är som en ekorre hela livet, samla, spara, jobba, jobba, jobba för att sedan ställa tofflorna utan att ha upplevt det man ville uppleva. Men det är ju också optimering men på mängden cash vid sista antaget.
Såklart är ingen av extremerna bra. Jag har sett en hel del exempel på DWASLOC i släkten och den ångest som inträder när personen inser allt man försakat ”För vad?” som en person i min närhet uttryckte det.
Själv tolkar jag DWZ som friheten att använda pengarna vi skrapat ihop åt oss själva, om vi vill, oc såklart med marginal
Först, stort tack ditt svar! Jag känner igen mycket av det du skriver i mig själv. Inkl sierskan som jag gärna undviker
Jag tror egentligen inte det är någon motsats mellan steg-för-steg och att sätta upp mål eller ha drömmar.
Drömmar/mål sätter den långsiktiga riktningen, strävan, medan steg-för-steg är hur man tar sig mot drömmen/målet inte minst genom att anpassa sig til vad som händer i verkligheten.
Så jag ser båda som nödvändiga. Lite som i ett företag som har en vision för vad företaget ska bli och sedan 3-5 års strategier för att ta sig dig. Så händer grejer och man måste anpassa strategierna men inte visionen.
Nu är jag kanske på tunn is, men kan det inte vara så att du och Ivan hade mål, drömmar, om att lämna Tjeckoslovakien och sätta upp ett helt nytt liv i ett annat land? Jag tycker personligen att det är ett gigantiskt livsmål, inte minst mht språk, kultur och att försöka passa in utan att göra för mycket våld på den man är. Men du kanske inte ser det som ett mål, en dröm? Ni kanske blev påtvingade att fly och fick helt enkelt anpassa er därefter?
Exakt så är det. Gammal är ofta de som är 10-20 år äldre än en från ens nuvarande ålder. Min mamma berättade att när hon kom upp på morgonen och såg sig i spegeln tänkte hon ”jösses, vilken gammal människa är det???”
Det är bra att inte känna sig gammal tycker jag. Innebär att man har mer att ge. Eller som min släkting sa, nästan 90 år gammal, ”jag satsar på att bli 105, ska bara byta ut en del reservdelar”
Lidandet är såklart det man oroar sig för. Sett alldeles för mycket av det. Själv tänker jag på något sätt avsluta det proaktivt när jag inte känner att jag har någon livskvalitet kvar. Jo, jag vet, det är olagligt, vilket känns jättekonstigt. Jag är rätt kreativt och kan förhoppningsvis hitta en lösning på det när den dagen kommer. Jag hoppas också att möjligheten ska kunna ges lagligt i framtiden, under kontrollerade former
Börja med målet i sikte är vana #2 i boken De 7 goda vanorna(7 Habits of Highly Effective People ) av Stephen Covey som jag slår ett slag för.
Jag tycker detta fångar både livs-, karriärs- och affärs principer som man kan applicera själv eller i grupp för att hjälpa varandra.
De 7 vanorna är blandat de som gäller en själv (1-3) och interaktion med omgivningen (4-6). 7an handlar om att ta hand om sig själv (nudge, nudge ) De olika vanorna innehåller lite olika verktyg för att hjälpa en framåt.
Var proaktiv
Börja med målet i sikte
Gör det viktigaste först
Tänk vinna/vinna
Försök först att förstå, sedan att bli förstådd
Skapa synergi med andra
Vässa sågen
Jag gick det som en kurs på 90talet och den har verkligen hjälp mig både privat med mig själv och i mina relationer, och karriärsmässigt.
Finns en vettig översikt på engelska på Wikipedia för de som vill veta mer.
Tror du blandar ihop saker. Den som dör med mycket pengar behöver inte ha försakat något enligt den personens bedömning. Alla gör ju olika val. Jag är lite åt det hållet eftersom jag inte ser något egenvärde i att bränna pengar. Jag känner inte att jag får mer lycka av att bränna pengar på resor, bilar, prylar etc. Resultatet blir att det finns mycket pengar på kontot och så lär det vara även när jag dör. Men jag har heller inga problem med att unna mig saker om jag väl har ett sådant behov.
Det här med att folk skulle ångra på dödsbädden att man inte använde alla sina pengar är en myt. De flesta ångrar inget på sin dödsbädd. Jag tror att det är ett utfall av avundsjuka om man hör om någon som dör med mycket pengar. Man tycker att det är slöseri kanske då i jämförelse med sin egen budget om man känner att man saknar pengar för att uppfylla sina egna drömmar.
Personligen tycker jag att det känns betydligt stressigare att se livet som något som ska optimeras. Samla så många minnen som möjligt. Använda varje krona, inget ska gå till spillo. Men vad är det egentliga målet? Existensmaximum? Innebär det verkligen lycka?
För mig ger pengar trygghet men pengarna bränner inte i fickan och ger mig inte lycka per automatik för att jag använder dem. Hur mycket pengar jag har kvar när jag dör är en icke-fråga för min del, helt oviktigt. Det verkligt viktiga är hur jag mår fram till den dagen och där ser jag ingen som helst koppling mot mitt kapital och hur stor andel av detta jag bränner.
Jag har svårt att tro att NÅGON skulle ha som mål att ha maximalt med pengar när man dör, eller att ha jobbat maximalt mycket för den delen. Det här handlar nog bara om avundsjuka i de flesta fall. De som jobbar och tjänar mycket pengar har oftast starka drivkrafter att göra just detta. Kanske inte tjäna pengar i sig men det följer naturligt som en bieffekt av viljan att jobba och skapa saker. Andra släpar sig till jobbet varje dag och önskar inget hellre än att få ligga på sofflocket resten av sitt liv, vilket antagligen skulle vara en hemsk tillvaro för den som verkligen brinner för att arbeta. Sen finns det förstås olika blandningar av dessa ytterligheter.
Jag tror att lycka följer av att man lever på det sätt som är naturligt för hur man själv fungerar. Låt oss acceptera att alla är olika.
Jag säger bara att i de två extremerna så är det antingen optimering på mängden pengar eller optimering på att ha noll kvar. Det kan du väl som civilare se?
Inget av dem behöver vara bra för individen. Tvärt om är det nog bäst att hitta sin balans. Som jag försökte uttrycka.
Vi har inga barn. Inga släktingar som behöver pengar. Vi siktar på DWZ (med en större marginal) och testamenterar resten av pengarna som förhoppningsvis finns kvar till välgörenhet.
Andra hittar andra lösningar som är bäst för dem.
Det jag tycker DWZ tillför debatten är friheten att man kan faktiskt optimera på detta - som ett alternativ!
Ingen stress bara ett alternativ till det traditionella att gneta ihop och växa kapitalet in i det sista.
Jag har en del kompis öar som absolut har det som mål. Att maximera tillgångarna och pengarna.
Tala om det för min släkting som ligger på dödsbädden och ångrar att han inte spenderade mer tid med familjen, gjorde grejer med sina kompisar och la mer tid på sin hobby utan istället tog större jobb och jobbade dubbelt för att nu då sitta med X MKR på kontot men ingen livstid kvar. Mycket ångest i det rummet tyvärr.
Statistiskt sett i min släkt och vänkrets så skulle jag säga att bland de 10 tal människor jag tagit farväl av så är det runt 50/50 om man är nöjd eller har en massa ånger. Rent anekdotisk verkar detta mycket hänga ihop med om man följt sina drömmar eller inte.
Absolut. Men din åsikt verkar ju vara att min åsikt att ligga närmare DWZ än du gör är fel, stressande mm. Det kanske hade varit så för dig, men inte för mig. Tvärtom.
Jag accepterar ditt val och tycker det är bra att du funnit din balans. Jag kan väl bara hoppas du accepterar mitt val samt är öppen för att debatten kring detta kan vara nyttig i att hjälpa andra människor hitta sin ”sweet spot”
Nej, din åsikt är inte “fel”. Min poäng är bara att alla tänker olika.
Det är inte onaturligt sträva efter mycket pengar, människan är väl samlare av naturen. Samla mat så man inte svälter ihjäl över vintern, år med missväxt etc. Det är fullt naturligt men din koppling till att detta skulle göra att man försakar något är lite för stark enligt min mening. Eller att du inte visar acceptans för att alla faktiskt inte tänker som du gör.
Är lite förvånad över att du ens har statistik på detta. Jag har inte lika hög statistik över att ta farväl men de gånger jag har varit med om har det aldrig kommit på tal ens att ta upp något om ånger faktiskt. De flesta är ju väldigt sjuka på sin dödsbädd så fokus ligger nog inte på sådant. I den mån man ens kan lita på att det som sägs ger en rättvis bild, det som går fram efter morfin och liknande medicin. Det blir rätt mycket prat “i nattmössan” under “vakna” delar i slutskedet.
Före morfinskedet är det oftast ånger och ångest kommer fram. Finns ju en anledning att man får det.
Sen beror det ju också på sjukdomsförloppet. I utdragna fall så kan det ta åratal innan man får morfin, om ens något.
Min släkting är ett praktexempel på ånger som mer och mer övergått i ångest i flera år. Sjukvården är duktig att hålla folk vid liv, även mot individens vilja.
Statistik och statistik. Det är väl bara att tänka över de man tagit farväl av och huruvida de var tillfreds eller inte.
Inget jag önskar någon att ha så många dödsfall i sin närhet. Men som sagt inget ont som inför för något gott med sig. Jag tror mig ha en rätt OK relation med min egen dödlighet.
Jag hade såklart hellre haft min bröder i livet, fått mer år med mina föräldrar och ett gäng med andra släktingar. You win some, you lose some
Därutöver finns ibland den över lång tid utdragna degraderingen av alla sorters förmågor, både fysiska och mentala.
(innan det är dags för instutition)
Men nu var det ju inte hur man tolkar hans bok vi diskuterar, utan vilket slags tänk som genomsyrar många av dessa ”mjuka” avsnitt där just ”die with zero”-tänket (som det förmedlas här) är ett sådant. Tycker Jan sammanfattade det bäst i en av de första trådarna gällande detta:
Precis som jag skrev i den tråden så är det här (för mig) en dyster syn på livet.
Har man inga barn överhuvudtaget förstår jag att man har en helt annan syn på detta, för då är det ju verkligen slut sen. Men har svårt att sätta mig in i den situationen, för mig skulle det vara en mardröm även om andra väljer den.
Hade personen istället varit mycket med familjen hade den kanske ångrat att den ”offrade sig för familjen” eller ”slösade bort tid på att hänga med x och y” och inte förverkligade sig själv inom yrkeslivet. Vi människor fungerar så, hur vi än vänder oss har vi arslet bak. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Är vi med en blondin drömmer vi om heta brunetter.
Så man ska nog inte lägga för mycket vikt bakom det en döende person uttrycker när den har ångest.
Har läst boken och vissa människor är mer predestinerade att ruminera/grubbla. Då behöver man lära sig att inte ta till en “trösttanke”. Den är som att kissa i sängen för att stjäla en Bolmesonsk metafor ; känns jättebra i stunden men oskönt i längden. Trösttanken håller individen kvar i den plågsamma funderingen.
Vad som i stället tar individen vidare är det som i psykologin kallas radikal acceptans. “Ok, så här är det nu för mig”,och sluta där. Owe Wadström har i mitt tycke skrivit en mycket användbar handbok.
Även om en del människor är mer benägna än andra att älta så gör stenåldershjärnan att alla människor mer är inriktade på problematisering än glädjetankar. Evolutionsprogrammering.
Jag läste samma bok (efter rekommendation här!) och man skulle som jag minns det inte bara stanna där, utan även planera för värsta-scenarion. Man tänker ut det (inom rimliga gränser) värsta scenariot och planera utifrån det, blir det sedan bättre blir man positivt överraskad vilket inte ger någon negativ stress. Negativ stress kommer från maktlöshet.
så man ska inte lyssna och lära av folk som snart levt ut livet ja, om inget annat så bådar det väl för att vi repeterar tidigare generationers misstag. IMHO
DWZ. Jag menade summan av diskussionen(som jag tolkade den), inte vad boken föreskrev. Men visst kan jag kan tänka mig att en del blir stressade av de rubrikerna.
Det ska man absolut göra, men inte under de omständigheterna. Det är ungefär som att försöka få någon slags djup visdom från någon som är mitt uppe i en förlossning eller rotfyllning.
Vilket jag menar summeras i citatet från Jan. Så vi pratar om samma sak.
Missbruk av engelska verkar tyvärr höra till genren (personlig utveckling). För mig gör det att det låter banalt och ytligt, men jag misstänker att syftet är det motsatta.
Jag trodde att jag hade hyfsat ordförråd men ruminera har jag aldrig hört.
Kanske är det en fråga om ålder/erfarenhet också. Jag grubblade nog mer när jag var yngre men sen har livet lärt mig läxor och jag har erfarenhetsmässigt hittat de verktyg jag behöver för att inte hamna i grubblerier. Jag har nog blivit bättre på att acceptera läget och gå vidare från det, istället för att älta. Lägga fokus på något roligare, det som varit kan jag ju ändå inte ändra på. Genom att ändra min egen reaktion på det som varit, om det varit negativt, så kan jag själv sätta stopp för sådana tankar. Jag känner igen mönstret, jag vet hur jag ska hantera det.
Lite samma med tyngre saker som när anhöriga går bort. Har man varit nere i botten och vänt, och sett ljuset återkomma, så blir det lite lättare nästa gång. Man känner igen faserna, man vet att det inte är för evigt, man vet att ljuset kommer bara man ger det tid. Utan mörker, inget ljus.
Jag vet inte Erik om du varit med om det. Men min personliga och tyvärr rätt gedigna erfarenhet är att man har mycket givande samtal med de som är i dödens väntrum före de blir för dåliga. Livserfarenheter diskuteras. Vad man gjorde bra eller dåligt. Vad man ångrar och inte. Gläds åt gemensamma minnen. Skrattar åt det bra. Gråter över sådant som inte blev som tänkt.
Erik H Erikson, utvecklingspsykologins förgrundsgestalt har intressant teoribildning om våra utvecklingsstadier i livets olika faser.
Min egen tanke om att jämföra sig är att det är även en drivkraft. Viktigt för ens välmående att ha koll på den reaktionen som vuxen. Vi är även där stenåldersmänniskor fortfarande som vill ha störst mammutbetar som smyckar grottans öppning. Överlevnad. På den övre delen av Maslows behovstrappa där de flesta av oss befinner oss Sverige, kan driften att bli avundsjuk och jämföra sig emellertid bli extra plågsam då den kan bli till en besatthet som hindrar en att uppskatta allt man har.
Det är säkert väldigt olika. Jag har inte den erfarenheten. Vi får helt enkelt acceptera att det är på olika vis. För egen del tror jag inte att jag kommer att ha djuplodande samtal då om jag inte har haft det tidigare.
är att man är som en ekorre hela livet, samla, spara, jobba, jobba, jobba för att sedan ställa tofflorna utan att ha upplevt det man ville uppleva. Men det är ju också optimering men på mängden cash vid sista antaget.
så man ska inte lyssna och lära av folk som snart levt ut livet 