Tid- eller möjlighetsfönster – kanske det viktigaste konceptet om rikedom i livet bortom pengar.
Konceptet kommer från amerikanen Bill Perkins som beskrev det tydligt i sin bok “Die with zero”. Resonemanget är egentligen rubriken till frågan:
Vad kan du göra i livet just nu, som du inte kommer att kunna göra senare i livet?
Ett exempel från ett tidsfönster som jag missade och som nu är stängt är en backpacking resa i sydostasien. När min vän Malin fråga om jag skulle hänga på tackade jag nej. Jag hade kommit in på LTH och skulle börja plugga till hösten. Jag tänker att den resan kan jag göra sedan. Men som amerikanarna säger: “Someday never comes.”
Jag tog examen, hade eget företag och började jobba. Idag, 20 år senare, med två små barn så kommer inte resan bli av. Visst kan man argumentera för att jag teoretiskt KAN göra det, men handen på hjärtat så vet jag att det inte kommer bli av. Tiden att bo på sunkiga hostels är lite förbi… Särskilt när man lägger på en 5-åring med vilja av stål… (man får lite de barn man förtjänar, eller hur var det?)
Ett tidfönster som jag däremot har just nu och som jag försöker utnyttja är att jag har en 13-åring, samt en 71 årig mamma med hälsan kvar. Det ger oss några år framöver där vi kan resa och hitta på saker tillsammans innan dottern inte tycker det är roligt att hänga med oss längre samt att min mamma blir allt äldre.
En fråga jag gillar är:
Vilka tid- eller möjlighetsfönster har du i livet just nu?
Dela gärna med dig i kommentarerna vad du tänker, känner och eventuella fönster som du ser just nu (eller som du också missade)?
Jag gjorde en sådan backpacking-resa som du nämner i slutet av 90-talet. Jag ser inga egentliga orsaker till att inte kunna göra samma sak idag. Med min äldre son som är sex år skulle det alla gånger fungera. Jag har tankar på att kanske göra en sådan resa när min yngre son blir lite äldre. Vår förutsättning är bara att vi helst vill bo “i närheten”. Vi får se om det kan vara möjligt att få någon tjänst i något passande land.
De sunkiga hostels som du nämner upplevde jag främst i samband med längre förflyttningar. När man skulle åka från en fin plats till en annan fin plats fanns det ofta bussförbindelser och där stannade man till på något hak som bussbolaget hade avtal med. Både övernattning och mat var problematiska på dessa ställen. När man väl kom fram till målet handlade det snarare om enklare hotell med bungalows. Det växte ananas i rabatten utanför och i någon palm satt en papegoja (eller något liknande, är inte så bra på zoologi). Där var maten helt reko och standarden enkel men fin.
Jag tänker alltså att det idag skulle krävas lite mer planering. Det där med att bara åka iväg och lämna allt åt slumpen funkar inte riktigt med barn med i bilden. Man bör vara simkunnig också.
Jag gillar inte denna typ av FOMO-tänk. Det enda av någon egentlig betydelse man inte kan vänta med är att träffa någon att bilda familj med, där sätter biologin stopp. Men då är det mer ”kasta inte bort en potentiellt bra partner bara för att ni råkar vara unga när ni träffas” snarare än någon form av FOMO eller stress.
Att tappa förmågor kan hända precis när som.
Du behöver inte ha med dig vare sig fru, 5- eller 13-åring på din resa.
Oj vad jag håller med här till 100%. Jag ser inte ens problemet som själva grundtanken med avsnittet försöker lösa.
Om jag inte kan göra något senare så finns det alltid något annat jag kan göra. Jag skulle försöka ändra tankesättet från “Vad missar jag?” till “Vilka möjligheter har jag?”
Hela tankegången om “die with zero” och “vad kan jag inte göra sen” är i mina ögon en typisk FOMO-tankegång som jag inte riktigt förstår, troligen för att jag själv inte tänker på det här sättet.
Sedan är det inte helt lätt att ändra sin mentala inställning till saker och ting så jag har helt enkelt insett att dessa tankegångar/verktyg är inte något som personer som du och jag har nytta av @Guldfeber. Jag tror det bästa är att försöka arbeta bort själva grundtanken istället för att försöka uppleva “allt”, bara tanken på detta gör mig stressad och leder inte till något positivt alls…
Just nu kan jag ha fina semestrar vid Medelhavet med små barn som mest bara vill bada och leka. Vi lagar mat hemma, spelar brädspel, läser högt ur barnböcker och tar det lugnt. Ibland gör vi kanske någon utflykt men oftast blir det bara “vardagsliv” och det räcker bra så.
Tillsammans med familjen besöka vår äldste barn, en 18-årige son som har ett utbytesår i Paris. Detta år kommer inte tillbaka och han kommer aldrig kunna visa oss sitt liv och sitt år där senare. Det kommer inte vara en billig resa för oss som familj men möjligheten kommer aldrig tillbaka. Småsyskonen är nu 12 och 16-år och vi kommer inte få så många fler gemensamma resor med vår lilla familj på fem. I maj åker vi alltså fem dagar till Paris .
Min äldsta tar studenten i juni, så därefter åker vi (med tåg) några dagar till Berlin ihop med syskonet, som är 15 år. Sen kommer nog studenten att flytta långt för vidare studier, så det här känns som vår sista sommarsemester ihop
@Guldfeber@Daniel_Nilsson Håller inte alls med. Olika tidsperioder i livet har olika möjlighetsfönster. Tex det är lättare att få och byta jobb i högkonjuktur än i lågkonjuktur. Vi kommer endast kunna uppleva ett visst antal högkonjukturer i våra liv. Därför borde karriär och studier egentligen anpassas mer efter det ekonomiska klimatet än ålder.
Själv hårdprioriterar jag träning och hälsa just nu då jag har ca 10-20 år på mig att göra de livsstilsförändringar som kommer på ett avgörande sätt påverka livskvaliteten och autonomin de sista 20 åren i livet. Detta är mitt “hälsomässiga” pensionssparande.
Ett annat är att jag medvetet spenderar mycket kvalitetstid med mina föräldrar som är fortfarande friska och aktiva.
Just barnafödandets biologiska tidsram är oftast lite underskattad, men det blir självklart svårare och dyrare men åldern. Långvarig partner kan man träffa när som helst i livet, ofta flera gånger om Själv tycker jag att det har blivit lättare att dejta nu när jag är äldre, men det är nog främst för att man har blivit erfaren och fokuserar sina ansträngningar på de man faktiskt passar någorlunda bra med.
Jag har tagit till mig konceptet kring livsfönster och tycker att det gett mig nya insikter. Jag upplever inte att det skapar några FOMO-känslor, utan snarare att det ger perspektiv och hjälper en prioritera det man tycker är viktigt i livet.
Vår familj insåg att vi har ett livsfönster nu när äldsta dottern är 5 år gammal och börjar skolan till hösten. Då omfattas hon av skolplikten och ledighet över två veckor måste beviljas av rektor.
Vi valde därför att vara föräldralediga med var sitt barn och bilade ner till Spanien där vi kommer att tillbringa 2,5 månad tillsammans i en hyrd lägenhet.
Rent teoretiskt så skulle vi kunna göra samma resa när yngsta dottern tagit studenten, men jag har svårt att se att en 21 och en 18-åring vill tillbringa månader tillsammans med sina föräldrar då
Nu är vi bara inne på andra veckan av 14, men just nu känns det helt rätt och vi är glada över att vi kom till insikten att detta var en möjlighet som vi inte ville missa!
Tidsfönster-begreppet kan bäst appliceras i förhållande till ens föräldrars liv och hälsa och barnens uppväxt upplever jag.
Vi tänker mycket på vilka saker vi vill uppleva med våra barn innan de blir för stora för att vilja göra de sakerna. I år ska vi tex till Harry Potter-muséet och troligtvis till Legoland.
Vinresan i Frankrike skjuter vi på framtiden, den kan vi göra när barnen är vuxna, med eller utan dem.
Ikväll ska jag läsa för barnen och somna mellan dem, något som de snart troligtvis inte vill göra med tanke på att den yngsta fyller 11.
Vi tillbringar mycket tid med mina föräldrar och reser på semester med dem. Med tanke på deras ålder och hälsa kan varje semester bli den sista.
Tidsfönster som jag upplever att jag missat är tex att “säsonga” i fjällen. Inget jag ville när jag var ung men om jag skulle bli ung igen skulle jag vilja göra det. Att arbeta där en säsong när man har barn i skolåldern och är ca 40 känns inte riktigt som den upplevelsen jag hade velat ha…
Jag önskar också att vi hade åkt till Astrid Lindgrens-värld när våra barn var helt tokiga i Emil och Ronja och de gick på repeat här hemma. Vi åkte när de var lite äldre men det var inte riktigt detsamma. Men detta är en av anledningarna till att vi nu kostar på oss att göra de där sakerna som vi vill med barnen så det kom ju ändå något bra av det.
På det temat hörde jag häromdagen från en läkare att 90% av äggen i en kvinnas äggstockar är borta när hon når 30 år.
Wow liksom.
Den e ganska tung.
I övrigt… tänker jag nog inte så aktivt på frågan i sig. Kanske borde? Men… så är ungarna vuxna och utflugna så många av de där ’barnen är bara små en viss tid’ e liksom redan förbi. Minns med glädje det vi gjort. Punkt.
Då får hen kanske uppdatera sina kunskaper lite för att det låter som hen citerar studien som gjordes på franska kvinnor på 1800-talet. En mer modern dansk studie visar att 84% av 25-29 åringar blir gravida inom ett år och 73% av 35-40 åringar likaså.
Fertiliteten är väldigt individuell och påverkas av många faktorer. Metod samt mannens hälsa och fertilitet påverkar också en hel del. Nu för tiden finns även många effektiva fertilitetsbehandlingar, men de kostar en del.
Ser egentligen bara att möjligheterna ökar framöver. Utan barn eller föräldrar i livet så är det bara den egna utvecklingen som styr. Och där hoppas jag att resan mot FI ska ge mig större möjligheter i framtiden än vad jag har idag, bunden till ett heltidsjobb.
Hälsan kommer såklart svika någon gång men hoppas på att kunna vara fortsatt fysiskt aktiv i många år till.
Jag reste också mycket på det viset när jag var 19-21 år gammal. Med tanke på hur festandet och det promiskuösa levernet såg ut så är det inte direkt samma sak som att flänga runt med kidsen
Som motvikt kan det ju vara bra att veta att ni utan Y-kromosom ändå producerar ca 4-500 ägg till moget tillstånd. Borde räcka även om 90% brinner inne
Men visst, tick tack, tick tack, gäller mer definitivt för kvinnor. Robert de Niro fick barn i 79-års ålder. Lika sjukt som imponerande, själva skapandet alltså. När jag blir 79 är jag glad om jag inte trampar mig själv på pungen när jag går.
Låter väldigt sunt. Många glömmer detta och tänker nog att det går att kompensera senare. Det kanske det gör men det blir enormt mycket lättare att glida in i övre medelåldern om man är frisk, stark och har bra rörlighet och kondition.
(man får lite de barn man förtjänar, eller hur var det?)
.
Själv tycker jag att det har blivit lättare att dejta nu när jag är äldre, men det är nog främst för att man har blivit erfaren och fokuserar sina ansträngningar på de man faktiskt passar någorlunda bra med.
