Att resa till sådana ställen var något jag tyckte direkt illa om även som 19-åring. De bästa platserna att besöka var sådana som var lugna, trevliga och med fin natur.
Alla dessa ”dussin-ungdomar” som mest framstår som kopior av varandra samlas nästan uteslutande på ett mindre antal platser där de umgås med andra av sin egen sort. Så länge man undvek dem var det inga konstigheter. Det behövs mer planering för en bra barnsemester i det här formatet.
Visst. Jag reste med ryggsäck både till Bangkok och Sarek och Annapurna. Ingetdera passar särskilt bra med små barn tyvärr. Man får anpassa sig.
Det jag gjorde som ung var att resa runt i Indonesiens övärld, med Bali som bas. Flores är en trevlig ö som jag gärna skulle åka tillbaka till med barn.
En kollega åkte med sina (något äldre) barn på en backpackerresa till Sri Lanka och var väldigt nöjda med det. De hade planerat allting i detalj innnan. Det är nog så man behöver göra.
I mitt fall har jag nog landat i att det mesta går att göra även senare i livet men kanske inte riktigt på samma sätt som man tidigare tänkt.
Det enda som är svårt att skjuta på framtiden är upplevelser med barnen så där får man väl tänka till lite vad man vill uppleva/göra tillsammans innan de får egna planer som inte inkluderar föräldrarna.
Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger. En backpackerresa i Sydostasien är inte samma resa som barnfri 20-åring som småbarnsfarsa i 40-årsåldern.
Vissa möjligheter kommer man sakna mer än andra, som många är inne på förmodligen umgänge med barn/föräldrar, men även vissa mindre möjligheter kan man ångra att man försakat.
Jag som har barn i spannet 15-20 år kan uppleva att det väldigt tydligt är ett begränsat fönster för hur länge till vi kommer vara en familj i den här konstellationen. När man har små barn var min upplevelse att nu är det så här resten av mitt liv men upplevelsen nu är lite tvärtom, är det redan nästan klart typ. Vad ska det bli sen?
Så mycket handlar om att göra saker ihop och resa som en familj. 2-3 år till sen är sannolikt äldsta ute ur boet. Det är en hisnande känsla.
Jag tycker att grundtanken är riktigt bra. Ser inget FOMO med den. Det handlar om att uppmärksamma att sluta skjuta upp saker som sedan inte blir av. Att livet tar slut. Passa på att uppleva det! (Skrivet från en hantverksölbar i Tokyo 
)
Tror ingen ifrågasätter faktumet att det finns massor med saker i livet som är tidsbegränsade. Frågan är huruvida tanken på detta leder till något negativt eller positivt.
Jag är av uppfattningen att om jag missar en möjlighet så kommer det alltid något annat jag kan ägna mig åt istället. Jag anser dessutom att grubbla för mycket på negativa saker, som att livet tar slut, ens föräldrar dör, man långsamt får sämre och sämre fysiskt och psykisk förmåga är något som inte bidrar till ett bättre liv eller ökat välbefinande.
Av ovanstående åsikt ser jag därför tankegången som avsnittet belyser som skadlig istället för att den hjälper mig. Därav slutsatsen att den här typen av avsnitt inte är något för mig och jag tror dessutom de flesta mår bra av att grubbla mindre på livets begränsningar.
Vad är din definition av FOMO? För mig är den att man är “orolig att missa en möjlighet”. TIdsfönster är för mig ett uppenbart exempel på just detta.
Det känns lite grann som att diskutera marknadstiming med en som säger “jag försöker inte tima marknaden, men just nu väntar jag på ett bättre läge att köpa…”
Om man funderar igenom vad man vill fylla tillvaron med och fattar ett välgrundat beslut tror jag inte man oroar sig för att man missar en massa saker. Känner man att man missar en tidslucka så kanske det är ett tecken på att man gör något som man egentligen inte skulle välja att göra. Och då kanske det blir FOMO.
Vi var precis där med en annan familj (barn 6x2, 3x2 och en 1-åring) var precis där. Tycker absolut ni ska försöka komma iväg till Legoland! Upplever att det är som bäst för barn från två-tre upp till pre-teen-åldern, kontra typ Liseberg som har kanske pre-teen och teen som primär målgrupp. Lalandia och Aquadome går inte av för hackor heller (än mindre nu när Oceana brann upp)!
Jag uppskattar verkligen denna typ av kommentarer och trådar. Känns som en ögonöppnare att få ta del av era upplevelse och insikt om att passa på. Tiden när barnen dels bor hemma och dels vill umgås med en är knapp, och i efterhand kommer den sannolikt kännas som den bara varade i ett ögonblick. För att klyscha sig - carpe diem!
Sedan kommer kanske så småningom tiden med barnbarn.
Klart man önskar att någon av ens alla odågor lyckas yngla av sig - födelsetalen till trots. Samtidigt som man hoppas på att det är något/några år mellan “utflygning” och barnbarnsskapande (för alla inblandades skull) 
Dominera i M50-klass. Man får dock snart ett nytt tidsfönster när man kan utnyttja sin relativa ungdom i M55.
Precis min poäng. Jag tror risken är stor att man gör något som man egentligen inte skulle valt att göra bara för att man inte kan göra det senare. Att fundera på hur man vill fylla sin tillvaro kan man göra utan att inse att vissa saker kommer man inte kunna göra i framtiden.
Men här fungerar vi alla olika och det är olika hur vi uppfattar “tidsfönster i livet” och hur det kan användas. Jag försöker fokusera på positiva saker och tidsfönster är för mig något 100% negativt. För andra personer kan det uppfattas annorlunda.
Men tanken att “i famtiden kommer jag inte kunna göra det här och därför bör jag göra det nu” är i mina ögon 100% FOMO och JAG har svårt att se att tanken på tidsfönster skulle vara något annat än just FOMO… Men vi är alla olika…
Hmm. Jag är anhängare av ideen “skjut inte upp!” Jag fick mig en extra tankeställare runt 50+ när en läkare sa till mig att han ofta träffar trasiga herrar runt 50+ som tror dom är “supermen” . Jag hade sönder kroppen pga att jag överbelastade mig och det var en del tur att det blev bra men det tog månader att läka nerver etc.
Är nu i normal pensionsålder och ser flera bekanta och släktingar kämpa med sina dementa partners och dåliga leder mm. Ibland började problem redan innan 60!. Riskerna för problem verkar tillta snabbt med ålder över säg 60 och runt 75 verkar de flesta par ha taggat ner äventyren kraftigt pga krämpor eller slut på orken.
Vi gjorde en hel del pga FOMO tankar ganska tidigt som vi är väldigt glada för nu. Numera har vi krämpor som begränsar oss en del som kräver en hel del extra vila. Att göra dessa saker nu vore inte lika roligt.
Exempel. Med barn runt 35 till 45 års ålder.
Åkte på ett antal månadslånga resor med husvagn till Europa flertal somrar innan barnen fyllde ca 10-12
En gräsmatta och lite ny kompisar räckte långt.
Åkte på drygt månadslång större USA resa när barnen var lagom gamla. Dvs innan dom ledsnat på vårt sällskap…
Efter barnen flyttat…
Rest på många resor 2-6 veckor som ofta innefattade tåla värme bra och gå långa sträckor på vandringar och i storstäder.
Efter 60 ökade vi på resandet ordentligt genom minskad arbetstid. 12 veckor på resa vissa år.
Exempel på resmål. Vandring i Österrike,Schweiz,Korsika,kreta, madeira, kanarieöarna
Resor till, Kina,Australien,Nya zeeland, Florida, New york, Malaysia. Många delar av Thailand,Singapore, Bali, Hong kong,Sri Lanka.
Nämnde jag att vi gillar varma platser…
Väldigt glada att vi prioriterade detta medan vi fortfarande hade “friska ben”. Numera behöver vi budgetera varje dag mer då rimliga fysiska kapaciteten halverats på ett ungefär. Ibland ännu sämre för någon av oss.
Jag upplever inte heller någon negativ FOMO kring detta. Det hjälper mig snarare att prioritera. Om jag tex har 5 olika resmål jag vill besöka så väljer jag att först göra det som passar bäst för barn i den åldern de är i nu. Sist planerar jag in den resa som fungerar med stora barn eller utan barn.
Det hjälper mig också att glädjas åt det som är lite jobbigt. Tex nu ser det ut som ett bombnedslag hemma, om 10 år har barnen flyttat och då kommer det att vara städat men jag kommer säkert att sakna stöket till viss del. Alltså väljer jag att inte störa mig så mycket på det nu utan njuter av att jag har härliga ungar.
Av det jag verkligen VILL göra så är nog det mesta sådant jag ser mig själv kapabel att göra även inom en relativt utdragen framtid, om jag får vara frisk.
Det enda som har en relativt begränsad tidsfrist är väl att umgås med min hund. Han fyller snart 6 år och de blir ju tyvärr inte 100.
Handlar alltså överbelastningen om att träna hysteriskt eller har du någon mer detaljerad bild av frågan? Eller handlar frågan bara om att förneka sitt eget åldrande, oavsett förhållanden i övrigt?
En intressant observation är att nästan allt i tråden handlar om att resa (och en del om att vara med sina barn för de som har sådana).
Finns det inget annat som har tidsfönster?