Det är DET som är essensen i det hela. Jag blev varm i hjärtat när jag hörde fler som kände som jag kan göra.
Flummigt för många, men när man väl kommer dit har man vunnit mycket.
När sådant ger mer än att åka Tesla till jobbet. Då som först börjar man fundera på vad man ska göra med sina surt sparade pengar.
Spara mera? Man vill ju då oftast inte ha materiella ting som dränerar en i slutändan.
Köp det DU gillar och skippa det andra, är min slutsats.
7 gillningar
Tänkte mer på FOMO-delen, att allt ska optimeras etc. Sen om det står i boken har jag ingen aning om, har bara en förnimmelse av avsnitten från RT om boken.
Vadå ”för dem?” Att det är skitgrejer är min uppfattning.
3 gillningar
Bra tanke! Sedan behöver man ju inte heller ett dyrt gymkort. Människan är ju i grunden byggd för fysiskt arbete.
1 gillning
Svar till AndreasM:
Och jag har varit tvärtom genom livet, tänkt att inget alls är trasigt och att jag har rätt och andra har fel. Det är bara att bita ihop och jobba hårdare om man får problem, vara smartare, anstränga sig mer. Inget gnäll liksom. Jag kände igen Jans kommentar om att inte ta sin egen känsla på allvar för att det finns någon annan som har det värre.
När jag mitt i livet förlorade en älskad närstående gick det dock inte att prestera sig ur den knipan. Trots att jag intellektuellt hade förklaringar till allt, vägrade livet för första gången att fungera. Jag fastnade och kom inte vidare. Terapi hjälpte mig att förstå att något var trasigt och kanske hade varit det länge. Att se det trasiga, inte väja för den synen, och förlåta mig själv för all imperfektion hjälpte mig. Det har också gjort mig mer empatisk, när man tar sin känsla på allvar kan man också ta andras känslor på allvar.
Jan frågade också om Helenas insikter gjort livet rikare. I min värld är svaret ja, rikare och mer nyanserat. Men ibland tänker jag att livet var enklare (för mig) då jag hade alla svar och kunde avfärda andra med en axelryckning. Odödlig plogbil, jajamän!
11 gillningar
Jepp könner igen mig la in ett par byxor för lagning och nör de sa prislappen så tog jag tillbaks dom och gick och köpte nya…
Fick jag bestämma så skulle vi sänka skattetrycket ytterligare på lägre löner i sverige så det skapas mer “enkla” arbeten.
1 gillning
Hela den här tråden kan säkert kännas motig @janbolmeson, men jag vill med detta mest understryka att jag tror forumet och podden vinner på att vi ser varandras skillnader och att det berikar ert arbete i podden och allas medverkan på forumet.
(Vad gillar du den “We shall overcome-varianten” Birgit? 
)
Tusen olika människor lever tusen olika liv. Att samma tusen är överens om att man bör ha koll på sin privatekonomi och att investeringar är en bra grej är inte samma sak som att alla vill samma sak med sin tid, sina pengar och sitt liv. Därför blir reaktionerna taggigare här än i ett vanligt avsnitt ekonomipodd.
10 gillningar
Jag upplever snarare att hjärnan har svårt att gå på tomgång, har den inga problem som gör den upptagen så är det lätt att den riktar sig inåt även om det för tillfället inte finns något problem att lösa där.
3 gillningar
Det handlar väl om att det finns ett spektrum där en del människor ältar varje detalj av allt som händer och hänt och hur det påverkat och påverkar dem och är låsta i sina grubblerier och sitt ältande och missar livet för att de antingen söker efter meningen eller ältar att livet gått dem förbi och plågar alla sina vänner och bekanta med upplevda oförätter och ett aldrig sinande förråd av personliga katastrofer. Den andra extremen är människor som aldrig reflekterar och som aldrig lyssnar på sin kropp och medvetande och som aldrig skulle be om hjälp om de så höll på att drunkna eftersom en bra karl reder sig själv och stör inte andra med sina problem.
Vilken typ man har mest erfarenhet av påverkar antagligen ens inställning till ämnet. Personligen identifierar jag mig i mycket hög grad med mannen som hellre drunknar än ber om hjälp och som bara gråter när han skalar lök, sannolikt en överdriven pendelrörelse från att i yngre år varit förlamad av psykisk ohälsa med extremt destruktivt ältande, överanalyserande och grubblande.
Det optimala är rimligen att ha så stor spännvidd som möjligt utan att trilla över i en extrem. Att både kunna få en tår i ögat av en vacker naturupplevelse och känna sig själv så pass väl att man ber om hjälp och bromsar in när det behövs och reder sig själv och lär sig av misstag utan att älta.
Ju större palett desto bättre.
9 gillningar
Jag känner igen mig i ditt resonemang kring terapi. Den kan te sig på olika sätt: jag själv aldrig gått i terapi i själva ordets bemärkelse trots ett par ”smällar” i mitt liv och även små , för andra kanske oviktiga händelser. Jag har haft / har tur att jag haft folk runt omkring mig som orkade lyssna på mitt ältande av samma saker t.ex. efter Ivans ( Jans pappa) död. Först och främst mina vänner men även kurator, skolsköterska, kollegor på min arbetsplats. Med det vill jag inte säga att anlita en proffesionell terapeut är fel - man måste få lov att välja det som känns bäst för just en själv.
Det har även tagits upp här frågan om syn på sin egen dödlighet. Alla vi vet att i den stunden vi föds öppnar vi dörren till vårt liv - och man vet inte hur det kommer att forma sig. Att vi inte vet är på både gott och ont : här en liten sidospår. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att gå till någon sierska. Jag har alltid velat forma mitt liv efter egna förutsättningar .
Jag har egentligen aldrig haft någon större tidsperspektiv på mitt/mina mål i mitt liv. Snarare tvärtom - ställt ett kortsiktigt mål och siktat mot att uppfylla det. Sen nästa och nästa och nästa. Ex. i grundskolan var mitt mål att få bra betyg så att jag kommer in på gymnasiet och på gymnasiet igen bra betyg för att kunna läsa till lärare som jag alltid velat bli. Sen efter att jag gift mig och kommit till Sverige lära mig språket, komplettera min utbildning osv. Skaffa familj, uppfostra mina barn till bra människor med medkänsla till andra, bl.a.
Inga stora övergripande långsiktiga mål utan jag ser det som att jag har alltid tagit avstamp från ett mål till nästa … och utgå från realiteten,den aktuella situationen. Annars ,tycker jag; kan man känna en onödig stress. Och man kan aldrig förutse vad är det som händer på vägen .
Och ”det här” med dödligheten? Jag är snart 70 och det kommer att låta som en riktig klyscha: jag känner mig inte som så gammal. Jag vet att jag måste dö och då tappar jag kontrollen:smiley:
( säkert Jans kommentar: det är mammas stora kontrollbehov 
) och är rädd för kanske långvarigt lidande / smärtor för både mig själv och mina nära och kära.
19 gillningar
Undrar var mitt behov av detta kom ifrån? 
Ja, det här är vanligt. Jag skulle även säga att det är lite det här som jag just nu känner en aversion mot. Att istället för att göra en prognos - dvs. titta där jag står och sedan extrapolera framåt - så är jag sugen på att bryta prognosticerande och skapa något som är rent från historien. Därav att “välja om”. Annars är risken för mig att jag tar med mig grejer in i framtiden bara av anledingen för att de fanns hos mig historiskt.
Det blir lite som målsättning, antingen:
-
Tittar jag där jag står idag och går framåt och gör saker inkrementellt bättre, eller
-
Så ställer jag mig i framtiden där jag vill vara och tittar bakåt och bestämmer vad som behöver hända för att det ska hända.
För mig blir den stora förändringen möjlig med alternativ två, inte med alternativ ett.
4 gillningar
Jag är verkligen ingen motståndare till terapi, har själv fått samtalsbehandling och dessutom jobbat som kurator MEN ibland upplever jag också att det finns ett visst socialt tryck att liksom terapi:a bort allt som skaver, att man har en skyldighet att även på detta område bli en optimerad människa. Man kan väl få vara lite eljest också?
12 gillningar
Kommer du att vara missnöjd och frustrerad hela vägen fram till “den stora förändringen” dit du vill vara?
Och när/om du har uppnått detta, hur kommer det att kännas då?
I första alternativet kan man komplettera med “eller annorlunda”. Man behöver inte alltid göra saker bättre, det kan vara gott nog. Men omväxling förnöjer. Kanske lättare att känna sig nöjd med det man har med första alternativet.
1 gillning
Jag har,tyvärr, inte riktigt hängt med på hela inlägget - då får du förklara muntligt.
Men det här med att välja alternativ två i målsättningen: det låter bra teoretiskt enligt min åsikt. Man kan titta framåt, göra en prognos samt se tillbaka och utifrån det fatta ett nytt beslut. Har jag uppfattat det rätt? Men i bestämmande stund kan man inte alltid förutse vad kan hända på vägen. I min värld skulle det skapa frustration, stress om jag inte uppfyllt/ uppnått det jag ville från början. Vem kunde t.ex. för 1 år sedan veta om Ukrainakriget, om energikrisen ( konsekvens av kriget), pandemin osv.
2 gillningar
Nej, resan är ju många gånger målet. De flesta som t.ex. börjar en hälsoresa kan ju hämta glädje och energi i att man är på väg. Rörelsen är det viktiga för mig.
Som sagt, inte slutmålet som är det viktiga. Det är resan.
Ja, eller inte.
För mig är det här likt situationen när jag var klar med civilingenjörsutbildningen. Då var nästa steg i extrapoleringen att ta ett ingenjörsjobb på Ericsson. Sedan skulle man göra karriär där, ha villa, volvo, vovve och allt det. Något jag som absolut inte passade mig och jag valde en helt annan väg och startade eget.
Just nu känner jag igen mig i situationen att där jag är och vart extrapoleringen härifrån är på väg är inte en riktning som jag spontant inte känner mig så sugen på.
Nej. För att ta ett exempel med siffror som blir enkelt att förstå:
-
Alternativ 1) jag är en person som är 40 år som tjänar 10 000 kr i månaden, har utgifter för 9 000 kr i månade och kan spara 1 000 kr. Då är den naturliga extrapoleringen att jag kan spara 1 000 kr i månaden och om jag gör det i 11 år så kommer jag därefter ha 1 000 kr i månaden resten av livet. En annan extrapolering blir - jag kommer aldrig kunna bli miljonär utifrån de förutsättningarna eller gå i pension när jag är 50 år.
-
Alternativ 2) jag börjar med att säga - om 10 år vill jag gå i pension vid 50 års ålder med 10 000 kr i inkomster. Då uppstår frågorna: vad behöver jag göra för att det ska bli möjligt? Vad behöver ha hänt när jag är 49 år? För att uppnå det vid 49 år, vad behöver hända vid 48 år och så vidare. Man jobbar sig baklänges utifrån målet man vill ha.
Då kan man konstatera att t.ex. idag så behöver jag plugga 2 år på en YH-utbildning för att sedan kunna få ett mer välbetalt jobb, jag behöver sälja huset, flytta till något billigare och kanske göra x, y och z.
Det vill säga att något som är helt orimligt enligt strategi 1) blir fullt görbart enligt strategi 2).
3 gillningar
Varje gång du nämner något här som du bestämt dig för/ tänkt att göra så kommer synpunkter på att göra på något annat sätt.
Mitt enkla lilla tips är att bestäm dig och gör som du vill.
Du behöver inte dela med dig om det här 
5 gillningar
haha… ja, det är en insikt som börjat landa hos mig… @Jonathan.S var inne på det också häromdagen. All feedback är inte en relevant feedback…
6 gillningar
Om man redan bestämt sig och är orubblig så behöver man väl inte skriva om det alls?
Tänker att man skriver om något för att få lite feedback (inte bara ryggdunk). Detta kan ev. göra att man tänker om lite grand eller att man bara blir fastare i den övertygelse man redan hade vid ingången.
En kväll där alla är helt i samförstånd är en förlorad kväll.
Albert Einstein
2 gillningar
Jo jag har märkt att du lever efter den divisen. Att aldrig vara överens med någon
2 gillningar
Brukar vara hyfsat överens med bl.a. @nhb 
Men det handlar ju inte om att vara överens här utan bara ge uttryck för att man man tänka på olika sätt. Sen väljer man ju givetvis själv, sådant ska man väl inte ens behöva påpeka vilket du faktiskt gjorde som tips till @janbolmeson. Tror inte han behöver sådana tips faktiskt…
2 gillningar
Exakt så! 
Jag tillhör som sagt själv också själv-är-bäste-dräng kategorien men kanske mest för att jag tvingats hantera mycket misär i en tid när man inte sökte hjälp. Speciellt inte som man.
Men jag känner också igen ältandet från min omgivning där jag tror att det kan vara rätt destruktivt att vända ut och in på allt hela tiden.
Ibland är det bättre att sätta ena foten före den andra och röra sig framåt. Ibland behöver man stanna upp och reflektera över sitt liv och vart man är på väg.
Som du också verka tänka - det kräver balans mellan hur man bäst hanterar olika situationer i samma liv - som allt i livet.
Tyvärr tycks denna tråden hamna just i extremer.
1 gillning