Vi har haft åtskilliga diskussioner inom familjen (Thomas var på samma linje som du) om att jag inte använder mina sparade pengar, att jag är snål (ni tyckte mest mot mig själv. Att jag fortfarande sparar från min pension - enligt er helt i onödan osv).
Jag har tänkt en hel del på anledningar till det. Om jag ska vara ärlig vet jag faktiskt inte riktigt vilka de är .När jag läst kommentarerna till det här avsnittet fastnade jag speciellt för ett uttryck: SPARANDEBEGÄRET.
Jag blir nästan panikslagen när jag tagit ut någon större summa från mitt konto och då kommer tvångstanken att jag måste spara ihop det igen. Det finns ett undantag: när det är någonting till er: barnen och barnbarnen då går det bra. Du vet om att jag hjälpt både dig och Thomas när ni köpte huset.
Ett annat område som jag har svårt för att handskas med är mina kläder. Jag har klädplagg från tiden när jag var 20 kg yngre:smiley:
. Jag har svårt för att slänga allt - en hel del slängde jag med Carolins hjälp ( tack för din beslutsamhet, Caroline
).
Jag tänkte på detta häromdagen när jag skulle ta från garderoben några plagg för att ha dem på mig när jag går hemma. Uppfostran från barndomen gör sig påmind även här: en kläduppsättning har man hemma, en annan till skolan och en tredje för ”fina tillfällen”. Min förnuftiga sida säger till mig :
Men herregud , Ivana, vad tänker du göra med alla dessa kläder ? Men den andra, mer känslomässigt styrda sidan säger: Men det är synd att använda fina plagg hemma! Det låter kanske konstigt att prata om sånt i detta sammanhanget .
En, kanske avgörande, anledning till mitt sparande och icke användandet av pengarna är att jag inte har en tanke på min ålder (=känner mig inte så gammal som jag är, jag ska vara på denna värld för evigt ….) och då måste jag ha sparat till min framtid
. Tänk om jag i framtiden inte ha någon reserv ( mina tankar ). Jag vet om att både ni ( du och Caroline) och Thomas med Malin svarat på det påståendet : Men , mamma , du har oss. 
.
Sista kommentar till din sista kommentar : Självklart tänkte jag tanken att bjuda , som du kallar det, hela släkten på en semesterresa. Det krävs från min sida att avlägsna den sista mentala spärren. Och jag kommer nog klara det - som mycket annat. Kanske t.o.m. skriva ett testamente.
Kram mamma