@angaudlinn något fel på ditt DNA så du bara latar dig i FIRE. Obs, skämt
2 gillningar
Extra kul att Segra skriver detta. 
Jag håller med om att det är bra med genvägar, men att sträva mot effektivitet och förenkling är inte detsamma som att sträva från 100M till 1000M eftersom detta är summor som inte ens människorna på de nivåerna egentligen förstår. Och ja, jag vet att det finns bostäder som kostar flera hundra miljoner, men de hade inte funnits om miljardärerna inte funnits och vi kan nog vara överens om att ingen behöver en miljard för att må bra. Därför tycker jag det är bisarrt.
Ja usch! 
Ena stunden är man high-roller i tid och nästa är man en snyltare på arbetarnas axlar, men att kritisera de med miljarder ska man akta sig för att göra. 
Hur skulle världen se ut om man hade någon slags gräns eller proggressiv begränsning som gjorde att det var ännu mindre lönt eller attraktivt att lägga till de där extra nollorna till förmögenheten?
-
En rad produkter hade väl inte funnits? Jag läste om när möbelsvarvarna protesterade mot Kamprads framfart. Hade de lyckats så hade vi väl än idag stått och svarvat träbitar för hand hela dagarna? Med åtta-nio fingrar i snitt.
-
Iphonen hade varit förbehållen militära ändamål. Underhållning som Disney, Spotify, Pixar och Netflix hade istället varit att stirra in i elden. Eller ett sådant där hjul man slår på med en pinne när man kommer hem.
-
Bilen hade varit reserverad de som kunnat bygga en själv. Fords produktionslina hade varit meningslös att sätta ihop.
Vad skulle ta oss uppåt och framåt som samhälle? Tekniskt och medicinskt. Forskningen utvecklar och distribuerar inget som efterfrågas i vardagen.
Nu finns det ju tvärtom lagar som gör att man inte får begränsa sig eftersom det drabbar alla som är beroende av inkomstströmmen (win-win).
Miljardärerna är väl egentligen folkets marionetter och gör vad konsumenterna (folket) vill och vad politikerna (folket) tillåter dem att göra? Bara det att nålsögat är extremt litet så bara några få lyckas. Men egentligen; vad kan en miljardär köpa som inte en miljonär kan köpa? Som man egentligen har glädje av alltså. En privat ö är ju meningslös när vi har allemansrätt.
2 gillningar
Ja du, det kommer vi troligen aldrig att få veta. Kanske sämre, men kanske också bättre.
Exakt. Så jag säger mig inte ha lösningen på det heller.
Vill egentligen inte ranta på det där viset. Jag oroas av att välståndsökningar kommer avta för att man vill begränsa klyftor. När ökningarna sedan uteblir skyller man ännu mer på att de onda rikingarna “roffat åt sig” allting. Och där hamnar jag mitt i skottgluggen.
Om jag försöker frammana lite självdistans så respekterar jag naturligtvis din och andras omtanke om folk som har det svårt. Frågan är dock vad som effektivast hjälper.
En sak som är rätt briljant med RT, på tal om lösningar, är att omfördelningseffekten i allmänt fondägande liknar de statliga löntagarfondernas, men utan de subversiva elementen. Sedan kan man såklart snegla på hur stora fondförvaltare väljer att påverka bolag. De kanske visar sig vara minst lika subversiva?
Ligger du över 100M menar du? Eller är det ett mål?
Jag håller nämligen med dig om att svenskt politiskt debattklimat förenklar för mycket och att “rika” är en etikett som kletas lite väl frikostigt till höger och vänster. De flesta som i debatten kallas rika är väl på nivå 4 i den nyintroducerade trappan och i vänsterretoriken är förmodligen många på nivå 3 också det. Det är inte en definition jag skriver under på.
En spännande fråga är då, var går gränsen till “superrik” och hur ska detta definieras? Vad är syftet med att bli superrik? Att vara ett mål för andra strävsamma? Att agera kuttersmycke för en välmående nation? Att inspirera till hårt arbete? Det måste ju finnas ett mål med inte bara mycket pengar utan just att ha så mycket pengar att de inte går att göra av med…
Om man tar historiska fall då breda massor blivit besatta av resentiment så verkar inte utfallet haft så hög precision.
Superrik är alltid någon med en nolla till på kontot. Det är aldrig en själv. Det handlar mer om att hitta syndabockar än systemfel, tror jag. För när man väl sätter igång så tvingas man nästan alltid göra undantag för att hålla liv i verksamheter. Maktkoncentration är en feature, inte en bug. En nödvändighet.
Jag brukar tänka på Rawls slöja; om jag råkade vara i en fattig eller sjuk persons sits - Är jag hellre fattig idag när diverse knösar lyft levnadsstandarden eller i typ Afghanistan eller ett medeltida Europa där investeringar och utveckling är stigmatiserat? Skulle jag vilja att all välfärd drogs ner till ett minimum för att förhindra att de rikaste är rika?
(Självklart vill jag inte att någon skor sig på någons utsatthet för det.)
Jag kanske är otroligt naiv, men med mer makt kan man göra mer gott. Om en kund är nöjd kan man göra fler nöjda med fler kunder.
Utöver det tror jag det är lite av ett självspelande piano. Alla intressenter vill se företaget skapa välstånd. Den genomsnittlige kunden, tillverkaren, distributören, anställde, politikern och sociala förmånstagaren vill se ökat välstånd. Då spelar det mindre roll vad ägaren vill efter en viss nivå.
Sedan kanske det blir ett spel för vissa att se hur långt man kan komma, eller att man försöker bevisa något. Jag vet inte vad andra tänker.
Det är väl lite sorgligt; många supersmarta ser igenom detta tidigt och satsar på annat. Forskning, vård, utbildning, aktivism o.s.v. där chansen att göra reell nytta och få tillfredsställelse kanske är större. Korrelationen rikedom och intelligens avtar efter någon nivå har jag för mig.
Vill man förbättra något så kanske det borde finnas någon vinning även för supersmarta eller supermoraliska individer att bli superrika. Men som sagt; vad skulle det vara? Man hamnar ju i skottgluggen trots att man får jobba mer och ta högre risk 
1 gillning
3 gillningar
Skulle generellt säga att ”De rika” i politiska debatten är tre och uppåt. Eller kanske t o m så att trappan inte är relevant för den politiska debatten, eftersom den oftast fokuserar på inkomst, där någon med inkomst på en miljon/år av tjänst är “rikare” än den med 500k/år i inkomst av kapital…
Ja, om det vore så, men de som är mest i skottgluggen gör väldigt lite gott. Det är iaf min uppfattning. Sedan tycker jag steget mellan att göra gott och att se människor som kunder är ganska stort, men det kan vara semantiskt också, såklart.
Det låter troligt. Det är här jag tror den goda intention som eventuellt fanns från början är långt borta.
Inte sorgligt per se, utan fint om de riktar ambitionen mot att göra verklig nytta. Socialt dravel, mer prylar snabbare eller marsdrömmar är ingenting mot att stoppa lidande här och nu.
Ja, inte verkar det vara pengar iaf och dessa verkar absolut korrumpera efter en viss nivå. Det blir svårt att lösa den knuten. Jag misstänker att den är biologiskt programmerad i vårt DNA.
Sämre i de fallen ja. Men man behöver inte dra allt till sin spets. Bara för att man inte är en självcentrerad och heilande 4968543-barnsfar så är man inte heller en självcentrerad och nojjig folkmördare heller. Det finns ganska många miljarder mellanlägen. Ronald McDonald ligger ju där ytterligheterna möts någonstans: Både profit och nonchalans inför vad som är bäst för hälsan. Worst of both worlds s a s. 
Medhåll. Vilket är helt bisarrt. Kanske skulle riksdagen behöva ha ett seminarium om statistik och rikedomstrappan?
Sant. Det finns många lite udda saker i skattesystemet som kan tyckas rimma dåligt. Men trappan tar ju hänsyn till “net worth”, så har du 500k i avkastning har du troligtvis en ganska sjysst hög som avkastar också.
1 gillning
Åt det hållet. Jo, garanterat. Men den med en miljon i inkomst av tjänst, som är ”rikare” kan vara på steg två.
Ja, vi hade ju t ex en välbetald husköpare i en tråd nyligen som såg sig som väldigt rik. Är man på steg två och tjänar en miljon om året så tycker jag (japp, supersubjektivt) att man spenderar för mycket om man inte snart når nivå tre. Den exakta skattesatsen på den miljonen är inte det som håller spenderbyxorna på plats.
Absolut. Jag menar bara att ”rik” i politiska debatten korrelerar rätt dåligt med faktisk förmögenhet i många fall.
2 gillningar
Helt enig!
2 gillningar
Tror det är ganska få som strävar efter miljarden för att de känner att de behöver den. Vanligare bland dessa nivå 5:or är nog att sträva efter att expandera sitt företag/livsverk och att inte tappa sitt inflytande över det i takt med att det växer. Lyckas man bra med båda de sakerna kan det råka bli så att man blir miljardär på kuppen, vilket kan ha både för- och nackdelar.
När man sedan väl släppt kontrollen för att man känner att det är dags att pensionera sig är det ju inte ovanligt att man skänker en stor del av förmögenheten till välgörande ändamål. Vilket av folk på lägre nivåer ofta tolkas som typ “när fan blir gammal blir han religiös”, medan det egentligen aldrig handlade om pengarna utan om att aktieägandet gav kontroll över bolaget.
4 gillningar
Faktum kvarstår, när så mycket pengar “fastnar” på en enskild person har maskineriet en brist som behöver lösas antingen genom personens egna handlingar eller genom att lagar ändras. Jag förutsätter inte att inga av personens pengar går till välgörenhet/samhällsutveckling och vi behöver göra mer kollektivt men miljardärer är den tydligaste symbolen på att inte tillräckligt görs, så varför?
5 gillningar
Varför skulle det vara en brist? Det är ju ett resonemang som jag har svårt att köpa (även om jag fattar att synsättet finns där ute - det dök ju upp även i detta avsnitt med Daniel Waldenström-tråden som bygger på något antagande kring nollsummespel i ekonomi som jag tycker är fel)
3 gillningar
Det är inget faktum.
Pengarna fastnar inte där, de gör nytta där. De byts dit av folk som bytt till sig nåt de hellre ville ha än sina pengar. Och att någon har högt innestående kapital beror nästan alltid på att kapitalet också gör någon tjänst andra vill byta bort pengar mot. Tex är investerat i ett företag som vi alla tjänar på i form av tjänster vi vill ha, arbetstillfällen, skatteinbetalningar, mm.
Pengar fastnar i sånt folk uppskattar nog att betala för. Folk med stora summor har dem för att de använder sina pengar till sånt andra har nytta av.
Kamprad blev miljardär för att han gjorde bra möbler billigt fär många. Ju mer pengar han fick ju fler varuhus byggde han desto fler fick tillgång till de bra billiga möblerna. Och fler fick jobb osv. Det hade aldrig hänt om han efter tre varuhus skulle delat ut pengar till allmänheten istället för att fortsätta växa värdet på sitt företag.
9 gillningar
Vår ekonomi är inte ett nollsummespel men ett positivt-summespel med begränsningar där några få tar en allt större del av den totala kakan vilket får systemet att hacka betänkligt både här och där. Ska detta ens behöva diskuteras? Oligarkerna har Ryssland, är i full färd med att försöka svälja USA och ändå diskuterar vi detta grundläggande?
2 gillningar