Om inflationen imorgon går ner till 0%, så är det fortfarande så att allting blivit dyrare och kommer att påverka privatekonomin. Det har inte slagit igenom på fullt allvar än eftersom många fortfarande har bolån som är bundna, men när dessa ska omförhandlas kommer det märkas. Samma sak i arbetslivet, än sålänge har det bara märkts genom att många företag infört anställningsstopp, men jag har även börjat se att man gör sig av med konsulter - något som man inte pratade om för bara någon månad sen.
Att förlita sig på löneökningar tror jag tyvärr inte kommer att hjälpa, det finns stor risk att detta utrymmet har redan tagits av folk som bytt jobb och fått stora löneökningar.
Detta är bara att kategorisera som “jag ser dina läppar röra sig men jag hör inget”. Tyvärr…
Ur min portföljs perspektiv känner jag mig inte alls deppig, även om jag ligger 6 siffrigt back sen nyår (idag studsade det dock markant tillbaka på nästan alla områden/innahav på Avanza). Det som gör mig deppig däremot är hur jä..la dyrt allting har blivit, allt ifrån att tanka bilen, käka en halvtaskig pizza med min son, till att betala månadens elräkning. Jag har redan gjort klart för min familj att det kommer inte alls vara lika roligt framöver, för jag kan faktiskt inte se något ljus i tunneln - än..
PS. Nu har som tur är 4-pack pepsi max kommit ner under 50kr igen, så nu kan vi iaf dricka det till helgen istället för inte alls (som jag bestämde mig för när den kostade 55kr). DS.
Jag tror det är större risk att riksbanken tar i för hårt och höjer räntan för högt.
Man måste komma ihåg att riksbanken fick en ordentlig smäll på fingrarna för 10 år sedan när de använde räntan för att påverka bostadsmarknaden.
Riksbankschefen Stefan Ingves och andra ledamöter i direktionen har argumenterat alltmer explicit för att Riksbanken behöver ta hänsyn till hushållens skuldsättning och förebygga risker på bostadsmarknaden. Ett återkommande tema från Stefan Ingves har varit ”ju mindre andra gör, desto mer faller på penningpolitiken”.
Det finns anledning att noggrant följa den höga privata skuldsättningen i Sverige. Den är en riskfaktor, även om bostadsprisernas utveckling till stor del förklaras av underliggande faktorer som låga räntor och ökade inkomster. Men reporäntan är fel instrument för att hantera en hög skuldsättning. Detta framgår också av Riksbankens egen utredning om risker på den svenska bostadsmarknaden, som publicerades förra året.
Priset på vete, olja, koppar, timmer etc har ju sjunkit tillbaka, vilket borde påverka priserna nedåt under förutsättning att konsumenterna börjar se sig omkring igen. Folk har på många områden blivit så blasé gällande prishöjningar att de bara kör på som vanligt och liksom nästan sätter normal konkurrens ur spel.
Sjunkande råvarupriser brukar ju indikera en annalkande lågkonjunktur, men den här gången är det nog mer av återgång till en normalisering vilket kan göra konsumenterna (som är de mest negativa om framtiden) på bättre humör gällande framtiden, så att vi istället undviker en lågkonjunktur. Det är lite upp- och ned-vända världen just nu på många områden, inte säkert att det slutar som det brukar.
Min tro är att vi är för positiva i det korta perspektivet (0-12 mån) men för negativa i det långa perspektivet.
Det har varit rätt mycket ”Happy Talk” senaste månaderna som inte slagit in, utan snarare tvärt om.
Tex ”Inflationen är temporär” var ju uppenbart fel, och nu låter det ”den toppar snart”. Ska man tro på de som haft fel?
Tex ”Företagen går bra, med bra vinster” är ett annat argument som framförs. Inte sant. De gick bra i förra kvartalet baserat på order de fick för 4-12 månader sen (ibland längre). Historisk utveckling är ingen garanti för framtida utveckling. En hel del företag börjar också prata om tuffare tider framöver.
Tex ”Det blir ingen recession för arbetslösheten är låg”. Det resonemanget förvånar mig mycket när experter plockar fram detta. Företag börjar ju inte kicka folk förrän orderböckerna börjar bli tomma. Det tar 1-4 kvartal före det sker, beroende på affär. Arbetslösheten är ett alldeles för laggande mått. När den tickar upp så är man redan i en recession.
Det jag tänker är:
Det är fortfarande rätt många halmstrån som media/experter försöker greppa. För positiva i det korta perspektivet i mina ögon. Kanske naturligt för ingen vill ju vara party pooper och riskera väcka björnen. Om de är lika fel ute som de varit hittills (à la Ingves ”Vi är på ett helt annat ställe än vad vi trodde” ) så lär vi få en recession.
Varför är vi så rädda för en recession? Lika naturligt som att solen går upp och sedan ner. ”Creative destruction” är en vital del i marknadsekonomin. På rak arm har jag levt och frodats genom minst 7 låkonkjunkturer. Förstår inte paniken
Tuffare tider nästa 12 månader sen är det ”up, up and away” igen. Tänker jag
Jag är positiv både kortsiktigt och långsiktigt. Tar en dag i taget . Jag blir så nöjd och glad varje gång när jag vaknar och kan stå själv på egna ben . Livet är för kort för att oroa sig för morgondagen . Det blir ändå som det blir
Peter Schiffs senaste podavsnitt håller han verkligen inte igen på party poopingen! Där får alla sig en känga som förtjänar det (och några som förmodligen inte alls förtjänar det också)
Man kan tycka vad man vill om honom men han har ofta tankvärda perspektiv som inte kommer fram i msm iaf…
För en placerare, speciellt de med pengar vid sidan av börsen, är en recession goda nyheter eftersom det i normalfallet innebär en stigande börs att vänta. Då är det ofta bra köpläge.
För en placerare med pengar på börsen är det vägen fram till en recession som tynger eftersom det innebär ett ständigt urholkande av kapitalet och det är svårt att se ett slut på det. Då finns det anledning till att känna rädsla.
Maastrichtskulden mäter skulden i hela offentliga sektorn (dvs inkl stat, kommuner, regioner och pensionsystemet). 2000-2006 minskade den från 57,2% → 41,7%. 2007-2014 mindre ökning 41,7% → 44,4%. 2015-2021 minskade den från 44,4% → 36,7%.
Det finns ett sätt att få stopp på inflationen och det är att höja räntor. Vi är en liten utsatt ekonomi där värdet på SEK är viktigt för att undvika att vi importerar ytterligare inflation. I och med SEK:ens försvagning sker just detta. Kanske jag som är väldigt svartvit men att sitta och hoppas på en mjuklandning och att inflationen ska falla tillbaka känns väldigt naivt. Här är inte RB ensam ,vilket kanske tar pressen från de, då alla följer FED som börjat mjukna upp.
Vad gäller RB och bostadsmarknaden så har det ju visat sig att Ingves hade rätt. Penningpolitiken har påverkat bostadsmarknaden enormt. Kanske konspiratoriskt, men jag är tämligen säker på att våra svenska politiker knappast skulle vilja se en riksbank som gör allt som krävs för att få ned inflationen. Så finns egentligen två val. Låta kronan eller bostadsmarknaden ta smällen. Trots de än så länge väldigt blygsamma höjningarna skakar bostadsmarknaden. Vad sker vid en fördubblad styrränta (som fortfarande är lågt)?
Och det är detta som gör att jag inte tror att man får bukt med detta utan vi kommer få se en inflationsspiral och återuppleva gamla goda tider.
Tack, ser ju faktiskt riktigt bra ut! Jag som kanske inte fattar så bra, men tycker man hör mycket om kommunernas pensionsskulder, och vilken utmaning detta utgör framåt. Men enligt denna är det inte så illa?
Håller med om att det hörs mycket negativt. Tror det beror på att media tenderar att ha lättare att förmedla enstaka händelser och gärna rariteter och även att det är lättare att fokusera på problem som behöver lösas vilket gör att nyhetsrapporteringen tenderar att bli mer negativ än vad verklighet är. Detta eftersom positiva förändringar och i synnerhet de som sker långsamt över lång tid kommer i skymundan vilket gör bilden obalanserad.
För Sveriges del handlar det i stort sett om att vi slutat låna sedan millennieskiftet vilket gör att skulden i förhållande till BNP långsamt minskar i takt med att ekonomin växer. Samtidigt har offentliga sektorn gått från att ha haft en nettoskuld på ca 500 miljarder till att ha nettotillgångar på ca 1500 miljarder.
Som jag förstår det handlar diskussionen om pensionsavgångar och offentlig sektor att det är fler som behöver tas hand om i vården men av färre händer och att det rent fysiskt kan bli svårt att hittat “tillräckligt” med människor. Pensionssystemet borde inte vara något större problem eftersom det designades till att vara ekonomiskt hållbart för staten så att befolkningen får mindre i pension om det blir “ett underskott”. Skuldrisken i Sverige ligger i huvudsak på hushållen som jag förstår siffrorna. Sen finns det kanske risk att återhållsamheten i den offentliga ekonomin gör att det finns ett dolt underskott i investeringar i infrastruktur men det ska vi nog inte ta i denna tråden.
Vad är en lång sparhorisont? Ett år för somliga, 40 år för andra. Dessutom är det inte alla som nysparar eller sparar väldigt lite i förhållande till kapitalets storlek. Kanske kommer nedgången att vara i 10 år, ingen vet säkert.
Det är inte alla som tar statistik för sanning, vilket är ganska klokt. I statistiken finns ytterligheter och dagens läge kan också vara en sådan. Du är kanske trygg med att allt pekar upp igen om ett år men det är inte konstigt om människor känner oro för att det kanske inte sker. Det finns ju en möjlighet att du har fel. Du kan kanske hantera det men det betyder inte att alla andra också kan det.
Allt måste inte gå åt helvete men det kan bli en utdragen process som inte alla kan eller vill vänta ut. Allt i livet är inte planerbart.
Det som dock blir lite oklart för min del är om börsen och de bolag som redan rasat i värde kommer dras ner ännu lägre om det nu blir så att de stora värdebolagen som fortfarande släpar efter kommer gå sämre? Känns lite som att det som beskrivs redan inträffat för tillväxt och teknikbolag med uppsägningar på Klarna mfl. Eller kan man tänka sig att investerarna då flyr tillbaks till dessa bolag när räntan börjar sänkas igen 2023(gissning) för då vill man inte äga värde och räntan blir en sämre och sämre placering?
Lång brular defineieras som över 10 år då man kan köra med 100% aktieandel och med mycket hög sannolikhet får positiv avkastning.
Kortare än 3 år har inte på börsen att göra överhuvudtaget.
Vad baserar du det på? Hur många nergångar (topp till botten) som tar 10 år har faktiskt hänt?
Känns mer som att du brottas med ”this time is different, everything is going to hell” tankar?
Baserat på vad tycker du att man ska bortse från vad som de facto hänt i verkligheten?
Som Mark Twain sa ”History doesn’t repeat itself, but it does rhyme”.
Absolut! Allt kan gå åt helvete. Ingen av oss kanske inte ens lever imorn. Men man kan ju inte ha det som utgångspunkt. ”This time is different” inträffar sällan. Om det inträffar så har man andra problem än ens investeringar.
Enig! Jag skulle t.o.m. säga att inget är planerbart. Allt har bara olika sannolikhet att inträffa.
Om man inte kan hantera oron med viss ro när vi eventuellt går mot en lågkonjunktur för första gången på 13 år … då har man definitivt för hög risk i sin portfölj.
Om man som du säger nyspar lite, eller inget, i förhållande till sitt kapital så ska man ju heller inte ligga med överdriven aktieandel. Tänker jag
Företagen ska ju även bidra till den senaste green new deal som strax ska röstas igenom, genom högre skatter… Kommer bli ännu ett hinder på vägen tillbaka mot fantastiska siffror för företagen…
Topp till botten är kanske inte det värsta skulle jag säga, det absolut värsta är att trampa runt i samma område år efter år… Lost Decades - Wikipedia
det skulle jag vilja undvika för allt i världen!
. Eller det var förra veckan 
6 pack/burk.
) så lär vi få en recession.
. Livet är för kort för att oroa sig för morgondagen . Det blir ändå som det blir 