Har på senare tid fått upp ögonen för den så kallade Paretoprincipen (även kallad 80/20 principen). Enkelt utryckt handlar det om att få ett positivt utfall av en handling som är större än vad som krävs för att utföra den, slarvigt 80% nytta, till 20% ansträngning. På samma sätt krävs det ofta 80% ansträngning för de sista 20%. För mig är detta en spännande tanke då man ofta tänker utfall som normalfördelade, eller i alla fall i direkt proportion till hur hårt man jobbar.
Jag hade viljat höra era tankar kring användning av densamma i livet generellt. Rent ekonomiskt är ett solklart exempel att exempelvis börja pensionsspara (20% ansträngning, 80% utfall) jämt emot att välja de absolut mest optimala pensionsportföljen (80% ansträngning 20% utfall).
Inte medvetet användande men nyttjar den för livsbalans. Sätter typ 20% delen som ett minimi av vad jag accepterar för mig själv. Egentligen vill jag träna 6 ggr i veckan men tränar ALDRIG färre än 2. Vill alltid äta nyttigt men börjar alltid dagen med en bra frukost. Spenderar minst en viss tid i månaden med nära vänner/flickvän. När jag gick gymnasiet brukade jag även plugga fem min om dagen även om jag inte orkade mer och tror verkligen att jag fick väldigt mycket ur det, i vissa fall mer än dem som sträckplugga i flera dagar. Kan tänka mig att liknande går att applicera i saker som hygien/hudvård.
Hälsa, hygien, relationer, plugg/arbete och sparande skulle jag tro är de mest universella applikationerna som alla kan och bör ha. (Istället att som jag tidigare tänkte, kan jag inte gymma i en och en halvtimme så struntar jag i det helt för att det ändå inte är något bra pass)