Ja, jag förstår inte riktigt motsättningen faktiskt. Det finns väl en massa saker man kan vilja göra utan att det betyder att man inte sätter familjen främst?
Det blir bara en motsättning om man utgår från att det inte går att uppnå målet utan att det går ut över familjen.
Jovisst, men det betyder väl inte att man inte bör ha några andra intressen och strävanden i livet än detta?
Om någon på ett schackforum skulle skriva om sin planerade decennielånga satsning för att försöka bli stormästare i schack, och samtidigt uttryckligen skrev att det hela inte får gå ut över familjen eller grundtryggheten - inte skulle tråden fyllas av välmenande människor som påpekade att på dödsbädden är minsann inte schack det viktigaste?
Nej självklart inte , poängen är dock att bland det vanligaste människor ångrar är just att prioritera karriär , jobb och pengar för mycket och andra saker för lite.
Det finns ju också forskning på vad som ger mest tillfredsställelse i nuet och vilka som mår bäst genrellt . Även där ser man samma mönster!
Det ändå ganska fascinerande hur enkelt livet i teorin är och hur enkla saker vi behöver göra för att vara välmående fysiskt som psykiskt men som få av oss klarar av att göra i mer än någon enstaka kategori.
Äta och träna bra, ha ordnad ekonomi , prioritera familjen och en stark social tillvaro samt, var hjälpsam och generös .
Väldigt enkla saker men som väldigt få klarar av. Det ekonomiska går väl att argumentera för att de flesta på det här forumet har koll på men frågan är om det stämmer. Väldigt många är nog trots en trygg, säker och välmående ekonomi slavar under den och väldigt rädslodrivna med följden att andra saker bortprioriteras säkert ofta omedvetet.
Gillar skarpt ditt driv! Hur ser du på att växa företaget snabbare genom t.ex förvärv? Omsättningen känns låg
De är klart att då kan hälsa osv riskeras om det går riktigt för fort och med dålig struktur.
Instämmer med allt detta! Sedan kanske man tänker annorlunda om man faktiskt ser någon mening med sin karriär, men jag skulle nog säg att de flesta är väldigt ersättliga i arbetslivet. Sedan finns de säkert jobb som ger en mening och som kan vara tillfredsställande. Men att jaga någon arbiträr siffra för att man ska nå nivå 5. Där ser jag inte poängen. Om man nu inte är världsledande och driver utvecklingen framåt eller ja har ett jobb som faktiskt gör att samhället som stort blir bättre.
Du rör något väsentligt här! Det är nog iallfall i backspegeln minst lika viktigt varför man gjort något som vad man gjort.
Att tillägna sitt liv till att bota sjukdomar eller göra människors liv bättre är det nog få som ångrar.
Men att ha haft som mål att samla på sig så mycket som möjligt eller kanske t.o.m. formulera det som mer än andra bara för sakens skull, det är svårt att finna något ädelt i det. Jag har väldigt svårt att se att man inte skulle ha en känsla av bortkastad tid när man väl ser tillbaka på det livet.
Med sådana mål är det nog för många också väldigt svårt att inte bli fartblind och få skygglappar med konsekvensen att man ofta också gjort saker på vägen det är svårt att vara stolt över!
Att sitta på ålderdomshemmet och inse att man tillägnat sitt liv till att samla på så mycket resurser som möjligt, så extremt mycket mer än vad som var nödvändigt kommer nog inte ge en känsla av stolthet oavsett hur svårt det än varit på vägen!
I slutändan är nog det viktigaste att kunna se sig själv i spegeln, andra människor i ögonen och att kunna säga att jag är god person och verkligen mena det med hela sitt väsen och inte behöva kämpa för att hålla kvar blicken.
Visst uppfyller man diagnoskriterierna för ASPD kanske det inte är så noga 
Återigen, vad är den stora skillnaden mot den som blev stormästare i schack och lade mycket av sitt liv på att bli så bra som möjligt på schack, i ständig konkurrens och jämförelse med andra? Kommer den också ångra sig och ha svårt att se sig själv i spegeln på dödsbädden…?
Bli stormästare i schack är väl en karriär? En allmän och generell karriär skiljer sig naturligtvis inte från hypotetisk specifik.
Det handlar naturligtvis inte om att man inte ska försörja sig det handlar om hur man prioriterar när det inte är försörjning man primärt sysslar med längre. Eller för den delen uppnå eller bygga något specifikt.
Det handlar om att försaka något och en sak framför en annan när man inte längre behöver. Att ha ett val gällande vad som ska prioriteras och efterhand inse att prioriterat fel.
Men som jag varit inne på varför man gjort som gjort spelar naturligtvis in.
Det behöver naturligtvis inte vara ”fel” i att tillägna sitt liv till att samla på sig så mycket som möjligt och primärt fokusera på sin egen vinning, njutning, äregirighet eller vad det nu kan vara.
Det vi vet är att de personerna ofta ångrar sig. Det gäller säkert stormästare i schack med om de en dag finner sig ha gjort det av fel anledning och försakat saker de istället tycker de borde ha prioriterat.
Men om du tror att du kommer kunna känna tillfredsställelse och stolthet när livet ska summeras om du levt det primärt för att ha så mycket som bara går , klättra så högt upp på en karriärstege du kan bara för sakens skull så tuta och kör det gör dig inte per definition till en dålig människa men det gör dig inte till en bra person heller!
En del har trädgården, WoW eller renovering, relationer, familj som sitt livs/intresse.
En del gillar att bygga företag och tjäna pengar.
allt mätas. Familjen mätas med likes på insta eller vänner på kalaset, trädgården mätas med finaste rosen osv.
företaget mätas med omsättning och vinst mm.
Varför ska det ena va mer moraliskt än det andra?
Jag förstår hur 100m-målet kan framstå: Jobba 24/7 och missa sina barns födelsedagar.
Jag kan dock försäkra att jag är relativt normal. Lite aspergers, mer energi än andra och blir uttråkad fort. Men i övrigt ganska vanlig. Bestämmer helt själv när och var jag vill jobba, så jag är den den som hämtar och lämnar på förskola, följer med på aktiviteter och vabbar när det behövs.
Vad är alternativet på andra änden av skalan för att “bevisa” att man prioriterar familj - köra FIRE och bli hemma-pappa?
det där är viktigt men sååå svårt att realisera när man är 37: “Nu ska jag agera så här, för det kommer 90-åriga jag vilja att jag gjorde”.
Förhoppningsvis går det att kombinera. Att bygga ett bolag som löser ett viktigt problem.
Det är ingen pratat om bättre eller sämre moraliskt. Det som finns dock är studier som visar på att människor som gör vissa val i livet och gör val av vissa anledningar har en tendens att ångra sig senare i livet det finns också studier som visar på vilka vanor och val de gjort som upplever mest tillfredsställelse i livet!
Det är information som är värd att reflektera över för en del kanske?
Sen så rent generellt så är kanske inte valet och egenskapen att ha som mål att tillförskaffa sig så mycket resurser som möjligt som ett självändamål det de flesta ser som goda, nobla egenskaper eller något att vara stolt över?
Tycker man det står det en naturligtvis helt fritt välja och göra så, det gör en inte till en dålig människa per automatik.
Jag tror dock att väldigt få kommer kunna se att det varit sin livsprioritering när man blir gammal och känna sig nöjd och stolt. Vilket också studier visar på.
Kan man verkligen stå rakryggad i sin livsfilosofi och sina val och prioriteringar i livet så är inte det här och andra människors åsikter något som borde kännas lite jobbigt.Som den ganska bra Lars Winnerbäck skrev ” Det kallas tvivel det där som stör”
Ja det kan absolut bli aktuellt. Just nu tror jag vi är på rätt spår. Tech-bolag har ju sällan linjär tillväxt. Långsamt start innan det tar rejäl fart. Först bygga produkt, sen rekrytera användare, sen tjäna pengar…typ.
Om TS ännu bara är en ung gosse på 37 så hinner mycket hända 
Kanske omvärderar han sen eller så känns det rätt hela vägen in i kaklet. Tiden får utvisa. Läste en intervju med fastighetsmiljardären Erik Selin för ett tag den. Nu vid 60 har han hoppat av VD-stolen och tagit ett omtag i livet (hans pappa dog nyligen och nu är han statistiskt näst på tur i släkten). Hans syn på att njuta lite mer är att “stanna upp och titta mot solen i 15 sekunder istället för 5” (hopplös karl..)
Live a little. 
Send help. Teach me
Jo, jag förstod ju hur du menade såklart, men med partner och en sexåring så hade jag hellre myst med dem, lekt med barnet, tagit mer ledig tid tillsammans osv.
Inget hindrar att du jobbar, kör på med ditt techbolag och härjar, men det räcker väl att det går bra? Du måste inte slå rekord utan kan ju komfortabelt byta del av pengarna mot tid och välmående. Jag antar att det finns hobbies, vardagsmåsten och vänner i krokarna också. 
Viktigt att påpeka att alla är olika med, men det är nog bra att vara ärlig mot sig själv och stå för att jaga så mycket som möjligt oftast enbart är för sin egen skull efter viss punkt. Att ställa sig frågan om vad det säger om en person och om vill vara den personen? Det gäller oss alla förvisso helt utan ursäkter, förklaringar och förmildrande omständigheter bara titta vad man faktiskt gör och ta sig själv från ekvationen när man funderar på vad är det för sorts människa som gör de här valen? Säger de här sakerna? Prioriterar som den gör? Är det en person jag är stolt över att vara?
För egen del så hade det känts sundare om TS mål primärt hade varit att bygga företaget där värdet på det och tillgångar hade använts som en KPI istället för jag vill ha så mycket värde som möjligt för värdets skull!
Men varför stanna vid 100M är inte 1000M bättre då har du ju nivå 6 också 
Det har du rätt i. Och givetvis har jag svårt med det i många områden.
Löpning är en hobby t.ex, men då är det inte jogga 2-3 gånger per vecka, då är det springa marathon under 2.50. Sen visar det sig att man kan simma och cykla före ett marathon så det blir det Ironman.
Snickeri är en hobby, men då är det inte att tälja träfigurer, då är det att bygga gitarrer.
Du anar kanske mönstret. Hybris, storhetsvansinne och aldrig nöjd MEN har kul under tiden.