Först och främst, tack för insläpp till detta forum. Jag har läst RikaTillsammans under lång tid, och även kommunicerat med Jan för ett antal år sedan kring några sunkiga fonder i mitt tjänstepensionsval, som Jan snällt nog analyserade och sen postade på bloggen (skräpfonden Navigera Pro Select Long Term).
Först lite om min bakgrund, då det nog är lättare att bemöta frågeställningen. Jag är 43 år, gift och två små barn. Bor i villa, har bil och har alltid varit intresserad av att spara och av pengar i allmänhet, dock har jag aldrig gått djupare i ämnet och lärt mig analys av något slag. Vi började spara tillsammans 2013 och började med utdelningsstrategin runt 2016. Jag och min fru har under 7 år haft en sparkvot runt 70% och det mesta som vi tjänar sätts in på Avanza där portföljen har ett värde av några miljoner. Vi jobbar båda två heltid. Ca 10% av portföljens värde ligger i alternativa tillgångsslag som cash och guld.
Under 4 år nu har vi kört stenhårt på utdelningsstrategin där man köper mestadels bolag som har hyfsad direktavkastning, blandat med svenska Preffar och D-aktier. I portföljen hitta vi allt från Investor, Axfood, Telia, Tele2, Nordea och i de utländska innehaven finns det Main Street Capital, Chevron, Iron Mountain, Realty Income och en massa annat, ca 30 innehav totalt. YOC är ca 7,5%. Portföljen delar ut ca 250.000 kr om året. Syftet med sparande är FI, dvs att kunna sluta jobba och leva av avkastningen. Vi behöver minst en avkastning om 25000 kr i månaden för att uppnå detta, då ryms både våra omkostnader samt ca 60000 kr om året till resor och annat. Vi lever enkelt och har inga planer på att ändra detta. Har tänkt sluta jobba senast när jag fyller 50.
Anledningen till att vi valde just utdelningsstrategier var väl att det känns mycket enklare i huvudet att få cash utbetalda varje månad utan att man behöver tajma marknaden med att sälja, pengarna rasslar bara in och varje månad ökar du dina utdelningar i och med månadssparandet. Jag är ingen stockpicker och har ingen lust att lägga för mycket tid på börsen varje dag. Med mina 30 innehav blir det lite läsning på seeking alpha varje dag för att hålla sig uppdaterad, det tycker jag dock är kul. Vi gjorde en stor utrensning av högutdelande förhoppningsbolag i och med covid-kraschen så förhoppningen är att nästa stora nedgång inte ska bli fullt så kraftig.
På senare tid har jag dock börjat grubbla mer och mer kring valet av strategi. Allt som diskuteras gällande börspsykologi och bevingade ord har farit förbi och jag är nu mer osäker än på länge kring valet av hur jag placerar pengarna. Vad är det då som har fått mig att börja få vankelmod? Jo, främst dessa:
-
Jämför man portföljens avkastning med en global indexfond, eller Spiltan Investmentbolag ligger vi sen vi började spara 2013 på 91%, medans en global indexfond ligger på 200% och investmentbolagen på 394%. Endast under 2018 presterade vår portfölj bättre, alla andra år blev vi rejält omkörda. Vi har förlorat väldigt mycket alpha under dessa åren.
-
De flesta utdelningsbolag har en urtråkig totalavkastning. Titta på AT&T, Telia, Ares Capital och jämför totala utvecklingen med en globalfond, skillnaden är enorm. Visst delar de ut, men de växer i princip ingenting.
-
Senaste börskraschen gav mig rejält med huvudvärk och oro. Portföljen tappade pga sina innehav i high yield och olja över 50% och återhämtningen har varit otroligt seg, vi har fortfarande inte återhämtat värdet trots insättningar och utdelningar. Det var svårt att veta vad man skulle köpa där på bottnen, långt ifrån alla våra investeringar har ännu burit frukt, medan vissa har gått riktigt bra. Med färre innehav är beslutet vad man ska köpa lite extra i vid nedgångar mycket enklare.
-
Av någon anledning har jag en psykologisk spärr mot att sälja en aktie och ta hem en vinst. Ta Brookfield Renewable, som gått upp 210% och känns väldigt “bubblig”. Säljer jag denna och tar hem pengarna har jag säkrat 15 års aktieutdelningar. Ändå tvekar jag att sälja för att “time in market better than timing the market” och en massa annat. Likadant med SEB där jag vid sälj kan plocka hem 5 års aktieutdelningar och säkra upp en vinst.
Jag skulle behöva lite hjälp med att reda upp alla tankar som far omkring i huvudet. kanske lurar jag mig själv genom att jämföra mot olika historiska grafer som inte säger någonting om framtiden. Eller att utdelningar är “bättre” pengar 'än att sälja av fonder, för pengar är ju ändå pengar oavsett form. Risken i portföljen blir ju t.ex. inte lägre för att jag säljer allt och investerar i en global indexfond eller investmentbolagsfond. Dock har jag alltid haft svårt för detta med uppgångar, då vill man innerst inne vill “säkra vinsterna” för det är så oerhört psykologiskt jobbigt att se 3 års uppgångar raderas ut inom loppet av några veckor, som vid covid-kraschen.
Jag lever också med övertygelsen att utdelningsbolag är segare än andra bolag med att sluta dela ut, vilket visade sig under förra året, där merparten av våra bolag fortfarande delade ut även om värdet halverades. Men, alla kriser är olika och nästa gång kanske vi inte har sån tur. Tanken “vi har i alla fall utdelningarna” även om börsen går ner rejält, den finns där också i huvudet. Falsk trygghet månntro.
Kanske blev denna post ganska rörig, men jag hoppas ändå att ni kloka personer här inne har möjlighet att reda ut lite av det jag funderar kring.
Vill även passa på att tacka Jan och Caroline för allt det intressanta materialet ni producerar på youtube och på bloggen. Jag sitter som klistrad varje söndagskväll.
/Henke
Och om det är så så tror jag det är bättre att ha en fond. Du kan ju för ros skull om du gillar vara lite aktiv satsa på ett eller två bolag på sidan om. En timme per månad och bolag brukar rekommenderas för lite mer spekulativa satsningar för att hålla koll på läget, läsa rapporter osv.