Jag har nu sett klart serien och jag hade inga åsikter om Gina innan jag började se på serien (visste inte ens vem det var).
Efter första avsnittet var jag inte särskilt imponerad, hon verkade helt världsfrånvänd och nekade ständigt till att hon själv var problemet utan istället världen. Den blev bättre dock och jag håller med om att svängningen den tar i avsnitt 5 nog är det mest intressanta.
Jag tror man behöver ta allt som alla säger till henne med en nypa sunt förnuft dock, då de pratar med en kvinna som har djupa psykiska problem från tidigare erfarenheter i livet. De hade kanske sagt något annat till personer med andra problem. Jag hade också svårt för alla olika druider, häxor, shamaner, dansare och dylikt och det kändes lite som en waste att hon gick runt och pratade med dem.
Det som var fascinerande för mig var vilket annorlunda synsätt hon har från mig. Jag ser att världen blir bättre och bättre och vi har gjort otroliga framsteg om man jämför med till exempel tiden runt andra världskriget i mer eller mindre allt, fattigdom, brott, krig, dödlighet, sjukdomar, levnadsstandard, kriminalitet. Blir därför en väldigt stor kontrast mot hur Gina uppfattade världen. Men förklaringen kom ju mot slutet där också…
Tack för tipset. Jag kan förstå att en del kan tycka den här serien är bra, men den funkade inte för mig. En del av de hon talar med, inte minst Björn Natthiko Lindeblad i första delen, är intressanta att lyssna på, men för mig har hon på något sätt stannat på en gymnasienivå och verkar inte, trots att det skall vara ett sökande, öppen för att ta till sig andras perspektiv. Det känns för mig lite mer av me, me, me och ett fokus på att göra snygg tv - inte helt på riktigt om ni förstår vad jag menar.
(Har endast sett 1,5 avsnitt så kan inte kommentera serien riktigt än.)
Att ta till sig saker kräver reflektion, vilket ofta kräver tid.
Att hinna reflektera över allt som sägs och samtidigt göra ett program är nog svårt.
Jag skulle tro att om hon menar allvar med sitt sökande så kanske tiden efter programmet kommer ge henne möjlighet att reflektera på riktigt och kanske komma till ny insikt.
Kanske en uppföljning om ett år eller två om hur hennes resa har förändrat henne hade varit bra.
Det är bara för att vi nuförtiden får mer information om omvärlden än våra hjärnor är gjorda för att klara av.
Munkarna mår bra för dom isolerar sig och slipper bry sig.
Nu har jag sett/lyssnat genom hela. Jag gillar idén bakom serien, jag gillar öppenheten och de flesta samtalen är intressanta. Jag är inte säker på att jag delar slutsatsen fullt ut, men hjälper processen Gina så är den ju värd det.
Ser man till det mer spirituella i serien är jag helt för att människor söker, så länge det är av rätt anledningar och de inte landar i destruktiva rörelser. Annars får man gärna hoppa på det tåget som man tror tar en dit man behöver komma.
Som ett led i egen “fördjupning” blev det dock för banalt. Kanske för att andlighet, tro, gudsväsen, bön, rit etc inte är mig främmande. Men som självhjälpsresa kan den säkert gagna många trasiga själar därute, speciellt yngre som i någon mån identifierar sig mer med Gina än vad jag gör.
Nu har också jag tittat klart - har tagit ett tag, för jag blev inte fångad av den. Men jag förstår lockelsen framför allt av de två sista avsnitten.
Dr Shefali har aldrig riktigt fångat mig, om än att jag har folk runt mig på olika plan som verkligen gillar henne. Men här tyckte jag hon var ganska bra - och jag säger bara det e typ det här jag upplever i min processorienterade terapi med D. Det är dock inget som ‘löses’ vid ett tillfälle. Jag går djupare och djupare och djuuuupare, och har nu 70+ 1,5 timmes terapisessioner i bagaget denna omgången, ungefär en gång i veckan i 1,5 år. Lite det jag försökte förmedla @janbolmeson, när vi käkade lunch och glass tillsammans med @Caspian för en månad sen eller nått. Jag vet inte riktigt ‘vem jag är på väg att bli’ ärligt talat, och det är månne lika självupptaget som Ginas sökande, och samtidigt är det löjligt spännande måste jag säga.
Ärvt trauma är intressant, likaså Internal Family Systems, som inte omnämndes, men som kan vara ett sätt att komma åt just ärvt trauma, eller andra trossatser eller vanor som förs över från generation till generation utan att vi är så medvetna om det.
Ett sätt att prata om intuition utan att benämna det intuition?
Det är ett av mina personliga glädjeämnen - att kunna se kopplingar/likheter mellan olika religiösa eller filosofiska eller psykologiska läror av olika slag. Samma sak fast uttryckt på olika vis helt enkelt, vilket är briljant, för det som tilltalar mig kanske inte alls funkar för någon annan och vice versa.
Ja - det där är något som blivit oerhört uppenbart för mig i många avsnitt av On Being som länge varit en av mina absoluta favoritpoddar. Krista Tippett har samtalat med många människor, både religiösa som vetenskapspersoner och en salig blandning i övrigt, och livsglädjen JUST hon många djupt religiösa, som Dalai Lama, Desmond Tutu och en av mina favoriter, Greg Boyle, som är grundare till Homeboy Industries i USA - en fantastisk livsglädje ger de uttryck för, och det är underbart att ta del av!
