Trillade över rapporten “Hold the Dip” från AQR som undersökte om det var en bra idé att “buy the dip” - något som blivit väldigt populärt sedan 2020 eftersom de flesta dipppar sedan dess har haft extremt snabba återhämtningar. Deras slutsats:
In this article, we look at the longer term and ask a simple question: does it beat “buy and hold”? The short answer is no. One reason is that buy the dip tends to face a headwind—it’s usually positioned opposite momentum. If investors want to add value through timing market entry and exit points, history shows it’s better to align with momentum than to buy the dip, by following the trend.
Fortfarande gäller “tid i marknaden är fortfarande bättre än att tajma marknaden”. Av 196 olika testade scenarion mellan 1965 - 2025 så var 60% sämre än att bara köpa-behålla. Endast ca 8 % av tillfällena visade på alpha, dvs. statistiskt signifikant överavkastning.
I grunden handlar det om att förutsättningarna för att buy-the-dip är dåliga då man går emot en momentum-effekt i marknaden. Därav att det motsatt ofta ger en överavkastning att köpa på toppar.
Tack för att du postar rapporter; Mycket uppskattat!
Hur passar rapportens slutsatser in i ett DCA/DollarCostAveraging scenario, när man delar upp en större summa på flertalet utspridda köp? Det kan “kännas” naturligt att öka investeringstakten i exempelvis globala aktieindex-fonder vid dippar…
Edit: Såg nu att de berör DCA i en fotnot på sidan 6. De verkar föredra Buy-and-Hold framför DCA eftersom man då maximerar sin tid i marknaden. De menar att det är mer logiskt att investera när man kan, snarare än att försöka vara taktisk med sina inträdespunkter… Men det besvarar inte riktigt frågeställningen om man (av känslomässigt skäl) har DCA som en premiss.
Edit 2: Skapade en Notebook för den som hellre vill podda/videokolla på pdf-rapporten.
Att köpa i dippen är att tajma marknaden. Men har man en förutbestämt strategi att vid så här mycket nedgång så går jag in med x pengar. Men då står man utanför marknaden. En strategi är att köra VP-lån, men det ökar ju risken.
Uppfattar att slutsatsen dras utifrån att man har pengar (som kunnat vara investerade) på sidlinjen, dvs inte på marknaden. Även VP-lån kan du ju ta nu liksom. Annars är ju buy the dip alltid bra om man trollar fram 100k som inte fanns innan när dippen väl kommer.
Misstaget man ofta gör med den där strategin är att man tror att man ska kunna köpa på den absoluta botten för att sedan sälja på den absoluta toppen – det misslyckas alltid eftersom man aldrig kan veta exakt var saker svänger.
Men jag körde en ganska framgångsrik lättversion av det där med guldwaranter (x4) under någon månad i höstas: jag sålde när jag tyckte att priset stigit lite för fort och köpte när jag tyckte att det sjunkit lite för länge. På så sätt ökade jag antalet waranter en procent eller två någon gång i veckan, och det blir pengar efter ett tag.
Mind you: att det fungerade byggde så klart på att jag hade utvecklat en intuitiv känsla för hur kurvan såg ut när det var påväg att vända, att jag hade en grov teknisk analys till stöd och att jag visste att den långsiktiga trenden var stigande.
Sant, om vi ska vara definitionskorrekta och utgå från Benjamin Grahams bok “The Intelligent Investor” från 1949, så beskrivs Dollar Cost Averaging (DCA) som metoden att investera samma summa regelbundet över tid. I Grahams kontext handlade det främst om att bygga upp ett kapital via löpande inkomst.
Om man istället har tillgång till alla pengar som ska investeras redan från början av investeringsresan (t.ex. via arv i stället för löpande inkomst), och investerar dessa i steg utspritt över tid, så är startpremissen annorlunda jämfört med Graham’s definition. Detta kallas egentligen för Lump Sum Investment (LSI).
Så Grahams DCA innebär att man investerar en del av sin lön så fort den blir tillgänglig, maximerar time-in-the-market och har stöd i forskning för långsiktiga investerare, medans det matematiskt underlägna scenariot som jag beskrev (dela upp klumpsumma över tid/LSI) har stöd i det irrationella inre känslomässiga sinnet hos vissa människor.
Det är att betrakta som att time’a marknaden, så många ogillar den därför.
Edleson själv har simuleringar i sin bok som talar för metoden, och även Paul Marshall 2006 där det hävdas att VA ger statistiskt signifikant högre avkastning än DCA utan att öka risken speciellt mycket.
Man menar att VA tvingar dig att ha kapital stående utanför marknaden under långa perioder av uppgång. Och att ha pengar “på sidlinjen” i en marknad som trendar uppåt kostar oftast mer i utebliven avkastning än vad du lyckas tjäna på “timingen”.
Men du kan hitta fördelar med VA i vissa börsklimat under vissa tidsperioder. Exempelvis en volatil period som i slutändan bara är en rörelse i sidled så kan du vinna på VA genom att du har svängningar att agera efter/justera hur mycket du köper. Men jag tror att i en uppåtgående Bull Market, vilket är vad de flesta investerare anser att det är börsens “normalläge” sett över långa tidsperioder, (typ “börsen stiger 7% i snitt varje år”), så så vinner DCA, eftersom att VA tvingar dig att köpa mindre när det går uppåt.
Nick Maggiulli’s senaste blogpost “Why You Can’t Time the Market (Even When You Know the Future)” belyser det här ämnet på ett intressant sätt, där han påvisar svårigheterna att “köpa dippen” även när man har tillgång till “facit”, och använder utvecklingen under COVID som exempel.
Han argumenterar för att marknaden fungerar som “en effektiv diskonteringsmaskin” där all tillgänglig information omedelbart inkluderas i prissättningen, men att logik leder inte nödvändigtvis till rätt investeringsbeslut. Trots att man har tillgång till alla rubriker om pandemins utveckling, dödstal och vaccinets framsteg etc, är det sannolikt att man väljer fel tidpunkt för att investera. En person som väntade på positiva nyheter (som att vaccinet var 95 % effektivt i november 2020) skulle ha missat en uppgång på 23 %. Det bästa tillfället att investera var i själva verket mitt under brinnande kris i mars 2020, när osäkerheten var som störst.
