Vad är nedsidan med att prata om och avdramatisera ekonomin? Jag tänker att ju mer barn (nu tänker jag främst på äldre barn 10-12 år och uppåt) vet desto bättre. Vad behöver man ha för inkomst för att kunna ha ett sånt liv som man har? Hur behöver man spara för att kunna kosta på sig en längre resa? Förstår inte behovet av ekonomiskt hyschhysch inom familjen.
Barn är väldigt skarpa på att se vem som har vad. Mina barn har t ex släkt som överröser dem med presenter vid storhelger, samt alltid nya cyklar etc. Det här skapar en självklarhet för dem i att alla har så - och det är väl det jag vill motverka. Det behövs inte överpoängteras för att barnen själva ska kunna identifiera var de befinner sig i ett socioekonomiskt perspektiv, även om de inte själv känner till eller använder de termerna.
Den som inte har vet om det, precis som den som har vet om det (men oftast i mindre utsträckning). Det märks vid kalas hos varandra, på vem som alltid har senaste leksakerna och på vem som aldrig lånar saker från skolan.
Jag är helt oförstående kring att inte lämna arv jag med, förstår inte resonemanget.
2 gillningar
Det du räknar upp har ju inget med att berätta hur mycket pengar man har att göra dock. Går alldeles utmärkt att föra vidare den kunskapen utan att de ens vet i vilken ball park totala tillgångarna ligger på.
Nedsidan är ju naturligtvis att barnen har svårt att hålla tyst. Men om det inte stör dig, kör så det ryker! Ser dock fortfarande ingen uppsida.
Och vad är problemet med det? Tänker du att du ska bli mobbad eller få tiggarbrev? Uppsidan är såklart att barnen kan lära sig mer genom att man inte håller på att smussla om ekonomin.
Jag tror helt enkelt att det handlar om jantelagen och att det anses fult att prata om pengar. Hur många av dina arbetskamrater pratar du lön med, i exakta kronor och ören? Hur många av dina grannar/bekanta vet storleken på din förmögenhet? De människor jag kan göra ovan med kan jag räkna på en hand.
Ta två personer, en går på socialbidrag den andra är god för 20 mille. Deras barn ska gå på kalas. Presenten är en LEGO-ask för 80 spänn. Ser du likadant på denna present, om du hade vetat vad personerna är goda för? Är den rika personen snål? Är den “fattiga” personen givmild?
Jag har bott och varit en hel del i Asien och där är det en helt annan syn på detta. Där skryter man om man har gjort en bra aktieaffär, och berättar stolt om den nya bilen man köpt efter att sparat i 5 år. Där funkar det på ett annat sätt, där ser folk upp till dig som är framgångsrik och har en förmögenhet, där är man inte avundsjuk och misstänksam på samma sätt. Jag frågade en gång min frus farbror om det hade gått bra för honom på börsen, hans omedelbara svar var “vill du se?” och flög som en raket upp ur fåtöljen, loggade in på datorn och visade sin depå (med imponerande siffror). Det är inte många bekanta jag känner som är bekväma med att visa sitt bankkonto eller Avanza-depå. Snarare blir det “nja, jag har så jag klarar mig, eller jodå det har gått väldigt bra, nu kan man pensionera sig lite tidigare hehe”
/H
5 gillningar
Nämen dåså, du kan lägga ut hela ditt liv här på forumet om det inte är några problem för dig. Vi kan skapa en önsketråd. Dina patientjournaler är mitt första önskemål, behöver lite sommarlektyr.
Återigen: ser ingen som helst uppsida.
Allt det du räknade upp går alldeles utmärkt oavsett om barnen vet att familjen har 500k, 1000k, 5000k eller 100.000k i totala tillgångar. Totalt irrelevant för dem.
Kanske blir det extra tydligt om man befinner sig i ett sammanhang där de flesta andra har svag ekonomi? Jag känner nämligen inte igen mig i problemet. Jag tror absolut inte att folk skulle bry sig, så himla många i Stockholm där jag bor har gott om pengar. Man skulle behöva ha riktigt rejält med pengar för att chockera. Då tänker jag minst 100 milj och uppåt.
Mina barn går dessutom i innerstadsskolor, kan inte tänka mig att vi är i närheten av att vara de rikaste föräldrarna i klassen. Så kan inte se att någon skulle lyfta på ögonbrynen det minsta om mina tonåringar (mot förmodan) får för sig att lufta vår ekonomi vid nåt middagsbord hemma hos kompisar.
Trams, det är klart att man behöver kunna prata siffror om det ska bli begripligt. Tror du tänker på relativt små barn. Men en 15-åring som man vill lära något om ränta på ränta och hur man kan tänka när man vill plocka ut pengar tex för en resa måste man kunna ha summor att förhålla sig till.
1 gillning
Innebär fortfarande inte att de behöver veta hur mycket du eller familjen har i tillgångar. Om din 15-åring är normalbegåvad klarar den av att lära sig från ett fiktivt exempel.
Jag vet inte om du gör det med flit eller inte menar det, men det känns som att du har en onödigt hård ton @Guldfeber .
9 gillningar
Ja, jag förstår, sånt förstår ju barn såklart. Jag tänker mer att som föräldrar behöver man ju inte dras med och genast börja tävla och strössla barnens liv med flådiga presenter för att passa in i den miljön. Sånt där tycker jag är märkligt faktiskt hur en del lever ut genom att barnen får agera bortskämda accessoarer. Men alla får väl slösa pengar på vad dom vill antar jag. 
1 gillning
Kan säga att jag upplever mig själv som väldigt försynt när jag läser mina egna inlägg 
Hade antagligen inte varit lika angenäm och sympatisk i mina svar om det varit en verbal diskussion.
Intressant hur man kan uppfatta tonen i skriven text så olika.
2 gillningar
Skriven text är svårt eftersom det saknas mycket ”nyanser”. Så det som låter på ett sätt ”inuti sitt huvud” uppfattas/tolkas, framför allt i text, ofta lite annorlunda.
Så därför är det bra att försöka vara extra nyanserad/ödmjuk/försiktig i text. Särskilt om ett ämne är lite kontroversiellt eller känsloladdat på något sätt.
2 gillningar
Poängen är inte att det behövs utan att man för en öppen dialog och inte smusslar runt pengar.
För de flesta i den här tråden är det här hypotetiska resonemang verkar det som, dvs man har inte barn än eller väldigt små barn. För er vill jag berätta att det går att forma sin relation till barnen ganska mycket. Man kan tex välja att prata mycket med sina barn, resonera med dem och på så sätt grunda för mer avancerade dialoger allt eftersom. Jag har aldrig hamnat i det scenariot att jag har blivit påhoppad av andra vuxna pga något ”hemligt” barnen skvallrat om. Inte en gång. Även om jag förutsätter att de ibland sagt saker om oss föräldrar som varit mindre smickrande.
Så min erfarenhet är att man vinner mycket på öppenhet och dialog, även om ekonomin.
1 gillning
Absolut ska man ha en öppen dialog, men de behöver fortfarande inte veta totalsumman. Har själv en hel drös ungar i ålder 6-12 år, de vet att man spenderar mindre än man drar in och att resten investeras. Vad spelar det för roll för dem om det är två, sju eller hundra miljoner (som dessutom kan ändras väldigt snabbt)? Noll och ingen.
Här har du iof en poäng. Har hört både det ena och det andra både från andra barn och sådant som barnen fått berättat för sig av kompisar som de sedan häver ur sig vid matbordet. Att du inte blivit ”påhoppad” beror ju naturligtvis på att det vore att bryta mot sociala normer något brutalt 
Så om din 12-åring frågar hur mycket pengar ni har så vägrar du ta det samtalet? Eftersom du är rädd för vad grannarna ska tycka om det kommer fram? Tänker att du isf behöver tuffa till dig och fokusera mer på dig själv istället för vad andra pratar om. För mig är det helt klart viktigare med öppen dialog inom familjen än vad grannarna väljer att ha en massa åsikter om.
1 gillning
Nu har inte frågan kommit upp (tror inte han bryr sig), men om den skulle göra det skulle jag svara att han kommer bli varse under bouppteckningen.
Intressant halmgubbe 
Finns återigen (för femte gången?) ingen uppsida i att kreti och pleti känner till ens ekonomiska status, alltså kommer jag hålla den privat. Ni verkar ha en väldigt intressant familjedynamik hemma, gäller det på alla områden?
Exakt så gjorde mina föräldrar. Om/när de inte hade pengar så fick man söka jobb hos grannar mm. Väldigt bra sätt att lära sig värdet på pengar. Oftast köpte jag inte det jag jobbat ihop till för jag tyckte det var slöseri att lägga ett par tusen på en stereo eller något … när man slitit ihop pengarna
Mina föräldrar berättade aldrig hur mycket pengar de hade, och det var nog mest för att inte oroa oss hur det skulle gå. Det fanns med andra ord inte många slantar 
1 gillning
Jag skulle känna stor tveksamhet över att här på bloggen berätta hur jag hade det ekonomiskt under min uppväxt. Vem är intresserad av det?
När det gäller våra barn så vet dom vad deras föräldrar tjänar och ungefär vilka besparingar familjen har. Varför skulle vi mörka det?
Jag ser ingen anledning att lämna samma information till andra utanför familjen (tex här på bloggen). Varför skulle jag det. Vem är intresserad. De som gör det gör det förmodligen för att visa för andra vilken sk klassresa dom gjort.
Det finns uppenbarligen ett intresse hos andra att få veta om folks privatekonomi. Det räcker att läsa aftonbladet så får man veta kända svenskars privatekonomi. Det säljer tydligen, men inte hos mig. Det är inte därför jag läser aftonbladet.
Totalen är ganska ointressant att berätta för barnen, tycker jag. Jag vet ju inte exakt hur mycket vårt hus är värt eller det exakta saldot på mitt ISK. Det pendlar ju upp och ner. Dessutom är en sådan summa svår att relatera till något när man är barn. Det är inte viktigt för barnen att veta hur rika vi är. Vad de kan ta till sig är om man säger att vi inte behöver flytta från huset om vi inte själva vill och att vi under alla omständigheter klarar oss ledigt i ett helt år framöver på våra besparingar. Det skulle kunna skänka dem trygghet. Är man barn är ett år en ganska lång tid.
Vad man bör ventilera i vardagen är vad saker och ting kostar och hur man kan välja billigare alternativ eller vad man får extra med ett dyrare. Bra för barnen att känna till att det finns något som heter löpande kostnader som måste betalas regelbundet.
Jag tror inte på ett allvarligt förälder/barn samtal när man tycker tiden är mogen utan ekonomi och pengar bör vara en naturlig del av vardagen hela tiden. Barnen kopierar sina föräldrar så om man är slarvig med pengar själv finns stor risk för att barnen också blir det. Oavsett vad man försöker lära ut.
1 gillning