Hur berätta eller inte berätta för barnen om att vi är rika?

Hur går det här till i praktiken? Jag brukar lätt hamna i tankar att mina barn aldrig kommer veta vad det innebär att sakna saker, och på så vis går de miste om viktig livskunskap.

2 gillningar

Bra fråga. Vi är inte helt klara på den biten:)

Värdet av pengar, och att de inte växer på träd, är ett väldigt stort fokus i vår uppfostran. Just att de ska bli bortskämda och att vi har pengar ska vara en björntjänst i deras liv är en av min och min frus största oro.

Främst kan man väll säga att vi helt enkelt inte kommer att ge dem några pengar. Vi kommer också försöka se till att vi är nollade när vi blir gamla. Vi vill inte lämna arv efter oss.

Men det är en svår fråga. Vi borde kanske ha en separat tråd om just det?

2 gillningar

Ja kanske. Personligen vill jag lämna så mycket som möjligt, så det finns diskussionsunderlag iallafall. :slight_smile:

2 gillningar

Jag förstår exakt hur du menar. Min syster berättade häromdagen hur farsan köpte kött avsett för hundar i mataffären på husvagnsemestern för det var ju billigast! (Och helt oätligt och otjänligt som människomat.) :see_no_evil:

Jag har inte träffat någon som fattar relativa fattigdomen jag upplevt. Alla kompisar åkte till Mallorca som normala människor och jag har fortfarande aldrig varit där. :flushed:

Att komma dit äntligen kommer nog orsaka många känslor. Tanken på att alla var där när dom var barn och jag själv var på bil och husvagnssemestrar från helvetet… :japanese_ogre:

3 gillningar

Jag har sälv underat på hur jag ska lära mina framtida barn om pengar. Ska man lajva att man är fattig så vi måste sälja deras tv-spel och leksaker? (Dom återfår det igen efter en tid såklart. Det var bara för dom skulle förstå hur det är att vara fattig.)

Min fru och jag har väldigt olika uppväxt och hennes föräldrar har ALLTID betalat sig ur problem.

Vi är helt överens om att vår dotter ska få vår uppmärksamhet istället för massa presenter.

Jag tror att så länge man är medveten om problemet så kommer man att lära barnen om pengar på ett bra sätt.

2 gillningar

Förstår inte det här att lajva fattig. Vad är poängen? tycker det verkar tramsigt.

Bättre att föregå med gott exempel hela tiden i vardagen samt förklara ekonomiska koncept när tillfälle ges.

De kommer lära sig att vrida på kronorna när de börjar plugga ändå.

2 gillningar

Menar du att detta är ett antingen-ellerförhållande?

Rent generellt anser jag att det är mest rimligt att jämföra med andra barn nu och inte hur man själv hade det. Det var en annan tid och barnen lever i det samhälle med den högre standard vi har nu.

Min princip är att barnen bör ha ungefär samma ekonomi som sina kompisar. Det är lite av en säkerhetsfråga tänker jag, om barnen känner att de har ok med pengar så minskar risken att de dras in i nåt skit på nätet eller på andra ställen. Liknande princip gäller för uppmärksamhet. De ska inte behöva leta på fel ställen efter det.

5 gillningar

Det funkar inte.
Vi var “fattiga” när jag var liten men min mamma skulle aldrig sälja mina saker. Hon hade kronofogden efter sig, telefonen stängdes av för att vi inte kunde betala räkningarna etc., men hon skulle kämpat in i det sista för att det skulle påverka mig så lite som möjligt. Så, tror att sälja deras grejer är nog inte rätt sak att göra :slight_smile:

Jag tror det endast handlar om att försöka lära dem om pengar och se till att de inte blir totalt bortskämda och får allt vad de pekar på och skriker efter.
De får lära sig att spara, etc.

2 gillningar

Tycker den här frågan är svår, det var enklare när barnen var yngre men nu när barnen är tonåringar och det är mycket prat med andra kompisar som får mer prylar (som våra barn behöver spara själva till) eller att andra kommer få en viss summa pengar när dom är 18 år (där vi har varit mer som @slsnail att vi planerar hjälpa till med lägenhet när det blir aktuellt i samband med första jobbet).

Tänker att man i grunden vill man att barnen får en sund inställning till pengar och privatekonomi, samtidigt vill man ju inte att dom “lider” och känner att vi är “fattiga”. :thinking:

Kanske dags att be moderator @Robin att dela av tråden så kan vi fortsätta diskussionen om “Hur berätta eller inte berätta för barnen om att vi är rika?” i en egen tråd? Och ja, se rubriken för nya tråden som ett kreativt förslag. :joy:

2 gillningar

Håller helt med.

Det jag menade var att min frus föräldrar gav presenter istället för uppmärksamhet så i det specifika fallet så var det antingen eller.

Det är en intressant frågeställning. I Stockholm finns det många ”nivåer” att anpassa sig till vilket gör att ”passa in med kompisarna” blir ett aktivt val. Hur har ni tänkt/gjort?

Vi har aldrig hamnat i problemet att alla andra har betydligt mer än vad vi har tänkt oss. Man får tänka lite i genomsnitt av vad de andra har.

Sen känns det som om barnen accepterar att enstaka kompisar har mer/enbart dyra märkeskläder mm utan att det är ett problem. Mitt intryck rent generellt, även från vänner och bekanta, är att det inte är så hetsigt med jämförelser mellan barn/tonåringar som man kan tro, det finns en grundförståelse för att det ser olika ut och att olika familjer gör olika prioriteringar.

Den principiella prioriteringen vi gör som kan få oss att peta till lite extra är att de ska kunna vara med på sociala upplevelser typ Gröna Lund. Om alla kompisar hade valt att ha moppe tex hade vi sett till att lösa det även för våra barn.

3 gillningar

För jag kommer vilja ge mina framtida barn allt dom pekar på så det blir en utmaning att lära dom om pengars värde i samma veva. :thinking:

Kommentar på detta om pengars värde, det är inte så svårt att få barn att fatta det eller att fatta att pengar inte är en oändlig resurs. Däremot kan barnen ha helt andra ideer om vad man borde prioritera i familjen. Tycker att det är vettigt att barnen får höra lite hur föräldrarna resonerar kring olika val så att de lär sig att tänka själva om hur de vill prioritera.

Dock kan man inte förvänta sig så mycket av yngre barn. Kanske från typ 10 klarar de att väga val mot varandra lite mer seriöst och inte ge efter för impulser att lägga alla sina sparpengar på en gigantisk porslinshund som jag såg en liten kille göra härom dagen…

4 gillningar

Den var nog rolig i minuter… :grinning:

Ser inte riktigt poängen med att berätta för barnen hur mycket pengar man har. Vad är uppsidan?

Detta blir kanske lite halvt off-topic då mitt inlägg inte handlar specifikt om hur eller huruvida man ska berätta för sina barn om familjens ekonomiska ställning, men knyter dock lite an till resonemangen kring att lära barnen pengars värde, skämma bort eller inte, osv.

Som barn i min familj fick vi i princip allt vi ville ha - så länge vi betalade för det själva. Pengarna fick vi antingen spara ihop (veckopeng när vi var yngre, månadspeng i form av barnbidrag när vi blev äldre), eller arbeta ihop. Mina föräldrar har alltid haft det gott ställt, så för dem var det ett alternativ att låta oss arbeta för pengar hemma om vi ville dryga ut veckopeng/månadspeng. Det kunde vara att exempelvis diska, laga enklare maträtter, dammsuga, skura golv, tvätta kläder, klippa gräset, rensa ogräs, måla staketet eller vad som (att städa sitt eget rum och lägga sin egen smutstvätt i tvättstugan fick vi självklart inget för). Priset på uppgiften sattes av föräldrarna beroende av uppgiftens omfattning.

Utöver det fick vi aldrig några pengar förutom vid födelsedagar, julafton samt slutet av terminerna då man fick en liten summa per ämne/kurs i skolan där man fick maxbetyget (morot till att sköta skolan).

Det tog lång tid att diska ihop till en ny mountainbike för ~2 800 kr när varje disk gav 20-40 kr…

Som jag ser det lite av en win-win situation (om föräldrarna har råd, naturligtvis), då det lär barnen lite om pengars värde och samtidigt frigör tid åt föräldrarna som ändå arbetar för att försörja familjen och hushållet. Jag och min bättre hälft kommer sannolikt köra samma system med våra barn…

5 gillningar

Vi har inte pratat med våra barn om att vi har dyra tillgångar/mycket pengar på börsen etc. Det finns ingen anledning till det när de är så små (7 och 2). Kanske när de blir äldre, och om de är väldigt nyfikna. Vill inte att informationen ska användas till en “pissing contest” bland kompisarna. Tyvärr skapar pengar svår avundsjuka bland folk. En barndomskompis köpte sig ett (förhållandevis billigt Älvsbyhus) i ett vanligt villaområde, där merparten byggde dyrare Eksjöhus, hade familj och barn etc. Det tog inte lång tid innan snacket gick om hur “rik” han var. Till och med grannarnas barn frågade honom om “har du mycket pengar”. Kan ju även tillägga att ingen ville umgås med honom, även om det var god gemenskap mellan grannarna i övrigt, det var flera gemensamma grillfester etc. Han blev aldrig bjuden. Vanlig mobbning helt enkelt, om än väldigt subtilt. Avundsjuka och skitsnack kan vara förödande i detta land, där det är enklast att hålla sig så “vanlig” som möjligt. Att sticka ut och visa att man har pengar kan tyvärr skapa mer ovänner än vänner, speciellt om man bor i ett vanligt villaghetto.

Vi kommer i sinom tid att förklara och lära våra barn allt om ekonomi och hur man tänker ekonomiskt, så får vi se hur de hanterar detta.

Sen kan man ju retoriskt fundera kring vad det innebär att vara “rik”? Var går gränsen? Säg att grannen har fint hus, Tesla, senaste elektroniken, allt belånat tack vare uppgång i bostadspris. Är grannen då “rik”? Inte i min bok. Endast skuldsatt.

/H

1 gillning

Spännande tråd. Jag poängterar var dag för barnen hur rika vi är. Vi har trygghet, mat, hem. Vi pratar ofta om hur stor tur vi har jämfört med andra människor som fattas det vi åtnjuter och att vi måste hjälpa varandra att vara tacksamma.
Sen tycker jag inte att de har med att göra hur mycket pengar vi har. För oss betyder “rik” att vi kan känna oss trygga i att våra basala behov kommer tillgodoses :wink:

5 gillningar

Måste det ens vara en sån stor grej för folk? Jag är varken rik eller fattig men har ett bra sparande. Man behöver väl inte överpoängtera för barn hur mycket eller lite pengar man har, jag tror inte barn ens tänker på det sättet.

Man ger barnen vad de behöver efter förmåga. Att spara till sina barn så man kan bidra när de behöver körkort, insats eller bil känns förståndigt om man har råd. Vill de ha något kan de få önska sig till födelsedagar och jul. De behöver inte få saker hela tiden. Och inte allt de vill ha nödvändigtvis. Ibland får man något ”onödigt”, ibland får man inte det man vill alls, välkommen till verkligheten. Det räcker nog gott som exempel för barnen.

Verkar extremt märkligt att ha som mål att inte lämna något efter sig. Det är väl en annan sak om det ”blir så”, men att ha det som mål? Konstigt och snålt.

4 gillningar