Har under de senaste 15 åren mest umgåtts med personer i liknande livssituation vad gäller familjesituation, lönenivå och värderingar. Inget aktivt val men blivit så på grund av utbildning och sen flytt får vi mest träffat nya människor via jobbet. Har då kommit in i en ganska priviligierad världsbild om man kan kalla det så. Nu när barnen går i skolan händer det ju dock att de har hem kompisar som inte har det lika gott ställt ekonomiskt eller på andra sätt har en annorlunda hemmiljö än den som vi normalt stöter på. Jag är själv uppväxt med föräldrar med ”normala” löner och i perioder arbetslöshet i familjen men har nu högre lön än mina föräldrar eller syskon har/haft.
Jag kan bli obekväm över att vi har det så ”bra” när vi får besök av andra med annorlunda förutsättningar. Jag vill inte verka förmer (vilket jag absolut inte ser mig som) utan kan då ibland försöka tona ner det samtidigt som jag är stolt över vad vi åstadkommit och det vi har.
Lite rörigt inlägg kanske men andra som känner igen sig i detta? Behöver inte just handla om pengar kan även vara om man äter någon mer exotisk mat som är vanlig i vårt hushåll men som barnens kompisar aldrig hört talas om eller iaf inte ätit.
Det som jag kan likna det med hos mig själv är att vi är tre stycken väldigt nära barndomsvänner, ca 25 årig vänskap, varav vi är två som hållit jämna steg samtidigt som den tredje hamnat lite “efter”, om man kan säga så. Det är den egentliga skillnaden mellan oss. Allt annat som exempelvis utbildning och familjebild är mer eller mindre lika.
Det som jag har upptäkt då, när vi tre är samlade över en öl el.dyl, är att vi två som är på samma ställe tenderar att prata om framtiden på ett helt annat sätt äv vad vår tredje vän gör. Oftast är allt väldigt lättsamt, men ibland kan det bli lite obekvämt i och med att man inte riktigt vet om någon trampar på tårna på någon annan.
Det fungerar bäst om man är öppen med allt och inte tar sig själv på för stort allvar. Det har funkat för mig iaf.
Har ni en pengabinge hemma likt JVA? Annars tror jag barn i stort är rätt ointresserade av många statusmarkörer som vuxna kan fastna kring.
Kanske missar något elementärt men har ju en del som är allt från riktigt rika till brutalt rika med miljardärer i bekantskapskretsen och åtminstone de jag känner sätter på sig byxorna på samma sätt som andra människor, ett ben i taget. Deras barn är som alla andra förutom en del som när de är äldre kan kosta på sig att arbeta filantropiskt eller konstnärligt. Samtidigt så känner jag vanliga ”Svenssons” som gör det samma.
Vi har mer pengar än alla andra i familjen / släkten men anpassar oss så klart när det gäller aktiviteter / presenter osv till det som alla är bekväma med. Vi pratar också väldigt sällan om pengar om ingen frågar något specifikt. Vi blir inte heller behandlade på något annorlunda sätt av någon.
Om du har tappat kontakt med hur ”vanligt folk” lever så kan du ju se / se om Vänner avsnittet ” The One With Five Steaks and an Eggplant ”. Kan väl bjuda på hamburgare från Scan eller rostbröd när kompisarna är där i stället för nyinflugen antilop? (Skrivit med ironi)
Lever man i en bubbla så är det kanske lätt att tappa kontakten med vardagen för ”vanligt folks”. Trots att jag numera år mångmiljonär och inte har behövt oroa mig för pengar på ganska många år så vet jag fortfarande vad mjölk, bröd, ägg och smör kostar. Jag vet också vad bensinen kostar.
Jag är uppvuxen i ett område där de flesta hade det väldigt gott ställt. Själva hade vi det ganska ekonomiskt begränsat hemma. Likafullt är jag starkt präglad av den “finare miljön” även om det tagit mig tid att erkänna det för mig själv.
När jag växte upp och kom hem till “finare hem” så varierade det mycket hur jag såg på det. Ofta märkte man väldigt snabbt om föräldrarna var “fina” eller “vanliga”. Det handlade om sättet de pratade på och betedde sig. Man ville ju helst att de skulle vara vanliga och kunde då till och med känna sig ganska bekväm i deras sällskap. De “fina” var mer svåra att ta sig an och man undvek helst att ha med dem att göra.
Om vi sedan pratar om barn som kommer från andra miljöer, där “de fina” är något helt främmande så skulle nog toleransnivån vara lägre än den var för mig. Jag var ändå så van vid att träffa alla dessa direktörer och direktörsbarn att själva den materiella skillnaden inte var hela världen. Det var mer attityden att se sig själv som förmer än andra som gjorde att det kunde skära sig. Den kunde man märka ibland hos barnen men oftast var det ju något de fått från föräldrarna. De föräldrar som var mer vanliga och justa hade också barn med helt reko värderingar och beteende.
Låter som varierande grad av uppfostran. Skulle säga att det har väldigt lite med pengar att göra.
Det finns de som hanterar det bra och de som hanterar det sämre. Barnen till den väldigt rika Ica-handlarfamiljen uppfostrades väldigt bra. De fick inte allt som de pekade på utan fick jobba för det. Industrimagnatens dotter som hade privatchaufför däremot, hon hade det lite svårare i anpassningen och interaktionen med andra.
Den som blev mest framgångsrik av oss alla dock? Han kommer fortfarande hem och fixar på sin mammas hus några gånger om året med egna händer. Han flyger privat, har en ännu större båt och hus och lägenheter på många platser i världen. Ändå kommer han hem och hjälper sin mamma. Food for thought…
Att vara rik handlar om ökad handlingsfrihet och kanske även att kunna vara mer givmild. Att vara barn / att uppfostra barn handlar dock i mitt tycke om det här:
4:59 in i klippet
Att växa upp i en homogen miljö där mycket pengar är norm ger vissa utmaningar. Att växa upp i en heterogen miljö där man i förskola, skola och vardagsaktiviteter möter barn och vuxna med väldigt varierande ekonomisk nivå ger en annan situation. Som jag uppfattar det är det i de homogena miljöerna ofta lämpligt att mer aktivt hantera frågorna. I de miljöer där allt är mer blandat får barn en mer realistisk uppfattning om saker utan att föräldrarna aktivt behöver göra så mycket.
Jag tänker inte så mycket på att “få allt man önskar sig”. Det är en fråga i sig och naturligtvis lättare att undvika. I den homogena miljön jag kommer ifrån fanns det de som fick allt. De kom oftast från ganska kärlekslösa och dysfunktionella hem. Det blev som att föräldrarna kompenserade sitt misslyckande i övrigt med en massa prylar. Den fråga som är mer central för mig är insikten att de som av olika skäl inte har mycket pengar är lika mycket människor som andra. Om man är typ adlig och anser det var något väldigt centralt så signalerar man väldigt tydligt att man är förmer än andra. Jag är nu inte ute efter att hacka specifikt på adliga. Jag hade många vänner under uppväxten som var adliga och många som inte var det. Den här von oben-attityden hade inte direkt samband med det.
Alltså var kanske lite otydligt. Vi är inga verklighetsfrånvända mångmiljonärer utan lever på ungefär lika mycket som medelsvenssons tror jag men kan spara desto mer.
Bjuder generell på “vanlig mat” men för vissa kan det vara ovanligt ändå för att det t.ex. råkar vara vegetariskt den dagen eller för den delen hjortfärs som inte beror på att det kostar mer utan för att det finns jägare i släkten som dumpar över kött när frysen är full.
Inget jätteextravagant men beror ju vad man jämför sig med. Vi har ett stort hus vid vattnet, båt, 2 bilar och en del designmöbler. Sånt som många i medelklassen sysslar med. Som du är inne på är det mesta sånt som barn inte märker av utan möjligen deras föräldrar. Har nog mest tänkt på det när vi var stödfamilj för en ensamstående asylsökande mamma tidigare och nu nyligen när ett av barnens kompisar var på besök och vet att där arbetar bara ena föräldern och den andra har nog medellön.
Jag är uppvuxen på landet där många nog var medelklass eller något lägre i lön. Fanns ju dock storbönder som jobbade hårt jämt men nog hade en del pengar också och så ICA-handlaren som sannolikt var rikast i grannskapet och de åkte på flygsemester när vi andra tog färjan till Danmark på sin höjd. Om något så var jag lite avundsjuk och såg upp till de som hade det bättre ställt och hade nog lite med mig att de hade de bättre men de var alltid trevliga och inte så att jag tyckte det var jobbigt att vara där men generellt träffade jag inte föräldrarna så mycket. Man lekte mer ensamma (utan föräldrar närvarande) och oftast utomhus när jag växte upp.
Det är väl bra att tänka på sådana här saker. Man kan ju t.ex. låta bli att använda krångliga franska namn på vissa maträtter, eller iallafall förklara vad det är. Pratar man om olika begrepp som att det är självklarheter skapar det så klart en distans.
När jag tidigare bodde i Östeuropa hade jag en “lokal” flickvän där. Hon var väldigt förankrad i sin lokala kontext, pratade ingen engelska och hade aldrig varit utomlands. Det fungerade mellan oss även om vi så klart hade väldigt olika förutsättningar på en mängd sätt. Att hon inte kunde tänka sig flytta utomlands gjorde att det i slutänden pajade ihop. Hon tyckte istället att jag skulle flytta dit. Hon var på ett sätt väldigt omedveten om pengar och idealist i mycket. När vi var tillsammans ansträngde jag mig mycket för att inte prata om pengar eller om saker som var kopplade till pengar. Hon ville gärna att vi skulle vara “jämställda”. Där och då fungerade det eftersom ingenting i vardagen egentligen kostade något. Hade vi åkt iväg till någon plats med mer normala priser hade det pajat direkt.
Jag träffade på ett par bekanta som sa något i still med “Med nya jobbet så tjänar jag riktigt bra 26 000 kr/mån till skillnad från gubben”, för mig är det väldigt svårt att ens tänka mig in i deras ekonomiska situation och vad säger man?
I andra situationer hamnar man i situationer där visa vänner till barnen inte har råd att spela exempelvis hockey även om de väldigt gärna vill, hur förklarar man den situationen till sina egna barn?
Ytligare andra situationer sitter man där de diskuterar om saker som i min öron är småpengar typ 500 - 2000 kr men för dom i det sammanhanget är mycket pengar. För mig är det väldigt svårt att säga något som inte potentiellt sårar någon så håller man hellre tyst.
För mig är det inte så mycket hur man pratar om pengar utan mer hur man hanterar skillnaden i möjligheter som pengar medför för att inte såra någon.
Det som bra att komma ihåg är att om man tjänar man över typ 40 000 kr/mån så är man “höginkomsttagare”.
Allt är ju relativt. För vissa yrken/roller kan ju 26 tkr i lön vara relativt bra, oaktat om det är mycket eller lite i övrigt. Jag skulle inte ha några problem att diskutera den frågan med bekanta. Jag förstår att du syftar på en klassdimension här men jag skulle enkelt vända frågan till något mer relevant. Om man tjänar 26 tkr i en roll där 23-24 är normalt så har man ju anledning att vara nöjd. Det finns anledning att komma ihåg att det finns även en del högutbildade personer som har lönenivåer som får en att ta sig för pannan. Det kan man ju fundera varför det är så men det blir nästan mer pinsamt om man på något sätt utgår från att medellönen i Sverige är något sorts lönegolv för att kunna anses någorlunda normal.
Att det handlar om möjligheter håller jag annars med om. Det gäller både aktiviteter för barn men också sådant som semesterplaner.
Jag tycker själv att pengar handlar mer om principer än om mycket/litet. Har jag fått typ en elräkning som jag uppfattar är för hög/felaktig så skulle jag göra en stor grej av det helt oberoende av om jag har råd att betala eller inte. Att inte alla skulle orka bry sig kan jag förstå rent allmänt men aldrig att jag skulle tänka så själv. Att ha extrem koll på kostnader är en principfråga för mig.
Sedan ska man heller inte glömma att alla inte tjänar vad man förväntar sig. När jag växte upp uppfattade jag att alla runt omkring mig hade oerhört gott om pengar. Så här i efterhand har jag fått veta att minst två personer i min direkta närhet tog lån varje månad för att finansiera vardagsutgifter. Iom att inflationen urholkat bolånen så mycket fanns det möjlighet att att finansiera tillvaron på det sättet.
Det där är något väldigt viktigt som du sätter fingret på. Jag är själv aktiv i föreningslivet och jag slåss med näbbar och klor för att hålla nere alla kostnader så att så många som möjligt ska kunna delta. Det är inte hockey eller fotboll dock, har dålig insyn i de verksamheterna. Vi har dock ofta sådana föräldrar som har råd att betala 300 medan andra har svårt att betala 40. När barnen är små så ska det vara billigt och enkelt att idrotta och så långt upp i åldrarna som det går. Jag (och fler med mig som också är företagare) har gått in och sponsrat hela barn och ungdomssektionen för att låta medlemsavgifter och träningsavgifter förbli låga.
Man kan nästan alltid hitta aktiviteter som är roliga och som kostar lite pengar, det kan dock kräva lite större insats med tid och kreativitet.
När jag gick i fjärde klass fick vi en uppgift på bildlektionen där vi skulle rita något som hade med sommarlovet att göra. När vi var klara skulle vi stå inför klassen och berätta vad vi hade ritat. En efter en började entusiastiskt berätta om allt roligt de hade gjort, och jag hade just det året varit utomlands. En kille i klassen hade varit hemma hela sommaren, hans föräldrar hade inte råd att göra någonting. Han började storgråta när fröken bad honom visa vad han hade ritat .
Decennier senare var jag på en ”överklassfest” med högtidsdräkt och hela baletten. Jag kände igen en av servitörerna som den stackars killen från klassen. Den känslan när han serverade mig vid bordet var en blandning av skam, ödmjukhet och tacksamhet på samma gång.
Mycket viktig aspekt. De har gått ifrån mycket av såna redovisningar på barnens skola för att inte några barn skall känna så. Vi har läst boken “Hemma hela sommaren” med barnen för att reflektera över att man har olika förutsättningar. Inte då för att visa att vi skulle vara bättre för att vi har råd att åka på semester (åker i och för sig inte utomlands på sommaren) utan för att det är bra att prata om olika förhållanden och situationer.
Vi har också städhjälp varannan vecka vilket många av våra kollegor också har men försöker prata med barnen ibland om att det är ingen självklarhet och att inte de flesta i samhället har det men att vi väljer det av olika anledningar.
Handlar alltså för mig inte om några överdådigheter som privatplan och skaldjursplatå varje kväll utan mer saker som många i medelklassen anser hör till men som absolut inte alla gör eller har.
.