I en del trådar här och i andra forum kan man läsa diskussioner kring värdet av att kunna stanna hemma med familjen/barnen.
Till exempel gå ner i arbetstid, ta tjänstledigt, köra barista-/flamingo FIRE etc. och att det är värt det.
I andra trådar kan man diskutera att om den ena personen i ett parförhållande tar större delen av föräldraledigheten ska denna person kompenseras på något sätt. Extra eget sparande eller pensionsflytt eller extra pensionssparande etc. (eller kompensation vid skilsmässa etc.).
Rätt intressant att man å ena sidan anser att det är en förmån som får kosta och å andra sidan anser att det är ett jobb som ska kompenseras.
Jag ser att detta är ett av få områden där jag i bästa KD-gubbe-anda håller med Ebba Busch. Staten ska inte lägga sig i utan det är upp till varje familj att bestämma.
Varför blandar du in en åsikt i hur staten ska eller inte ska agera i frågan? Min fråga gällde strikt ur privatekonomisk synvinkel
Hur ser du på själva frågeställningen själv?
Jag tror frågan behöver klargöras bättre för att vara möjlig att svara på.
Jag bor för närvarande utomlands. Min sambo är ”hemma med barnen”. Min yngsta son är 1 år. Under fyra år efter att man fått barn får den av föräldrarna som har lägst inkomst kompensation motsvarande 75% av genomsnittlig pensionsavsättning i den allmänna pensionen. Detta motsvarar runt 8000-9000 kr i månaden. Därtill behöver bortfallet av tjänstepension kompenseras. För någon med genomsnittlig inkomst handlar det om 1500-2000 kr i månaden ungefär.
Om man inte har barn så kan man istället studera och då få någon liknande form av kompensation. Vet dock inte exakt nivå där.
Ska man vara hemma utan att ha någon avsättning alls skulle man behöva pengar att leva på och en pensionsavsättning på kanske 12000 kr i månaden. Siffrorna här är ungefärliga.
Vi har en barnflicka anställd på halvtid som avlastar med all hantering kopplad till barnen. Detta bekostar alltså jag själv. Jag har ingen sådan tjänsteförmån.
Jag tänker principiellt och då spelar inkomster inte någon roll.
För om man tar sabbatsår för att vara med barnen har man kanske noll i inkomst och då är det ändå OK. Men vid föräldraledighet har man helt plötsligt tappat inkomst och ska kompenseras.
Beror på. Insisterade den ena på deltid/längre föräldraledighet så att den andra tvingades jobba mer? Eller var det den andra som insisterade på att få jobba mer så att den förste tvingades ta mer ledighet/gå ner i tid för att familjelivet skulle gå ihop?
Instämmer. Situationen varierar från familj till familj, så det är svårt att säga att något generellt gäller för alla. Personligen tycker jag att alla vinner på att köra 50/50 och då blir inte detta något problem, men det måste ju vara upp till varje enskild familj. Det finns såklart många som inte tycker som jag.
Förstår er, att situationen kan påverka.
Men läser man diskussionerna så framgår inte specifika bakgrunden till varför ens parten hade längre föräldraledighet utan folk hoppar in och anser per default att den personen ska kompenseras. Dvs folk tar inte hänsyn till orsaken eller så gör de antaganden.
Oavsett så blir det en motsats till att man anser det är så viktigt att se barnen växa upp att man frivilligt tar extra ledigt via en FIRE-variant eller tjänstledighet.
Varför? För att staten faktiskt försöker lägga sig i genom att låsa föräldradagar till resp förälder.
Jag anser att frågan om vem som ska stanna hemma handlar mer om familjens helhet, vem som kan och vill och om man har avlat barn med en människa som börjar yra om ”kompensation” åt ena eller andra hållet så fort man som familj tar ett gemensamt beslut, då har man nog snart andra problem.
Värde är subjektivt, min familjs karriärplanering är inte en öppen marknad. Att ta hand om barnen är inte heller något som går att beskriva som valfritt, oavsett om det är att vara föräldraledig, lämna dem hos mormor, använda dagis, ta med dem till jobbet osv. Om man behöver gå till jobbet för att tjäna tillräckligt med pengar för att ta hand om barnen så är ju inte det heller ett konstigt beslut, med barnperspektivet.
Jag har aldrig haft lyxen att kunna se jobb som valfritt självförverkligande som barnens existens sedan inkräktar på.
Personligen anser jag att det snedbelastar familjen att dela upp det. Det kanske under perioder är mer eller mindre roligt att jobba/vara hemma med barnen, men ingen vuxen tjänar i långa loppet på att lämna över i stort sett all försörjning eller all barnomsorg till partnern.
Jag tror helt enkelt inte på den idén. Det är för mig kissa i sängen-säjningen: skönt för stunden men skapar problem/risker på sikt för individernas ekonomi och/eller relationer. Så för min del är en en permanent uppdelning inte värt det. Jag vill ha en jämbördig partner, en parhäst som jag drar lika med.
Beror väl på. Om någon är hemma och tar hand om barnen för att möjliggöra nån typ av karriär som i princip skulle varit omöjlig eller mycket svårare annars är det väl kanske rimligt att den andra kompenserar detta? Är det ett val att vara hemma eller gå ner i tid som man gör för sin egen skull som inte ger partnern så mycket så kanske man ska bekosta det själv. Sen finns det väl mellanting också. Man får väl diskutera saken.
Det viktiga är ju såklart att man är överens men det betyder inte att jag inte skulle rådge en god vän som funderade på att stanna hemma att fundera på varför och om det blir eller görs värt det med allt man missar i inkomst, pension och anställningsbarhet.
I vår familj har vi gemensam ekonomi, i betydelsen att vi har en enda hög med pengar som fylls på av bådas löner. Sparandet är gemensamt, ingen har något eget. Den enes lön är ungefär dubbelt så stor som den andres. Den med lägst lön har tagit en stor majoritet av föräldraledigheten. Vi har aldrig diskuterat ekonomisk kompensation, för under vår modell med gemsam ekonomi blir det poänglöst. Jag kan gott se att om man har delat upp ekonomin annorlunda, med mer fokus på var och en, så kan kompensation vara vettigt. Den som fått vara med barnen och fått kompensation blir ju då dubbelt belönad. Men så är det väl under en delad modell.
Det är inte helt sant att kompensation skulle vara ”meningslös”. Att utgå från något sorts scenario där man ska leva tillsammans ”alltid” är en utopi. Det är när den ena parten dör som kompensationen blir viktig. Så länge man lever tillsammans kan man alltid hitta olika utvägar.
Det här har alltså inget med ”graden av uppdelning” av ekonomin att göra. Även par med mer uppdelad ekonomi hjälper varandra i olika former.
