Jag är nyfiken på hur ni upplever och reflekterar kring tacksamhet. Upplever ni ibland att ni tar vissa saker i livet för givet, som era relationer, er ekonomi, hälsa, materiella saker eller ert boende? Och om ni inser att ni gör det, vad gör ni för att känna mer tacksamhet för dessa delar av ert liv?
Har ni några tips eller metoder för att påminna er själva om det ni är tacksamma för, både i det lilla och det stora?
När jag går på historiska utställningar eller på annat sätt (film/böcker etc) tar del av en annan tid brukar jag efteråt fundera på var skulle jag med den bakgrund jag har ha funnits i den tiden. Förutom att jag skulle varit död för länge sedan så är jag glad att ha sluppit pigans roll. Då är jag tacksam för alla de generationer som gått före och gjort livet ganska mycket bättre för de flesta. Det gör också att jag känner kravet att försöka se till att värden blir lite bättre för de som kommer efter
Sedan är jag alltid tacksam för skolan - både institutionen och den personal som fanns där för oss. De, vaktis som man fick sitta och sura ilskan av sig hos, mattanterna som såg vilka som hade det extra svårt, lärarna som gjorde att vi var många som kunde göra en klassresa. Jag är tacksam för den skola som försökte vara jämlik
Nej, jag har upplevt för mycket motgångar i livet, vilket gjort mig rätt härdad, cynisk eller bitter, beroende på hur man ser på det. Utgår från mig själv, att det som händer, positivt eller negativt, beror på mig själv till största del.
Jag är dock tacksam för att mina barn är friska, glada och krya.
Jag försöker låta bli att ta saker för givet eftersom vi i familjen har anledning att komma ihåg att den som är frisk har tusen önskningar, men den som är sjuk bara har en.
Varje morgon som jag vaknar och är frisk är jag tacksam över.
Jag har lite aversion mot tacksamhet som begrepp, kanske pga vissa religiösa övertoner och vibbar av toxisk positivitet MEN jag växte upp mitt i en familjetragedi och har tyvärr haft lite väl mycket motvind så jag har en stark känsla av att inget är mig givet liksom. Allt är till låns, inget är självklart. Men det ger ju tyvärr också en ribba för trygghet som nog är omöjlig att uppnå.
Jag behöver tacksamhet för att hålla fötterna på jorden och inte slukas upp av drömmar om framtiden. Om jag inte påminner mig om vad jag redan har så får jag hybris av överdriven optimism och framtidstro. Eller blir frustrerad och nedslagen över hur vissa saker inte blir som jag tänkt. Tacksamhet är ett bra sätt att jämna ut toppar och dalar så att säga.
jag är tacksam över det minsta lilla . Har upplevt krig och vet hur det att inte ha mycket .
Det som jag är mest tacksam över är att vi i familjen är friska .
Precis som flera andra redan skrivit i tråden så har också jag många erfarenheter av att livet kan vända om på ett ögonblick och aldrig mer bli sig likt igen. Dessa erfarenheter har gjort att jag inte tar något för givet.
Samtidigt har dessa erfarenheter gjort att jag njuter mer av det som andra kanske tycker är småsaker, som tex en kopp te, tända ljus, en stund i solen, musik osv. Jag har också blivit mer restriktiv med hur jag spenderar min tid. Att tiden ska prioriteras på rätt saker som är viktiga för mig, tex familj, mina djur, träning osv.
Varje dag ovan jord är en bra dag. Lite så försöker jag tänka. Inte alltid lätt men jag försöker.
Jag rekommendera att skriva ner tre saker en är tacksam för varje dag.
Det kan vara små saker som hände under dagen typ “jag är tacksam för att jag kunde njuta av solen på min promenad” eller “jag är tacksam för en smidig lämning på förskolan” till större saker som “jag är tacksam för att jag och mina nära och kära är friska” eller “jag är tacksam för att det inte är krig där jag bor”.
Det har faktiskt vetenskapligt bevisats ha positiva effekter för lycka och välmående att reflektera och skriva ned vad en är tacksam för.
Det är så lätt att just gå runt och ta saker för givet. Jag brukar dra liknelsen till när en har varit sådär riktigt långdraget täppt i näsan efter en förkylning och så kommer den där första dagen när en kan andas helt vanligt via näsan. Hur fantastiskt är inte det just då? Men just nu, om du varit frisk ett tag, så är ju “skönt att jag kan andas obehindrat genom näsan” inget du är tacksam för 
Men kanske borde du vara det? 
Så testa att skriva ner tre saker du är tacksam för, varje dag i tre veckor, och se om du kan få ihop 63 olika saker du är tacksam för!
Haha brukar också dra liknelsen med däppt i näsan 
Eller vid en riktigt jobbig nackspärr!
Jag har som rutin att varje morgon när jag hämtat kaffet på jobbet skriva ner tre saker som jag är tacksam för. Älskar den boken nu när jag kan se allt på papper!
Väldigt bra tips @MementoMori
Jag förstår helt och känner igen mig i det du skriver! Det enklaste och mest vardagliga är helt underbart! Det är väldigt lätt att glömma det eller tänka att allt kan vara lite bättre hela tiden. 
Jag har postcovid sen drygt 4 år. Jag är tacksam för att jag är 66 år och inte 20. Att min familj och närstående har sluppit helvetet fast vi fick samma smitta.
Jag är tacksam för att min familj och min husläkare förstår hur jag mår och hjälper mig med allt jag behöver.
När jag mådde som sämst turades våra tre katter om att vara hos mig, dygnet runt. Min make låg och höll om mig när jag låg och grät av ångest och undrade om jag skulle överleva natten.
Jag är tacksam för beskyddet (änglar?) jag haft när jag har varit väldigt nära att skadas allvarligt.
Så är jag också tacksam för allt som tidigare inlägg handlar om.
Började med det för några månader sedan, riktigt bra! Rekommenderar verkligen att göra det
Jag är väldigt tacksam varje dag för det liv jag fått. Tacksam för att jag fått bli mamma till två underbara barn, har en man som trots dagligt gnabb får mig att känna attraktiv varje dag, ett jobb där jag känner mig uppskattad, en bostad och en sommarstuga på platser jag älskar. Får leva i en tid med bra sjukvård och hög levnadsstandard.
Det här är verkligen inget jag tagit för givet. Tvärtom. Min uppväxt präglades till stor del av ensamhet. Hemma var det det bra men jag hade inga direkta vänner i skolan, kände mig aldrig riktigt omtyckt. Gick aldrig på någon skolbal, inte heller på någon studentskiva. Inga pojkvänner.
På skolavslutningen i 9:an blev jag lämnad kvar själv på skolgården då tjejerna stack iväg tillsammans. Då reagerade ett par killar i klassen och frågade mig om jag hade någonstans att ta vägen och om jag ville följa med dem. Jag minns hur himla glad jag blev att bli medbjuden. För det hände så sällan.
Jag ältade aldrig min ensamhet. Istället gjorde jag det bästa av det, tränade massor på fritiden, pluggade, läste böcker och målade. Minns inte att jag någonsin tyckt synd om mig själv. Jag lärde mig acceptera ett liv som ensamvarg och hade det rätt bra ändå.
Fortfarande tar jag inte människor för givna. Jag räknar aldrig med att bli medbjuden eller att folk ska tacka ja när jag bjuder in. Men jag blir väldigt glad när det händer.
Det liv jag lever idag står i en sån enorm kontrast till min skolgång. Jag känner mig så uppskattad, både i yrkeslivet och privat. Ibland vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det, det känns så surrealistiskt. Det är som att jag är hög på livet och jag är så glad och tacksam för varje dag som jag får uppleva det. För det är inget jag tar för givet. Det kan försvinna. Men jag känner också en trygghet i att jag skulle klara mig även som ensamvarg.
Tacksamhet är en väldigt skön känsla tycker jag. Lätt att känna när ens behov är tillgodosedda, svårt när de inte är det. Kommer att tänka på Jobs bok i Bibeln, den handlar, som jag uppfattar det, om precis detta.
Kul att du nämner Job. Kände mig som han för ett gäng år sedan när det mesta i livet kändes skit. Upplevde sedan en rent mirakulös vändning där det kändes som om röda mattan rullades ut framför fötterna, rent bokstavligt. Saker bara löste sig på ett helt fantastiskt sätt. Trodde innan det att sådant bara händer andra. Tacksam för att ha upplevt en sådan vändning!
Ja jag känner mycket tacksamhet eller kanske väljer att göra det är mer sanningsenligt.
Haft ett en väldigt tuff barndom och tonår, mycket sorg och sjukdom under delar av mitt vuxna liv och mycket av det borde inte kunnat skett och som jag borde skyddat ifrån både från samhället och individer. Det skapade en arg, ledsen och cynisk person.
Men jag har också haft mycket tur och hjälp. Jag har egenskaper och förmågor son gjort det möjligt att lösa problem, lära, analysera, utvecklas och bygga både mig själv och materiellt. Jag lever i ett samhälle som tillät mig vara sjuk och gav mig tid att kunna fokusera på de sakerna utan att oroa mig för hur jag skulle få tag på mat, hem och vård. Jag är tacksam för min fru och andra människor jag träffade på vägen som jag fick stöd, och möjlighet att lära ifrån. Jag är tacksam att jag kunnat göra mig ekonomisk oberoende och kan välja att leva livet som jag vill och gett mig möjlighet att kunna hjälpa och ge tillbaka, Listan kan göras lång.
Det jag funnit på vägen är helt enkelt att välja att fokusera på de sakerna jag kan och borde känna tacksamhet för ger ett bättre mående, bättre resultat, och framför allt gör mig till en bättre person.
Det är ganska enkelt att tro att människor är onda och dumma i huvudet, världen står i brand och i förfall när man ser den genom linsen av medier, sociala medier och forum. Men går man ut så skinner solen, människor ler och hjälper när det behövs och saker flyter på jäkligt bra och fungerar som tänkt i 99 procent av fallen.
Jag är tacksam för min fru och mina barn. Jag har ett bra liv arbetsmässigt, privat och ekonomiskt.
Jag brukar småmeditera om kvällarna med lätt stretching. Inget new-age grej då det inte är något för mig xD. Men det ger tid för reflektion.
Har haft problem med stress förr så det är kul att man tar små missar med chill numera. Istället för att förebygga problem så är fokusen på tid tillsammans och att skapa minnen. Gör saker med och för människorna du är tacksam för.
Vardagen och dess sysslor känner jag är grundbulten i mitt liv och tack för det !