Inspel till poddavsnitt: "Får man ha problem som rik person?" / "Ingen att riktigt prata öppet med pengar om"

Ett provprat:

På ett FikaTillsammans-tillfälle för ett par veckor sedan tog vi upp det här med att man ibland kan känna sig ensam och inte kunna prata om pengar. En kompis till mig brukar ibland svara att hen är vaktmästare och inte berätta att hen även äger fastigheterna hen är vaktmästare i. En annan sådan sak är att jag själv ibland kan ljuga för min äldsta dotter kring hur mycket pengar vi har eller att det blir svårt prata med andra om pengar eftersom gapet är för stort.

På samma sätt upplever jag att det ibland blir märkligt att prata om mina problem, eftersom det lätt från omgivningen kan bli “Men du kan ju inte ha några problem, du har pengar.” Eller än värre när man får dumma kommentarer såsom “Men då kan du ju ge bort dina pengar till mig, här är mitt konto.” På samma sätt, om jag är den som har pengar, förväntas jag bjuda eller betala för andra? Hur gör man i en familj där man har pengar men syskon eller andra inte har det. Eller om man diskuterar att åka på semester och man har olika förväntningar på standard?

Ja, lite sådant går jag och tänker på. Fortfarande lite virrigt i huvudet. Tänkte mig att försöka göra ett provprat på ämnet imorgon med Caroline och @MoaD som också har erfarenhet på ämnet sedan sitt jobb med riktigt förmögna klienter.

Så min fråga eller fundering är - känner du igen det? Finns det något som du har funderat på som är angränsande till det? Något vi borde ta upp?

5 gillningar

Jag tycker det vore ett jättebra ämne att ta upp!

Eller att man inte kan prata om det för den andre är helt ointresserad/inte vill/tycker det är aptråkigt/att det är hemlighetsmakeri med vad man har för ekonomi etc.

Något jag upplever att man måste hålla ganska tyst om är hur strategisk man är. Vissa människor verkar nästan uppleva det som fusk när man tänker strategiskt och planerar. Detta kan gälla allt från hur man tar ut föräldradagar till hur man får upp sin lön eller utnyttjar ett regelverk till sin fördel. Eller tänker strategiskt inför pensionen 20+ år innan det är aktuellt.

Sen blir ju resultaten därefter. Men då är det som om en del inte vill gå med på att det fanns några mer smarta sätt och några mer obetänksamma sätt att planera på och istället pratar om tur eller ”det berättade ingen för mig”…:blush:

7 gillningar

Kanonbra idé, känns ju som något som återkommer i någon form ganska ofta på forumet. :slightly_smiling_face:

Känner att det träffande på flera sätt, jag är ung och har mer än de flesta i min ålder men inte “rik” i någon generell definition. Många i min ålder är mycket intresserade av ekonomi(läs aktier :upside_down_face:) , så ofta inte svårt att få igång ett samtal. Men jag är ganska öppen med hur jag har det ställt, upplever då också att det kan bli märklig stämning och viljan att diskutera dör ut hos den andre. Tråkigt att ekonomi ska ses som en tävling och det är kopplat till skam för många bara för att någon annan har mer.

Så, förutom det specifika fallet om att de som har det gott ställt/är rika inte får utrymme att tala om sina ekonomiska bekymmer så tycker jag att det kanske knyter ann till att generellt prata pengar. Att ha mer eller mindre diskvalificerar ju inte någon av parterna från att uttrycka sig, men så verkar ju folk känna.

Förresten, vill minnas att du @janbolmeson frågade här i forumet om hur folks umgänge såg ut i förhållande till tesen att (nu slaktar/parafraserar jag nog grymt) “de 10 personerna man ungås mest med har liknande ekonomi som en själv”? Hur gick den undersökningen och kan det finnas något att hämta från den diskussionen?

Instämmer till fullo. Det upplevs nästan som att man fuskar eller gör något brottsligt.

1 gillning

Jag pratar i princip aldrig pengar med någon av mina vänner. Jag tycker att det lätt riskeras att misstolkas som skryt. Till saken hör också att jag periodvis haft väldigt god inkomst i förhållande till mina vänner. När jag var 31 år hade jag exempelvis 80 000 kr i nettoinkomst per månad (som utlandssvensk). Man umgicks med kollegor som hade liknande inkomst och glömde lätt bort att inte alla har det så här. När jag flög hem minns jag att jag försökte vara försiktig när någon gled in på ämnet ekonomi och pengar och mest hålla mig i bakgrunden.

Jag kanske inte heller har några behov av att tala öppet om pengar med någon. Det finns det anonyma forum som det här till. Däremot upplever jag att det är mycket lättare att tala om pengar mer öppet med personer som man vet har liknande eller bättre inkomster. En brittisk vän till mig är ekonomiskt oberoende efter ett mycket stort arv. Vi är båda intresserade av aktier och ibland nämner jag beloppen som går in till honom. Där finns det exakt noll risk att summan uppfattas som skryt.

I filmen Tomten är far till alla barnen säger psykologen Janne (spelad av Peter Haber): “Jag är psykolog, jag har inga problem.”. Man förstår ju att det resonemanget faller på sin egen rimlighet. Kanske är det så med pengar med. Det löser många problem men så klart inte alla problem. Det är nog de flesta medvetna om…

Min upplevelse också. Väldigt mycket enklare att prata med människor i samma eller bättre ekonomisk situation.

Det värsta jag varit med om är när det har uppfattats som skryt och min intention var genuint att hjälpa den andre (som tidigare dessutom klagat på en dålig ekonomisk situation). :man_facepalming:

Spännande, kan du inte säga något mer om det eller ge något exempel? Har inte ens tänkt den här tanken, men känner igen det när du skriver om det…

Jag är uppvuxen med att pengarna knappt räcker till nästa lön, att barnbidraget som kommer den 20:e behövs för att täcka upp för att ha råd att köpa mat sista veckan innan lönen, och att man får vänta med att köpa kläder och annat tills barnbidraget kommer. Sen har min familj haft bättre ekonomi senare.

För mig har det blivit viktigt att ha marginaler att köpa det vi behöver när vi vill och en bra buffert. Kläder köper vi utifrån behov när som helst under månaden och vi kunde beställa hämtmat sista helgen i januari utan problem.

Denna månad har vi haft två oförutsedda händelser där vi fick vi ersättning från hemförsäkring och bilförsäkring men fick betala ganska hög självrisk. Kände mig självklart som en idiot som orsakade en buckla på bilen, men kände mig ekonomiskt ganska oberörd av dessa oförutsedda kostnader då vi har buffert för det. Hade nåt sånt hänt när jag växte upp hade det påverkat vad man kunde äta och göra hela månaden eller längre, kanske hade vi inte heller haft försäkring som täckt det.

Jag har högre lön än mina föräldrar, syskon och partner och är den första i familjen som börjar investera…I nuläget lever vi ganska “enkelt” och och har inte jättestora marginaler , men med tiden tänker jag att glappet kommer att bli större…

Det mest klassiska exemplet är väl att man som ung blev uppmanad att välja yrke med hjärtat. Jag har en del kompisar som valde riktiga låginkomstyrken där det aldrig kommer att finnas särskilt stora pengar, som exempelvis socionom. De beklagar sig mycket över sina låga löner och dåliga ekonomi trots att de mer eller mindre visste att deras yrken inte skulle ge bra betalt.

Jag som gjorde ett mer strategiskt val mot något jag var nyfiken på men också trodde skulle ha goda framtidsutsikter har hamnat i diskussioner om att det är orättvist att det är så stora löneskillnader. Det anses ”bättre” att bara ha valt med hjärtat och gått på intuitionen än att ha tagit med bra ekonomi som en del av ett mer strategiskt val. Jag tänker ju att vill man ha ett visst resultat så måste man vara lite strategisk. Men det anses (tror jag) futtigt och för beräknande att också tänka strategiskt runt vilken ekonomi man vill ha.

Samma sak kan gälla om man börjar diskutera strategiska upplägg för tex barnsparande. Eller hur man ska tänka kring löneväxling. Jag upplever att de flesta inte tycker om att diskutera smarta val, de blir skeptiska och värjer sig och vill ofta stoppa huvudet i sanden. Så jag brukar undvika det.

Tror dock möjligen att det är mindre problematiskt bland unga idag.

3 gillningar

Jag ligger lågt och diskuterar endast min/vår förmögenhet inom familjen och med mina föräldrar. Det stora problemet som jag tycker finns här är att om jag skulle kommunicera vilka tillgångar som finns så är jag övertygad om att jag direkt skulle få förslag, feedback och uppmaningar till hur jag borde leva mitt liv. Köp en dyrare bil, varför arbetar du om du inte behöver, åk på lyx-semester. Kan till och med tänka mig att det skulle kunna provocera en del att man inte tar ut svängarna mer när man har chansen. Att man kanske helt plötsligt går från generös till snål i andras ögon.

2 gillningar

Absolut. Kanske finns det en aspekt till som jag inte kunde sätta fingret på i mitt tidigare inlägg. Vi ska se om jag lyckas formulera det här på ett vettigt sätt. Låt mig först dra en parallel. Jag är lite av en hobbyfotograf. Det vet de flesta som känner mig. För en tid sedan blev jag introducerad för en naturfotograf som hade en utställning på ett konstmuseum här i stan. Otroligt fina fotografier. Jag sade till honom att jag var så sjukt imponerad av hans bilder att jag nästan ville lägga kameran på hyllan och ge upp.

Min poäng: Det finns en populär tråd här på forumet där det frågades hur mycket man månadssparar. Det blev en populär tråd som fick 110 kommentarer. Jag blev riktigt imponerad över hur duktiga många var på att månadsspara. Verkligen. Däremot upptäckte jag snart att jag hade ett högre månadsspar än alla som hade svarat (åtminstone då). Av den anledningen valde jag att aldrig svara själv. Det handlar mer om respekt för alla som redan svarat. Jag ville helt enkelt inte ge den där naturfotografs-effekten till någon.

Nu låter det som om jag är Joakim von Anka här. Men nej, jag är ingen dollarmiljonär eller liknande. Jag och min sambo har bara goda inkomster tillsammans och inga stora utgifter. Kan komma ur garderoben nu. Förra året var jag 1000 kr ifrån att ha sparat exakt 30 000 i månaden. Nu blev det istället 29 916,666667 kr per månad (sjukt irriterande i-lands problem). Sambon har ett separat månadssparande ovanpå det så det blir en hel del tillsammans.

Jag vet inte. Pengar är bara ett svårt samtalsämne. Det är möjligt att min rädsla för att få något att framstå som skryt är överdrivet och att folk i min närhet är mindre känsliga. Det känns samtidigt som ett samtalsämne som har lite uppsida och stor nedsida. Som vi säger på börsen, risk/reward ser inte bra ut. :wink:

4 gillningar

Personligen upplever jag ofta, även här på forumet tyvärr, en oförståelse för att man inte vill ha mer. Jag är ganska frikopplad från konsumtionhets och även här på forumet har jag fått kommentaren:

men om du inte behöver pengarna så ge det till någon annan…

Det är mentaliteten att är man girig så har man rätt till att vilja ha allt och den som är lycklig utan konsumtion ska inte få lov att ha något.

Det är fel på mig för att jag inte konsumerar. Det är ännu mer fel på mig för att jag har hög lön och inte konsumerar. Det ligger en stor förväntan på att man måste konsumera

3 gillningar

Känner igen mig något enormt. Bara igår så var min pappa på mig om en sak som gjorde mig irriterad. Vi ska bygga lite saker hemma och jag ska då låna en kapsåg och en cirkelsåg. Min pappa sa direkt då “Men är det inte bättre att köpa en?”. Han vet att jag har pengar och därför tycker han det är onödigt att jag ska låna en när man kan köpa en själv för ett par tusen… Jag sa direkt “varför ska jag köpa en när jag kan låna en? Var ska den stå sen för den tar ju upp ganska står plats med stativ och allt” men hans svar är att “Det är ju bättre att köpa en, du har ju råd”… Ja, jag har råd, men om jag skulle köpt allt nytt bara för att använda en eller två gånger, då skulle jag nog inte haft råd, för h*lvete. Sånt här gör mig irriterad när det är dubbelmoral, för han själv skulle aldrig gjort det samma utan bara för att jag har pengar så ska jag spendera pengar, sånt gör mig arg.

Annars är det tyvärr så att jag är väldigt öppen med ekonomi och de enda som är öppna tillbaka är ju såna som själva är sparsamma eller har en del pengar. Jag svarar gärna på vad jag tjänar och hur mycket jag sparar och har i totalt kapital men då förväntar jag mig att den andra är likadan och är tydlig med det. Tyvärr har jag också flera gånger varit ärlig och den andra har då blivit väldigt mer tystlåten och inte alls som innan. Då är det inte lika roligt längre.

Var några på jobbet där en gått i pension men jobbar kvar, en som precis ska gå i pension nu till sommaren stod och pratade om pensionen och hur de tänkt ta ut den etc. Jag svarade då hur jag tänkt göra och DIREKT får man “Men du har ju över 30 år kvar!”. Jag svarade då att jag inte ville vara någon som stod när dom var 65 år och då började diskutera sin dåliga pension utan det måste väl vara bättre att vara förberedd? Då tyckte dom det var jättekonstigt. Så det känns som någon ovan skrev, att jag på något vis “fuskar” för det är ju inte det vanliga att en 30 åring tänker och diskuterar pensionen, därför borde inte jag göra det.

Sedan har vi skammen att prata investeringar med andra som inte investerar. De vill oftast inte prata alls, då de är helt ointresserade och vill inte höra om hur mycket pengar de kunnat tjäna om de gjort ett annat val tidigare, då är det lättare att gömma huvudet i sanden och låtsas som allt är bra. Istället för att kanske tänka “det borde jag kanske göra”.

Jag har en bror som inte alls varit så ekonomisk, trots höga löner för både han och hans fru. Ibland får man ju lite gliringar från hans sida, som nu när de köpte hus och fick låna i stort sett allt. “Alla har inte en miljon på banken”. Då tänkte jag för mig själv, du skulle haft en miljon om du inte spenderat upp alla pengar utan eftertanke.

6 gillningar

Ämnet är intressant och påminner om funderingar jag hört från de som gillar att spela på lotto. Att dom gillar fundera på vad de skulle gjort med pengarna. Men också ändå lika medvetna om baksidor. Rädsla för att få uppleva falskhet i skepnaden att gamla vänner plötsligt skulle höra av sig, förväntas bjuda och att de helt enkelt kanske skulle få mer problem.

1 gillning

Prova att säg till någon att du skatteplanerar i ditt företag. Det är FULT att hålla på med. Skattesmitare! Trots att politiker och myndigheter har skapat periodiseringsfonder mm för att dom ska användas.

3 gillningar

Intressant… Jag är socionom :blush:
Valde absolut med hjärtat. Ett ideologiskt val. Och jag har aldrig ångrat det, förutom små korta stunder då otillräckligheten nafsat mig hårt i hälarna. Jag har uppmuntrat mina barn att välja efter intresse. Det är trots allt en stor del av livet de flesta av oss tillbringar på arbetet.
Just ja - den dåliga lönen. :thinking: Idag är jag s k höginkomsttagare.

2 gillningar

Tanken “jag har råd FÖR ATT jag inte gör allt jag har råd med” känner jag igen mycket.
Det är en otroligt konstig situation när man t ex går till en bar med någon man vet är i princip pank. Jag köper den billigaste ölen, den andra personen köper en drink som inte under några omständigheter kan vara värd pengarna.
Ska jag känna mig snål eller smart?

Jag menar, jag hade mycket lätt kunnat spendera allt jag har och ha noll kronor. Istället har jag varit snål och tänkt två gånger innan jag köper något. Har jag snålat mot mig själv bara för att kunna betala för någon annan, som själv inte sparat ett öre och konsekvent skämt bort sig själv med lyxprodukter?

Allt handlar så mycket om känslor och status. Lyckas man se förbi det är det rätt uppenbart vad som är moraliskt rätt. Men svårt att prata om det utan att låta som en bitter och snål högerpartist.

3 gillningar

Jag har noll förståelse för att du inte vill ha mer. Det är omänskligt. Men jag förstår att du inte vill ta mer risk, om du har tillräckligt. Enligt mig är det två vitt skilda saker.

1 gillning