Jag hittade en sak som hjälpte mig att se på mig själv och le.
Det började med att jag för ett tag sen fick frågan från min chef om jag tar på mig för mycket att göra. Hon hade studerat min Outlook kalender med massa bokningar i olika färger.
Jag har i sociala samtal en lugn yta och försöker mörka vilka kort jag har att spela med, för i andra ögon inte se ut som jag är stressad eller aldrig nöjd.
Jag funderade mycket den dagen på hur hon upplevde mig och varför, om de är något fel eller rätt, och varför jag mörkar min törst av kunskap och försöker se ut som jag “latar mig” som andra. De är ju socialt bra att passa in och inte ställa lika höga krav på sin omgivning, eller skina för mycket genom att springa ifrån andra både på rakan och i kurvan.
De som då fick mig att le när jag gick och grubblande va ett schema på kylskåpet.
De va min äldstas sons skolschema som va full packat med massa olika lektioner i olika färger över hela dagen, och ovan på det prov i olika ämnen på samma dag.
Vi tränar våra barn för framtiden med multitasking. Men sen plötsligt när vi blir äldre och får ett jobb så stagner mänden uppgifter och tempot sjuker.
Jag log för jag såg nu att jag inte tappat förmågan att absorbera och njuta av kunskap som ett barn, och fortfarande då har förmågan och förmånen med det att kunna sätta nya valörer på mina kort och kunna spela nya spännande spel i framtiden.