Japp, det är precis så jag tänker. Jag känner att jag kan leva väldigt bra på det jag tjänar idag, så mitt mål är att kunna bibehålla den nivån under hela livet, samt att låta det höga sparandet senare bygga upp den buffert jag behöver för att gå i pension tidigt.
Det vill jag absolut inte, men jag tänker att typ 20k i månaden (plus överskottet i bolaget) med start om 3-4 år borde vara mer än tillräckligt för att kunna gå i pension långt innan vanlig pensions ålder ändå.
Man vet vad man har men inte något om framtiden.
Jag vill vara optimist och tro att din karriär kommer gå bra, men är inte ett syfte med sparande att man tar höjd för att oförutsedda olyckor kan hända?
Om du blir allvarligt sjuk eller råkar ut för en handikappande olycka som gör att du inte kan spara i framtiden då var det fel att skjuta upp sparandet.
Om du har en global indexfond som dubblar sitt värde på 7 år, vad är då bäst?
Ska du spara 500 000 kr nu eller 1000 000 kr om 7 år?
Det är det kanske. Om du känner dig säker på dina framtida intäkter, har koll på vad du behöver spara t boende, vet hur du vill göra med familj etc. Då är det lätt. Annars är det svårt. 
Jag funderar på att göra saker som att köpa elbil. Jag har idag en obelånad bensinbil värd cirka 120k, men funderar på att byta till elbil i 700k klassen. Jag skulle då lägga in övriga 300k från arvet plus nuvarande bilens värde som handpenning, så billån på ungefär 300k, vilket ändå innebär ett antal tusen i månadskostnad.
Det är ju visserligen på ett sätt ett sparande i och med att bilen fortfarande kommer ha kvar ett högt värde lång tid framöver, men inte lika mycket som jag skulle lägga in i den, så det är inte något som jag skulle definiera som sparande på det sätt som jag pratar om här i tråden.
Det plus övriga nöjeskostnader och nån resa per år skulle då nog fortfarande lämna en del i överskott, som jag absolut då skulle spara, men det skulle då vara mer av ett “spendera och spara det som blir över” än “spara och spendera det som blir över”.
Om du jobbar så länge som 70 år är det överkurs med pensionssparande för TS ekonomiska förutsättningar. Även 65 år kan vara överkurs beroende på vilken faktisk nivå av inkomst som eftersträvas.
Så den ursprungliga frågan. Ja, det kommer bli allt vanligare att folk upptäcker att de har sparat för mycket och spenderat för lite. Lyxproblem. Men ändock ett problem.
1 gillning
Att ha vissa perioder i livet när man sparar mer och andra när man sparar mindre är rimligt. Det här hör samman med tänket om etapper som jag tycker borde ingå i RT-tänket generellt.
Kruxet är rimligen att identifiera behov och möjligheter i förväg. Att enbart tänka att högre inkomster ska ”lösa frågan” är i min värld att göra det för enkelt för sig.
Vissa människor följer en mer ”planerad livsbana”. Man gör vissa saker i en viss ordning och kan rimligt väl när man är 25 år bedöma hur man kommer att leva när man är 45 år. Andra har en mer improviserande livsföring där saker händer utan någon större plan.
Jag har för egen del haft som viktigt mål att frikoppla konsumtionen från inkomsten. Då innebär det att om min inkomst fördubblas så innebär det en enorm ökning av sparandet medan konsumtionen i huvudsak hålls på samma nivå som tidigare.
1 gillning
Vem vill tvingas jobba till 70 eller ens 65, och har jag påstått att TS ska både göra det OCH spara till pension? Tvärtom.
Finns filosofiska skillnader i detta forumet kring hur man ser på sparande.
Visa vill ha tydliga regler och strukturer kring sparande där man ska minst spara en viss procentsats varje månad.
Medans andra vill leva mer i nuet och låter sparandet bli vad det blir.
Finns fördelar och nackdelar med båda tankesätten och svårt att säga vilket vägval som är bäst för dig men det är bra att ha det i åtanke när du reflekterar över tråden.
“Du får själv bedöma hur sugen du är på att jobba till 68-70 år” Jag tolkade det som att du uppmanade TS att spara för att ha råd att gå tidigare. Varpå jag svarade att jobba så länge med TS förutsättningar kommer troligtvis ge fullgoda marginaler även för tidig pension. Om den relativa pensionen inte är det viktiga, dvs att få ut en pension som är en viss procent av lönen.
Men då missförstod jag vad du menade.
Om jag blir så sjuk att jag inte klarar av att jobba så tvivlar jag på att jag skulle ha energi för saker som resor och mycket annat gott i livet. Om det skulle hända så skulle jag nog klara mig rätt gott ändå tack vare rätt hög SGI, och skulle vara glad att jag hann göra de extra saker som jag han med att göra innan.
Jag skulle också kunna hamna i något så allvarligt att jag dör innan jag får nytta av sparandet, vilket då skulle vara helt bortkastat, så den typen av “tänk om” är jag inte så orolig över.
Elbil i den klassen ger en STOR extra “Villhöverkostnad”. Säkert kul men Inte osannolikt att du som ung man? med vass elbil får bara däckskostnader i häraden 10 Kr per milen minst. Försäkring på >12.000 per år när vagnskadegarantin gått ut . Totala driftskostnaderna kan hamna väldigt högt första åren inkl värdeminskning och inkl vad du skulle fått i ränta på dina 700.000 på ett bra bankkonto.
10.000 per månad räcker rimligen inte . Drar stor del av ditt överskott varje månad.
1 gillning
Det är absolut en villhöver grej, men det är också en väldigt annorlunda upplevelse jämfört med allt annat jag har kört. Jag är dock mer intresserad av bekvämligheterna än accelerationen, så som lane keeping, adaptiv farthållare ända ner till 0 (underbart för bilköer), att kunna värma upp/kyla ner den i förväg via appen etc etc. Miljöaspekten väger också absolut in.
Mina nuvarande kostnader inkluderar redan 1000/månad för försäkring och bensin (jag bor med en kompis som också har nytta av bilen, så vi delar driftkostnaderna lika), och 280k i billån med 5 års återbetalningstid är en månadskostnad på strax under 6k med nuvarande ränta. Jag räknar därför med en kostnadsökning på cirka 8k per månad, vilket jag egentligen tror är högre än den faktiska kostnaden, och det är utan att räkna med ränteavdrag, men jag skulle troligen lägga mer varje månad så att den betalas av snabbare.
Du har dock fortfarande rätt i att det äter upp en stor del av överskottet och stor potentiell avkastning, men att man förlorar avkastningen kommer ju alltid vara fallet oavsett vad man köper och när. Om jag någonsin vill ha bil i den här klassen så kommer det att kosta de summorna, och det kommer att göra att jag går miste om avkastning i den storleken oavsett när jag gör det.
Det är till stor del därför jag ställer den här frågan. Jag skulle kunna spara de pengarna och bara ha kvar min nuvarande bil, men det är något som jag tror kommer sätta mycket extra guldkant i tillvaron, och med tanke på min framtida intjänings potential så känns det inte som att det skulle ha så stor inverkan på hur min framtid kommer att se ut ekonomiskt sett. Hur jag beslutar runt det kommer ju absolut påverka andra saker också, men jag har inga planer på att spendera summor ens i närheten av den storleken på något annat förutom bostad (någon gång, tills vidare trivs jag bra i min nuvarande hyresrätt), så det är absolut det stora vägskälet.
Det kan vara ok men det är också lite riskabelt att kallt räkna med att allt går enl. plan och att man ska vara så mycket mer villig och benägen att spara i framtiden.
Jag brukar snarare tänka att det är lika bra att bunkra nu eftersom allt kan gå åt helvete imorgon, men det ligger väl lite i min personlighet.
Mest rimligt för TS kanske är att spara åtminstone någonting nu för att ha rutinen och sedan successivt öka?
Jag tycker inte det låter helt vettigt att spara 0kr bara för att man tror att det ska finnas bättre förutsättningar för det i framtiden.
Ja, att lägga in nån tusenlapp i månaden eller nåt sånt kan kanske vara bra ändå av den anledningen.
EDIT: Tydligen så har jag slagit i nån gräns och får inte göra fler inlägg just nu, så som svar på JesseX nedanför:
Visst, klart det är onödigt. Vill man bara köpa det som är nödvändigt så kan man klara sig på nästan ingenting. Medans jag pluggade så levde jag på cirka 10k i månaden och det gick ju bra, och allt utöver det är ju då bevisligen onödigt, men jag vill inte leva mitt liv på det sättet.
För mig är det istället konstigt att fokusera på vad som är nödvändigt snarare än att njuta av livet så mycket som man långsiktigt har råd med.
I övrigt så blir det tyst från mig de närmaste timmarna pga begränsningen.
Att ställa sparande mot en helt onödig permanent kostnadsökning framstår för mig som något renodlat konstigt.
Jag har själv en begagnad dieselbil som kostade runt 300 tkr i inköp. Den är rent faktiskt onödig och alldeles för dyr för att vara vettig på något sätt alls. Den enda orsaken att jag har en sådan bil är att jag bor på en plats där bil i princip behövs och där förhållandena är mer krävande. Kostnaderna för service etc. är också markant lägre här. I Sverige skulle jag aldrig äga en bil av den här typen. Det framstår för mig som ett totalt ekonomiskt vansinne.
Nu tror jag att jag kan posta igen, så flyttar svaret till eget inlägg:
Visst, klart det är onödigt. Vill man bara köpa det som är nödvändigt så kan man klara sig på nästan ingenting. Medans jag pluggade så levde jag på cirka 10k i månaden och det gick ju bra, och allt utöver det är ju då bevisligen onödigt, men jag vill inte leva mitt liv på det sättet.
För mig är det istället konstigt att fokusera på vad som är nödvändigt snarare än att njuta av livet så mycket som man långsiktigt har råd med.
Poängen här var i någon mening att specifikt bil är ”den mest meningslösa tillgången”. På alla listor över hur man lever ekonomiskt är ”skippa bilen” det främsta och mest verksamma rådet. Skulle frågan istället handla om att flytta till ett visst bostadsområde och därför acceptera en kostnadsökning på 10.000 kr i månaden skulle det vara svårare att ifrågasätta.
I några tidigare trådar har det hetat ungefär att jag jobbar som X och bor i bostadsområdet Y. På garageuppfarterna står bilar av en viss typ uppradade. På jobbets parkering ser det typ likadant ut. I mitt jobb som X har jag hög lön, social status och går omkring i kostym på dagarna. Att köra en bil av en viss typ är i min miljö viktigt för att upprätthålla min sociala status.
Kopplat till ovanstående ”är det viktigt för mig med en fin bil”. Detta kan ses som en ironisk beskrivning men den här verkligheten finns på riktigt. Jag växte själv upp i en miljö där ”den sociala fasaden” av många ansågs viktig.
Jag kan i någon mening förstå att vissa så att säga faller för grupptrycket. I vissa miljöer förväntas man ha en viss livsstil. Att köra en Toyota Avensis från 2005 passar inte riktigt i den bilden. Att däremot som i TS fall ha en, av allt att döma, fullgod vardagslösning och vilja byta ut den mot en väldigt dyr lösning för att ”den är roligare” verkar mest omoget och konstigt.
Om man nu vill göra en poäng av att vara ekonomisk och kanske också ”lite smartare än andra” så borde väl det första steget vara att inse att en dyr bil / ansiktskräm / märke av golfbollar eller resmål på semestern inte är vägen till lycka.
1 gillning
Prylar ger ofta inte så stor upplevelse för pengarna. Speciellt inte väldigt dyra saker. Men att lära sig om sig själv är också en investering.
1 gillning
Jag håller med Jessex m fl. Att lägga pengarna på EN enda sak som kräver en så extremt mycket av din inkomst känns i min värld oövertänkt.
Den gläde du känner de första månaderna kommer att kännas som aska i munnen när entusiasmen gått över, men kostnaderna finns kvar. Dessutom utvecklas bilar precis hela tiden. Hur tror du att det känns om säg fyra år, när du har en “gammal” bil? Är du ute efter status, är denna helt bortblåst vid detta laget.
3 gillningar