Jag vill bara tipsa om Kropp och själ i P1, där senaste avsnittet handlar om psykologin kring sparbeteende.
Jag tycker ofta public service är lite för enkelspårigt när det handlar om ekonomi, men här tycker jag det blev ett väldigt dynamiskt program med många tänkvärda poänger, inte minst från de två medverkande psykologerna. En hel del rikedom bortom pengar, rikast på kyrkogården-perspektiv och flera intressanta intervjuer med privatpersoner som fint illustrerade dessa fenomen.
Håll tillgodo!
Tack för tips. Ska lyssnas på. 
Wow. Det andra som slår mig (första är att det är kul att höra Jan om än i 3 sek) är att den första experten de pratar med har en tendentiös ton (även om mkt av det han säger är klokt).
“Sysslar man med FIRE så sparar man på toapapper och är jobbig att leva med”. “Har man med två aktier man tycker det är kul att följa så har man gått på en stor myt om sparande”. Killen de intervjuade kanske hade en lekhink? Det vet experten inget om.
Även psykologen är lite intressant när hon menar att sparande innebär att man har tråkigt. Som någon som genuint gillar att spara, och samtidigt 100% kan unna mig själv och andra, så känns det spontant som att båda de här experternas grundsyn är att livskvalitet köper man för pengar och att avvägningen är mellan att ta ansvar genom att inte spendera för mkt, och att spendera så man ändå kan få ha lite kul. Jag tycker de missat ett tredje, sundare, alternativ.
Tyckte själv det var kul att Optis Niklas Laninge var med.
Sen tror jag inte han menar att alla med Fire målsättningar är jobbiga att leva med. Men tror att han hittar de värsta exemplen på Eldforum, det finns liknande exempel på detta forum med. Såklart de blir mest intressant att ta upp det extremaste exemplen, vi har en tråd på ämnet även här.
Men jag tror att om man ska sikta mot Fire, så behöver båda två i ett par ha samma mål och livsstil.
Jag tycker nog de har slagsida åt att måla upp folk som saknat buffert som “avslappnat förhållande och livsnjutare” utan att gå in på samma sätt med personporträtten på stressen av att leva lön till lön. Det gick kanske väl ändå för de de intervjuade på gatan den dagen (även om som de själva säger folk sällan delar med sig av sorg lika frikostigt som framgång) men hur många med den inställningen gick det som ett resultat tyvärr riktigt illa åt, och så blev det inte så mkt livsnjutande trots allt? De borde intervjua minst en sådan person om de ville ha ett rimligare, mindre glättigt, persongalleri. Jag vet att det finns, många av de jag känner som lever lön till lön lider stort som ett resultat. Det är inte kul.
Sista iaktagelsen är att de pratar återkommande om rädslor. Men aldrig huruvida dessa kan vara befogade och sunda. Mitt intryck blir att man kommunicerar att rädslor alltid är kontraproduktiva, begränsande och att man lever ett bättre liv utan dem.
Min utmaning med konsumera-budskap är att jag upplever att de är så vanliga och även tämligen ointressanta/platta. Jag vet att jag kan köpa saker om jag vill. Det är efter att andas världens lättaste sak att göra att spendera pengar, och därför tämligen ointressant. Men människor pratar ofta om sin konsumption som om de gjort något synnerligen respektingivande.
Det finns så starka krafter som jobbar outtröttligt på att piska upp ha-begär. Och av naturliga orsaker ytterst få krafter som håller emot och jobbar för att istället få oss att finna glädje i saker/upplevelser/skeenden som inte kostar.
Jag gillar att folk kan finna glädje i konsumption, det gör jag med. Men det känns tragiskt i hur hög grad det dominerar moderna människans medvetande och saknar tillräcklig kompletering av andra i mitt tycke sundare källor till ett meningsfullt liv.
Visa mig en person som finner mening/glädje i saker som är gratis/billigt. Det imponerar på mig.
Bra poäng 
Egentligen är det ju betydligt lättare att spara. Du behöver bokstavligen inte göra något alls. Precis som att gå ned i vikt. Att spendera pengar och gå upp i vikt kräver aktiv handling. Det är ju psykologiskt intressant att människor finner detta svårt.
Tyckte programmet diskuterade frågan väldigt ytligt och helt missade poängen med att spara/bygga ett kapital.
Det ger både trygghet och val(frihet). Trygghet att inte behöva bry sig om ändrade a-kasse-regler eller Försäkringskassans nycker om man skulle bli arbetslös eller långvarigt sjuk. Frihet att kunna lämna dåliga situationer oavsett om det handlar om arbete, relationer eller boende. Möjlighet att satsa på något man drömmer om att prova/göra istället för lönearbete, ta ett roligare men sämre betalt arbete eller inte arbeta överhuvudtaget.
Även om man stannar kvar på samma kneg som ens osparsamma kollegor så har man valt att göra det, och har alltid möjligheten att göra någon annat med kort varsel. Det är guld värt.
Jag upplevde också att detta “missades”. Håller även med kommentarerna ovan om att det var lite vinklat, men det tolkar jag mer som att hela programmet utforskade frågan kring vitsen med sparande.
Tycker verkligen att flera sidor speglades kring lycka, FOMO, mående beroende på börssvängningar, relationer, spelberoende mm.
Men den korta beskrivningen av FIRE-rörelsen håller jag med om var lite trist. 
Intressant sätt att se på det som går tvärtemot min egna erfarenhet. Låter som samma logik som att säga att det är lättare att låta bli att äta en godisbit som ligger framför en än att äta den eftersom det krävs att man sträcker fram sin hand för att äta den. Det kanske stämmer för somliga människor men för de flesta är nog det omvända sant.
Då har du en väldigt unik psykologi, minst sagt. En psykologi du i mångt och mycket begåvats med, då t.e.x just fetma är runt 60-70% ärftligt. Vi har olika gener som ger upphov till olika nivåer av mättnad, hunger, sötsug, m.m.
Detsamma lär gälla huruvida man är naturligt sparsam eller ej. Kan man ju tänka sig… Kommer genast att tänka på Stanfords marshmallow-test: Marshmallowexperimentet vid Stanfords universitet – Wikipedia
Experimentet syftade först till att testa barns strategier gällande självkontroll men påvisade en hävdad korrelation mellan barnens handlande i detta experiment och deras framtida framgång. Ett uppföljande experiment gjordes därför ungefär ett decennium senare av Mischel.[1] Experimentet hävdas visa att det fanns ett starkt samband mellan barnens förmåga till tålamod och deras framgång i skolan, vilka problem de hade i hemmet samt hur de klarade av stress och hanterade vänskap.
En ytterligare studie, drygt trettio år senare, visade att de barn som inte kunde vänta vid fyra års ålder senare i större utsträckning led av fetma och hade problem med droger.
Framförallt har jag uppenbarligen begåvats med en oförmåga att förklara, då jag håller med er båda om att det är psykologiskt svårt att spara pengar och gå ned i vikt*, men ni har uppenbarligen tolkat mig till att säga motsatsen. Jag skrev ju rakt ut att folk finner det svårt. Min poäng är att det egentligen inte borde vara svårt, eftersom det enda som krävs är inaktivitet. Låta bli att spendera pengar och låta bli att äta. Men det är såklart ett uppenbart faktum att de flesta finner just detta väldigt svårt. Som Blaise Pascal sade: ”Tout le malheur des hommes vient d’une seule chose, qui est de ne savoir pas demeurer en repos dans une chambre.”
*Jag personligen finner det ganska lätt både att spara och hålla vikten, men jag är väl medveten om att jag är ovanlig i det här avseendet.
Precis, så bara “schsss” om vi ska kunna gå “FIRE” och allt annat innan att dom märker det och sabbar för oss 
Jag tror att tankefelet i uttalandet ovan är att det bortser från de flesta varelsers medfödda och icke viljestyrda drivkraft till handlingar som gagnar överlevnad, bl a äta, sova, para sig och, för flockdjur, att tillhöra en flock. Det krävs en väldigt stark medveten aktivitet för att stå emot denna drivkraft.
.
Som mottagare tar jag på mig min del av missförståndet Jag förstår att du menar att inaktivitet på ett sätt borde vara lättare än handling, vilket onekligen har en poäng.
Hypotetiskt ja men i praktiken är det ganska svårt. Finns väl i princip ingen som köpt ett hus utan att fundera över om det var rätt köp, om det var rätt sätt att finansiera huset, om man verkligen ville ha det, etc. Alla stora inköp har den tendensen, se bara på biltrådarna.
Jag tror att de flesta behöver vänja sig gradvis vid större inköp. Det skulle sannolikt vara relativt ångestfyllt att gå från hyresrätt i hela sitt liv till att köpa en villa för 20 miljoner.
Det är kul att höra hur “vanliga” individer ser på sparande. Som mannen som sa att nu när barnen flyttat har man ju möjligheten att öka sitt sparande rejält. Jag tänkte då 10k per månad men visade sig vara 2k. Som dessutom kunde brännas på en semester om han fick feeling.
Eller hur kvinnan som var ensamstående förälder inte såg meningen med att spara eftersom det alltid löst sig.
För att också ta liknelsen med träning. De individer som tränar regelbundet har en tendens att jämföra sig med de som tränar ännu mer och ser sig som mediokra (exv “jag springer inte ens milen under 40 min, så är väl i ok form”) när majoriteten av befolkningen inte ens kan springa 5km utan att pausa.
Fast problemet med att jämföra sig med “snittet” både sett till träning, vikt, ekonomi etc är ju att snittet är ganska dåligt/ohälsosamt/kortsiktiga.
Håller helt med- har heller aldrig haft svårt att ”hålla mig” (äta, dricka, spendera omåttligt mm). Finns säkert ett genetiskt mindset där också men fra upplever jag att det handlar om att man är medveten först och sen bestämmer sig vad som är viktigt för en. Det som är viktigt prioriterar man. Vill man vara smal så äter man mindre och står ut med hungerkänslan; ha viss mängd pengar- så är man sparsam (och står ut med känslan att inte ha här och nu) och försöker att tjäna mer och hittar vägar att göra det (och står ut med att det är jobbigt att jobba mer), etc….
Tror insikten är att livet på ett eller annat sätt är jobbigt- det är jobbigt att vara hungrig/ sugen men det är också jobbigt att väga för mkt. Det är jobbigt att vara sparsam men det är också jobbigt att inte ha pengar. Så man väljer och resultat blir därefter.
Grattis till dig då! Jag tycker själv jag har hyfsad självkontroll, men har många gånger ändå upplevt hur hunger (och då pratar jag inte svält, utan bara att det har gått kanske sex timmar sen jag åt senast) liksom kortsluter den där förnuftiga delen så att den inte längre hörs 