Jag har alltid varit fascinerad av människors livsöden. Nyligen hittade jag en YouTube-kanal som heter Soft White Underbelly med många fängslande och personliga intervjuer med människors som haft/har det väldigt tufft. Oftast pga. dåliga ekonomiska förutsättningar.
Beskrivningen är följande " Soft White Underbelly is a docu-series on YouTube by photographer Mark Laita. He interviews individuals within our society that America has turned their backs on, ridiculed and seen as untouchable."
Är det någon mer än jag som kan sitta i timmar och lyssna på berättelser som dessa? Man får perspektiv på vilket oerhört privilierat liv man lever i ett rikt välfärdsland. Någon som har tips på andra dokumentärer eller YouTube kanaler med liknande innehåll?
Tar gärna emot tips på de dokumentärer som berört er mest/mest fascinerande dokumentärer.
Rent generellt skulle jag tänka att det är mer intressant, och utvecklande för en själv, att personligen träffa de personer som det handlar om och prata med dem. Det förutsätter i så fall att man hittar ett format där man möter utsatta människor på ett naturligt sätt.
Jag hade tidigare en livsstil där jag reste mycket i Östeuropa och deltog i olika lokala volontärläger där. Många av lägrena har som inriktning att erbjuda sommaraktivitet för olika socialt utsatta grupper. Jag var med på ett läger med funktionshindrade ungdomar och det var väldigt omvälvande. Av det jag gjort i volontärväg var det här helt klart det tillfälle när jag fick flest anledningar att tänka utanför boxen och se saker på nya sätt.
Mitt sätt att göra detta på har förstås underlättats av att jag kan ryska och har ganska stor erfarenhet av regionen. Jag har kunnat diskutera med folk mer naturligt eftersom deras allmänna levnadsvillkor inte varit något nytt helt nytt för mig. Dock ska det sägas att själva modellen inte alls förutsätter några kontakter eller särskilda kunskaper. Jag är tidigare ordförande i SCI Sweden som jobbar med att skicka folk till volontärläger utomlands. Den äldste som jag träffade på där var en pensionerad fabriksarbetare på 70+ som åkte iväg på ett läger i Sibirien.
Även om jag kan tycka att det var väldigt synd om en del personer så var det inte självklart att de själva såg det så. Att sitta och prata med olika personer och diskutera livsfrågor på ett helt öppet sätt är väldigt berikande och bra, även om man också blir varse en del orättvisor och andra jobbiga saker.
Om vi pratar generellt om Östeuropa skulle jag säga att det finns familjeöden av en annan kaliber än vi är vana vid i Sverige. Jag menar då både i nutiden och längre tillbaka. Allt hänger samman. Det är så klart inte alla som vill prata öppet om alla sådana saker men ibland händer det. Den typ av historier som framstår som väldigt dramatiska och “speciella” från en svensk horisont är inte alltid så speciella i praktiken.
Jag hade alltså under ett antal år som aktiv livsstil att varje år spendera huvuddelen av min semester i Östeuropa. Det var givande på flera sätt. Mitt liv här hemma under den perioden var på dekis så det här var så att säga höjdpunkten varje år. Jag hade mycket väl kunnat åka till Thailand eller något liknande ställe om jag hade haft lust med det men jag uppfattade att kvaliteten på semestern blev optimerad just i öst. I t.ex. Thailand skulle jag ha träffat en massa lyckliga par och barnfamiljer. I öst träffade jag helt vanliga människor som spenderade sin semester på hemmaplan, för att man inte har råd med något annat. Jag har aldrig hört någon beklaga sig över den biten utan det är norm liksom. Eftersom jag själv aktivt valt att vara där har jag aldrig kommit in med infallsvinkeln att man egentligen “borde vilja vara någon annanstans”. Nu var det flera år sedan jag lade ner den här livsstilen, främst beroende på att jag skaffat familj. I början åkte vi runt lite som familj och hälsade på personer jag lärt känna under de här åren. Det var trevligt men jag tror de flesta jag träffade då lever andra liv idag.
Du har helt rätt i att det är mer utvecklande, och meningsfullt för både dem och en själv, att träffas på riktigt. Vilken intressant erfarenhet du beskriver, hur kommer det sig att du kan ryska och känner till den regionen? Vad tog du med dig från de möten du var med om där?
Själv har jag på fritiden ägnat mig åt socialt arbete i Sverige i utsatta områden men inte speciellt länge. Det var ett år under min studietid. Nu när jag tagit examen och har ett fast jobb tänkte jag börja se mig om efter meningsfulla volontäruppdrag där jag kan göra nytta för folk som behöver det. Det är verkligen givande för både den som får stöd och den som ger.
Även om riktiga möten är att föredra så fastnar jag som sagt ofta i de gripande berättelserna som bl.a. den YouTube-kanalen tar upp.
Jag tror jag har skivit en del om det här i andra trådar men i korthet så insåg jag efter några år i arbetslivet att jag inte var på rätt plats. Allting i livet gick långsamt utför. På den tiden fanns det så kallade friåret och jag använde det för att förändra mitt liv. Sedan fick jag ett stipendium så att jag kunde förlänga tiden i öst med ett halvår. Under den perioden bodde jag i öst och läste ryska. Det var bra och trevligt att leva där.
Jag har svårt att sammanfatta alla intrycken från mina volontärår på några rader så här men jag tror det är viktigt att förstå att “utsatta människor” är något annat i Sverige än på många andra ställen. I Sverige finns massor av skyddsnät och påhitt som kompenserar för människors svårigheter. Det gör att de som “netto” klassas som utsatta är ett totalt bottenskikt av personer med väldigt betydande sociala problem. I länder där alla dessa påhitt inte finns så är utsattheten mer vanlig. Du träffar personer som själva inte alls ser sig som direkt utsatta utan är “normala” i sitt eget sammanhang. Det är i någon mening lättare att relatera till den här gruppen än till någon som lever på samhällets botten på riktigt.
Just från lägret med funktionshindrade ungdomar var min första tydliga lärdom att det är något relativt vem som är funktionshindrad. Många av de ungdomar som var med där skulle inte klassas som funktionshindrade i Sverige. Här skulle de leva normala liv med lite anpassningar. I den verklighet de lever i nu är de i praktiken utestängda från arbetsmarknaden, har ofta ingen utbildning alls och lever på förtidspension. Många är samtidigt socialt stigmatiserade eftersom funktionshinder i den världen är något skamligt. Det gör att de ofta är lite konstiga socialt, helt enkelt för att de inte har riktig erfarenhet av att umgås på normalt sätt med vuxna människor utanför sin egen krets.
Väldigt gripande. Den visades på en bio i Göteborg förra året, och sen kunde man ställa frågor till huvudpersonen som var där. Arrangerat av Göteborgs FN-förening.