Jag lyftet det här till ett eget ämne @Frillan då jag tror att vi är flera som kan ha glädje av samtalet:
Så här tänker jag. På sätt och vis upplever jag att managera vår energi är den viktigaste uppgiften som vi har i livet. Jag tänker nog till och med att energi är viktigare än pengar eftersom om jag har energi så kan jag byta den mot pengar, men om jag inte har energi så kommer till slut även pengarna bli lidande.
Ibland när jag har varit mentor eller coachat klienter så brukar jag säga:
Din uppgift som ledare / förälder / partner är att ta vara och hantera din egen energi, om du gör det så kommer det att lösa allt annat.
Här brukar jag också tänka på energi på samma sätt som pengar. Att precis som när vi ska förbättra en pengaekonomi så brukar man titta på:
Hur kan jag skapa ett större överskott?
Inkomster - vilka kan jag öka?
Utgifter - vilka kan jag minska?
Hur kan jag skapa en större förmögenhet?
Tillgångar - vilka kan jag investera mer i?
Skulder - vilka kan jag amortera?
Men det coola är att man kan tänka EXAKT likadant kring energi. Vilka saker jag har i min balansräkning idag som tar energi eller ger energi? Vilka saker som ger mig energi kan jag lägga mer tid / energi på för att få ännu mer? Vilka surdegar / energiskulder har jag i mitt liv som jag kan amortera på? och så vidare. Det coola är att jag också upplever att det finns en myt där ute kring att energi är begränsad, men det tror jag faktiskt inte att den är, men det är kanske en separat tråd.
Så en konkret uppgift jag brukar ge i RikaTillsammans-programmet eller till klienter som vill förbättra sin energiekonomi är att varje dag under de kommande sju dagarna ställa sig frågan:
Vad skulle ge mig mest energi om det blev gjort imorgon? Alternativt
Vad skulle kosta mest energi om det inte blir gjort imorgon?
Så @Frillan - jag skulle utmana dig att leka leken ovan kring energi. För som du själv identifierat handlar det inte om tid utan om energi och prioritet.
Så tänker jag, vad tänker du som läser? Känner du igen dig? Hur brukar du tänka?
Eftersom jag är som jag är har jag ställt mig själv dessa frågor sen jag fick dem i RikaTillsammansprogrammet i höstas. Rekommenderas att ge dem en chans!
Jag upplever väl egentligen att livet någonstans går ut på att förvalta tid,pengar och energi på ett sätt som gör livet rikare och bättre med allt vad det innebär.
Det är ett intressant samtalsämne. Precis som du är inne på handlar det om prioriteringar.
Hmmm… svåra är möjligen om det man vill ligger lite utanför ens kontroll. Något jag upplever just nu är att jag längtar efter nya impulser och konstellationer i mitt sociala liv. Men vete 17 hur det ska gå till, alltså vilka trådar jag ska dra i för att nåt ska hända.
Ja, jag tänker ofta på en coaching som jag fick, som lät typ:
När vi säger att vi t.ex. inte har tid att träffa någon, så handlar det extremt sällan om tid. Det handlar antingen om 1) prioritet att vi prioriterar något annat eller 2) energi att vi inte orkar. Men vi säger aldrig som det är - vi säger inte till någon annan:
“Jag prioriterar inte att träffa dig.”
“Jag har inte energi nog att träffa dig.”
Istället skyller vi det på tid och genom att skylla det på tid eller något annat så ger vi inte heller oss själva möjligheten att göra något åt det. För genom att ta ansvar för att det handlar prioritet, då har man möjligheten - om man vill - att prioritera om, eller ta ansvar för att framgent skaffa sig mer energi.
Håller helt med här. Jag har inte tid är alltid en lögn. För inget som det används till tar mer tid än man har. Det man menar är alltid -Jag prioriterar annat. oavsett om det är tid eller energi man menar. Och det vet den man säger det till. Den enda man lurar är sig själv. Och enda konsekvensen är att man inte ställer sig frågan -Är det rätt prioritering?
Jag och min sambo har emellanåt lagt ganska mycket tid på att planera gemensamt. Vi har gjort upp listor med prioriterade och ”icke-prioriterade” vänner och bekanta, aktiviteter och format. Jag kan tycka att detta varit bra. Dels har det förstås gjort att vi fått en tydligare ömsesidig bild av hur vi vill leva men också att vi tvingat oss själva att tänka till om vad i livet som vi vill ska vara prioriterat eller inte.
Det har dessutom lett till att vi fått ett gemensamt språk för att prata om detta. Även utan att fundera så mycket kan vi slänga in en ny bekantskap i formatet prioriterad/icke-prioriterad och argumentera för det.
Iom att vi har små barn blir det naturligt att saker som kan göras med barnen blir mer prioriterade och andra saker mindre prioriterade. Även med den begränsningen finns det ganska stora nyansskillnader. Vissa bekanta är ”kompatibla” både som ”familjevänner” och ”egna vänner” medan andra hör hemma bara i det ena formatet. Detta gäller alltså vänner både med och utan barn.
Vi har vissa vänner som inte är någons egna utan enbart är just familjevänner. Skulle vi eller de göra slut skulle vi nog inte gå och fika med bara ena parten. Inte att det vore något fel med det men det skulle bli som att träffa en helt ny bekantskap.
Min sambo har vissa vänner och aktiviteter som hon vill prioritera men som inte är så intressanta för mig. Då brukar jag argumentera för att hon får använda ”överbliven” tid till dem. Det kan vara någon helg när vi är lite trötta, när ändå ingenting roligt händer, någon kväll efter arbetstid eller liknande.
Upplever att 45+ åldern är lite märklig. Man har inget nästa naturliga steg, särskilt inte när barnen är nästan vuxna. Många i min ålder tuggar på och är ganska fat and happy med allt. Jag känner inte så, jag är lite uttråkad. Jag vill få in andra perspektiv och människor som inte är så fat and happy utan träffa människor som är på väg nånstans.
En sak jag har funderat på som du har pratat om är Baravara. Men det jag egentligen vill är att ha ett liv där jag naturligt träffar nya människor som funderar en del över livet och vad de vill. Jag vill åt den sortens variation och input.
Jag har mycket fritid, då jag jobbar väldigt lite men kan ändå inte ”göra” vad jag vill.
Främst på grund av att barnen ännu går i skolan.
Därav är vi ju ganska låsta till ”vardagen” oavsett om man jobbar eller inte.
Jag uppskattar dock att gå i skogen med hunden, dricka kaffe vid havet, hälsa på mina föräldrar osv.
Jag tänker oftast på det jag kan göra, och uppskattar än att tänka på vad jag inte kan göra dagligen.
Har du inte ett sånt liv? (Tror de flesta har det. Eller skulle kunna ha om de öppnade munnen. Eller?!)
Träffar du nya människor?
Eller kanske de gamla befintliga funderar mer på denna typen av frågor än du vet? Jag menar, det kanske finns några av dem som liksom du längtar efter samma sak?
Har precis haft detta samtalet med en coachklient och det som egentligen är frågan är ju:
Vad tar du för action på din önskan?
Jag är inte fat and happy, men det är väl för att jag är ganska långt ner på behovstrappan än. Är dock 44. Du är nog längst upp: självförverkligande. Helt naturligt att känna det du känner.
Jag kan bli lite avundsjuk på dom som är fat and happy, dom verkar så nöjda liksom, jag tänker att man kanske begär för mycket av livet om man ska leta efter mer? Samtidigt som man har en längtan. Men vi människor är väl inte gjorda för att vara nöjda? Meningen är väl att man ska sträva framåt (överlevnadsgrej)?
Jag tycker inte heller att många människor generellt funderar över livet eller vad de vill, jag har försökt med många tycker jag, men det är ytterst få som verkar "ha/vilja något mer eller har ett djupare yänk om det blur kanske mer riktigt?
Jag har många teorier om detta, och funderar på om man kanske tillhör de 15-20% som kallas högkänslig, och behöver hitta de andra som är det?
Här kommer ett konkret tips på aktivitet för att få en kick-off. Åk 1 semester på semester och bo på ett youth hostel. Det låter banalt. Men där finns många intressanta människor i alla åldrar som funderar på olika förändringar.
Det är inte en fråga om att kunna/våga prata om djupa saker. Det handlar mer om att få till de där situationerna då samtalen riktigt lyfter och man känner sig så inspirerad. Tycker att det händer mig alltför sällan numera. Jag upplever att jag kan ha samtal på typ treans växel men tillfällena när det växlar upp till femman och man hamnar i ett riktigt wow sker nästan aldrig. Min bild är att det är en kombination av att jag inte befinner mig i såna situationer och att jag umgås med för få grubblare. Det behövs kanske den där kombinationen av människor från olika håll och ett par glas vin. Men jag vet inte hur jag ska kunna få till det, helst privat och inte via jobbet.
Skapa situationen?
Hitta nya grubblare?
Bjud in till salong?
Bokcirkel?
Jag vet precis vilken typ av situation/samtal som lyfter du menar (åtminstone vet jag vad jag får för bild när jag läser din beskrivning. Och jag känner igen det.) och har under 10-15 år medvetet skapat ett liv där jag har denna typ av samtal minst varje vecka och oftast oftare ändå. För egen del behövs det inte vara fysiskt för att funka, mina månatliga tankespjärn-zoommöten funkar lika bra, och det finns fler exempel i mitt liv.
Vad är ett steg du kan ta för att ta dig närmre denna din önskan? (Att skriva här är ju ett steg du redan tagit!)
Att ha fått barn senare i livet har iallafall den ”uppsidan” att jag slippa allt detta. Den meningslösa perioden i livet har jag haft tidigare. Allting där och då var så klart inte bara dåligt men känslan av ”ständig försämring” av livet var ändå ständigt närvarande.
Om man har den meningslösa perioden i livet först och barn sedan så kan meningslösheten grundas på att kompisar får barn och ”blir otillgängliga” medan det egna livet står kvar på ruta ett.
Om man har barn först och den möjligen meningslösa perioden sedan så grundar sig meningslösheten på att man inte riktigt hittar ”ny substans” när barnen blivit mer självständiga. Varje dag är en dag närmare döden och det är liksom det hela. Att skaffa nya vänner ”med kvalitet” i vuxen ålder är inte så lätt.
Med ovanstående sagt skulle jag ändå säga att det från ett helhetsperspektiv borde vara bättre att ta barn först och den meningslösa perioden sedan. Att ha stora barn kan ändå minska graden av meningslöshet en del. Man har också typiskt sett mer resurser för att göra saker än när man är yngre. Det finns också ett större utbud generellt för mogna personer än för ”överåriga ungdomar”.
Förstår din poäng och jag tror att den ”meningsfulla” tiden kommer tillbaka till viss del, närmare pension när man har ett specifikt mål att sträva efter, eller när barnbarn kommer in i bilden. Givetvis inte såhär för alla, men tar nog tid att finns sin plats igen, skulle jag tro.
De som får barn senare i livet har ju en automatiskt kortare ”meningslös” period.
Tror också det är därför jag är lite tveksam till FIRE. Blir ännu mindre mening med livet, man mister det sociala från arbetet, ännu en komponent i livet försvinner. Ledighet blir vardag.
Du är och nosar på något jag också funderat på…något generaliserat tycker jag svenska samhället och svenskars beteendemönster är lite knepigt att förhålla sig till när man kommit upp i åldern en bit. Bott utomlands i olika sekvenser där kulturen varit åt det mer brittiska hållet. Många naturliga mötesplatser (folk hänger inte hemma lika mycket som vi gör i Sverige) och uppstår alltsomoftast intressanta diskussioner i olika sammanhang. Inte bara på puben efter några öl e dyl. Ganska lätt att lära känna nya människor också. Mao, Sverige kan enligt mig kännas lite halvtråkigt och inbundet. Framförallt under vinterhalvåret.
Bara en reflektion. Har inga direkta lösningar mer än att det kanske kunde vara idé att testa på att delar av året bo i ett annat land än Sverige. Om du har den möjligheten.
