Epilog av trådskaparen…
För den som har läst och kommenterat den tråd jag lade upp för ett tag sedan:
Vi har landat i att vi förmodligen kommer flytta tillbaka till den stad vi flyttade från för snart fyra år sedan. Inte nu, men vi har svårt att se oss bo kvar här mer än något år till – om inte förutsättningarna och den sociala situationen förändras.
Saknaden efter mina (och våra) vänner har tärt på mig, och jag börjar lida av den upplevda isoleringen och avsaknaden av vänner att träffa regelbundet. Jag har, efter bästa förmåga och med den energi jag haft, försökt att finna min plats här i byn och i det övriga livet: varit aktiv i den lokala idrottsföreningen, arrangerat idrottstävlingar, bjudit in grannar till barnkalas och inflyttningsfika (de kommer och är jättetrevliga), jobbat på gymmet och så vidare. Allt detta har varit trevliga inslag i vardagen – men det har inte… lyft. Det har inte skapat någon fördjupning eller regelbundenhet i kontakterna.
Jag upplever att jag, fyra år senare, egentligen inte har kommit många myrsteg närmare en social gemenskap, mer än till vänligt småprat med grannar och andra föräldrar på förskolan, samt folk på gymmet. Jag vill verkligen inte förringa det – i min förra stad, där jag hade min “trygga flock”, hade sådana nya bekantskaper varit välkomna tillskott. Men jag måste tyvärr inse att det inte räcker för mig. Jag saknar i alltför hög utsträckning vänner att fika med, hitta på saker med på helgerna, utbyta tankar och idéer med, dela livsupplevelser.
Jag förstår att sådana relationer tar tid att bygga. Hade jag känt att det rörde sig i den riktningen här i byn i Jämtland hade jag haft tålamod och förtröstan. Men det rör sig inte – det är inte dit tangentens riktning pekar.
Jag har verkligen rannsakat mig själv, och min partner likaså. Är det något hos oss? Sticker vi ut? Utstrålar vi desperation? Jag tror verkligen inte det. Jag har aldrig haft svårt att få nya vänner – de har alltid kommit naturligt, utan större eftertanke. Jag tror snarare att människorna här redan har sina cirklar, sina “fyllda elektronskal”, stabila och kompletta. Jag har svårt att tro att någon tycker illa om oss – vi sticker inte ut på något sätt. Vi är lyhörda för andras signaler, inte invaderande. Jag är kanske lite mer utåtriktad än genomsnittet, min fru något mindre, men vi upplever samma sak.
För att låna ett engelskt uttryck: “they neither like us or dislike us – they nothing us.”
Det finns förmodligen inte utrymme för fler relationer i deras liv. Jag minns att jag själv hade det så i min förra stad – mina vänskaps-“orbitaler” var fulla. Så jag förstår dem. Men förståelse hjälper mig tyvärr inte. Jag känner mig inte aktivt utfryst, bara osedd. Inte illa omtyckt, men inte heller särskilt betydelsefull. Efter vår flytt har jag gått från att vara en person som alltid varit socialt självklar – till att bli någon som känner sig "osedd”. Och det gör ont. Jag vill nog ha djup, bredd och spontanitet i mitt sociala liv; bylivet erbjuder kanske närhet och trygghet i de cirklar som redan är skapade, men inte kanske inte öppenhet för nya konstellationer
Jag har grubblat mycket på vad jag kan göra mer, men vi har landat i att vi inte har mer tid, energi eller resurser än vi redan lagt, givet heltidsjobb och ett litet barn. Och oavsett varför det är som det är, så tror jag tyvärr att jag måste acceptera att det kommer fortsätta så här – åtminstone tills vidare.
Så det kokar ner till två alternativ: att gilla läget och hantera situationen som den är, och åka till våra vänner i vår ursprungsstad då och då – eller att flytta tillbaka dit, och istället åka till fjällen ibland. Just nu lutar det åt det sistnämnda.
Jag tror inte att det är någons fel. Det handlar snarare om en krock mellan behov och faktiska möjligheter att nå den gemenskap jag söker, givet den tid, energi och förmåga jag har. Jag fyller 50 nästa år och känner att jag inte längre orkar kämpa vidare med att ”börja om” socialt. Jag har min flock i ursprungsstaden, som jag besöker var 5–6:e vecka, men jag behöver dem mer än så.
Det är en stor sorg, och jag känner viss skam över att inte ha kommit in bättre här. Samtidigt – om vi flyttar om ett år (vi har bestämt oss för att inte fatta något beslut förrän dess, för att “umgås med tanken” och prata igenom allt noga) – så har vi i alla fall prövat.
Tack för alla era inspel och tankar.
