Vikten av att ha vänner - har du en nära vän?

Läste en intressant krönika idag i Expressen:

Flera undersökningar visar att många män helt saknar nära vänner, och mår sämre av det skälet. För några år sedan kom en rapport från SCB, Statistiska centralbyrån, som visar att så många som 17 procent av männen i Sverige saknar en nära vän. För kvinnor är siffran lägre, 10 procent.

Den som inte har en nära vän riskerar att bli socialt isolerad, och den typen av ensamhet kan, faktiskt, förvärra även rent fysisk smärta.

  • Ja
  • Nej

0 röster

Det här fick mig att tänka lite. Efter 25 års förhållande / äktenskap så är ju min bästa vän min fru. Ganska långt där efter kommer min närmaste vän i övrigt. Vi bor dock långt ifrån varandra geografiskt sätt numera men vi pratar med varandra i stort sätt varje vecka. Jag försöker också prioritera dessa samtal när de kommer och släpper allt.

Kan tycka att det dryga 1,5 året som pandemin har pågått har varit lite väl isolerat i övrigt. Vet inte alls hur sjutton jag hade klarat det utan familjen.

Alla mina vänner sitter fast i ekorrhjulet på dagarna och på kvällarna har två av tre småbarn. Kan känna ett vakuum där att när man som jag styr sin egen tid har en obalans dår.

3 gillningar

Har ett par stycken som jag kallar riktigt nära vänner. Personer jag kan ringa när som helst på dygnet och som skulle göra allt för att hjälpa mig om det behövdes.

För flera år sedan tyckte jag att jag hade ju massvis med “vänner”. Insåg dock efter ett tag att merparten av dessa “vänner” inte gav mig någon som helst energi utan endast kostade min energi på ett negativt sätt. De skulle inte ställa upp om jag verkligen behövde det.

Numera ägnar jag i stort sett all min tid åt sådant som ger mig positiv energi och jobbar alltid aktivt med att minska tiden på sådant som ger negativ energi/tar energi.

5 gillningar

Jag har få men bra vänner i verkliga livet. Min partner, brorsan och någon enstaka till kan jag dela allt med. Men så’n har jag iofs alltid varit. Lagom enstörig svensk med naturligt inbyggd social distansering s a s. :slight_smile:

4 gillningar

Kul att folk röstar. Tråkigt att se att så pass stor andel saknar en nära vän. :frowning:

Sedan finns det så klart de som inte nödvändigtvis känner att de saknar nära vänskap.

För egen del så skulle jag gärna ha fler vänner. Tycker dock att det är svårt att skaffa nya vänner när man har blivit äldre och ”rotat” sig. Upplevde inte alls samma sak i USA, där var det lättare att komma med i olika sammanhang.

4 gillningar

Skulle nog säga att jag har det gott ställt på den fronten med 5-10 personer inkl. Bröder jag skulle klassa som nära vänner. Det spännande är ju att några av dessa träffar jag 1-2 gånger om året och pratar med kanske 5 ggr. Sedan finns det andra som jag umgås med betydligt mycket mer och trivs fantastiskt bra med men inte skulle betrakta som en nära vän och det jag lägger i begreppet.

1 gillning

Min fördom: Hellre en god svensk vän än två dussin “friends”, “pals”, “homies” and “bros”.

Sedan handlar ju allt om vad vi menar med nära. Jag menar folk man kan prata livskriser, ångest, tabun och både religion, ekonomi och politik med utan att det känns knas eller man blir osams. :slight_smile:

2 gillningar

Jag har inte haft någon riktig nära vänskap, i betydelsen vänskap av samma valör som familjemedlem (vänder sig till i alla väder), sedan 20-årsåldern. Mest beror det nog på min egna oförmåga att ge just den tilliten och uppmärksamheten till en vänskap. Jag tror män generellt sett har en tendens att ersätta den typen av vänskap med relationer, vilket skapar ett beroende av relationen för att inte stå smärtsamt ensam.

4 gillningar

Tror att vi kvinnor oftare har nära vänner vilket kan både vara en kvinnlig och en manlig nära vän och vissa i familjen räknas också dit. Jag tror att jag hade känt mig mycket ensam utan nära vänner. Ngn som ställer upp lyssnar och tar hand om en när man mår som sämst och vice versa.

Har ingen nära vän, förutom min hustru, och saknar det inte alls.

Jag har inget behov av någon nära vän och tror helt allvarligt att jag skulle klara mig bra utan mänsklig kontakt. Det skulle vara mycket tråkigare utan min hustru men jag tror inte att jag skulle må dåligt om jag inte hade någon att prata med.

Jag är som ett tranbär, en sötsyrlig enstöring! (Jokkreklam för några år sedan.)

2 gillningar

Jag trodde samma tills frun tog med barnen på en 2 månaders affärsresa…

Sen dess är jag mer noggrann med att ha min familj i närheten.

2 gillningar

Jag svarade Nej med viss tveksamhet. Min fru är min bästa vän, men det finns såklart saker man helst vill prata med nån annan. Jag har en annan kompis, men dessvärre tappade vi kontakten lite när han fick sambo och jag fick två barn. Dock träffas vi lite då och då och pratar om ditten och datten. Har själv inga syskon och det finns såklart tillfällen då man hade önskat man bara kunde ringa nån som kom och hjälpte till att lyfta den där tunga grejen eller hämtade oss på flygplatsen. Dock går det mesta sånt att lösa med pengar, taxi, flyttfirma osv. Att hitta någon att snacka om djupa saker med (som man kanske inte vill prata med sin fru om) det är det svåraste at hitta tycker jag.

Vi hade en hel del “vänner” innan, ofta par med barn. Märkte att intresset från deras sida inte riktigt fanns där. Vi brukade köra “varannan” att vi träffades hos nån och lagade god mat, käkade, medans våra barn lekte med varandra. Sen märkte jag att jag var den enda som hörde av mig, de kunde aldrig ringa och säga “nu var det ett tag sen vi träffades, ska vi försöka få till nåt”, och då rann det ut i sanden och jag blev trött på att vara den som alltid tog initiativet. Lite synd för vi hade väldigt trevligt tillsammans när vi väl träffades. Jag kan förstå att alla med småbarn är väldigt upptagna och slitna, det är vi med, men orkar man inte ses 3-4 gånger om året, då finns nog helt enkelt inte intresset där.

/H

2 gillningar

Jag är inte en man, men skulle inte säga att jag har en nära vän som jag kan prata med om vad som helst. Jag har massor av bekanta och vänner som jag gillar, men inte en riktig bästa vän. Jag är ganska inåtvänd så det har inte varit något jag brytt mig om att fokusera på. Men när jag ser en film om två kvinnliga vänner som kan dela vad som helst och lita på varandra, vill jag typ en.

Jag svarade nej. Jag har min sambo som min trogna vän och följeslagare. Därutöver har jag syskon och familj men jag skulle inte klassificera dem som vänner.

Jag har alltid varit en person som trivs utmärkt i mitt eget sällskap men jag har varit mer intresserad av vänskap tidigare i mitt liv. Vid något tillfälle insåg jag att det kostar mig mer än det ger att underhålla vänrelationer så jag slutade att lägga tid och energi på dem. Jag spenderar hellre tid på mina intressen än på mer eller mindre ytligt umgänge helt enkelt. Naturligtvis föll de relationer jag hade samman ganska snabbt därefter.

Jag vet inte om jag någonsin haft en nära vän dock, även om jag haft många vänner. Jag har en tendens att hålla folk på ett visst avstånd och har svårt att låta andra komma alltför nära. Min grundinställning till andra människor är kanske lite för cynisk för att det ska fungera i längden.

Det här är en väldigt intressant reflektion. Vi har också flera vänner som vi alltid har otroligt trevligt med när vi väl får till det. Ändå sitter det otroligt långt inne och det känns som att man alltid ska vara den som hör av sig och försöka få till en träff.

Min bästa vän från barndomen är hopplös på att höra av sig, men det gäller alla så där förstår jag det mer. Han behöver mer eller mindre bli tillsagd att “nu ringer du mormor” för att han ska komma ihåg det. Där tycker jag att det är en annan grej att höra av mig oftare.

2 gillningar

Har inga nära vänner, lagt all fokus på hem och familj senaste 10 åren då sambon jobbade sent.
Sen stack hon för två år sen och då förlorade man den enda riktiga vän man hade.

Genom åren så har jag sett till att ha några kvinnliga vänner som går att ringa till i vått och torrt och att inte tappa bort dem bara för att relationen med en man är ny. Vi ringer väl inte jätteofta men ser till att ha koll på varandra.

Min nuvarande man är helt osannolik, jag känner ingen annan man som ringer flera gånger i veckan till fler än åtminstone fem av sina kompisar. Han är väl inte så där jättenära allihopa men om det krisar så få han nog ihop till ett seriöst samtal om han behöver.

Jag har funderat många gånger om inte hans kompisar blir less på honom men de svarar eller ringer tillbaka när han ringer så förmodligen gillar de honom. Jag å min sida kan bli lite less på hans telefonpratande på högtalare så jag går och umgås med mig själv en stund :slight_smile:

2 gillningar

Ouch. Risken att investera allt kapital i en relation där man bara påverkar hälften så att säga. Har själv gjort mig skyldig till detta. Speciellt i början av vårt förhållande så försummade jag verkligen mina vänner (var bara tonåring då).

Har generellt inte en jätte stor vänkrets, endast några få som jag träffar lite då och då.

Trots det så är vi bara “vänner”, det är folk som jag kan hänga, skratta och göra aktiviteter med, men jag kan inte prata om djupa, känslosamma ämnen, utan det här är människor som jag känner och kan “döda” min fritid med.

Kanske hade det sett annorlunda ut om jag var lite mer socialt aktiv under grundskola och gymnasiet, kanske inte, eller att jag borde ha varit mer aktivt i studentlivet innan pandemin, men jag kan absolut säga att saknaden av en riktig nära vän har tagit hårt då livet inte gått så man har tänkt sig, speciellt under dessa två år under pandemin.

1 gillning

Jag är en helt introvert person som får energi av att vara själv.

Samtidigt har jag ett jobb som till stora delarna handlar om att vara social och inspirerar mina medarbetare.

Denna kombo gör att jag helst inte vill ha några sociala möten efter jobbet.

Detta har medfört att jag inte skapar så myckey ny vänskap utan har kontakt med barndomsvänner 1-2 gånger per år.

3 gillningar

Vad ledsamt att läsa att så pass många som kommenterat inte har någon nära vän! Men om man är nöjd med det så är det väl bra antar jag.

Jag inser att jag är väldigt rik på vänner när jag tänker efter. Skulle nog kunna säga att jag har ett tiotal eller fler nära vänner och ännu fler ”vanliga” vänner och bekanta.
Tyvärr räcker inte tiden till att träffa alla så mycket som jag skulle vilja göra.
En kul grej med de nära vännerna är att vi har en herrklubb som vi sparar pengar i och ses en gång per är (bortsett Corona) där det blir en överraskning för alla utom de två rullande festfixarna.
De flesta av oss i herrklubben är polare sedan 15-årsåldern och idag är vi mellan 47-49 år och har haft klubben i snart 20 år.

2 gillningar