Någon som i Falun med omnejd? Är ganska ny på detta med att seriöst att spara. Känner ingen jag kan snacka ekonomi med. Hade varit skönt och kul att träffa nån vän kille eller tjej med samma projekt i livet och snacka spar och pengar.
4 gillningar
Intressant. Efter en stunds eftertanke kom jag fram till två saker. Med mina kvinnliga vänner snackar jag mer om livet och existentiella saker, gärna med en del humor. De finns alltid nära till hands när märkliga tankar kidnappar hjärnan. Männen är mer som dryckesbröder där man ställer upp för varandra mer praktiskt.
1 gillning
Samma sak gäller mig. Där jag växte upp fanns det inga jämnåriga killar, det kanske grundlade det hela. Tyvärr har många av tjejkompisarna gift sig med killar som inte förstår att män och kvinnor bara kan vara kompisar. Min fru har inget som helst problem med det dock, men det är ju bara “hälften vunnet”.
Intressant diskussion, tack att vi även kan prata om dessa lite ”djupare” saker i forumet och inte bara prata indexfonder. 
Här kommer mitt provprat på ämnet. Jag har en nära vän, på nivån att vi pratar flera gånger i veckan. Ibland korta samtal, typ när man sitter i bilen, mellan två möten och liknande. En gång i veckan försöker vi få till en 1-timmes promenad på telefon (Niklas bor i Stockholm, jag i Malmö). Jag tror t.ex. i dagsläget inte att jag skulle klara underhålla mer än en sådan relation.
Det som har fungerat för oss i den relationen är att det är väldigt autentiskt. Både kring saker vi pratar om, men även när vi pratar, kan t.ex. säga ”nu måste jag lägga på” eller liknande så att det inte blir ”projekt” att prata. Det har varit en nyckel för mig.
Jag tänker på det mycket som cirklar. I den närmsta cirkeln är det typ Niklas och Caroline. Två personer jag aktivt har valt och som aktivt väljer mig. Sedan kommer det cirklar med familj, vänner, bekanta, affärskontakter och så vidare.
Men ett trick som jag i mångt och mycket försöker göra (eftersom det fungerar väl för mig) är att försöka hitta på projekt med de människorna jag har i cirklarna. Jag är orienterad mot görande och det gör det svårt för mig att upprätthålla en relation där man inte löser något problem, har ett projekt eller liknande. Det gör att t.ex. många av mina affärsbekanta också ligger närmare på vänskalan (förmodligen) än vad andra t.ex. ter sig sätta sina kollegor.
Min poäng är nog, att jag försöker kombinera / stacka flera olika saker i relationer för att det ska fungera. När det saknas uppgift tenderar i alla fall mina relationer glida ut i sanden. För mig blir uppgiften en slags ursäkt att ta kontakt eller prioritera tiden.
Får fundera lite till och återkomma… tack än en gång.
8 gillningar
Jag känner igen mig i det där. När jag ser mig omkring får jag intrycket av att detta är typiskt manligt. Behovet av att prata av sig i timslånga samtal har jag inte.
1 gillning
Tror man ska akta sig för att säga att man inte behöver vänner, tänker att de kan vara lite som en buffert/försäkring: rätt vad det är så skiter sig livet (separation, arbetslöshet, föräldrar dör) och då - när man förlorat partner, kollegor och/eller föräldrar, som tidigare fyllde ens sociala behov utan att man egentligen tänkte på det - blir det jävligt svårt utan vänner. Talar av erfarenhet. Men förhoppningsvis får man åtminstone lite nöje av dem innan dess också. 
Om inte annat, som det nämns i artikeln, finns det ju forskningsmässiga belägg för hälsofördelar med vänskap.
Och ja, ganska klassiskt att män “gör saker” tillsammans med sina killkompisar (står ju i den länkade artikeln ) men “pratar om livet” med sina tjejkompisar - tror även det är något man borde jobba på att förändra, för alla parters skull (tjejerna kanske inte bara vill snacka problem, killarna kanske inte bara vill ha ytliga aktiviteter osv).
7 gillningar
Jag gillar verkligen detta forum. Det är till skillnad från många andra en trevlig jargong här. Därför känns det som att jag kan skriva detta här.
Som nybliven pappa har jag börjat fundera mer över min egen barndom. Jag hade det bra på alla sätt men jag var ensam.
Om man inte har och aldrig har haft en riktig vän, hur kan man då lära sig att vara vän med någon? Tror ni att man kan lära sig det i vuxen ålder? Är det ens något man ska lära sig, eller är det något som bara ska komma automatiskt?
Jag har en del ytligt bekanta. Men på den nivån stannar det alltid. Kan man bli nära vän med någon som man träffar som vuxen? Jag har fått för mig att det är vanligast att barndomsvänner är nära vänner.
11 gillningar
Fin tråd även om den startade förra året!
Jag har inte så mycket kontakt med gamla vänner, jag har i en anna riktning än dem. Först gick jag fel (med mångas synsätt), sen blev jag nog mer religös än vad de flesta är bekväma med.
Jag går min väg i livet, ganska kompromisslöst, och jag tror att andra då inte känner att jag är som dem då.
Jag har två nära vänner, ringer varandra och ses dessutom en gång i veckan i 12-stegs grupp. Där pratar vi om hur man lever ett bra liv!
De två killarna känner mig på insidan och jag tror jag börjar känna dem ganska bra.
Vi har känt varandra flera år nu och de betyder massor för mig.
6 gillningar
Ja, det kan man. Det svaret bygger på egna erfarenheter. 
Jag har inte några uppväxtkompisar kvar egentligen. De jag träffar har jag träffat som vuxen (brorsan undantagen av naturliga skäl).
3 gillningar
Den som lever med en partner har sannolikt en nära vän.
1 gillning
Partner, som ni säger, är ens bästa vän.
Jag har själv några mycket nära vänner, problemet som jag ser det är att livspusslet försvårar det så att man inte träffas så ofta. Blir väl en handfull ggr per år, om ens det.
1 gillning
Oj, trodde inte att det var 46% som saknar en nära vän. Förhållande i all ära men det är rätt nice att kunna tjata av sig ibland med kompisar samt att få mothugg utan att slippa bli placerad i ett fack som ofta är risken med att öppna käften på jobbet. Forum är underskattat, det kan nog vara en bra ventil för många. 
2 gillningar
Min enda riktigt nära vän är nog min fru, sen har jag en del kamrater som nog är närmare än bara ytliga bekantskaper.
Sen att artikeln nämner cykling som umgängesform för mogna män tror jag inte är en tillfällighet.
Det är precis likadant som när vi var barn, skulle man leka med nån cyklade man förbi och ringde på och frågade om de skulle hänga med ut och hoja, man har väl inte utvecklats så mycket sen dess antar jag…
Det hänger nog ihop med det som tidigare sagts i tråden, att det behövs ett projekt, något att göra för att ha en ursäkt att umgås.
Sen är cyklingen en ganska bra ursäkt, det går ganska bra att konversera samtidigt, men skulle det bli jobbigt är det helt ok att bara vara tyst en stund.
5 gillningar
Tack för all feedback på mitt inlägg!
Som nämns i ett inlägg så är det numera även livspusslet för mig som gör det svårt att hitta tiden till att umgås med någon bekant (för att utveckla en vänskap). Jag antar att det är så man måste göra. Utveckla en vänskap över tid, det känns inte som något man bara kan stressa fram.
Jag är gift och min fru är självklart min bästa vän. Men på många sätt är vi olika och vi har olika intressen. Det tror jag inte är något negativt, tvärtom. Hon har dessutom många nära vänner, alla sen barndomen.
Men ibland känns det som att det skulle vara roligt att ha vänner också.
Kanske är det fel tidpunkt för detta i livet just nu med en 2-åring här hemma som så klart ska ha uppmärksamheten.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut med detta inlägg. Men som Jonteluring skriver så är det skönt att skriva av sig på forumet. 
3 gillningar
Generellt sett tror jag att kvinnor är bättre på sociala kontakter än män. Ganska ofta hör/läser jag att män blivit isolerade och ensamma efter en skilsmässa.
Jag tror att det är ett internationellt problem, i alla fall i västvärlden, enligt olika personer från andra västländer som jag talat med.
1 gillning
Intressant tråd som jag haft som bokmärke att ‘ta mig an nån gång’… bidde visst nu!
Kanske för att jag häromdagen svarade på ett tweet om det där med nära vänner och om det var ‘svårt att skaffa vänner’ ffa i vuxen ålder. Ett rungande Nej svarar jag, som anser mig ha minst ett tjog nära vänner. Ja. faktiskt.
Det som twitter-tråd-skribenten pekade på var just:
Vi får mer av det vi fokuserar på.
Och om vi inte hänger med varandra, så blir vi inte heller nära vänner.
och kanske DET är den faktiska anledningen till varför så många säger att det är ‘svårt’ att skaffa nära vänner upp i vuxen ålder - för att vi inte har tid och möjlighet att ‘hänga’ på samma sätt?
Blir superduperglad att läsa om Mickes herrklubb dock:
Påminner mig om Mandell som berättade om sitt Band of Brothers, som hängt ihop sedan high school och fortfarande är oerhört tajta. När vi snackade om det insåg jag hur ovanligt JAG upplever att det är att män har den typen av samhörighet med varandra. En samhörighet som sträcker sig utanför ETT intresse (fotbollsgänget, eller bowlingsgänget, eller var det nu kan vara) och möjliggör delaktighet i varandras liv.
Hög igenkänning i 
också - jag är urkass på att INTE göra vänner av de jag arbetar med. På gott och ont. Jag anser det mest vara gott så klart.
Detta är också viktigt:
För risken är ju:
Finns ett antal studier om kvinnliga vänskaper, där väninnorna består men kärlekarna kommer och går… vi blir på ngt vis historiebärare åt varandras liv när vi hänger ihop över tid.
Fint! Och viktigt. För alla, inte bara kvinnor, så klart.
Vad gäller detta:
Så håller jag med:
Ja, det går bli väldigt nära vän med de man träffar som vuxen. Mina närmsta vänner har jag känt i 10 år max. Har en väninna kvar sen 5e klass och en sen 8e klass, men vi är inte lika nära som de jag jag vunnit senaste decenniet.
Men jag tror INTE det kommer automatiskt.
Nope.
Väldigt lite kommer automatiskt ärligt talat.
Övning ger färdighet även här.
OCH märk väl, tre av mina närmsta väninnor (vi kallar varandra för fruar. Så vi har vardera tre fruar. 
) lärde jag känns inledningsvis på twitter. Så det är i allra högsta grad möjligt att skaffa vänner, riktigt nära vänner, online också. Åtminstone kan jag det. (Och då kan andra det med, menar jag.)
Men precis som Jan var inne på så blev jag och mina fruar så där nära varandra för att vi i tre års tid skötte backoffice i rörelsen #skolvåren, så snacka om att vi hade en gemensam baby att ägna oss åt!
OCH, märk väl - jag älskar att vara ensam. Också. Så för mig är det balansen som gäller. Sen covid har jag lite för mycket övervikt på online-vänskaper, med människor utspridda över hela världen, och det försöker jag balansera upp. För jag behöver också den fysiska närheten. Bara att sitta i samma soffa och läsa vars en bok liksom… gud så skönt det kan vara om det är rätt person!
3 gillningar
Vad roligt att höra! Nu blev jag glad med. Är tacksam för den klubben. Vissa saker i livet tar man för givet och är lite självklart men som kanske inte borde vara det.
Jag tror att många kan skaffa nära vänner i sitt vuxna liv med, men att man måste jobba lite på det om det inte kommer automatiskt
Med automatiskt så menar jag att det är nog lite hur man är som person, är man utåtriktad, positiv och glad så är det lättare att skaffa vänner än om man är åt det introverta hållet.
2 gillningar
Jag hade en rad nära vänner som ung och vi brukade ringa till varandra ofta. De är fortfarande mina vänner men vi ringer inte till varandra på samma sätt. Varken de eller jag har tid med det.
En grej som jag fått till är att jag och min sambo har gemensamma nära vänner. Vi är ganska samkörda när det kommer till relationer. Jag skulle definitivt inte säga att alla som vi umgås med gemensamt är vare sig gemensamma eller nära vänner utan det är en särskild kategori.
1 gillning
I dagens läsning ur Mark Nepo’s fina bok ‘The Book of Awakening’ läste jag något som passade så fint in i denna tråden:
Having an honest friend–one before whom you can dump all your heart’s pockets and still feel that you are worth something–is a form of wealth that will buy you nothing but will give you everything. And mysteriously and rightly, to find such a friend, we must be such a friend.
Vilket leder in mig på mina nyliga funderingar på temat belonging vs fitting in. Det Mark Nepo beskriver upplever jag som belonging.
1 gillning
Intressant!
Översätter man vänner till vårt vanliga ekonomilingo så tänker jag att man bör risksprida, dvs inte enbart ha partnern som enda social resurs. Man behöver vänner och kontakter som passar ”olika väder” i livet. Kanske passar ett hinktänk även här!
Men skämt åsido så relationer till vänner, grannar, kollegor etc tar tid. Man kan inte bara plocka fram dem ur frysen i händelse av kris. Jag tror att alltför många i Sverige är för invaggade i att man inte behöver någon annan för att klara sig.
5 gillningar