Som man är det definitivt en stor tillgång att ha någon att prata typ potensproblem med. Nu kanske alla inte har just det problemet men det är en realitet att man drabbas av olika jobbigheter i livet, nu eller senare. Att sitta helt själv med dem är knappast särskilt bra.
2 gillningar
Mycket intressant läsning i denna tråden. Jag har tagit till mig av alla klokheter som skrivits.
Och nu har jag påbörjat ett försök att bli vän med en som jag för tillfället “bara” är bekant med. Efter att ha läst det som skrivits så förstår jag att det går, andra har ju lyckats, att skaffa vänner som vuxen. Därför har jag tänkt att lägga ner tid och energi på att skaffa mig en första vän.
En fråga bara: hur pass lika behöver man vara för att bli vänner?
Han som jag tänkt mig att bli vän med delar samma intressen som mig, men jag tror att vi är lite olika som personer. Det är kanske t.o.m en fördel. Att vi kan lära av varandra och att inte alltid vara överens bör ju vara utvecklande.
Jag vet att min frus nära vänner är ganska olika varandra och har olika intressen, men de har ju som sagt varit vänner sedan barnsben.
Detta forum är så bra!
5 gillningar
Min upplevelse är att det inte spelar så stor roll att man är olika när det gäller en barndomsvän då man som barn kan bli kompisar typ för att man har samma färg på skosnörena. Som vuxen upplever jag att folk är mycket mer restriktiva vilka de släpper nära inpå livet, och känner man att någon är olik en så kanske man är lite mer avvaktande. Har man dock blivit “insläppt” upplever jag dock inte att det spelar någon roll.
Personligen är min bästa vän egentligen inte alls speciellt lik mig, varken när det gäller intressen, syn på pengar etc. Men vi har jävligt roligt ihop ändå
3 gillningar
Inte!
Det berikar snarare med olikheterna, i mina ögon.
Men NÅTT som binder samman måste det ju finnas - sen om det är intresse, läggning, humor, en delad erfarenhet, kemi eller… tja. Spelar mindre roll.
Visst ÄR det!
Ping @janbolmeson på den, lite glädje så här en fredagsem: 
Tror man ska akta sig för att säga att man inte behöver vänner, tänker att de kan vara lite som en buffert/försäkring : rätt vad det är så skiter sig livet (separation, arbetslöshet, föräldrar dör) och då - när man förlorat partner, kollegor och/eller föräldrar, som tidigare fyllde ens sociala behov utan att man egentligen tänkte på det - blir det jävligt svårt utan vänner.
Det här är det så många män missar när dom pratar om att vara ensamvarg och att älska ensamheten (jag tror man älskar att vara själv och inte ensamhet). Jag utgår från mig själv och vet att det i mycket handlar om lathet, att man inte orkar förvalta en eller ett par vänskaper. Ofta i kombination med att kvinnan i relationen tar det stora sociala ansvaret. Man kan avfärda det med att kalla sig introvert, men man kan inte komma bort ifrån att det kostar i ansträngning att vårda sin mentala hälsa likväl som sin fysiska.
Det är nu i 40-årsåldern som jag börjar jobba med det, i små steg. Jag ÄLSKAR att vara själv med mina egna tankar och projekt, men fattar nu att jag måste ta ansvar för mitt eget mående just nu och längre fram.
Lugn, jag pratar om alla andra män, jag förstår att ingen här känner igen sig. 
4 gillningar
Tror inte det är jätteviktigt, bara inte det är för stora olikheter.
Jag t ex skulle nog ha svårt att klicka med en lite religiösare person då jag inte är särskilt troende.
Säger inte att det är något fel på att vara troende eller så, det respekterar jag men har svårt att se mig själv be en bordsbön innan middagen om man säger så.
Jag skulle heller inte kunna bli vän med en alldeles för prestigefull männinska…
Finns det bara nåt gemensamt så kommer det av sig självt, med tiden så skapar ni minnen tillsammans och får mer och mer att prata om.
Bli inte för ”på” bara.
Jag önskar dig lycka till med din framtida vän!
1 gillning
Kanske lite OT men läst att det här med nära vän/vänner kan vara extra viktigt för kvinnor då kvinnor generellt lever längre och kan bli den som ”överlever” mannen i en relation. Tittar jag tillbaks på mina föräldrar/svärisar är det 50/50 men går jag tillbaks ytterligare en generation levde både mormor och farmor längre än deras män.
Svarade nej och det är inget jag lider av, alla är ju olika.
Jag har alltid funkat bra utan nära vänner då jag behöver egen tid. Jag är normalt social med andra i flera olika sammanhang men vill helst välja själv när jag ska vara det då jag tycker att det tar rätt mycket på orken även om det är roligt också. När jag var yngre var det många “kompisar” som ville hänga med mig men det hände då och då att jag låtsades inte vara hemma för jag kände inte för det helt enkelt. Träffar väldigt många personer på jobbet också så behovet av nära vänner har egentligen aldrig funnits. Är ganska analytisk och har god självkännedom så jag har sällan behov av att prata av mig heller för den delen.
1 gillning
Jag blev såpass intresserad av ämnet att jag bestämde mig för att skriva en artikel om det, i syfte att bidra till att göra ett svårt ämne pratbart.
Här är länk till artikeln, hoppas den fyller sin funktion!
Allt gott,
Åsa
11 gillningar
Så coolt - tack för att du delade!
Viktigt ämne, som jag hoppas artikeln kan sprida ytterligare lite medvetenhet kring.
Jag menar, det finns ju ett skäl till att psykisk ohälsa ökar för män i samband med/efter separation/skilsmässa etc, och just avsaknad av vänner och/eller sammanhang tror jag är en stor faktor i det.
1 gillning
Tack, roligt att höra!
Ja, jag känner igen mig så mycket själv i det då jag värdesätter egen tid mycket högt och alltid haft många intressen. Vänner har i perioder bortprioriterats, särskilt när barnen var små. Jag har flyttat en hel del och har dessutom ett socialt jobb, samt tränade brasiliansk jiujutsu under flera år…
Jag tyckte inte att jag behövde vänner, eller iallafall inte ville lägga tid på att ta en fika när jag exempelvis kunde träna. Så alla som ville umgås med mig fick göra det ståendes på en SUP-bräda eller - allra helst - befinna sig på samma gym/kampsportsklubb…
Men när skilsmässan är ett faktum, det är midsommarafton/nyårsafton, du har semester och kroppen har tvingat dig att ta en paus från idrotten… vid alla sådana stunder, särskilt i kombination, har jag tvingats se över mina prioriteringar.
Som Linus Jonkman så fint sätter ord på, det är stor skillnad mellan att oftast välja att vara själv, till att faktiskt inte höra till någonstans. Alla behöver ett sammanhang och vi mår bra av att känna oss behövda. I lagom dos…
Numera är jag mycket bättre på att hålla kontakten med den handfull nära vänner jag verkligen vill ha kvar. De är lika introverta som jag själv, så knappast något som äter upp tiden.
Ändå gör det all skillnad i världen!
7 gillningar
Min syster och min man är väl egentligen mina absoluta “bästisar” som jag också skulle korsa en öken för! Fler än så har jag nog inte som jag definierar som nära vänner.
Jag älskar sociala sammanhang, stå i centrum och lära känna nya människor. Är gärna den som tar kontakt med människor först och hittar samtalsämnen med de flesta. Får snabbt vänner som öppnar upp sig både känslomässigt och med aktiviteter av olika slag och som gärna vill umgås med mig. Ofta brukar den här typen av vänner dö ut när vi flyttar till ny ort (vilket händer titt som tätt 
).
Men jag är dock väldigt kräsen när det gäller NÄRA vänner och orkar aldrig underhålla gamla vänskapsrelationer.
De barndomsvänner som stått mig närmst sen jag var liten har jag tappat helt nästan när de blev föräldrar för ett antal år sedan. De försvann helt in i barn-bubblan och där fanns inte mycket av intresse kvar för varken mig eller jag för dem.
När samtalen gick från äventyr och drömmar till barnvagnar och lattefikor då kände jag att inget fanns kvar längre att hämta. Vi lever helt enkelt för olika liv och till slut tar det mer än ger.
Vänskap ska pusha, stötta och peppa! Man ska skratta och gråta tillsammans.
Det ska vara enkelt, inte svårt.
4 gillningar
Kul att en (enligt mig) viktig tråd får nytt liv. Kul att ha kunnat inspirera!
Kan återkoppla att jag för egen del försöker förbättra relationer och det går försiktigt framåt men i konkurrens med karriär / småbarnsliv så är det lätt så att man inte blir prioriterad.
Som barnfri så är det klurigt tycker jag. Även de som inte tar ens livsval som kritik av deras egna val har svårt att acceptera “friheten” och de möjligheter man har.
Visar vikten av att ha egna vänner så att man inte förlorar alla vänner i en skilsmässa.
3 gillningar
Det kanske går att anordna aktiviteter/träffar/mingel runt om i landet där forummedlemmar träffas och umgås? Jag tror att många av oss är rätt lika och skulle kunna klicka.
2 gillningar
Jag hade vänner som jag stod nära i yngre dagar men familj jobb och flytt har inneburit att man växt ifrån varandra och det blir tyvärr inte mycket mer än några medelanden på sociala medier då och då. Min absoluta bästa vän jag haft sen unga år som jag faktiskt umgicks med på regelbunden basis gick bort innan 40 för 2 år sedan och lämnade ett tomrum, sedan dess är det egentligen min sambo som jag kan klassa som den enda riktigt nära vännen. Kan ibland sakna ytterligare någon nära vän i allmänhet och kanske en manlig sådan i synnerhet men oftast känns det rätt bra.
Skulle mitt förhållande ta slut skulle någon gång skulle jag nog lida av ensamheten ganska snabbt. Har en liten släkt där istort sett alla är betydligt äldre än mig och kan ibland bli lite orolig när jag ser en tydlig möjlighet till en väldigt ensam ålderdom.
Men som sagt IDAG är jag nöjd i grunden med min situation.
Har ibland tänkt tanken att det kanske är många män i min ålder som har en liknande situation som när barnen är vuxna och man kommer till punkten i sitt liv där man får lite mer tid över igen börjar leta sig ut för att skaffa nya vänner och att man då kanske kan börja bygga upp en lite större krets av vänner igen.
2 gillningar
Jag har tidigare försökt använda mig Adultfriendfinder och någon svensk site som jag inte minns namnet på (något som började på B, typ Balou eller något åt det hållet). Big Mistake visade det sig, fick mycket förslag men inte från sådana som sökte den sortens vänskap som jag var ute efter.
Kan annars tänka att dejtingsiternas match-making algoritmer borde vara rätt bra på att hitta bra ämnen för vänskap.
1 gillning
Mitt i livet ska man vara extrovert. Men senare i livet kan det vara en fördel att vara introvert. “Pay back time”.
Somliga får energi av att vara tillsammans med många, andra blir dränerade på energi i samma situation. Många med mig måste ha egentid för att samla energi.
Jag skulle kanske kolla om det finns en klubb för eremiter. Men det faller nog på sin egen orimlighet.
6 gillningar
Haha, förlåt! Man ska inte skratta åt sånt men det var roligt skrivet av dig 
2 gillningar
Jo det finns nog många. Med en medlem i varje klubb…
8 gillningar
Vilken fin och viktig artikel! Tack för att du delade @a.s.a 
1 gillning