Finns det något sätt att hitta vänner med en liknande ekonomisk situation?
Lite bakgrund:
Både jag och min partner kommer ifrån “arbetarklass” med ganska begränsad ekonomi, men tack vare utbildning, jobb och en stor gnutta tur har vi idag en väldigt stark ekonomi. Vi skulle i princip kunna gå i pension före 40 om vi ville. Vi har alltså gjort en otrolig klassresa. Vi är självklart glada och tacksamma för att vi fått det så bra, men det medför också en del problem när det gäller relationer. Familjen är en sak, vi har hjälpt närmsta familjen med deras varierande ekonomiska situationer, och de är i allmänhet glada för oss och ställer inga krav på att få något av oss. Vi kan ibland ändå ha dåligt samvete över att vi har det så bra och de ibland har det kämpigt, och har diskussioner om hur mycket man kan hjälpa. Vi vill ju inte varken “invalidisera” vår familj och lösa alla problem åt dem, eller göra dem beroende av vår hjälp.
När det gäller vänner tycker vi att problemen är lite jobbigare. Vi kan tycka att det är jättejobbigt att bjuda hem nya bekantskaper till vårt stora hus, då det genast blir ganska uppenbart att vi har det gott ställt. Det är svårt att veta om någon vill vara vän med oss för de vi är och inte vad de tror att vi kan ge dem. Olika ekonomiska situationer kan också skapa konflikter i relationer. Till exempel har vi nära vänner som har det mycket kämpigare ekonomiskt än vi har, och ofta pratar om hur jobbigt det kan vara. De har tidigare varit väldigt tydliga med att de inte vill använda oss som “bank” och inte vill utnyttja oss, men ett tillfälle nyligen gjorde att min partner ändå kände sig utnyttjad och ifrågasatte deras val rörande ekonomin. Det har gjort att hela relationen nu är väldigt ansträngd, där vännerna tycker att vi anser att de är parasiter (vilket vi inte gör, bara för att ett enstaka tillfälle fick min partner att reagera) och har svårt att ta sig vidare. Jag vet inte hur jag ska reda ut detta heller, då vännerna ibland gör väldigt tvivelaktiga val när det gäller ekonomin och sedan behöver låna pengar, men jag känner inte att jag kan vara ärlig med vad jag tycker utan att de går in i försvar och blir kränkta.
Vi känner att det vore väldigt skönt att hitta vänner som har lite bättre ekonomi, inte för att vi på något sätt anser att man är en sämre person om man inte har det gott ställt utan för att vi inte riktigt orkar navigera det minfält det kan innebära att ha så olika relation till ekonomi. Men hur gör man det? Det är inte så att man kan sätta in en kontaktannons om att hitta vänner med ordnad ekonomi.
Det blir som att vi får dåligt samvete för att vi har det så bra, och att vi kan välja att ibland betala extra för bekvämligheter eller saker som förenklar livet på olika sätt, medan andra inte kan det. Vi har haft många diskussioner om detta, som när vi köpte vårt hus, men känner samtidigt att varför ska vi bo sämre än vi har möjlighet till för att andra kanske skulle ha åsikter om det? Många som får frågan vad de skulle göra om de vann pengar svarar att de skulle köpa ett stort hus, men när vi gjorde det fick vi ganska många bittra kommentarer som “vad ska ni med ett så stort hus till?” eller “ska ni starta hotell?”. Vi drar oss liksom mer undan från folk för att vi inte riktigt orkar med alla åsikter och kommentarer, men det har istället lett till att vi känner oss lite isolerade och ensamma.
Nu ska jag sluta svamla, och hoppas att ni kloka människor har några bra tips på hur man kan hitta nya, positiva relationer!
Generellt är det väl så att ju äldre folk är desto stabilare ekonomi. Vänskap behöver ju inte innebära att man är i samma ålder. Snegla på de som är iaf +10 år. Börja spela bridge?
Jag funderar på om det är ni som borde ändra er. Måste det vara rättvist när man har det väldigt gott ställt, det är kanske ni som inte har vant er vid att ha gott om pengar?
Vi har några riktigt rika bekanta och de har ett avspänt förhållande till pengar, de kan mycket väl bjuda på allt utan att göra en grej av det. För dem är det kaffepengar att tex resa utomlands. De har inställningen att vill de göra nåt så gör de det och bjuder hellre än att göra det ensamma.
Vi tycker absolut inte att allt måste vara rättvist. Vi bjuder ganska ofta på saker, inte bara mat och dryck utan även biljetter till olika evenemang, hotellvistelser eller resor.
Vill man bara sitta på sin 84-fotare och pimpla vinflaskor för 10 tusen kronor stycket så är det kanske rimligt att ha vänner för det ändamålet.
Att inte kunna bjuda hem vänner med normal ekonomi till sitt stora hus tycker jag låter ganska konstigt.
Med tanke på att ni verkar tänka så mycket på pengar, räcker pengarna om ni bara hänger med knösar och det visar sig att dom har bilar för miljoner, klockor för flera hundra tusen, båtar, sommarhus i flera länder, bara flyger första klass till Maldiverna osv?
Ska ni hänga på sådana beteenden kanske ni får jobba till 70.
Jag tänker att det här löser sig lite självt. Har ni inga kollegor eller grannar som går att umgås med? Bor man i ett område där husen ligger på 10-14 miljoner så kommer många i området vara i samma ekonomiska sits. Hundtricket i all ära men barntricket, det är något det. När man har barn träffar man föräldrar från skola och närliggande aktiviteter. Många av dessa kommer att bo i samma område. Man tenderar att bli lite bekväm av sig när man är förälder. Det är lättare att umgås med vänner som har barn i omkring samma ålder.
Man gör vanligen bekantskaper under utbildningsåren. Lärde ni inte känna någon då?
Eller kan ta upp bekantskap med.
En del gör bekantskaper på arbetsplatsen.
Sedan skulle jag säga att det där med umgänge klingar av med stigande ålder.
Jag har bott på lite olika ställen sedan jag var 30, och grannarna har i stort sett inte haft umgänge. Det är någon släkting som kommer dit en gång per år eller så. Vuxna barn i förekommande fall.
Unga familjer som flyttat in har ofta att visst umgänge från början. Sedan klingar det av.
Finns ju undantag. En del som är extremt sällskapssjuka och fortsätter med umgängen. Men det verkar vara undantag. I alla fall i villakvarteren. Möjligen samlas dom i stadskärnan.
Hur det blir för er vet ni väl bäst själva. Jag bara ville ge lite perspektiv.
Låt oss leka med tanken att ni själva är på middag hos ett par som är bra mycket rikare än Er? De kanske har en 5:a på strandvägen med takterrass värd 25 miljoner, hur skulle du resonera då?
Vi fick anledning att fundera över fråga mer nya vänner av andra anledningar då vänskapsgänget började handla om motsatsen - man skulle ha fin bil, bara äta ostron och prata om hur framgångsrik man är. Ett umgänge vi kände var helt ointressant för oss trots att vi har bra ekonomi.
Jag och min partner brainstormade egenskaper och livsstil som vi uppskattar hos vänner och mappade det mot bekantskapskretsen. Blev en insikt i att vi hade en hel del fantastiska vänner som vi gärna ville umgås mer med samt hittade några ytligt bekanta vi aldrig umgåtts med på riktigt som vi bjöd in på ”kompisdejt”. Funkade finfint!
Tyvärr har rätt många människor svårt för att ha framgångsrika människor omkring sig. Det går bra när de är på avstånd, t.ex idrottsstjärnor, kungahus etc. och då kan man t.o.m se upp till dessa personer utan att känna sig mindervärdig.
Även om ni är ödmjuka kan folk ändå ha problem med det, “lika barn leka bäst”. Rätt ofta är det ju också så att vi människor förenas och möts i våra svagheter snarare än våra styrkor. Vi blir trygga när vi känner igen våra svagheter hos andra.
Baksidan av att vara stark och framgångsrik är kanske lite ensamhet.
Det behöver inte va fel på någon alls. Folk växer, ibland ihop och ibland isär. När man växer ändras både hur man ser på världen och på andra och hur de ser på en själv från sin synvinkel.
Man kan tänka över hur ens egen och andras syn ändrats och försöka påverka ens egna och andras tänkande. Men man kan inte ose det man sett och inte tvinga andra att se det likadant. Så ibland är byte av umgänge bästa sättet.
Frågan är hur man hittar nya att växa ihop med när man växer isär med andra.
Intressant fråga som jag tror många funderar på. Tyvärr har jag inget bättre svar än att äga sin situation och va öppen i hopp om att andra likasinnade hittar en i sitt sökande. Och det kan ju ta tid, så jag lyssnar nyfiket på vad andra har för förslag.
Jag bor i Sveriges rikaste kommun där mina barn går på privatskola.
Det är ofrånkomligt att det kommer finnas ett mycket stort spann mellan de som har det bäst ställt (miljardärer) och de som har det rätt så dåligt ställt.
Jag har också många vänner privat som jobbar inom finans och som tjänar uppåt 10M per år.
Jag är lite nyfiken på hur rik du faktiskt är för att avgöra hur stort problem detta egentligen kan vara. Eller om det bara är ett problem för dig själv och hur du hanterar det i ditt eget huvud.
Jösses vad bitska kommentarer en del hade! Till att börja med sa jag aldrig att jag ville byta ut hela min bekantskapskrets, jag var mest intresserad av att försöka hitta några vänner att utöka den med och tips på hur man kan gå till väga. Jag är heller inte det minsta intresserad av att “bara sitta på sin 84-fotare och pimpla vinflaskor för 10 tusen kronor stycket”. Vi har inga extravaganta vanor eller intressen. Det vi föredrar allra mest är att sitta hemma med några vänner, äta någon god mat, spela spel och prata. Vi har heller inga som helst problem med att bjuda eller betala mer. Vi är som sagt inte uppvuxna med pengar och förstår mycket väl att det kan vara svårt att ha råd med allt man behöver. Vi förväntar oss absolut inte att andra kan lägga samma summor som vi på vissa saker. Vi går heller inte runt och pratar om vad saker vi köper kostar självmant, men det kommer ju en hel del frågor ibland och då svarar vi ju. Vi tycker inte om att verka skrytsamma så vi försöker hålla relativt låg profil.
Problem uppstår när:
Folk förväntar sig att vi ska betala för att vi har mer pengar. Vi bjuder gärna och ger fina presenter, men för att VI vill det och inte för att någon kräver det.
Folk (även närstående) kommer med bitska och dömande kommentarer när man väljer att spendera pengar. T.ex. när man köper ett större hus än genomsnittet, eller inte väljer de allra billigaste materialen när man renoverar. Eller ett annat exempel: hela min barndom och uppväxt har vi haft billiga, tunna handdukar som liksom blir hårda och sträva att torka sig på. En lyx jag drömde om att kunna unna mig var därför tjocka och fluffiga handdukar. Men när vi köpte det fick vi genast frågor om vad de kostade och kommentarer om att “jag har då minsann alltid köpt billiga handdukar på Jysk och det är inget fel på dem!”. Klart att det inte är något fel på dem, men är det fel att välja något lite dyrare och lyxigare om man har den möjligheten?
Folk anser att man inte kan ha några problem i världen bara för att man har pengar. Tyvärr kan ju pengar inte lösa saker som fysisk och psykisk ohälsa av olika slag, även om det kan underlätta att kunna betala för saker som avlastar, som städhjälp eller privat psykolog/sjukvård. Det kan göra att folk inte tar en på allvar och det blir en ojämställdhet i samtalen, som att vår erfarenhet på något sätt är mindre giltig för att vi inte behöver kämpa med det ekonomiska.
Eftersom du frågade:
Vi har en samlad förmögenhet på ca 130 miljoner. En del av det är bundet i vårt företag (som vi äger till 100 % utan anställda), så de pengarna behöver skattas om vi gör en utdelning, och en del är redan skattat och klart. Lite beroende på hur aktiemarknaden går får vi in någon miljon om året på vinster och räntor, vilket innebär att det täcker våra omkostnader så länge vi inte gör någon större renovering eller så. Vi har som sagt ovan inga väldigt extravaganta vanor, även om vi konsumerar en del.
Det innebär att vi egentligen inte behöver jobba för vår försörjning, utan bara för vårt eget självvärdes skull. Att bara gå hemma och rulla tummarna är inget någon av oss mår bra av utan vi behöver ha någon meningsfull sysselsättning.
Vi har barn i övre förskoleålder, och försöker skapa kontakter med barnens vänner och deras föräldrar. Men är många väldigt upptagna med varierande arbetstider, aktiviteter av olika slag och livet i övrigt, så det blir inte så ofta som vi skulle önska, och vi vill inte “tränga oss på” och vara tjatiga. Vi bor också i en kommun där många överlag inte har så hög inkomst, vilket ju som sagt ovan KAN (men absolut inte måste) leda till vissa problem. Våra grannar är mestadels pensionärer så även om de är trevliga har vi kanske inte så mycket gemensamt då vi befinner oss i olika stadier av livet. Det är bara några hus här i vår prisklass (vårt var ett av de dyraste i kommunen på 7 miljoner, de flesta ligger på 2-3) och annars mestadels mindre hus eller lägenhetshus.
