Jag skulle nog inte reflektera så mycket över det mer än att “wow vilken fin lägenhet, härligt för dem!” Och självklart får vi såna reaktioner också, och de personerna är inget problem. Problemet kommer från de bittra personerna som ifrågasätter varför vi ska ha ett hus på 500 kvadrat för 3 personer när de minsann klarat sig utmärkt på 140 kvadrat på fem personer.
1 gillning
Jantelagen at it’s finest 
Vore jag du hade jag köpt och ställt upp en Lambo och Ferrari på uppfarten också ihop med ny valfri Porsche som brukis. Fläska sedan på med båt och annat som en Ducati Panigale V4R med motivationen att du gillade moppeåldern.
4 gillningar
Ja, vi FÖRSÖKER att inte bry oss. Men det är inte alltid lätt, särskilt när man kommer från en bakgrund där våra föräldrar har fått vrida på kronorna, alltid handlat allt begagnat eller billigast möjligt och sparat på allt. Och det är självklart inget fel med att göra så, men det känns som att man “slösar” när man väljer något dyrare då, och när man då får en massa kommentarer blir det liksom skuld och skamkänslor - hur kan vi välja att lägga flera tusen på att köpa en hel uppsättning handdukar när det finns folk som inte kan göra si och så. Jag är medveten om att mycket av det problemet ligger hos oss, och vi jobbar på det 
2 gillningar
Då svarar du: för att vi kan och för att vi inte behöver vända på slantarna. Den som fortsatt är bitter och öppet ”ifrågasätter” era val kan ni för övrigt fasa ut ur vänkretsen. Inte värt energin.
Som sagt. Inte värt energin. Vad gör de ens i ert hus om de är så infantila?
7 gillningar
HAHAHA, vi har visserligen en rätt dyr elbil, men det är framför allt för att vi vill försöka vara mer miljövänliga (vi laddar den främst med solceller på huset när vi kan). Vi gillar att hålla låg profil och inte verka skrytsamma, men vem vet, det kanske slår slint en dag så vi bara “fuck it, nu kör vi” 
3 gillningar
Ett tips är Företagarna och Aktiespararna. De sistnämnda arrangerar resor flera gånger om året. Det finns en del ”sossar” i dom där föreningarna också med de flesta jag träffat har varit öppna och trevliga utan en massa inslag av avundsjuka eller jante. En del har också en intressant bakgrund och har gjort en spännande resa med entreprenörsskap eller liknande.
Sen var det någon som skrev det här med att fasa ut folk. Det får man tyvärr göra. En del har den där avundsjukegenen vilket gör att de känner genuin antipati mot andra som det går bra för - tom. deras egna vänner. Hemskt tråkigt det där.
12 gillningar
Ni kanske har växt ur samhället ni bor i?
Att flytta till en större stad i ert län skulle kanske göra att ni smälter in i mängden. Bo i ett mer homogent villaområde mm.
4 gillningar
Vi har funderat på det, men vi trivs egentligen bäst i ett mindre samhälle, och vi vill också prioritera att bo nära våra familjer medan vi har mindre barn. Kanske något att överväga längre fram dock!
1 gillning
Så är det alltid, hade ni haft 80 kvadrat så hade väl det också varit fel för läget är “för bra” - fuck it. Det går inte att vara alla till lags.
Du kan svara något att “vi har så stort hus så ni kan komma på gratis middag, men vi funderar på att sälja, ja då blir det ju mindre middagar såklart, men vi kan såklart komma hem till er oftare, mer champagne?” 
Skaffa ett Centurion också och låt det ligga lite nonchalant…
4 gillningar
Bra tips, tack!
Ja, det är himla tråkigt när man behöver fasa ut folk. När vi köpte vårt nuvarande hus uttryckte en vän att vi var “dumma i huvudet” för vårt förra hus (under 200 kvadrat) var bland de största hen hade sett (det är inte ens särskilt stort?), så hur kunde vi behöva MER plats?! Den “vännen” har jag inte haft särskilt mycket kontakt med efter det…
4 gillningar
Jag var lite skeptisk först, men vad är det för vänner ni har egentligen? Låter som att dom flyttar korvskivan på mackan och delar badvatten hela familjen.
3 gillningar
Till att börja med: håller med om att kommentarerna var lite…skarpa. Det du skriver om är ett laddat ämne; också för ett ekonomiskt forum där nog många lägger mera laddning i större förmögenheter än pengarna i sig självt. Levde man upp till sin fulla potential? Tog man dom chanser man haft? Orkade man härd ut i jobbiga perioder? Skulle säga att många av de projiceringar du fått motta på forumet och av vad du beskriver också från era vänner handlar mer om dom än er. Det är lättare att försöka trycka ner er och avfärda er som världsfrånvända snobbar än att vara glada för eran skull även i jämförelse med sig själva som mindre framgångsrika.
Jag har själv fått uppleva detta med min motsvarighet till dina fluffiga handdukar och det skapar som du redan konstaterat en distans i relationen.
2 gillningar
HAHA vilken underbar beskrivning! 
Förstår du varför det vore skönt med några nya vänner? 
Alla är absolut inte såna. Gällande vännen som sa att vi var dumma i huvudet tror jag det handlar mycket om avundsjuka. Det är himla tråkigt att de blir bittra på oss som inte valt att leva likadant som dem och fått/tagit oss andra möjligheter, istället för att glädjas över att några av ens äldsta vänner har haft möjlighet att köpa sitt drömhus.
2 gillningar
Om jag förstår problemet rätt så är grundproblemet att ni bor på fel plats, alltså en plats där det är onormalt och konstigt att ha 10 eller 20 miljoner i tillgångar. Om frågan ska handla om att hitta lämpliga vänner på befintlig plats antar jag att det kan bli svårt.
3 gillningar
Så är det ju. Om man bor i typ en avdöende bruksförort till Åmål och alla grannar bor i eternitkartonger och sparar till nästa Ullaredsrunda, då funkar det inte att köpa byns prästgård eller enda disponentvilla och rulla in med en Tesla Model X. Till exempel.
Nu låter det inte riktigt så illa på TS beskrivning, men mildare varianter av det här förekommer ju på alla mellanstora eller mindre orter. Troligtvis vet hela stan vem TS är dessutom.
Jag bor i en stad med ca 100’ invånare där de dyraste husen som säljs varje år brukar gå för 25-40 miljoner. En vanlig men fin villa 5-8 miljoner beroende på läge. Det är oproportionerligt många inkomstmiljonärer och företagare i stan och med ett leverne likt det TS beskriver skulle man inte sticka ut alls. Om man inte sätter in en annons i tidningen och berättar om sina miljontillgångar såklart.
5 gillningar
Hur bra economist ställt har ni det?
Får de låta som ni bor i Bjuvs kommun med två Ferraris utanför ert 800 kvm slott?
Jag har de gott ställt och har vänner som har de gott ställt men ingen som pratar om varandras ekonomi eller ägodelar, så de får mig och undra om ni är väldigt materiella eller ni helt enkelt väldigt ofta pratar om er ekonomi för andra(De ska man aldrig höra, ingen gillar en skrytmåns)
Men för svara på din fråga. Gå med i aktie klubbar, föreningsliv, arbetsmingel etc så hittar du nog likasinnade.
2 gillningar
Vi pratar sällan om pengar om inte andra tar upp det först. Vi pratar sällan om ifall vi köpt något nytt, om det inte är av typen “kolla vilken söt sak/bra bok/roligt spel” med någon som gillar samma saker och skulle uppskatta det. Vi tycker inte om att berätta vad saker kostar, nästan som att vi skäms för det om det var något dyrare. Om man träffade oss ute på stan skulle man aldrig tro att vi har gott om pengar. Vi har båda kläder som vi haft i många år, köper inga dyra märkeskläder (med möjligt undantag av bra arbetskläder och ergonomiska skor), inga dyra smycken, inte nyaste och flashigaste mobilen, har alltid med eget vatten i flaska för att det tar emot att köpa vatten på flaska, handlar mycket på rea etc. Min partner går ofta runt i arbetskläder som är både lite slitna och smutsiga eftersom hen grejar mycket. Det är först när man kommer hem till oss som man kan se att vi har pengar, då vårt hus är mycket större än genomsnittet här, och eftersom vårt hem är vår fristad och vi är hemma väldigt mycket (arbetar också mycket hemma) är det här vi valt att lägga mest pengar. Det är inte nödvändigtvis orimligt dyra saker, men det är kanske inte heller majoriteten Ikea och Jysk utan vi har valt lite andra möbler, men långt ifrån designerprylar där en fåtölj kan kosta 100k. Min partner är också tekniktokig så vi har mycket tekniska saker som kanske kan verka flashiga för vissa. Och tyvärr har vi väl upplevt att en del personer som man försöker skapa en relation med beter sig lite annorlunda efter att man bjudit hem dem, vilket kanske är ofrånkomligt men fortfarande väldigt tråkigt.
Varför har ni dåligt samvete? En samtalsbehandling kanske hjälper?
Umgås man med människor av det ekonomiska skälet?
Jag tror det är lösningen. dra er undan från mänsklig exponering så slipper ni allt det obehagliga!
Själv bor vi i ett landets dyraste villaområde och ingen bryr sig här, ca 95% röstar på högerpartierna och det låter som ni bor i ett typiskt såsseomåde som inte kan hantera andras framgång!
Rådet är att byta miljö, DM mig har några tips på kåkar i 25-40 miljklassen
5 gillningar
Tack för att du tar upp fråga. Synd att du får så bitska kommentarer här (har det hänt något med bitterheten här inne eller har jag missat något?!)
Vi är lite i samma sits. Flyttade “tillbaka” till byn efter flera år utomlands och i Stockholm. Älskar omgivning här och vi har flera vänner. Men skulle så gärna vilja ha fler vänner som är mer likasinnade. Vi har inte heller dyra vanor och spenderar helst en kväll över lite brässpel och vin. Men det är svårt. Folk här har en annan filosofi. Här tar man i sin egen ved från skogen (vilket otroligt jobb det är 
). Hör rustar man sin egen båt och kåk. Man reder sig själv. Medan vi är rätt redo att leja ut det mesta.
Kanske ska ni fundera på att flytta till ett nytt område?
Själva funderar vi på att sälja allt, köpa en båt och segla runt jorden 
7 gillningar
Det är ju i ärlighetens namn svårt att ta sånna här frågeställningar på allvar. En måste skaffa nya vänner pga kommentarer på några handdukar, sen glider någon in och känner behovet av att flytta för att man upplever det som inte socialt accepterat att ta leja in en hantverkare.
3 gillningar