Söker tankar från någon som gjort en lång flytt med barn - hur gick det?
Kort bakgrund, bor i en avfolkningskommun där både jag och frun är uppvuxen och vår idag 7 åriga son är född. Utåt sett har vi det bra, högskoleutbildade, 2 “okej jobb", fint hus där vi trivs på platsen men i framförallt mig skaver det och har gjort i flera år. Alla siffror pekar åt fel håll på orten. Folk flyttar härifrån, finns inget sjukhus, saknas mycket samhällsservice överlag, kommunalskatten är hög.. ligger alltid i bottenskiktet över Sverige oavsett vad som mäts. Hög arbetslöshet, stor andel bidragsförsörjda, bostadsområden (hyresrätter) som står tomma eller rivs m.m.
Jag vill flytta till Stockholms län, tittat på lite olika delar där man kan få ett fint boende inom vår budget, max 6 miljoner för 3 ROK i fint skick med bra läge på lokalt. Frun känner samma sak över platsen där vi bor, men inte lika redo som mig att flytta.. sonen vill helst inte alls flytta men är troligen den det kommer vara absolut minst problem för, några dagar på ny skola så har han nya kompisar förhoppningsvis.
Tankar som snurrar i mitt huvud
Hur gör man? Ska en av oss försöka fixa ett jobb först? Ska man försöka flytta över ett sommarlov?
Har du flyttat från släkten och ångrat dig?
Försöka hyra boende först känns rimligt, vi har pengar att köpa nytt boende men kanske inte så lätt med lån när det är oklart med nya jobb för båda och skönt att inte låsa sig men väldigt viktigt att bo bra och tryggt för oss. Samt att det är en plats där det växer, byggs nytt, finns framåtanda osv.
Ska tilläggas att vi har en hel del tidigare vänner som bor i Stockholm även om de flesta har jag inte haft kontakt med på många år. Vi har själva bott på andra orter tidigare innan vi hade barn men längtade tillbaka. Det är nu 11 år sedan vi flyttade tillbaka.
Ursäkta om inlägget är rörigt, vet inte om jag behöver pepp för det känns som så många olika tankar just nu.
Jag tror barn i väldigt stor utsträckning bara ser det de förlorar i det korta perspektivet och inte kan bedöma långsiktiga vinster. Så byt bara, det blir aldrig ett bra läge ur barnets perspektiv.
Waaah, att byta undersköna Hälsingland(?) mot nån överknökad Stockholmsförort känns nästan lite barnmisshandel. Flytta till Hudiksvall eller Bollnäs så finns där iaf hyfsade sjukhus.
Om du inte tänker om (och tänker rätt!) rekommenderar jag likt ovan att bryta upp barnet vid naturliga skolövergångar. Det blir nog smidigast
Ironiskt att en del gör tvärtom, dvs lämnar stökiga stockholm för ett liv på vischan. Så ungarna undviker att bli kriminella och sådär.
Ps, finns fler städer med lite go i som inte är huvudstad. Tex Linköping eller Uppsala.
Ps2 lite bias eftersom jag är aktiv stockholmsogillare. Ta därför mina åsikter med en nypa salt.
Olyckligt att tankarna kring flytt kommer just nu när barnet precis börjat skolan, rekommenderar att endast “utsätta” barn för flytt vid naturliga övergångar, det är inte det lättaste att bli uppryckt från hela sitt sammanhang och hitta en ny självklar plats i nya sammanhang där de flesta andra redan har etablerade kompisgrupper.
Samtidigt, ni känner ert barn bäst, har ni ett barn som har lätt att anpassa sig till nya situationer, lätt att få vänner, stark grundtrygghet hos er två och inte så stort behov av släkt, intressen där det är lätt att träffa nya, osv osv, så kör! Bara ni kan veta vad som blir bäst för er familj och ni ska såklart agera på det!
Rent praktiskt behöver minst en skaffa jobb först, sedan boende och jobb för den andra. Flytta inte förrän det finns minst en fast inkomst som kan bära upp månadskostnaderna till en början är mitt råd. I värsta fall får den som får jobb först veckopendla till en början eller jobba på distans om möjligt.
Håller med. Om hyra är målet och inga köpoäng finns är dyr hyra i nåt privat nybygge det alternativ som brukar stå till buds. Därför skönt om nån i paret har en inkomst.
@Halsingland Jaaa kul med fler blivande Stockholmare!? Välkommen hit Kvm priserna startar på cirka 25tkr i tex Spånga trakten Och snittar in på cirka 200tkr per kvm på Strandvägen så det skiljer en del!
Flytta bara. Sonen kommer troligen ha minst problem av flytt. Vi bytte bostadsort frekvent fram till ca 8 års ålder. Inte sällan stod nya lekkamrater och väntade utanför innan vi ens packat upp.
Mer viktigt VART ni flyttar.
Tyvärr är dom kostnadseffektiva ställena nära Stockholm ofta inte att rekommendera. Inte alltid så lätt alla gånger heller att hitta platser med barn i vettig ålder och trevliga gröna områden i närheten. Gör research.
Ofta för dom med begränsade resurser vettigt att bosätta sig i lämplig kranskommun och inte för nära dess centrum. Säg någon km ifrån med bra tågförbindelser till arbetsplatser mm.
Barn anpassar sig utan större problem. Det är vuxna som har svårt att byta sociala sammanhang.
Ska ni flytta till Sthlm ska ni ha stenkoll på bostadsmarknaden här. Det finns ställen där en gata skiljer ett kriminellt ghetto utan några svenska modersmålstalare från ett lummigt, trevligt och dyrt svenskt villaområde. Jag skulle inte utsätta ett inflyttat svenskt barn för en ortenskola.
Tack för alla svar, det är lätt att bara se fördelarna med något annat, “gräset är grönare på andra sidan”. Detsamma gäller nog att bo i lägenhet, jag har bott i hus i stort sett hela mitt liv förutom 4-5 år som första boende och student. Uppväxt i hus och köpte eget hus redan vid 24 år tillsammans med frun (då sambo).
Det är också lätt att glömma allt annat som är vardagslivet som vi har så bra idag.
Hämtningar på skola och fotbollsträningar, sonen har många kompisar han redan går själv till eftersom vi känner föräldrarna, mor- och farföräldrar finns nära osv.
Jag arbetar som byggprojektledare, och tror jag blir så påverkad i att mycket av mitt jobb består av avveckling.. river bostadsområden, bygger om lägenheter så de ska kunna hyras ut även fast det känns hopplöst om kommunen backar med flera % i invånare varje år i en ständigt krympande organisation. Jag skulle hellre arbeta med att leda utvecklingsprojekt inom bygg!
Är mycket i Stockholm både i tidigare jobb och privat då vi har tillgång till en lägenhet i centrala Stockholm (den är tyvärr alldeles för liten att bo i permanent och ägs inte av mig eller frun heller för den delen).
Områden jag gillar som inte kan Stockholm allt för mycket och som jag ändå ser att vi har möjlighet till en bra boende inom vår budget är exempelvis kring Apsudden, Midsommarkransen, Liljeholmen/Årsta, Bromma och Solna.
Vi får se vart allt landar innan det är klart! igår var jag 100% säker, vi måste flytta.. idag känns det annorlunda, vi får se hur det känns imorgon
Vill ni verkligen bo så centralt? Norrorts-delarna har överkomliga villapriser i delar av Vallentuna/Åkersberga, och en bit ut mot Värmdö i öster så har ni det ju fint.
Ekerö är en vansinnigt bra deal just nu om de bygger en bro över från “större” delarna så där kommer 6 miljoner långt OCH sätter er i bra situation för framtiden.
Hej, jag tror ni kan komma att ångra er… tror barn har det så mycket bättre på mindre orter, en lugnare och tryggare uppväxt, mer tid med familjen, mer natur, värt så otroligt mycket. Mycket tuffare här, jag kan känna en stor saknad efter precis det ni verkar ha.
Och att flytta till lägenhet från hus… brukar bli väldigt mycket innesittande framför skärmar… snarare än att springa över till vänner och spela fotboll.
Tror många äldre (över 30) har svårare för stora omflyttningar mitt i livet så de är väl olika för alla.
Nu bytte jag med familjen land med 3 ungar och utan jobb för nån av oss innan, men de som var jobbigt första året är lärdomar nu. Tänker på de som sagt att de mesta man oroade sig för hände inte, och de som hände löste sig.
Så bara köra, är de inte bra går man vidare eller tillbaks, de som känns bäst.
Jag tycker att man hjälper barnen så de får anpassa sig på ett bra sätt, men de får gilla läget tills de är äldre och kan bestämma själva.
Allt du säger “beror på“. Som uppvuxen i villa lite utanför ett samhälle så var det alltid för långt/glesbefolkat för att gå till några kompisar. Längtade efter att bo inne i samhället som barn. Men det är verkligen inte boendeformen som avgör.
Jag tror också det är lätt att försköna åt “andra hållet”.
Skulle tro att staden jag lever i motsvarar någon av de sämre förorterna i Stockholm. Fanns massa tomma lägenheter under tidigare flyktingvåg för 10 år sedan, många som fortfarande står “utanför samhället”. Lägger ingen värdering i det, men det är verkligen ingen bullerby känsla bara för att man är i mindre städer “på landet” idag.
Även social dumpning är en grej där många på socialbidrag blir flyttade från större städer dit det finns lediga lägenheter, lite därför vi river så mycket lägenheter nu. Därför har vi som exempel näst flest bidragsförsörjda i hela Sverige exempelvis, nästan 20% av befolkningen enligt ekonomifakta. Hög arbetslöshet, gängkriminella finns även här, droger är ett stort problem osv.
Sen får vi betala högre kommunalskatt eftersom det är så många på bidrag och avfolkning, så indirekt får vi betala extra för en sämre samhällsservice. Det finns liksom inte ens ambulans att få om den råkar vara i grannkommunen då vi delar ambulans och det är 50 km till närmaste akutsjukhus.
Samtidigt finns det fördelar också såklart. Jag och min fru har trygga jobb med för orten bra inkomster. Det gör att vi kan bo i ett av det finaste området i stan med central renoverad villa med sjöutsikt i extremt lugnt område (vi ser inget av de sociala problemen på vår egen bakgård), ha pengar över till annat och spara exempelvis. I Stockholm räcker väl motsvarande inkomst till en okej 3a utanför tullarna ungefär. Så vill inte måla upp det nattsvart i situationen som är idag heller, tror de allra flesta i världen gärna skulle byta liv med oss.
Jag körde rakt igenom Hälsingland idag från kusten till Älvdalen och det är klart att det finns delar jag inte skulle vilja bo i. Du tror inte det räcker för din del att byta jobb till ett där du bygger eller renoverar istället för att riva? Jag bor själv i Hälsingland och min upplevelse är att det är bäst att bo där tåget går raka spåret till ARN och Sthlm, där finns det fortfarande hopp.
Jag har många ggr trott att lösningen på mitt sug efter att bo i fjällen skulle lösa sig om vi köpte en stuga där. För då kan man ju vara där nästan varje helg, eller? Sen sansar jag mig och tänker efter att vi skulle ju aldrig nästan hinna med det så länge barnen bor hemma. Det är träningar och tävlingar mer eller mindre varje helg och dom vill vara med kompisar. Man hinner ju inte med så mycket mer än vardagen i slutändan.
Kan ni inte testa ett bostadsbyte en vecka eller två i sommar?
”Ortenskola” låter fördomsfullt. Mina barn är tydligt svenska och går i en skola där de är i klar minoritet. Det är den bästa skolan i närheten så vi valde den.
När barnen är små spelar etnicitetsfaktorn inte så stor roll. Barnen hittar kompisar och anpassar sig. När de blir större ökar skillnaderna både mellan elever och skolor. Det är en bra idé att någon gång ”byta spår” till en skola med tydligare pluggkultur. Det blir lättare när barnen blir äldre och kan åka längre själva.
Flytta till Hudiksvall eller Bollnäs så finns där iaf hyfsade sjukhus.
Kvm priserna startar på cirka 25tkr i tex Spånga trakten 
Och snittar in på cirka 200tkr per kvm på Strandvägen så det skiljer en del!
