Jag bor i Linköping och i ett av de dyraste områdena. Här är hus så dyra (3,5-16 mkr) att jag håller på med att spara i många år men kan inte köpa något hus/radhus. Jag håller på med att bli tokig eftersom jag inte mår bra i ett hyreshus.
För mig spelar det inte stor roll var jag bor. Grejen är att jag har ett barn och enligt min man förstör jag hennes liv om vi flyttar till ett sämre område. Jag är invandrare och kan inte mycket om Linköping/Sverige. Jag tycker bara att det måste finnas annat bra område för barn att växa. Min dotter tränar mycket på idrotter (gymnastik, simning, fotboll, innebandy, skidor och konståkning) och jag vill verkligen inte att hon måste sluta.
Jag undrar var ni bor? Vad är bra där ni bor? Huspris? Möjligheter för barn? Mm
Det finns gott om mindre orter utan att du behöver åka långt från Linköping. Men städer som dessutom ligger vid stora Europavägar och järnvägens stamnät och har högskola eller universitet är alltid dyrare än de en bit ifrån.
Vill du hitta billigare hade jag tittar neråt Småland och en bit från södra stambanan. Man måste inte bo i städer och man förstör aldrig sina barns liv bara för att man inte gör exakt som alla andra. Barn växer och utvecklas av kärlek och omtanke, inte av stadsliv och prylar.
Men var jobbar ni? Hur mycket pendling pallar ni? Vad är kraven i övrigt? När jag drömmer mina FIRE-drömmar har jag sneglat på just orter som jag nämnt. Så länge service, skola, kommunikationer finns så är skillnaden mot staden ganska liten egentligen.
p.s. Det var mycket idrott! Ishall är väl det som kan vara lite lurigare, men det kan man ju kolla upp. Vem övar skidor söder om Dalarna? Jag trodde det tåget hde gått s a s.
Bor i Linköping (södra ekkällan) som jag tycker är nära till både naturreservat och stan.
Vi bor i bostadsrätt som är värd ca 3,5 milj.
Varför måste ni bo i radhus/villa? Bostadsrätter är iallafall lite billigare, dock ej i södra ekkällan som är dyr. Det kryllar av läkare som vill bo 5 min från jobbet
Min man (snart blir ex man) jobbar här i Linköping och det är svårt för honom att hitta annat jobb. Jag har dock ett yrke som finns jobb överallt dvs jag kan byta jobb ganska enkelt.
Krav från mig är bara min dotter har möjlighet att träna och det ska vara lugnt.
Eftersom det inte finns många BRF här jag bor. Det är som billigaste kostar 3,5 mkr.
Jag och min man har olika tankar gällande livstil vilket gör att jag vill köpa själv och bjuder honom att flytta in till mig om han vill. Annars skulle vi ha råd att köpa ett boende.
Vi bor själva i Tullinge, dvs en söderort till Stockholm. Halvvägs mellan Södertälje (där för närvarande både jag och min arbetar.) och Stockholm.
Vi ansåg det vara en bra kompromiss med pendling idag, möjlighet att byta arbetsgivare, skäligare huspriser.
Men kanske viktigaste är att vi gillade området. Det är lugnt och har ingen genomfartstrafik då det är ett återvänds område. Skolorna/förskola 10min promendad. ligger på ”denna” sida den större 40kmh vägen.
Enbart 10-15min promenad till centrum där även pendeltåget går. Åt andra hållet så är det lekplatser och sjö.
I slutändan ett område med majoriteten villa tomter och rätt trist å lugnt. Men är man som mig från en liten ort i Småland är det rätt skönt. 50m till närmaste skogsområde
Låt inte honom diktera var du ska bo bara, när ni nu är på skilsmässospåret. Visst ska det funka med barnen, men sneglar jag på hemnet två minuter ser jag ganska många hus en bit från Linköping som inte alls verkar så pjåkiga. Men jag bor inte i området, så man får ju kolla på kommunikationer, skjuts och annat som spelar in såklart. Men allt i livet vägs mot behov. Vill man ha hus på egen hand får man ofta betala med avstånd till centrum eller andra saker.
Hur gammal är dottern och har ni snackat med henne om vad som händer nu? Kanske fattar hon mer än ni vill tro och kanske är hon i åldern då det ändå är läge att skala ner på mängden sporter och börja fokusera. Det finns den där magiska åldern när fler tävlingar, mer satsning etc gör att man tvingas välja ändå.
Nu hänger jag inte med. Ska ni fortsätta bo ihop? Och han dikterar var, fast du är köparen av bostaden? Eller var det jag som missuppfattade ett internetskämt om separation helt fel?
Vi ska skilja oss men vi ska troligen bo tillsammans som sambo, inneboende. Jag vet inte vad ska hända. Jag vill bara inte vara gift med honom. Jag vill dock inte ha dottern på bara 50%. Ursäkta att du är förvirrad p.ga jag skrev inte tydligt.
Jag hoppas att jag har möjlighet att:
Bor kvar där jag bor och köp ett radhus för strax över 3 mkr vilket jag har råd med;
Eller
Flytta till annat bra område som är billigare gällande huspris
(Linköping eller annan ort).
Dottern är 7 år. Jag kan gissa att om några år ska hon välja 1-2 idrotter att fokusera på.
Okej, då förstod jag rätt. Det här är ju en helt annan diskussion såklart, men jag kan bara tipsa dig om att ta den tanken ett par varv till. Inte skilsmässotanken alltså, utan det här om att dela hem… Förr eller senare träffar en eller båda någon ny. 50% är också tid och man kan göra mer av den de dagar/veckor man har all tid. Själv jobbade jag mer de dagar jag inte hade barnen och mindre när jag hade dem.
Med det sagt, är utanför stan ett alternativ? Hur långt kan du pendla och skjutsa dottern? Det finns ju en del hus del mellan 3 och 4 miljoner i stan. Men ska du stå för hela boendet och vara beroende av att exet bor kvar och betalar för husrum? Det låter onekligen komplicerat.
Ursäkta om jag upplevs snoka, men jag försöker bara få en bild för att kunna komma med fruktbara inpass i tankeprocessen.
Några saker du ska tänka på är att mindre städer ofta också har lägre löner. Och att bo utanför stan innebär oftast dyrare resor. Räkna med alla förändrade inkomster och utgifter.
En annan aspekt av att köpa lite billigare hus är att det kan bli en fälla om huset inte är i bra skick eller dyrt i drift på andra sätt. Särskilt jämfört med ett radhus inne i stan. Räkna realistisk!
Vi bor på en gård på landet ca 3 mil från närmaste medelstora stad i småland. Gården kostade ca 2,5 miljoner. Jag känner mig inte orolig för mina barns uppväxt, tvärtom så känns det skönt att de får växa upp utanför en storstadsmiljö. Vi behöver ha två bilar pga detta vilket såklart medför ökade löpande kostnader.
Man måste inte bo i städer och kärlek och omtanke är givetvis grundstommen i barnens utveckling.
Men, det går ändå inte att komma ifrån att området man väljer att bosätta sig i med sina barn kommer ha inverkan på deras framtid.
Det finns bättre och sämre områden, och ett sämre område har med all sannolikhet sämre inverkan på dina barn, så är det bara, tyvärr.
Sen finns det givetvis gradskillnader och i vissa fall så kostar det mer än det smakar.
Visst är det så. Jag tänkte primärt på villaförort eller mindre närliggande samhälle, utifrån det TS skriver.
Allt det där får man ju väga in. Det måste ju inte vara en död f d industriort med sociala problem. I Skånes fall är inte Perstorp orten de flesta tittar på vid planerad flytt t ex, trots närheten till exempelvis Helsingborg.
Jag bor i ett stort radhus i Stockholms norra förorter. Området vi bor i är tydligt “mångkulturellt” även om de invandrare som bor just här företrädesvis är sådana som lyckats i Sverige och har normala jobb eller bättre. Priserna är högst rimliga här. Däremot skulle jag helt klart säga att man som invandrare har större behov av att “betala för svenskhet” än vad jag har. Mina barn kommer att prata perfekt svenska oavsett var vi bor någonstans. De kommer inte heller (sannolikt) att riskera att dras in i någon kriminalitet eller liknande. Jag skulle kunna tänka mig att låta barnen gå i skola i närområdet, iallafall ett tag. Däremot borde man som invandrare vara mer om sig och kring sig. Vi har en granne från Afghanistan som har yngre barn. När vi flyttade in uppfattade vi honom som en person med tydlig trygg “medelklasstillhörighet”. Det är ju inget man kan ta för givet när det gäller vissa ursprungsländer. Vi tyckte det vore intressant att veta i vilken skola hans barn gick och frågade honom. Det visade sig att de går i en helsvensk skola i innerstan. Vi pratar nu om barn i låg- och mellanstadiet som behöver någon som åker med dem till skolan varje dag. De hade uppenbarligen satt ihop sitt livspussel så att det fungerar. I en mindre stad kan sådant här förstås vara enklare.
Jag tycket också om att bo utanför storstäder. Jag kommer från en stad med 8,5 miljoner (mindre när jag var där) invånare och vill verkligen ha det lugnt.
Däremot tränar min dotter mycket. Förutom skolan går hon på 5 kurser. Jag får hitta en balans.
Jag bor också i Linköping. Det finns ju många hus/radhus under 3,5 miljoner på cykelavstånd till centrum, men det beror på var man är beredd att bo. På grund av flygplatserna är Linköping ingen “rund” stad, staden har kunnat växa mer åt vissa håll.
Jag tror att man har en minst lika bra uppväxt i ett radhusområde i Tallboda som i en dyr villa i Valla/Hejdegården.
