Jag tror att du kan ha fel. I många fall är de som ”dumpas” eller flyttar frivilligt de med minst koppling till arbetsmarknaden, alltså hopplösa fall som kommer att leva på bidrag oavsett vilka insatser som görs.
Jag vet inte på rak arm vilka förorter till Stockholm som är sämst. Det som skiljer ut de dåliga förorterna från andra är att antalet illegala invandrare som bor där är högt. Hassan har flyttat tillbaka till Somalia och har byggt om sin trea till flyktingläger som han försörjer sig på.
Jag uppfattar att de sunkiga mindre orterna ofta ligger på en socialt lägre nivå än de dåliga förorterna till Stockholm. I de dåliga förorterna är en stor del av befolkningen tillfällig. När de löst sina problem flyttar de vidare. På de mindre orterna flyttar ingen vidare. Där finns de utpräglade bidragsinvandrarna och de har inga motiv att flytta. Deras roll är att ligga samhället till last på livstid, inte att förändra något.
Jag tror du behöver definiera vad som är ett bra område. Etablerade områden med hög social status är en möjlig ingång. Områden som är fina men lägre värderade är en annan. Med mer konkreta kriterier blir det lättare att säga något.
Det är bäst att utgå från någon sorts kriterier. Ofta utgår man från en budget och en lös ide. Man hamnar då på en viss typ av plats. Att det sedan skulle vara möjligt att uppnå exakt samma fördelar betydligt billigare missar man då. De som har en viss typ av lönenivå är inte i majoritet där men det är också den främsta nackdelen.
Har flera barn och har flyttat långt fem gånger med dem i olika åldrar, inklusive utanför Sverige där barnen behövt lära nya språk. Jag har uteslutande flyttat familjen över sommarlovet för att underlätta övergångarna, men en av föräldrarna har ibland flyttat några månader före eller efter pga anställning. Aldrig varit stora problem, särskilt inte med lågstadiebarn.
Jag skulle aldrig i livet flyttat innan åtminstone en av er har bra fast jobb på platsen ni flyttar till, särskilt inte i nuvarande omvärldsläge med Irankriget och börsbubblor.
Personligen skulle jsg nog också hellre bo i en liten eller mellanstor stad om det skulle funka med våra jobb, men smaken är som baken.
Kul med en till hälsing på forumet, jag tror det ligger något i det du säger gällande jobbet.
Känslan har eskalerat sedan jag började på nuvarande arbete, tänker ibland “är det dessa förutsättningar jag vill ge mig son” när jag ser vad som händer lokalt via mitt jobb. I den världen familjen lever i, ett villaområde där man inte kan se en hyresrätt så långt ögat når är något helt annat.
Det är inte direkt så vi står med flyttkartongerna packade heller, men fått in intressanta tankar från många här i forumet. Jag tror nog också att känslan bottnar i mer än bara i platsen.
Vi spenderar nog redan ca 2 veckor per år i lägenheten hela familjen som vi har tillgång till i Stockholm. Men det ger en skev bild av vardagslivet, gör ju bara trevliga saker när vi är där tillsammans.
Ja för mig tror jag största problemet att flytta till tex. Sthlm är att vi skulle behöva sänka boendestandarden så mycket. Jag skulle ha svårt för att trivas med det, mtp hur stor tid man tillbringar i hemmet.
Skulle inte heller vilja bo i en avfolkningsbyggd, men 3 rok i Stockholm från villa på landet låter i mina öron inte som ett lyft för ett barn. Vi flyttade från lägenhet till radhusområde där barnen kan springa ganska fritt. Otroligt för livskvaliteten. Finns det inget mellanting?
Det här varierar väl en del. Om ”dyrt område” är centralt blir det förstås lätt så.
Mitt radhus är väl värt kanske 5 MSEK och det är modell större (6 ROK). Skulle jag titta på något motsvarande i ett område med högre status skulle det kosta minst det dubbla.
Jämför man med någon bortglömd plats ute i spenaten framstår förstås allt som dyrt.
Radhus är ju ett par snäpp neråt för mig. Ett hus i samma klass som vi har nu, har vi sannolikt inte råd med i ett bra område. Min kollega köpte ett hus där jag skulle kunna tänka mig att jag skulle kunna bo i Sthlm och som är i paritet med vårt i storlek även om det är äldre och i behov av en del renovering, och då kostade det 8msek. Med 45 min pendling, det skulle inte tillföra något i mitt liv förutom högre kostnader och 90min per dag i bortkastad tid.
Jag har inte det intresset så Sthlm är ett uppsving. Jag har ett jobb där jag rör mig i olika länder och är ofta i Sthlm. Det räcker långt för mig.
Jag är inte riktigt med på vad frågan mer konkret handlar om. Radhus finns i många typer. En av poängerna med radhus är, som jag ser det, att kunna bo förhållandevis centralt och i hus utan att det blir absurt dyrt. En del radhus ser ut som skokartonger och har fyrkantiga platta tomter som gränsar till fem andra likadana fyrkantiga platta tomter. Att man har olika ekonomiska förutsättningar är förstås en realitet och är det vad ens budget räcker till så får man väl hålla tillgodo med det. Skulle frågan handla om just det alternativet så vore nog en lägenhet helt ok för mig. Eftersom jag är uppvuxen i villa är det “villaliknande” förhållanden som jag efterfrågat gällande radhus, bara med en annan prisnivå.
Jag uppfattar själv att hela frågan om områden till stor del är överskattad, alltså om vi pratar om småhus snarare än lägenheter. Det finns så klart objektiva faktorer som pendlingsavstånd, bullernivå osv. men hela idén om ett “fint” område förhåller jag mig skeptisk till. Den viktiga skiljelinjen på bostadsmarknaden går mellan hyresrätter och ägda boenden, inte mellan småhus i olika prisklasser. Jag är uppvuxen i ett “fint” område och känner ingen större längtan tillbaka dit.
Från ett rent själviskt perspektiv tänker jag att införande av marknadshyror skulle ha en starkt positiv inverkan på efterfrågan i vissa områden. Plötsligt skulle många fler än idag efterfråga boenden med fokus på boendeekonomi snarare än social status.
Bra område för mig är mer av praktisk karaktär, nära skolor, arbete etc. Få saker som förenklar livet som det i diverse perioder i livet. Sen att ha hemmakontor med egen ingång, stort dubbelgarage, stor tomt osv. är sånt jag värdesätter.
Vi har haft oturen med att en gubbe med ytterst tveksam moral köpt en fastighet i området och hyr ut till diverse lösdrivare. Så vad bara en hyresfastighet med 10 individer i kan ställa till med har vi fått erfara på nära håll. Så trots att vi köpte i ett “bra” område så var ju inte det någon garanti för att vi slipper buset.
Det låter som att vi ändå tänker lika i stort. Just pendlingstider ser jag som viktigt i Stockholm. Sedan kan man ju ha mycket som vore kul men påverkar prisbilden.
Där jag bor är uthyrning på uppgång. Vissa grannar är skeptiska till det. Själv har jag inte noterat något direkt dåligt med det. Jag välkomnade nya grannar senast här om dagen och de verkar ha helt reko bakgrund. Samtidigt vet jag att ett hus i ett område i närheten användes som sovsal för diverse löst folk och att Polisen hade synpunkter på många saker där.
Ja jag har mest prioriterat hyfsat låga kostnader och praktiskt liv. Och är en utpräglad småstadsmänniska men med väldigt många intressen, så jag har stort utrymmesbehov . Det är väl sådant jag inte skulle få ihop om husen kostar 8 mille.
Det här huset är av karaktären att det ger oss grannar nattliga besök av missbrukare som gör inbrott etc. Det finns andra fastigheter för uthyrning som inte ger oss huvudvärk så det ser jag inga problem med.
Ajja jag ska inte blajja sönder TS tråd, men det är kul med olika perspektiv. Många skulle antagligen vägra att bo som mig och jag skulle få ångest på Östermalm
Vi flyttade från England till Sverige över ett sommarlov. Stor omställning för barnen som båda var födda i England. Min son (då 4 år) förstod svenska men pratade bara engelska. Dottern (7 år) fick ställa om från skoluniform och hård disciplin (med skamvrå) till svensk skola. För henne var omställningen störst av oss alla.
Jag och min sambo kunde båda ta med våra jobb och fortsätta på distans vilket löste många problem. Vi räknade dock med att åtminstone en av oss skulle behöva söka nytt så det var mest tur. Däremot hade vi glömt att man måste ställa sig i bostadskö för att få en hyresrätt i Sverige. Vi var vana vid budgivning. Att köpa var inte ett alternativ eftersom vi inte hade någon kreditvärdighet som utlandssvenskar. Ett problem ni slipper. Vi bodde i lägenhet i 6 år före vi köpte hus.
Att flytta från släkten är inga som helst problem såsom jag ser det. Det gör folk hela tiden. Själva flyttade vi till släkten men ifrån vänner och bekanta i London. Lite svårt i början när det kom till midsommar som vi inte riktigt firade utomlands. Vem firar man med? Men man får nya relationer och löser det med.
Barn är väldigt anpassningsbara. Det här är troligtvis ert minsta bekymmer. I min dotters klass var det spännande att det kom någon som bott i England. Han blev bra kompis med 3 tjejer redan första veckan.
Tror ni lever i “fel del” av Hälsingland Visst finns det problem även här men det positiva väger upp, än så länge i alla fall.
Det är olika saker att turista i respektive att bo i Sthlm. Jag är urhälsing och har bott i Sthlmsområdet i nästan 20 år. Flyttade tillbaka och har en livskvalitet som aldrig förr. Förvisso är det svårt att leva på min lön i storstaden men den är samma här och jag har det väldigt bra. Inte ångrat mig en minut! Barn blir mer rejäla här på landet tycker jag, lugnare och tryggare.
. Det är väl sådant jag inte skulle få ihop om husen kostar 8 mille.
Visst finns det problem även här men det positiva väger upp, än så länge i alla fall.