Hej
Ny på forumet och första inlägget.
Det är långt och kanske snårigt men hoppas ni vill läsa hela.
Det är såhär att jag har gjort bort mig…
Det är i sånna här lägen i livet man önskar att man haft en mentor eller fadersgestalt i livet att rådfråga men eftersom jag saknar det helt så pröva jag att bolla mina tankar och känslor här med er.
Jag gick och köpte ”drömhuset” slutet på förra sommaren, precis när priserna hade börjat dala.
Jag hade sålt min tidigare bostad där jag inte alls trivdes. Gjorde en bra vinst på försäljning dock.
Min första inställning och tanke efter försäljningen var att jag skulle ta en lägenhet till att börja med och vänta ut tills det kom något jag verkligen ville ha då jag under flera år bott i ett hus där jag inte alls har trivts på flera år och längtan efter ett trivsamt boende var stort.
Rätt så tidigt kom det dock ut ett hus till försäljning som var till utseende och planlösning mitt drömhus.
Det var en rätt jobbig process att köpa huset då jag först fick ett lånelöfte från banken sen efter att jag vunnit budgivningen stod dom inte fast vid kalkylen som jag gjort genom nätet då den banken inte tyckte jag kunde styrka min inkomst eftersom jag har enskild firma.
Jag hade räknat ut min inkomst precis som min revisor hade berättat att jag skulle göra,
Mina inkomster under året minus mina utgifter, minus skatt och social avgifter delat på 12 månader = min lön.
även om jag hade haft stabila inkomster flera år så dög inte detta för banken. Så jag hade vunnit en budgivning men stod helt plötsligt utan lånelöfte.
Jag skyndade till en annan bank som gick med på ett bolån men till en extremt mycket högre kontantinsats än 15%.
I detta läge kände jag mig stressad och pressad och jag är som person en sån som inte vill ge upp, utan jag kämpar och pressa mig själv tills jag klara av det jag har framför mig,
vilket samtidigt gav mig tunnelseende i situationen, jag var så besluten att klara av detta så det blev till varje pris. Jag var så fokuserad på att lösa situationen så jag gav mig inte andrummet att avväga situationen om jag var redo att verkligen lägga så mycket pengar kontant.
En mäklare i ena änden som vill knyta ihop affären efter avslutad budgivning och banken i andra änden med helt nya krav på lån.
I det läget kände jag mig dum som gått igenom budgivning och kanske inte kunde stå för mitt bud, även om jag hade ett lånelöfte från en annan bank under budgivningen.
Situationen gav mig väldigt lite betänketid med dom nya kraven och jag med känslorna att jag kände mig dum om jag inte stod fast vid mitt bud, drömmen om huset mm gjorde att jag sa ja till en väldigt hög kontantinsats.
(Vilket jag troligtvis inte skulle ha gjort om jag inte varit i det läget som jag befann mig i)
jag berätta hela denna delen bara för att ni ska få en helbild av hur jag tänker och väger i slutet av denna soppan.
Nu efter att jag bott i huset ett tag så känner jag att jag inte trivs här heller… Huset är ett fint hus men jag känner mig isolerad och ensam då huset ligger en bit från stan.
En stor grej i mitt liv som jag ibland mår dåligt över är att jag just känner mig ensam och uteslutet. Förra huset jag hade la jag så extremt mycket tid på att jag kom ut ur mitt sociala umgänge och blev ensam.
Jag visste ju att det nya huset låg lite utanför stan och jag frågade alla mina vänner, kommer ni att hälsa på mig här ute? Och alla sa såklart ja men ändå blir det inte så i det verkliga livet.
Min dröm om att ha ett fint hus där jag kunde bjuda in mina vänner osv var just bara en fin dröm men i verkligheten är det något annat.
Jag har börjat vantrivas mer i huset och känner att det är inte är rätt för mig.
Jag la 2.000.000:- i kontantinsats, hade jag haft dom pengarna och tagit en lägenhet i stan istället hade mitt liv varit så mycket friare och mer socialt.
Jag är 35år och lever själv, jag hade kunnat resa, känt en mycket större trygghet och frihet ekonomiskt.
Nu känner jag mig fast och jag hade önskat jag hade friheten och tryggheten som pengarna hade gett mig.
Jag har fortfarande en så god ekonomi att jag klara mig bra till vardags.
Jag har 100.000:- på ett huskonto för ev tråkigheter med huset.
Jag har ca 500.000:- på börsen och jag kan plocka ut en relativt bra lön från min firma varje månad.
Inga direkt höga avgifter till banken eftersom jag har hyfsad låg belåning.
Så jag är inte pressad ekonomiskt men jag är inte lika fri som jag kunde varit. Jag kunde ha investerat mer på en låg börs just nu osv.
Känslan är att jag har låst ett högt kapital i en dålig investering kortsiktigt pga fallande huspriser och eftersom jag inte trivs i huset som jag trodde att jag skulle göra kommer jag få ta en ekonomisk smäll om jag väljer att sälja.
I en helhet blir det väldigt ångestladdat…
Jag räknar med att förlora ca 300.000:- på huset om jag skulle sälja det nu plus att jag får ta skatten som kommer från förra husförsäljningen som uppskattningsvis kommer ligga på 3-500.000:-, har inte räknat ut den exakt ihop med min revisor än…
skatten hade kommit ändå såklart men det går inte undvika att det svider ändå.
den beräknade förlusten på ev husförsäljning gör också att jag inte kan eller vill köpa ett nytt hus med bättre läge.
Hade jag köpt ett nytt hus i stan hade jag kunnat hålla på skatten och antagligen trivts mycket mer pga läget.
Nu känns inte det aktuellt eftersom jag antagligen får ta förlusten på några hundra tusen och fortfarande lägga en väldigt hög kontantinsats på ett nytt hus. Det hade gjort att jag förlora mer ekonomiskt trygghet i likvider vilket jag inte är villig att offra.
Efter att ha delat mins känslor och tankar, hur hade ni gjort eller tänkt?
Är det värt att sälja för att kanske må bättre? Inga garantier att jag mår bra i en lägenhet i stan.
Hade ni suttit kvar i huset för att bostadsmarknaden ev vänder på några år?
Men ska man vantrivas dom åren då? Jag vantrivdes i över 5år i mitt förra boende. Ska jag vara närmare 40år då innan jag ev trivs med ett boende?
Nu spekulera jag men har jag kvar huset och säljer så jag går ±0 om några år och vantrivs.
Är det bättre att sälja, ta förlust och investera om pengarna på tex börsen. Låt säga att jag tar och lägger en miljon på börsen, det KAN ju hämta hem förlusten tidigare och jag behöver inte bo och vantrivas under tiden.
Jag själv tror att börsen generellt kommer gå upp mer dom närmaste 3åren från dagens datum än vad bostäder kommer gå upp. Och skulle det gå jämt ut så vantrivs jag kanske inte under tiden i alla fall.
Jag skulle även ha mer fria pengar efter en husförsäljning än den miljonen jag i så fall skulle investerat.
Jag är splittrad och vilsen i min livssituation just nu minst sagt… hoppas på några goda råd från er hur jag ska tänka och göra.
Så ibland är inte börsen bättre än fastigheter.
.