Hej på er, jag skulle vilja fråga er på forumet hur ni resonerar kring ett större bostadsköp.
Vi är ett par med barn som funderar på att köpa ett större, betydligt dyrare boende än det vi redan äger. Just nu har vi en bostad som funkar OK för familjesituationen just nu, barnen är små och kraven på bostad rel låga (vi klarar oss med ytan, den ligger nära förskolor osv).
Ekonomisk situation är under kontroll, med hushållsinkomster efter skatt kring 85-90 tusen/månad. Detta genererar ett överflöd som läggs på ISK ffa där det just nu finns en bra buffert.
Vi skulle nog kunna köpa ett större hus, utan att sälja allt för mycket fonder men då skulle vi öka våra månadsutgifter betydligt pga ett rätt så mycket större lån. Vi har räknat fram och tillbaka på det och trots ett nytt dyrare boende i 9M-klassen skulle vi ha luft i systemet.
Om vi låter bli att köpa ett större hus kan vi, med bibehållet sparande, nå en situation där avkastning täcker alla löpande utgifter inom 8-10 år. Om vi köper ett större hus är den horisonten kanske 25 år bort…
Men då till frågan. Det som dock skulle bli tydligt är att vi skulle behöva jobba rätt så mycket längre fram i livet än om vi sitter kvar med nuvarande boende (kanske 10 år enl grova beräkningar). Har någon av er stått i liknande situationer? Hur resonerade ni? Å ena sidan skulle vi båda värdesätta ett större, finare, mer centralt hus med vad det kan erbjuda i vardags-välmående, men å andra sidan kanske jag inte förstår riktigt hur skönt det kan vara att ha frihetskapital att luta sig tillbaka på.
Ni som har nått i mål med att vara “ekonomiskt fria”, och som har gjort uppoffringar liknande våra tankar längs med vägen - hur resonerar ni?
Ni som valde att köpa det där huset, och binda upp er på att “jobba hela livet” - vad har ni för tankar såhär efteråt?
Vi köpte hus för att barnen skulle få egna rum och en bra uppväxtmiljö.
Nu har barnen flyttat hemifrån, bostadslånet är bortamorterat och vi arbetar inte längre.
Man bör inte se boende som en monetär investering utan som en investering i livskvalitet.
Jo det är så jag tänker också, men det kommer ju med en kostnadsökning, och innebär att man gör avkall på andra saker som exv resor, tidigare frihet att inte behöva jobba för nuvarande arbetsgivare mm. Jag tycker det är svårt att värdera de olika alternativen. Men ni hade kanske kunnat köpa ett billigare/mindre bra boende också när det begav sig?
Nja kanske inte resor i sig, men jag tycker det är svårt att veta/förstå hur det känns att ha nått en punkt när man är relativt ekonomiskt fri, och därför också hur jag kan värdera det om du förstår vad jag menar? Just nu är jobbet skoj, men vem vet hur det är om 10 år?
Mycket kan förändras på 10 år.
Du lever här och nu, det bör vara utgångspunkten för beslutet.
När förutsättningarna senare förändras får ni ta ett nytt beslut.
Jag bor själv, i 40 års åldern, inga barn eller sambo. Vill uppleva livet i hus och funderar likt ni mkt på hur mkt det får kosta. Även jag trivs bra med mitt jobb, inget intresse av att sluta jobba. Dock vill jag ha tid och pengar över till resor, ngt jag prioriterar lika högt som boende och väljer därför jobba deltid. Har flyttat mkt i livet och trots stort intresse för inredning mm har inte boendet påverkat “måendet”. Som du själv skriver, även om jobbet idag är ngt jag inte vill vara utan så vet ingen hur det är imorgon. Jag kommer lägga min ribba för husbudget så att jag kan jobba deltid, ha råd med resor samt ha kvar stor del av sparandet. Frihet är viktigt för mig.
Jag ångrar att vi köpte drömhuset med mycket yta och många saker att göra (även om inget är renoveringsbehov, bara konstant underhåll). Ska dock sägas att vi bara bott där knappt ett halvår så kanske ändras.
Men sliter i relationen att ständigt känna att saker finns att göra. Och är inte lyckligare än att bo i ett mindre hus (även om jag trodde jag skulle bli det).
Som så ofta förr med @SNS , det här skulle jag ha kunnat skriva:
Jag och exet köpte hus för att vi växte ur trean, för att vår äldste behövde plats, för att innerstaden inte är barnvänlig, för att vi inte behövde krypavstånd från krogen längre, för att fjärde våningen utan hiss sög, för att våra fritidsintressen tog plats och tusen andra saker.
Men, jag är väldigt glad att vi inte mellanlandade i nå’t lite större utan satsade på ett fullstort hus istället för en större lägenhet eller ett litet hus.
Jag håller tummarna för er. Det är mycket det första året, innan man lärt känna sitt hus egenheter och behov. Snart är ni ikapp och visst är det väl någon mindre grej om året, men så länge skalet är i bra skick kvittar de bajsbruna väggarna i tvättstugan.
Det är väl detta som hela vuxenlivet går ut på: att bestämma sig för vilka prioriteringar man själv vill göra.
Samtidigt kan det vara bra att tänka utanför boxen. Är det möjligt att få ett tillfredsställande upplägg och samtidigt inte gå så mycket back? Vad skulle krävas för detta?
En möjlighet är att man köper något större med uthyrningsdel och på så sätt drar in lite pengar.
En annan är att köpa ett fritidshus i stället för större boende som går att hyra ut och delvis betala sig.
En tredje är att hitta en ort där man kan få både fantastiskt boende och lägre kostnader.
Mitt tips är att inte stirra sig blind på den allra mest upptrampade stigen utan tänka kreativt.
Mitt råd är att ta den här signalen på allvar. Huset höll på att kosta mig hela min relation. Har ni samma vision för huset? Är ni oense om hur mycket pengar det får kosta eller vilka projekt som måste göras? Behöver du att ni hyr in tjänster istället för att göra det själva? Vet din partner hur du känner?
Jag vill inte hi-jacka tråden men det har väl upptäckts hur olika vi ser på saker.
I förra huset (ett mindre kedjehus) fanns inte så mkt att sköta. Här finns massa att ta om hand samt markant ökade driftskostnader.
Oavsett vad ni gör TS, se till att ni båda tycker det är ett val ni är nöjda med. Det är också enklare att bo kvar och flytta om ett år än att köpa och sen sälja.